Antingen eller både och

DN Debatt är en journalistisk styggelse, där diverse makthavare kan sprida sin propaganda oemotsagda. Det blir rätt enfaldigt. Senast ägnas en mängd ord åt att konstatera att globalisering är bättre än nationalisering. Som om civilisationen, likt elektriciteten, blott hade två poler.

Det hävdas av Bo Ekman, grundare av något som kallas Tällberg Foundation. Bara namnet... Tällberg är en pittoresk by i Dalarna, medan stiftelsen verkar för svar på frågan: “How on earth can we live together – we humans and we with nature?”

De syns favorisera polariserat tänkande. Människa kontra natur, nationalism kontra globalisering, biosfär kontra teknosfär. Bo Ekman hävdar i sin mångordiga debattartikel att blott globalisering hör framtiden till och serverar med något slags automatik de underbara lösningarna. Allt blir bra när teknosfären når alla.
Inte precis material för något Nobelpris.

Fungerande lösningar på den komplicerade samhällskroppen kan inte vara antingen eller, utan allraminst både och. Det går inte att likrikta en hel värld och tur är det – annars hade den redan gått i graven till följd av någon härskares kompromisslösa envetenhet.

Man lägger inte alla ägg i en korg. Det fungerar inte med en enda lösning, hur vacker den än låter, på en värld som består av mångfald och föränderlighet. God politik behöver ideal och målsättning, men också lyhördhet och anpassning – för det praktiska arbetet måste bestå av klippa och klistra, lappa och reparera, pröva och rätta till. Bara det är naturligt och därför det enda som fungerar på naturen.

Alla dessa självutnämnda profeter – inom religion, politik och vetenskap – blundar för det enkla och avgörande faktum att verkligheten inte är enhetlig, så lösningar för den kan inte heller vara det.

Läs även andra bloggares åsikter om Bo Ekman, Tällberg foundation, ekologi, framtiden, samhället. Intressant?

Draken som förgörare eller välgörare

Forskare i USA har hittat på en medicin som kanske kan hejda alla virussjukdomar. Det låter så bra att man måste tvivla på om det kan vara sant. Och så döper de undermedlet till Draco, draken, så att det låter mer som ett hot än ett löfte.

Tillvägagångssättet är nytt. I stället för att angripa själva virusen, som tenderar att mutera så de klarar sig från det mesta, tar denna medicin kål på cellerna de angriper. Därmed hejdas deras spridning. Klyftigt tänkt, så länge det verkligen bara är de angripna cellerna som stryker med...

Det kräver sisådär tio år till av utveckling innan denna medicin är verklighet, men forskarna är mycket optimistiska. I så fall blir det en medicinsk revolution inte långt ifrån den som antibiotikan åstadkom.

Men namnvalet förbryllar. Draco är latin för drake, en mytisk figur som inte precis gjort sig känd för att var välgörande. Och i romanerna om Harry Potter är Draco Malfoy inte precis någon ängel. Det är som om forskarna varnar för att den stora räddare de må ha skapat ändå kan visa sig bli en förgörare.

Vi får se hur det går.

Här skriver Aftonbladet om upptäckten. Samma sak i Time och i den vetenskapliga tidskriften PlosOne.
Läs även andra bloggares åsikter om Draco, antivirus, medicin, drake. Intressant?

Ungdomar ska skrämmas bort

Malmö kommun använder ungdomsskrämma på ett par förskolor för att hålla tonåringar borta nattetid. Den piper på en frekvens som bara unga människor hör. Kommunen rapporterar glatt att det verkar fungera, som om det vore en fullgod ursäkt.

Jag har skrivit om den elaka lilla tingesten i ett tidigare blogginlägg. Den heter egentligen Mosquito Teen Deterrent men har nu tydligen fått det svenska smeknamnet ungdomsskrämma. Fågelskrämma, ungdomsskrämma... vad härnäst?

Ungdomsminister Nyamko Sabuni vill förbjuda apparaten eftersom den är en diskriminerande form av kollektiv bestraffning, som om alla tonåringar vore brottslingar eller bråkstakar. Hon har alldeles rätt. Dessutom är redan idén med den lilla apparaten uttryck för en kuslig samhälls- och människosyn som vi borde ha vuxit ifrån efter diverse grymheter i vår världshistoria.

Aftonbladets kolumnist Åsa Erlandson tycker dock att det inte är något att gny om. ”Otroligt vad lätt det är att bli diskriminerad”, säger hon i sin spalt och menar att ungdomsskrikan är utmärkt om den hindrar tonåringar från att skräpa ner på förskolornas rastgårdar. Barnen ska skyddas från tonåringarnas fasoner, menar hon.

Hennes naivitet är svår att ursäkta. Vad tror hon att en sådan aggressiv attityd kan leda till, om inte samma aggressivitet tillbaka? Hon kunde lika gärna begära internering av barn så snart de blir tonåringar.

Det är inte lätt att vara tonåring. Föräldrarna har i hög grad slutat bry sig när de inte längre är gulliga små barn. Politikerna har ringa intresse för tonåringarnas bekymmer och behov, eftersom de ännu inte har rösträtt och deras röstande föräldrar har slutat bry sig.

Erlandsons attityd mot tonåringarna, som om de vore en homogen och oönskad klump, något katten släpat in på fina mattan, är ett tydligt exempel på deras utsatthet. Än tydligare är det när hon avslutar sin krönika med att varna för att barn kan råka plågas av skrikan. Dem är det synd om, men bara fram till puberteten...

Läs även andra bloggares åsikter om ungdomsskrämma, mosquito teen deterrent, tonåringar, ugdomar. Intressant?

Tystnad om fattigas företräden

En amerikansk undersökning visar att fattiga är mer empatiska och generösa än rika. Det förvånar inte alls. Vad som förvånar är att ingen undersökt saken tidigare – och varför bara en av de svenska rikstidningarna nämner saken.

Expressen skriver om undersökningen, men varken i Aftonbladet, DN eller Svenskan nämns den med ett enda ord.

Sökning på deras hemsidor visar att de aldrig har skrivit om Dacher Keltner, sociologen bakom undersökningen. Han forskar sedan flera år på människors medkänsla, sociala band och altruism – så att säga det goda i människan.

Han verkar också i en särskild organisation med detta sikte: Greater Good Science Center. Det låter lite lulligt, vilket kan vara anledningen till tystnaden i svensk press – men forskningen är genomförd enligt alla konstens regler.

Jag anar därför att det är fördomar som hejdar media. De har svårt att föreställa sig annat än att fint folk är fina och pöbeln pöbel. Eftersom journalisterna i hög grad snarare räknar sig till de förra än de senare har de svårt att acceptera annat.

Det delar de med hela överheten. Exempelvis hävdade Fredrik Reinfeldt nyligen att extremism är vanligast hos de ”socioekonomiskt marginaliserade” (ett väldigt fint uttryck för fattiga).

Keltners undersökning visar det motsatta: rika och privilegierade är betydligt mindre empatiska och mer själviska än fattiga. Keltner stöder sig på tolv olika studier som allihop visar detsamma.

Det borde inte vara ett dugg överraskande. Rika har mer att vara själviska om, medan fattiga har större behov av att samarbeta och dela med sig. Klassamhället har genom sin långa existens gjort detta hur tydligt som helst. Att det ska kräva vetenskapliga bevis är bara ytterligare ett beklämmande exempel på vilka som har makten.

Självklart är det så att de som är bäst skickade att styra samhället är de som värnar mest om dess fortlevnad och gemensamma nytta. De som är mest angelägna om att samhället ska vara så mycket som möjligt till godo för alla. Därför är det solklart att det borde styras av de fattiga.

Problemet är bara att de som styr tenderar att bli både rika och privilegierade. Därmed är det risk att de byter inställning. Det har väl hänt?

Läs även andra bloggares åsikter om Dacher Keltner, klassamhället, empati, sociologi, rika, fattiga. Intressant?

En massmördares startskott

Vad driver en massmördare? Det finns nog minst lika många svar som det finns massmördare. Förmodligen är det en psykisk konstitution snarare än händelser i deras förflutna som de kan ha gemensamt: viljan till så monstruösa dåd. Inför sig själva har de dock andra förklaringar – så ock Anders Behring Breivik, som flödar över av dem i sin 1500-sidiga text. Där framstår 2002 som en vändpunkt.

Anders Behring Breivik säger sig ha planerat sin attack i nio år, sedan 2002. Det året säger han sig dels ha träffat en serbisk ”krigshjälte” och strax därefter, i april, ha varit med och bildat ett slags Tempelriddarorden i London. Under hösten samma år satte han igång en företagsamhet i avsikt att finansiera sitt terrordåd.

Fattiga riddare

De där Tempelriddarna, PCCTS (Pauperes commilitones Christi Templique Solomonici, The Poor Fellow-Soldiers of Christ and and of the Temple of Solomon), ger ett starkt intryck av att vara pojkaktiga fantasier. Breivik ägnar många sidor av sitt dokument åt att i detalj beskriva deras regler, insignier och allt vad det är. Inte helt olikt konstruktionen av ett rollspel eller för den delen av en fantasyroman.

Ändå är tidpunkten han pekar ut signifikativ, eftersom det enligt honom är när han börjar det långsiktiga arbetet med att sätta sitt terrordåd i verket. April 2002. Det är inte omöjligt att han alltsedan dess har förberett vad han den 22 juli i år genomförde i Oslo och på Utöya.

Då finns kanske i alla fall en händelse vid samma tid som så att säga tände stubintråden? Något som fick just hans hjärna att gå in på ett spår som med sin långvarighet och omfattning måste beskrivas som maniskt.

Samtidigt i London

En dansk blogg som verkar vara antiislamsk och nationalistisk, Eticha, har hittat en artikel i den norska dagstidningen VG från just april 2002, där en islamisk fundamentalist boende i London intervjuas. Han uppger i intervjun att han representerar en grupp som avser att göra Norge (och resten av världen) muslimsk. Han säger:
- Dette er misjonen til alle muslimer. En dag vil vi se Norge under islamsk lov, under sharia-lovene, hvor muslimer, jøder og kristne lever sammen.

Artikeln publicerades den 24 april 2002, alltså den månad då Breivik menar sig ha varit med och bildat ovannämnda Tempelriddarorden. Dessutom är den islamiske fundamentalisten bosatt och verksam i London, samma stad som Breivik anger vara platsen för bildandet av Tempelriddarna.

Parallellerna är fler. Den grupp som den muslimske fundamentalisten representerar har ungefär samma blygsamma omfång som Breivik hävdar för sina Tempelriddare. Sistnämnda ska ha varit ett knappt tiotal vid bildandet, varav blott hälften var fysiskt närvarande i London. Den islamiska gruppen har ett tiotal medlemmar.

Också retorik och metod är snarlik. Den islamiske fundamentalisten säger i intervjun:
- Vi er i startfasen i Norge. Vi må først bygge oss sterke for å kunne bygge oss større. Det handler om å utdanne medlemmene våre intellektuelt for å gjøre dem i stand til å gå ut i samfunnet og påvirke.

Det är ett slags gerilla han skisserar, som har likheter med Breiviks idéer. Breivik är tydlig med att hans terrordåd är ämnade att väcka uppmärksamhet åt hans 1500-sidiga dokument, som han tror ska övertyga den europeiska allmäneten om hans sak och sätta igång ett krig mot islam som han anser närmast heligt.

Även i den minst sagt förvånande rättsuppfattningen finns det likheter mellan Breivik och den islamske fundamentalisten, som säger till VG:s reporter:
- Vi regner med at vi blir arrestert, forfulgt og angrepet. Det er en del av systemet ditt, å avvise mennesker med et annet syn enn deres eget, fordi dere er fundamentalister.
- Dere vil kanskje gjøre dette på lovlig måte, gjennom å si at vi er ekstremister og fundamentalister. Dere arresterer mennesker dere intellektuelt er uenig med, og bruker makt. Det kalles fundamentalisme.

Breivik beskriver sina meningsmotståndare som förrädare av olika grad (han har en klassificering av dem), vilket är ett likartat fördömande.

Breivik är också mycket införstådd med att inte accepteras av den rådande samhällsordningen, men anser sig vara i sin fulla rätt och beredd på personliga offer i vad han ser som sin mission. I sin skrift håller han det för troligt att han ska dödas i samband med sitt terrordåd.

Vad som dock skiljer dem åt är att den islamiske fundamentalisten må uttrycka sitt stöd för jihad, men ändå tänker sig det muslimska övertagandet på fredlig väg:
– Det handler om å overbevise folk om å velge det rette systemet. Vi skal ikke tvinge noen.
- Vi skal diskutere med mennesker. I et lite samfunn som Norge tror jeg det blir lett for oss å trenge gjennom rent intellektuelt, slik at folk kan se budskapet vi har.

Breivik kan ha känt en stark rädsla för att de muslimska fundamentalisterna skulle kunna lyckas med detta och därför själv ha bestämt sig för en kraftigare moteld. Hans dokument beskriver ett Norge som lägger sig platt för vad han ser som ett ökande muslimskt inflytande.

Något torde ha fått Breivik att gå till beslut och handling. Knappast blott denna artikel i VG, om än den kommer just vid den tid som Breivik pekar ut som avgörande. Men den kan ha varit av stor symbolisk betydelse för honom.

Breivik citerar den islamiske fundamentalisten på ett ställe i sitt långa dokument, men det är inte från VG:s intervju.

Serbien

Breivik pekar i sitt dokument ut en annan händelse som fick honom att besluta sig för att genomföra terroraktionen: NATO:s bombningar av Serbien 1999, där Norge som NATO-medlem medverkade. Han skriver:
”It was completely unacceptable how the US and Western European regimes bombed our Serbian brothers. All they wanted was to drive Islam out by deporting the Albanian Muslims back to Albania.”

Det påminner om hans påstådda möte med en serbisk ”krigshjälte”, som ska ha ägt rum strax före bildandet av Tempelriddarna, alltså kanske också i april 2002 – Breiviks tidsangivelse är på denna punkt vag. Huruvida detta möte alls ägde rum är osäkert, men han skildrar det med en förtjusning som visar dess betydelse i hans tankevärld.

Än sen?

Jag vet inte vart dessa resonemang kan leda eller ens om de har något värde. Egentligen tvivlar jag på att något slags övertygelse eller ideologi kan göra människor till massmördare. Snarare är det nog så att några ytterst få individer är så beskaffade att de letar efter en anledning till att begå bestialiska handlingar – och då återstår förstås frågan vad som får dem att börja leta.

Vi människor är till vår natur närmast obegripligt komplicerade varelser – och vi kan vara väldigt olika.

Dock har jag det bestämda intrycket att vi behöver värna om det öppna och förutsättningslösa samtalet, även när det gäller inflammerade ämnen. Det har en sansande, läkande verkan, medan tystnad ofta gör det motsatta.

Breivik är lyckligtvis en av de ytterst få som begår så monstruösa handlingar, men han är långt ifrån ensam om en extremt tillspetsad syn på kultur och samhälle. Man kunde kalla det en krigisk syn, där två krafter sägs stå emot varandra likt ett annalkande Harmagedon. Denna retorik förekommer inom många – ofta varandra motsatta – subkulturer och samhällsgrupper.

Även om det är både tröttande och olustigt, tror jag att dessa yttringar behöver genomlysas och diskuteras i det offentliga samtalet. Jag tror att det är det enda sättet att gjuta olja på vågorna. Dessutom är det så vi lär känna oss själva och varandra på djupet, vilket är en förutsättning för att avstyra våra allra värsta egenskaper.

Jag tvekade länge om länken till såväl VG-artikeln som bloggen Eticha ovan. Men sådant material dräller det av på nätet. Inget är vunnet om vi gör som den mytiska strutsen och sticker huvudet i sanden. Då står hela den världsbilden oemotsagd och fri från inträngande ifrågasättanden.

I den offentliga debatten brukar extremyttringar mestadels förbigås med en pinsam tystnad, som om vi inte ville kännas vid att mänskliga hjärnor kunde tänka så. Det kan de. Allvarligt talat är vi allihop tidvis lätta byten för förivrade och extrema ståndpunkter, beroende på sådant som källorna till dem, tidsandan och händelser som framkallar dem.

Vi behöver ständigt granska även de mest aparta och absurda ståndpunkter som dyker upp, för historien har visat att inte så sällan kan de komma att omfatta folkflertalet och minst lika ofta de styrande skikten. Ingen av oss går säker för vanföreställningar, speciellt inte om de ignoreras så fort de blir inflammerade.

Läs även andra bloggares åsikter om Anders Behring Breivik, terrorism, fundamentalism, extremism. Intressant?

Bronset var guld

Idol är karaoke. Så också den amerikanska varianten. Men pärlor dyker upp ändå. I senaste omgången av American Idol var Haley Rinehart i särklass. Hon kom trea. Ettan och tvåan var sömnpiller i jämförelse. Det verkar vara en naturlag med Idol att de största talangerna aldrig vinner.

Haley Rinehart är bara 20 år men sjunger som om hon stått på scen ett helt långt liv. Hennes röst har resurser och en laddad busighet som leder tankarna till Christina Aguilera. Samma humor och självdistans under framträdandena verkar hon också ha.

Under Idoltävlingen vågade hon ta sig an riktigt stora utmaningar, som Michael Jacksons Earth Song och Animals version av gamla House of the Rising Sun – sånger som är knepiga på olika vis men framför allt genom att de blivit kända med så makalösa sångare.

Där skymtade små sprickor och otillräckligheter i Haleys kapacitet. Nå, hon har åratal på sig och ska nog fylla håligheterna.

Det dräller av hennes sköna sångprestationer på YouTube. Jag fastnade för hennes lediga ad lib på Elton Johns gamla Benny and the Jets, som hon framförde under Idolgängets turné efter avslutad programserie, något som har blivit tradition i USA – och görs med en helt annan ambitionsnivå än de eländiga uppträdanden på köpcentra som svenska Idol låter sig nöja med.

Haley leker med låten och med publiken. Det är musik i praktiken, en ysterhet och bekvämlighet med musiken som förklarar varför den är så väsentlig för oss alla i att ge mening med livet.



Hon har redan skivkontrakt och så vidare, men för hennes fortsatta karriär gäller bara en sak: hon måste ha starka låtar. Annars sjunker hon snart tillbaka in i anonymiteten. Oavsett hur det går med den saken är det uppenbart att hon aldrig kommer att sluta sjunga.

Läs även andra bloggares åsikter om Idol, American Idol, Haley Reinhart, musik, TV. Intressant?

Väldigt hemlig kroggäst talar ut

För bloggens återkommande läsare är det knappast en nyhet att jag var Sydsvenskans hemliga krogrecensent Bong under 12 år. Sedan skrev jag en bok om mina erfarenheter – som Sydsvenskan vägrade att kännas vid. Den föll dem kanske inte i smaken.

Jag började recensera krogar åt Sydsvenskan 1995. Innan dess hade de ingen krogkritiker. Det var nödvändigt att vara hemlig för att inte bli bortskämd av angelägna krögare, så jag skrev under signaturen Bong, som jag hittade på själv. En bong är den interna nota som skickas från serveringen till köket på en krog, för att de ska hålla reda på vilken mat som lagas.

Det blev ett väldigt väsen om Bongs krogrecensioner och jag fick ett slags entourage som roade sig med att göra egna besök på krogarna jag skrev om samma dag recensionen kom ut – oavsett vad jag tyckt om stället. Krögare stönade när de inte fick toppbetyg och undrade med svettdroppar i pannan vem den där förbannade Bong kunde vara.

Nå, efter tolv år fick det vara nog. Framför allt frestade det på att vara så hemlig. Det var ytterst få ens i den egna vänkretsen som fick veta att jag var Bong och jag fick hela tiden gå och passa mig, så att jag inte råkade röja mitt hemliga uppdrag. Lite spionhistoria.

Det låter kanske festligt, som ett äventyr, och det var det onekligen. Men det var även tungt och ett ständigt stressmoment. Besvärande att inte kunna prata med folk om en så viktig del av min sysselsättning. I efterhand är jag förvånad över att ha stått ut så länge som tolv år.

Nå, de många åren gav en hel del erfarenheter och tankar, som jag tyckte förtjänade att sättas på pränt. Så med tiden blev det en bok, Bong – tolv år som hemlig krogrecensent. Den kom ut våren 2010.

Vad jag vet var det första gången en svensk krogrecensent skrev en bok om sina erfarenheter. Det är en intressant del av mediavärlden, som i synnerhet under de senaste 15-20 åren har blivit allt mer i ropet – ibland så att det går till överdrift, måste jag själv konstatera. Restauranger, mat och dryck har blivit heta nyheter som fyller tidningar, TV-kanaler och Internets mest talföra webbplatser. Så viktigt är det ändå inte.

När jag skrev boken hade jag ändå skoj med att berätta hur det gick till bakom och framför kulisserna. Det är ett knepigt jobb att vara krogrecensent och man får räkna med att bli missförstådd – även av andra krogrecensenter och matskribenter, som verkar vara en ytterst ogin skara, tillfreds uteslutande med den egna smaken.

Det var inte heller alltid lätt att ha att göra med min egen tidning Sydsvenskan och dess redaktion, vilket kan förklara varför de sedan bestämde sig för att hålla tyst om min bok.

Skriva för gästerna, inte för krögarna

Många krögare led av ett missförstånd som jag kände igen från när jag tidigare recenserat musik, teater och litteratur. De kunde inte tänka sig annat än att recensionerna var till för dem och deras bransch. I så fall kunde man förstå deras missnöje.

Men recensionerna är förstås till för tidningens läsare, som funderar på om de ska besöka den eller den krogen – eller som varit där och gärna jämför sina intryck med recensentens.

Krogbranschen – alltför ofta även tidningsredaktioner – lider även av den missuppfattningen att en krogrecensent behöver ha sin bakgrund i krogbranschen, som erfaren kock eller krögare. Men det är galet. En krogrecensent ska vara erfaren krogbesökare, inte krögare. Annars ser man det från fel sida skranket och är till ringa nytta för läsarna, som med största säkerhet oftare är kroggäster än krögare eller kockar.

Att en krogrecensent behöver kunna branschen inifrån är lika dumt som att en musikkritiker skulle vara musiker eller en filmrecensent regissör. Det blir inte bra.

Nå, det här blogginlägget riskerar att bli långt som en bok om jag inte hejdar mig. Avslutningsvis får jag konstatera att de tolv åren gjorde mig mätt på jobbet som krogrecensent, om än det hade sina ”benefits”. Men jag är inte mätt på lustfylld och nyfiken förtäring av mat och dryck – vilket denna blogg här och där skvallrar om. Se ämnet/etiketten ”mat och dryck” för mina blogginlägg på temat.

Lustigt nog har det visat sig att jag efter jobbet som krogrecensenten Bong har blivit ännu mer kritisk och kräsen vid mina restaurangbesök, fast jag numera bara försöker njuta av dem. Bongreflexen går inte riktigt att stänga av och det är inte mycket som går den förbi.

På Sydsvenskan har de en annan krogrecensent, som fortsätter att använda min gamla signatur Bong. Jag tycker förstås att jag gjorde ett betydligt bättre jobb, men jag vet ju också att krogskribenter bara uppskattar den egna smaken. Det är ju liksom deras jobb.

Här är mer information om boken Bong – tolv år som hemlig krogrecensent. Här finns den att beställa på AdLibris och Bokus.

Läs även andra bloggares åsikter om krog, krogrecension, Bong, böcker, mat, restaurang, restaurangkritik. Intressant?

Dödliga omvägar

Nu börjar den journalistiska granskningen av den norska polisens handlande i samband med terrordådet på Utöya bli närgången – och avslöjande. Det blir alltmer uppenbart att polisens insats borde ha kommit betydligt snabbare. Bristerna verkar, som så ofta, ligga i ledningen.

Den bild som allt tydligare framträder skulle vara snudd på farsartad, om det inte vore för den ohyggliga tragedin. Larmen från Utöya tog märkligt lång tid att nå den operativa ledningen. Trots nära tillgång till två helikoptrar sattes insatsstyrkan i bilar, dirigerades till fel plats, fick en trasig båt...

När de väl nådde ön var de föredömligt skyndsamma och hastade mot en lösning med ringa omsorg om egen säkerhet. Insatsstyrkan gjorde vad den skulle och måste ha lidit av att deras ankomst blev så fördröjd.

Bristerna ligger i ledningen, såväl vad gäller beredskap som agerande när terrordådet ägde rum.

Det är ännu tidigt att dra långtgående slutsatser, eftersom mycket återstår att klarlägga. Men nog pekar det mot att polisstyrkorna gjorde vad de kunde, medan deras ledning uppvisade väldiga brister.

Ungdomarna på Utöya flydde en massmördare i uppemot en och en halv timma. Breivik hade massor av tid för sitt förfärliga dåd. Det borde inte kunna ske. Alla dessa förlorade unga liv kan åtminstone göra den nyttan att en översyn ombesörjer att det inte kan ske igen.

Alla sorters ledningar plägar hålla varandra om ryggen och göra gemensam sak i att skylla ifrån sig. Vi får se vad som sker här, men jag tror att pressen inte accepterar några bortförklaringar eller mörkanden. Det är sådana stunder man gläds åt journalistiken och det så kallade drevet.

Här skriver DN, Svenskan och Expressen om saken. Mest information finns förstås i norska tidningar. Här är blott några av deras artiklar: VG, VG, VG, Aftenposten, Dagbladet, Dagbladet.
Läs även andra bloggares åsikter om Anders Behring Breivik, Norge, journalistik, pressen, drevet, terrorism, Utöya.

Det fria ordet har nyhetens behag

På DN diskuteras den råa ton som läsarkommentarer på tidningarnas nätupplagor kan hålla. Ska de tillåtas eller förbjudas? Intressantare är vad de uttrycker – det fria ordets ojämlikhet.

Förr var tidningarnas läsarröster hänvisade till insändarsidorna, som redigerades hårt och styvmoderligt av redaktörer. Internet har på några få år skämt bort allmänheten med möjligheten att komma till tals i världen även om man varken är journalist eller makthavare på annat sätt.

Tidningarna har infört kommentarsfält under nätupplagornas artiklar i avsikt att locka och engagera sina läsare, men förfäras över den ofta råa tonen i dessa kommentarer. Redaktörerna aktar sig för att delta i kommentarernas ibland långvariga diskussioner, i stället dryftar de vad som bör få bli sagt och vad som borde raderas.

Det är gammaldags maktspråk, förstås, och torde inte göra annat än reta kommentarsugna läsare ännu mer.

Nu när Internet har gjort det fria ordet tillgängligt för alla, för första gången i världshistorien, blir allmänheten förtjust på gränsen till förivring, måhända, vilket är förståeligt. De som tidigare hade ensamrätt på att göra sig hörda med sina åsikter – i detta fall främst tidningarnas journalister – reagerar oftast med fnysningar eller tystnad. Det är också förståeligt men svårare att försvara.

Yttrandefriheten har länge varit parodisk. Vi må ha haft den, men det har bara varit en liten privilegierad och av överheten på ett eller annat sätt godkänd grupp som egentligen har kunnat nå ut med sina åsikter. De som inte blivit publicerade i media har knappast kunnat göra sig hörda utanför den egna umgängeskretsen.

När nu Internet ger oss alla möjlighet att tala till en hel värld – oavsett om den lyssnar eller ej – reagerar de fordom exklusivt privilegierade ofta med ett von-oben-förakt som blott röjer deras aversion mot att inte längre ha monopol på åsiktsmakandet. Och de som tar i för kung och fosterland med sin nyvunna möjlighet att göra sig hörda skärper tonen just i reaktion på den långa historien av åsiktsförtryck via överhetskontrollerade media.

Det är historia nu, men det tar en tid innan bitterheten över det förflutnas munkavle går över. Rabiata kommentarer må verka hatiska men uttrycker bakom detta en genuin glädje över att äntligen få komma till tals. När denna nyhetens behag blir vardag kommer de att sansa sig.

Journalister som ogillar att inte ensamma föra världens talan får helt enkelt vänja sig.

DN skriver här, här och här om denna diskussion. Det torde bli fler artiklar efterhand.

Läs även andra bloggares åsikter om journalistik, pressen, yttrandefrihet, åsiktsfrihet, kommentarer.

Terrorism är inte särskilt norsk

Debatten går het om hur Anders Behring Breiviks förskräckliga dåd i Norge ska tolkas. Man söker mönster fast det är ett enstaka nidingsdåd. Det faller på sin egen orimlighet.

Allra märkligast är det när debattörer försöker utröna vad det kan vara för specifikt norska omständigheter som ledde till att dåden skedde där.

Men det var första gången Norge drabbades av något sådant. Det måste därför ses som ett undantag, varför det vore rättare att fråga vad det är med Norge som gör att något sådant inte hänt där förrän nu.

DN:s ledarskribent Hanne Kjöller uttrycker ungefär den betänklighet jag känner, när hon reser flera invändningar mot en debattartikel i samma tidning av freds- och konfliktforskaren Ane Ørbø Kirkegaard, som hävdar att Norge är djupt splittrat mellan statsmakt och dess motståndare och att det skulle kunna förklara uppkomsten av en mentalitet som Breiviks.

Hanne Kjöller ger en motbild, som snarare säger att klyftor och motsättningar är mildare i Norge än på andra håll – även i jämförelse med andra nordiska länder.

Jag vet inte tillräckligt om norskt samhälle och norsk mentalitet för att döma mellan de två positionerna, men jag är rätt säker på att det inte är ur något specifikt norskt en terrorist med Breiviks skoningslöshet uppstår. Jag tvivlar över huvud taget på att han går att generalisera om.

Han fortsätter att vara ett mysterium, just för att hans bestialiska handlande är så exempellöst. Därför tror jag att lärdomar inte kan dras ur svepande generaliseringar om samhällsklimat eller politiska strömningar.

Vi bör hellre söka den individuella diagnosen – för att ha en chans att hindra en upprepning hos andra, eller i alla fall finna vägar att göra det betydligt svårare för dem att åstadkomma så stor skada.

Läs även andra bloggares åsikter om Anders Behring Breivik, Norge, terrorism.

För tidig rök ger förtidig död

Den som börjar dagen med en cigarett löper större hälsorisker än den som förmår vänta lite med den, säger en forskarrapport. Utmärkt – då är jag på den säkra sidan. Jag röker aldrig före frukost.

Annars får man ideligen veta att rökning är det allra värsta man kan ägna sig åt. När jag i ungdomen valde min last och valde bort andra, levde jag i den naiva tron att jag kommit undan många allvarligare helveten. Numera verkar det tvärtom.

Därför får man glädjas då det kommer någon liten solstråle från den annars mörka himlen.

I och för sig händer det vissa morgnar att jag brådskar med frukosten för att nå dess grande finale, dagens första cigarett.

Läs även andra bloggares åsikter om rökning, hälsa, vetenskap.

Tre statsministrar blir boyscouts

Fredrik Reinfeldt är i skrivartagen. Igår skrev han med några regeringskamrater om hur Sverige ska förhindra ny terrorism. Idag gör han detsamma med två andra nordiska statsministrar. De inleder sitt antiterrorarbete genom att besöka scouternas jamboree...

Fredrik Reinfeldt, Danmarks Lars Løkke Rasmussen och Finlands Jyrki Katainen gör ett gemensamt uttalande med anledningen av terrorattackerna i Norge. Därför är det förvånande att Norges statsminister inte ingår i gruppen, i synnerhet som texten prisar de nordiska värdena och den nordiska enigheten.

Det blir lite antiklimax när de efter sina stora ord landar i att deras första aktion blir ett gemensamt besök på scouternas stora jamboree i Skåne. Vad ska det göra?

Jamboree i stället för Pride

De prisar scoutrörelsen, som de kallar ”världens största idéburna ungdomsrörelse, byggd på gränsöverskridande engagemang för miljö, fred och gemenskap”.

Må så vara. Men det är också en rörelse som länge hyst ytterst konservativa ideal bottnande i det tidiga 1900-talets vurm för nationalism och det militära. Varken tolerans eller öppenhet har varit särskilt kännetecknande för scoutrörelsen, snarare i botten en grumlig disciplinär syn på människan och vad som ska ge henne människovärde.

Ett märkligt val av statsministrarna. Det hade varit en helt annan sak om de i stället valde att besöka Stockholm Pride och gå med i dess avslutande parad. Pride handlar – i motsats till scoutrörelsen – om öppenhet och att hylla människors olikhet i stället för att likrikta dem med uniformering och honnörer. Det är skillnad, det.

I och för sig är det politisk flathet att sätta igång en antiterrorkampanj genom att dyka upp någonstans och hålla ett par tal, som om det vore något att hänga i julgranen.

Nordisk överhöghet

Statsministrarnas text flödar av ett självgodhetens prisande av det nordiska, som också leder tankarna till det tidiga 1900-talet, före unionsupplösningen. De inleder med rena pekoralen:

”De nordiska länderna är några av världens mest öppna och fria länder. Vi har våra fötter fast rotade i demokratiska värderingar och bejakar vår yttrande- och åsiktsfrihet. Våra länder kännetecknas av välutvecklade välfärdsmodeller, stor individuell frihet och långt kommen jämställdhet mellan könen. Vi är solidariska med resten av världen och delar så väl med oss av vår rikedom som öppnar våra dörrar för människor som flyr från krig och förtryck.”

I sammanhanget leder det tankarna till de nationalistiska strömningar som Anders Behring Breivik tog näring ur till sin förvridna världsbild, snarare än till den multikulturella, gränslösa värld som han ville slå sönder.

Det är inte dags att hävda något slags nordisk överhöghet, utan att insistera på en värld utan gränser och alla jordens människors lika värde och förmåga.

Se också mitt förra blogginlägg om Reinfeldts skrivariver i ämnet.

Läs även andra bloggares åsikter om Fredrik Reinfeldt, terrorism, Anders Beihring Breivik, Norden, politik, scouter.

Fördomar i regeringens syn på extremism

Fredrik Reinfeldt och ett par av hans ministrar skriver på DN Debatt vad som behöver göras preventivt mot våldsam extremism. Men de tänker fördomsfullt, så det är risk att de både missar målet och råkar skapa nya sociala spänningar.

De påpekar att extremism med risk att leda till lika extrema våldshandlingar finns i tre specifika extremistmiljöer: ”den autonoma vänstern, vitmaktmiljön och den våldsbejakande islamismen”. Jag vet inte vad de menar med ”autonom” vänster, ordet betyder ju blott självständig och det är väl på något sätt varje politisk rörelse?

Jag är också förbryllad av att de inte nämner fundamentalistisk kristendom, fast även den har varit grogrund för våldshandlingar. Är det kristdemokraterna som fått denna extremism exkluderad?

Socioekonomiskt marginaliserade

Mest oroande är dock regeringens utpekande av en samhällsgrupp som särskilt i riskzonen för att skapa terrorister. Så här skriver de:

”Forum för levande historia har genomfört värderingsundersökningar bland svenska gymnasieelever kring attityder mot judar, romer, muslimer, homosexuella och invandrare. Resultatet visar att det finns en kärna av omkring 20 procent av eleverna som uttrycker tydligt intoleranta attityder, det handlar framförallt om pojkar från socioekonomiskt marginaliserade hem. Individer inom denna grupp kan riskera att utgöra en grogrund för framtida extremism. Därför är det viktigt att just sårbara individer som kan lockas av antidemokratiska budskap står i centrum för förebyggande insatser för att kunna upptäckas i tid.”

Med det kryptiska uttrycket ”socioekonomiskt marginaliserade” kan de knappast mena annat än fattiga. Klassamhällets bottenskikt. Men är det verkligen där terrorister och extremister oftast har sin bakgrund?

Reinfeldt och hans ministrar inleder förstås sin artikel med det hemska terrordådet i Norge, men Anders Behring Breivik passar inte alls in i deras modell. Hans bakgrund är närmast högborgerlig och välbärgad. Det är långt ifrån sällsynt, i synnerhet bland högerextrema och vitmakt-anhängare. Inte heller är det märkligt: de privilegierade har ju mest att försvara mot vad de anser vara hotbilder i samhället.

För övrigt beskrev Breivik sig själv som kristen.

Fattiga är inte farligast

Från samhällets toppskikt odlas ständigt bilden av de sämst lottade som de mest oregerliga och minst socialt anpassade. Det är en fördom, som tyvärr ständigt bekräftar sig själv genom att rättsapparaten agerar i enlighet med den och samtliga ”statsmakter”, alltså även pressen, ideligen uttrycker den, oavsett hur det tål närmare granskning.

Just Breivik spelade på detta, vilket han på flera ställen stolt redogjorde för i sitt manifest: han kom undan risker och problem genom att uppträda med överklassmanér. Då slapp han misstanke fast han gjorde saker som borde ha skapat uppmärksamhet. Och hela hans vurmande för tempelriddare med mera visar att han såg sig som elit snarare än förtryckt.

Han är långt ifrån ensamt exempel på en extremist med socioekonomiskt gynnad bakgrund.

Regeringen vill påstå att fattiga är farligare än andra. Farligare för de rika, måhända, men knappast ens det. När rika blir fattiga beror det så gott som alltid på att andra rika har kommit över deras pengar.

Det är också ytterst osäkert att fattiga skulle vara mer våldsbenägna än rika. Snarare är det så att deras våld oftare kommer till samhällelig kännedom och leder till långtgående rättsliga åtgärder.

Förmodligen resonerar både regeringen och Forum för levande historia upp och ner. Olika former av extremism har olika procent anhängare i olika sociala grupper, helt enkelt till följd av vilka idéer extremismen i fråga uttrycker. Vitmakt har väl inte särskilt många invandrare bland sina anhängare, våldsbejakande islamism har knappt några kristna anhängare, och så vidare.

Statistik är vansklig. Man kan inte bara leta efter korrelationer och ta fasta på första bästa. Man behöver leta upp de mest tydliga korrelationerna.

Extremism kan dyka upp överallt, precis som andra abnormiteter kan. Det är själva extremismen som är kärnan, inte vilken specifik lära den omfattar. Därför är det ytterst olämpligt att generalisera – i synnerhet på sådant sätt som redan med de mest otäcka exemplen på extremism har visat sig felaktigt.

Bakläxa för regeringen. De behöver tänka bredare och djupare, om de ska hitta verkningssamma motgifter mot extremism. Deras debattartikel presenterar ingen lösning, utan blott deras egen fördomsfulla världsbild – som i viss utsträckning är en del av problemet, inte dess lösning.

Läs även andra bloggares åsikter om Anders Behring Breivik, extremism, terrorism, klassamhället, politik, regeringen.

SJ är klantigt men inte populistiskt

Fackförbundet Seko klagar i DN på att SJ:s ledning skyller ifrån sig på personalen i samband med avvisningen av barn från tåg. SJ:s agerande är ”populistiskt”, säger Seko. Det där ordet har blivit en fluga.

Att SJ:s ledning skyller ifrån sig är uppenbart. De hänvisar till luddiga regler, som det dessutom är oklart hur länge de har funnits. Kanske nytillkomna, menar i alla fall Seko. Och när det gäller alla dessa förseningar och inställda tåg plägar de skylla på Banverket, numera kallat Trafikverket. När det gäller märklig prispolitik och vagnstallets förfall skyller de på budgetkrav.

Vid det här laget är det pinsamt uppenbart att SJ:s ledning är inkompetent och saknar handlingsförmåga. De gör reklam i stället för sitt jobb, går och gömmer sig i stället för att gå till verket. Men är de populister?

Inte mer än extremister är det. Ordet populism sprider sig som en löpeld men används galet. Se mitt förra blogginlägg. Populism är strävan att göra sig populär genom att predika uppfattningar man tror att allmänheten vurmar för. Dit hör knappast att skylla ifrån sig, som SJ-ledningen gör.

Det är A och O i mediastrategi att aldrig skylla ifrån sig – även om man de facto skulle vara helt oskyldig. Det saknar ödmjukhet och antyder låg moral. Det är en uppfattning som så gott som hela allmänheten delar. Så SJ-ledningen är inte populistisk, den bara klantar sig. Som vanligt.

Om SJ-personal gör fel, dessutom samma fel mer än en gång, då är det uppenbart att dess ledning har fallerat i instruktioner och utbildning av sin personal. Alltså kan det inte blott vara vad man brukar kalla ”den mänskliga faktorn”, ett uttryck som inom hela transportindustrin är populärt när ledningar vill skylla ifrån sig. Och att skylla ifrån sig är väldigt populärt bland alla sorters ledningar. Höga chefer talar bara om sitt ansvar när de löneförhandlar för egen del. Då något oönskat händer är de plötsligt maktlösa, av ett eller annat skäl.

Det är inte populism det heller. Det är svek. Man frågar sig för n:te gången varför de ska ha så groteskt höga löner.

Läs även andra bloggares åsikter om SJ, avhysning, populism.

Populism är nyspråk

I synnerhet sedan tragedin i Norge har det gått inflation i pressens användning av begreppet populism. De högerextrema tankar som bland andra Anders Behring Breivik hyser kallas högerpopulistiska. Men det är ett både olyckligt och obehagligt ordval, framför allt för att det felaktigt insinuerar att åsikterna delas av väldigt många.

Populism är egentligen att vädja till eller flörta med populära åsikter. Att locka allmänheten genom att försöka låta som den. Men högerextremism, i synnerhet av den bestialiska sort som kom till uttryck i tragedin i Norge, delas av ytterst få. En försvinnande liten minoritet.

Det står klart redan med begreppet ”extremism” – en extrem åsikt fjärran från den allmänna meningen. En extremist kan knappast vara populist. Snarare motsatsen.

Varför används ändå orden som om de vore synonyma i mängder av artiklar och debattinlägg? Det är nog ett försök att förringa extremuppfattningarna, vilket gör det hela ännu obehagligare – för det antyder att brett omfattade folkliga uppfattningar är extrema, intoleranta och farliga.

Elitism

En motpol till populism är elitism, uppfattningen att stå över folkflertalet. Breivik är uppenbart snarare elitist än populist, eftersom han anser sig veta bättre än alla andra och vara berättigad att tvinga på omvärlden sin ståndpunkt, även med de mest brutala våldsgärningar.

När debattörer och diverse självutnämnda experter i pressen föraktfullt beskriver extremism som populism gör de sig också skyldiga till en form av elitism. Som om majoriteten har fel just för att den är i majoritet – som om demokrati ofrånkomligt leder åt fanders.

Det är klassamhället som blottar sig i sådan retorik. Föreställningen att pyramiden, med privilegierad elit i topp och en massa av förtryckta i botten, är den enda pålitliga ordningen. Ändå är det ofta i privilegierade grupper de extrema åsikterna frodas, inte bland ”vanligt folk”. Det gäller såväl vänster- som högerextremism.

Språket är dynamit, så vi bör använda det med försiktighet och eftertanke. Den terminologi vi väljer påverkar sedan hur vi ser på saker och vart våra argument för oss.

Nyspråk är ett begrepp uppfunnet av George Orwell i hans berömda bok 1984 för att peka ut just detta. Storebrorssamhället vände upp och ner på användningen av viktiga värdeord, för att lura folket att överge principerna bakom dem. Frihet var ofrihet och så vidare. Något liknande kan ske om elitism och extremism kallas populism.

Det dräller i pressen av ”populism” och ”högerpopulism”, i synnerhet efter attentaten i Norge. Här är några exempel: Dagen, Sydsvenskan, Sydsvenskan, Sydsvenskan, SR, Aftonbladet, Aftonbladet, Expressen, GP, Svenskan, Svenskan, Svenskan, Svenskan, Svenskan, DN, HD.

Läs även andra bloggares åsikter om populism, högerpopulism, högerextremism, extremism, elitism, klassamhället.