Premiär för min blogg på engelska

Jag fick ett ryck och startade en blogg på engelska. Den har det föga fantasifulla namnet Stefan Stenudd's Blog men är ändå ämnad att handla mycket om just fantasi och konstens övriga rus. Vi får se hur jag lyckas hålla mig till det.

De senaste åren har jag mestadels skrivit böcker på engelska. Jag tror det har blivit sådär åtta, nio stycken vid detta lag. Och min engelska hemsida stenudd.COM har rätt många engagerade besökare, framför allt dess aikidosidor men även annat där. Så det var dags att även blogga på engelska.

I mitt första blogginlägg ”What makes me tick” berättar jag om min bakgrund och vad jag utifrån detta tänker mig att skriva där. I och för sig tänkte jag ungefär detsamma med denna min blogg på svenska, men det blev betydligt mer politik och debatt än jag hade föreställt mig.

Kanske glider det åt samma håll med den engelska bloggen, men än så länge tänker jag mig att fokusera på konst – egen och andras. De första tre purfärska inläggen får sägas klara målsättningen.

Jag hoppas att ni som gillar att titta in till denna blogg även ska ha lust att göra besök på den engelska varianten, gärna också ge kommentarer på det som dyker upp där.

Välkomna till Stefan Stenudd's Blog!

Otrohet är mänsklig, inte manlig

DN har en artikelserie om otrohet, där de frågar sig varför framgångsrika män är mer otrogna än andra. För att de kan?

Svenskt hyckleri vad gäller könsroller och relationer har inga gränser. Framgångsrika personer – vare sig de är män eller kvinnor – har betydligt fler tillfällen till lockande otrohet, eftersom det dräller av människor som gärna lägger sig för dem.

Annars vore de knappast mer eller mindre otrogna än andra. Det är inte så att framgång i sig väcker åtrå utanför äktenskapet – men tillfället gör tjuven. Frestelserna är fler, för att så många människor gärna hoppar i säng med en kändis, en rik, en makthavare. Wikileaks Julian Assange är ett aktuellt exempel.

De experter DN har pratat med är mycket mer nyanserade och insiktsfulla än DN:s rubriker och ingresser ger vid handen. Otrohet är inte ett manligt fenomen, utan ett mänskligt. Vår gamla tvåsamhetsmodell är en rest från ett annat samhälle med andra villkor och behov,och även där var otrohet vanlig. Läs till exempel Decamerone och Canterbury Tales, båda från 1300-talet.

DN skriver om otrohet här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om otrohet, Julian Assange, sex, relationer. Intressant?

Från Wikileaks till en läckande kondom

Nu är åklagarna igång mot Wikileaks grundare Julian Assange igen. Han är häktad i sin frånvaro för vad som kallas våldtäkt med mera. Mycket är märkligt i dessa turer, och den som riskerar att till slut stå med rumpan bar är nog snarast den svenska rättvisan.

Tidigare i år kom en anmälan från två kvinnor som hävdade att Assange begått sexualbrott mot dem vid en vistelse i Sverige. Först skulle han häktas, sedan icke, och det var en röra av motstridiga påståenden där hönan syntes visa sig vara en fjäder.

Nu är saken återupptagen, denna gång genom att åklagaren begär Assange häktad i sin frånvaro, eftersom han inte är i Sverige. Han ska vara ”på sannolika skäl” misstänkt för våldtäkt med mera, men häktningen verkar mest handla om att man vill ta in honom till förhör.

Märkligt att det kommer först nu, och inte till exempel när han fortfarande var kvar i Sverige. Det är också underligt att det uttrycks så burdust, som om det mestadels handlar om att misskreditera Assange offentligt. Han är alltså inte dömd, inte ens hörd, och kallas ändå av åklagarväsendet en våldtäktsman – vilket basuneras ut till pressen och därmed över världen. En gång till.

Assange kommer även att efterlysas internationellt, meddelar åklagarämbetet på sin hemsida. Där säger de också:
”Av hänsyn till utredningen och de parter som berörs har åklagaren inte möjlighet att lämna närmare information om de misstänkta brotten eller vilka utredningsåtgärder som hittills har vidtagits.”

Det är märkligt, eftersom tidigare offentliggjorda handlingar i fallet redan spritts över världen, om än svensk press verkar hålla tyst om dem, och där redogörs tydligt för händelseförloppet och de ”misstänkta brotten”. Exempelvis presenterade redan i augusti Mail Online vad som verkar vara ett trovärdigt referat av kvinnornas egen beskrivning av vad som skett.

Där framgår det att allt var frid och fröjd tills kvinnorna upptäckte att Assange hade haft sex med båda. Då gick de gemensamt till polisen med sin anmälan. All sex hade i allra högsta grad varit i samtycke – en av kvinnorna hade i själva verket strävat ditåt med en envetenhet som leder tankarna till en stalker.

Vad kvinnorna har anmärkt på är i båda fallen lapsus med kondom. I första fallet gick den sönder och kvinnan anser att Assange gjort det medvetet – man undrar varför. I andra fallet hade de en gång haft sex utan kondom och nu insisterar kvinnan på att Assange ska testas för veneriska sjukdomar – men är det verkligen något som en domstol kan döma honom till, och vore det inte smidigare om hon själv undersöker om hon fått några?
I så fall är det i och för sig inte säkert att det är från Assange, utan det kan lika gärna visa sig att hon smittat honom.

Vi har många gånger sett exempel på att människor på allehanda håll i rättsapparaten agerat spektakulärt för att skapa mediabuller och göra karriär på kända rättsfall, förbi förnuftets och juridikens gränser. Det gäller såväl advokater som åklagare. Säkert gäller det även här. De kan inte låta chansen till internationell uppmärksamhet gå dem förbi, vad det än kostar såväl Assanges som de två kvinnornas anseende.

Men här spökar också den förnyat strama sexualmoral som det offentliga Sverige i hög grad återvänt till under de sista decennierna, och som luktar viktorianism och frireligiös hysteri.

Numera är det rättsliga begreppet våldtäkt så mycket mer än vad vi traditionellt förknippar med ordet. Det är ett nyspråk à la Orwells 1984 som får beklagliga konsekvenser, eftersom vi – speciellt när vi inte delges detaljerna – fortsätter att anta att den gamla betydelsen av ordet åsyftas.

Svensk sexualbrottslagstiftning har gått åt fanders om den innebär att en älskogspartner långt i efterhand kan anmäla för ett grovt sexualbrott, på grund av senkommet missnöje med antingen hur kärleksstunden gestaltade sig eller vad den sedan ledde till i relationen. Något som vid själva tillfället är i samförstånd och inte innehåller brott kan inte sedan bli brottslig bara för att ena parten omvärderar upplevelsen.

I fallet Assange har båda kvinnorna villigt gått in i sexuellt umgänge med en världskändis som just då var ofantligt mycket i ropet. Inget ovanligt. Kändisar råkar ut för det varje dag. Rättsapparaten vill inte låtsas om denna aspekt, fast den är alldeles uppenbar i kvinnornas egen redogörelse.

I stället beter sig rättvisan ungefär som groupies, i det att dess företrädare i denna sak slickar i sig uppmärksamheten även om det sker på bekostnad av Assanges rykte och vandel, och detta innan han ens har förhörts i ärendet.

Om det än en gång visar sig att hela hönan är en fjäder, då är det bevis på den svenska rättsapparatens bedrövliga fördärv. Då måste vi fråga oss hur rättvisan kan ställas inför rätta.

Här skriver DN, Svenskan, Aftonbladet och Expressen om häktningen.
Läs även andra bloggares åsikter om Julian Assange, wikileaks, våldtäkt, rättvisa, häktning, åklagare. Intressant?

”God hates Sweden”

Detta är i och för sig gamla nyheter, men en knasig kyrka i USA anser att gud hatar Sverige – för vår liberala lagstiftning när det gäller homosexualitet. Enligt denna kyrka hatar gud även USA och resten av världen, av ungefär samma skäl.

Det är Westboro Baptist Church i Kansas, USA, och dess rabiate pastor Fred Phelps som står för allt hatet. De har även hemsidor på dessa teman: God hates Sweden och God hates fags. Dessutom demonstrerar de med skyltar och slagord som man trodde hade gått och gömt sig i historien för flera decennier sedan.

Hatet mot Sverige grundar sig på att homosexualitet blev laglig här redan 1944, men framför allt beroende på att pingstpastorn Åke Green år 2004 åtalades för hets mot folkgrupp när han fördömde homosexuella.

Westborokyrkan och dess pastor är förstås en klase nippertippor, men de spelar på en retorik och ett synsätt som ganska många religiösa grupper delar.

Fördömandet av homosexualitet är mer lag än undantag i religiösa rörelser, om än det inte alltid blossar ut i rent hat. Särskilt märkligt är det hos kristna, eftersom den religionen baseras på budskap om att man ska älska och förlåta varandra. Det hindrar inte en lång rad kristna från att ogenerat hata medmänniskor av diverse skäl.

Än mer förvånande är med vilket hybris monoteistiska troende gör sig till uttolkare av sin guds budskap. Man brukade fordom säga att guds vägar är outgrundliga, men så icke för Fred Phelps och hans likar. De anser sig till och med ha pejl på guds känsloliv.

Högguden i monoteistisk religion är till sin natur ensam om att veta allt och om att kunna sätta sig till doms. Människor som tror på en sådan gud borde därför akta sig för att uttrycka sig bestämt om vad denna gud menar och anser, i synnerhet när det inte bara är fråga om att citera solklara yttranden i urkunden – och sådana är det ont om.

Det är länge sedan jag läste evangelierna, men som jag minns dem pratade Jesus ofta om allt vad gud älskade – i synnerhet människorna, även om de var eländiga syndare – men aldrig om vad gud eventuellt hatade. Den kristna bilden är snarare att gud är just kärlek och inget annat.

De som predikar hat har därför en besynnerlig läsning av de texter de själva påstår är heliga. De står närmast för vad man brukar kalla ”som fan läser bibeln”.

Läs även andra bloggares åsikter om god hates sweden, fred phelps, westboro baptist church, homosexualitet, religion. Intressant?

Aftonbladet har skrivit en del om Phelps och hans kyrka genom åren: här, här, här, här, här, här, här.

Fler än Mona Sahlin borde avgå

Mona Sahlin avgår, efter en tid av det beryktade drevet – såväl i media som inom hennes eget parti. Inte oväntat, inte orimligt, men frågan är om övriga styrelseledamöter i socialdemokraterna fattar samma beslut, eller hänger kvar med näbbar och klor.

Mona sa det själv för några dagar sedan – hela partistyrelsen borde ställa sina platser till förfogande i detta krisläge för socialdemokraterna. Också i samband med sin avgång påminde hon om vikten av det:
– Det är högst rimligt att man tittar på hur partiets ledning ska se ut när vi har förlorat två val i rad. Det hade inte varit rimligt att gå till väljarna igen med samma ansikten.

Det kan mycket väl vara denna idé som ledde till hennes fall. Övriga styrelseledamöter, som inte ville tvingas att erbjuda sina platser, har säkert ihärdigt medverkat de senaste dagarna till påtryckningarna om att hon måste säga upp sig. Därmed tror de sig nog om att ha gjort ett tillräckligt stort offer för att själva få sitta kvar och bevara ”kontinuiteten”, som det så vackert brukar heta.

Men Mona Sahlin har alldeles rätt: efter flera val med dalande siffror är det nödvändigt för ledningen att träda ur och låta andra ta över. Uppenbarligen har de inte lyckats med vad de föresatt sig. Den senaste valrörelsen var rena katastrofen för socialdemokraterna, som kvickt dalade från starka segrarsiffror i opinionsundersökningarna till fiaskovalet.

Wanja Lundby-Wedin, som verkar vara den socialdemokratiska makthavare med det envisaste behovet av makten, har förstås åter markerat att hon inte anser någon personförändring nödvändig. Hennes tidigare ageranden har bevisat att hon inte tänker på något annat än sin egen position, vad det än kostar rörelsen. Har hon på den punkten många meningsfränder i partistyrelsen? Det får vi se inom de närmaste dagarna. Jag misstänker att ingen av dem ställer sin plats till förfogande särdeles lättvindigt.

Mobbad kvinna?
Lars Ohly är övertygad om att det gått så illa för Mona Sahlin för att hon är kvinna. Så säger alltid någon närhelst en kvinnlig makthavare kritiseras offentligt, och det är oftast rent nys.

Ändå undrar jag denna gång om det inte spelar viss roll. Hade en manlig partiledare drabbats lika hårt av kritik för allt mellan himmel och jord? Mona hade mer att bevisa som ledare än de flesta av hennes föregångare behövde, och hon har varje gång fått stå ensam och ta smällarna.

Genom åren har jag märkt hur andra socialdemokratiska partiledare fått många närmast rabiata fiender,som om det vore fråga om Antikrist. Det skedde med Olof Palme, likaså med Göran Persson. Ingvar Carlsson kom dock ganska lindrigt undan på den punkten. Han blev istället hånad och förlöjligad, såsom det där med foten (för dem som inte minns: hans nuna jämfördes med en fotsula).

Kanske började det med Palme och det då hårdnande politiska samhällsklimatet.

Eftersom det även skett män tvivlar jag på att Mona Sahlins kön har varit avgörande för att göra henne närmast fredlös i debatten och hos allmänheten. Ändå har det i hennes fall ofta formulerats som en fråga om inkompetens, som att hon inte alls kunde klara jobbet. Som om hon vore en amatör.

Men Mona Sahlin har en lång erfarenhet av politiskt arbete, även i toppen. Och hon har på flera sätt varit ytterst skicklig, för att inte säga slipad. Mest har hon imponerat på mig med sin konsekvent lediga och folkliga ton, i stället för att gömma sig bakom politiskt fikonspråk. Hon har alltid uttryckt sig lättillgängligt, begripligt och sympatiskt, som en demokratiskt vald ledare bör men få gör. I motsats till sina manliga kollegor och konkurrenter har hon sällan pratat traditionellt maktspråk.

Många av hennes ståndpunkter har också varit medmänskliga förbi det politiskt opportunistiska. Jag tänker särskilt på hennes tidiga och starka engagemang i HBT-frågorna. Där gjorde hon markeringar som var mer tydliga och långtgående än de flesta andra politiker vågade.

Jag har träffat henne några gånger, bland annat intervjuat henne, och då fått stor respekt för hennes politiska klarsyn även i komplicerade frågor och hennes förmåga att uttrycka en bestämd och hedervärd ståndpunkt.

Mona Sahlin har varit en kompetent politiker men skildrats i det offentliga rummet som en odugling, en aningslös klant. Där spökar nog lik förbaskat en del gamla könsroller. I och för sig var det också så att socialdemokraterna när hon tillsattes hade bestämt sig för att det denna gång måste bli en kvinna – i stället för helt enkelt den mest kompetenta eller den med mest förtroende i leden. Det är också sexistiskt, på sitt sätt, och öppnar för ett likadant bemötande.

Inte så kul att vara tjej i politiken när man i första hand väljs för sitt kön – och sedan fördöms ungefär av samma skäl.

Nästa partiledare
Nu har jakten inletts på nästa partiledare åt socialdemokraterna. Thomas Bodström har redan sagt nej, lyckligtvis. Han är blott en karriärist utan några ideal alls. Margot Wallström avböjer också, sin vana trogen. Lika så gott. Det är inte bland befintliga pampar och kändisar som partiet ska leta, utan längre ner i leden – om de vill ha förnyelse.

Tyvärr verkar partiet styras väldigt mycket uppifrån, fast de kallar sig demokrater. Styrelsen bör lämna sina platser för att en förnyelse ska ske, annars är vi snart tillbaka i samma sömniga nomenklatur. Detta blir alltså en prövning av om partiet styrs av sina medlemmar eller av en liten maktklick som ändras föga genom åren – och alltid blott uppifrån. Det är socialdemokraternas verkliga kris.

Förmår inte medlemmarna återta makten från sin majestätiska ledning, där positionerna dessutom ofta går i arv på kungligt vis – då kan det inte gå annorlunda än att partiet ruttnar ovanifrån och snart blir historia. Politiker vägrar förstå det, men demokrati är inte bara modeordet man måste visa läpparnas bekännelse, utan den mekanism med vilken en rörelse förmår såväl förnyelse som ideologisk ihärdighet.

Dagens mediaskörd är förstås omfattande, men också ensidigt snarlik från tidning till tidning. DN skriver här, här, här, här, här, här, här, Svenskan här, här, här, här, här, här, här, här, Aftonbladet här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, Expressen här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här.
Läs även andra bloggares åsikter om Mona Sahlin, socialdemokraterna, socialdemokratin, avgång. Intressant?

Wanja på tvären igen

Mona Sahlin har uppmanat hela sin partiledning att ställa sina platser till förfogande inför den kommande extra partikongressen. LO:s ordförande, Wanja Lundby-Wedin, som också sitter i Socialdemokraternas styrelse, tycker att det är en dum idé. Inget annat att vänta från henne.

Wanja visade våren 2009 hur hon prioriterar. I skandalen om hennes många välavlönade styrelseuppdrag valde hon att ändå sitta kvar – trots skadan det gjorde på hela LO:s trovärdighet. Hon ansåg sina egna privilegier vara mycket viktigare än organisationen hon arbetade för. Jag skrev en del om det i min blogg.

Nu gäller saken det socialdemokratiska partiets framtid och Wanja ser envist blott till sin egen position. Hon vill inte avgå och anser därför att ingen av styrelseledamöterna ska ställa sin plats till förfogande – som om det därmed vore fullständigt otänkbart att sparka dem. Kanske är det så i Socialdemokraterna. Deras topp har sannerligen suttit så länge som om det likt Svenska Akademien vore uppdrag på livstid.

Inte undra på att väljarna blir färre, när partitoppen knappt förändras alls genom decennierna. De har somnat på sina stolar och drömmer om sin egen förträfflighet som de minns den från fornstora dagar.

Wanja sa till TT:
”Socialdemokratins kris handlar i första hand inte om en ledarskapskris, det handlar om att se över politiken och hur vi möter medlemmar och väljare. Allt fokus måste vara på det arbetet.”

Men om nu ledningen på bra många år inte har lyckats vända trenden, ska det inte vara dags för den att gå åt sidan för att ge andra krafter i partiet chansen? Tror Wanja verkligen att blott hon och hennes kamrater i styrelsen är förmögna att leda partiet? De har tusentals medlemmar. Hon måste ha en väldigt trång världsbild för att inbilla sig att just hon ska vara oersättbar – i LO såväl som i Socialdemokraterna.

De behöver nytt blod. Förstår de inte det,och klarar de inte det, då har Socialdemokraterna bara sin egen undergång att se fram emot. Att Wanja med flera sitter så orimligt länge på sina poster visar hur akut det har varit länge – partiet har blivit dess lednings, och den ser först och främst om sitt eget hus. Bokstavligen det egna huset, som oftast är både ståtligt och i välmående grannskap.

Aftonbladet skriver om saken här, här, DN här, här, här, Svenskan här, här, här, här, Expressen här, här, här, här.
Läs även andra bloggares åsikter om Wanja Lundby-Wedin, socialdemokraterna, Mona Sahlin. Intressant?

Datalagringen sker för att det går

Uppgifter om samtliga telefonsamtal och email i Sverige ska lagras i sex månader. Motsvarande ordning finns i hela EU. Denna extrema kränkning av allmänhetens integritet skylls på terrorismen, förstås. Som att skjuta mygg med kanoner.

Makthavarnas iver till all möjlig kontroll och övervakning av internet och teletrafiken har i grunden ingenting med terrorismen att göra – eller någon annan ruskig kriminalitet som alltsomoftast används till försvar för repressiva åtgärder i samhället. Det är i stället överhetens rädsla för det fria ordet som ligger bakom.

Med internet kan plötsligt alla människor framföra sina åsikter och hitta likasinnade över hela världen. Det är en väldig demokratisk kraft, som oroar makthavarna. De kände samma oro när boktryckarkonsten kom på 1300-talet, när dagspressens spridning växte lavinartat på 1800-talet, när telegrafen kom, sedan radion, sedan filmen, sedan TV.

Varje gång mediautvecklingen har gjort kommunikation mellan människor lättare har myndigheter svarat med kontroll- och övervakningsåtgärder. Censuren kommer alltid ovanifrån och visar sig alltid vara överdriven, för att inte säga paranoid.

Så också här. Att lagra all trafik inom tele och epost är en gigantisk överloppsgärning, illa ursäktad med jakten på terrorister. Och lita på att denna kontrollapparat kommer att missbrukas – den ställer till skada redan genom att allmänheten känner oro för vad dess konsekvenser kan bli. Det är inte ens säkert att denna lagring går att hålla fri från obehörigt intrång.

Myndigheterna i Sverige och hela EU ger sig i kast med detta framför allt för att de kan. Tekniken finns för sådan masslagring. Det skulle aldrig ha gått att lagra all snigelpost, fast den oftast förr distribuerades genom en statlig organisation. Datatekniken har nu gjort masslagring av tele- och datakommunikation möjlig, så politikerna faller för frestelsen att genomföra den – om det vill sig illa även att utöka den in absurdum.

Vi måste återvända till den personliga integritetens höga värde och till grundsynen att alla medborgare är oskyldiga – och lämnas ifred – intill motsatsen bevisats.

DN skriver om datalagringen här, här, här, Svenskan här, här, här, Aftonbladet här, Expressen här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om datalagring, internet, EU, Beatrice Ask. Intressant?

Fulavtal på Sveriges Radio

Sveriges Radio skriver så kallade ”fulavtal” med frilansjournalister, med total brist på respekt för upphovsrätten. Ännu ett exempel på att helt andra aktörer än fildelare är de värsta syndarna.

Sveriges Radio och SVT har länge utnyttjat sin dominerande ställning för att på ett djupt oetiskt sätt parasitera på utomstående krafter. När det gäller frilansande journalister, som gör väldigt mycket av jobbet, kräver Sveriges Radio bland annat:


• Sveriges Radio kan sälja reportaget vidare till vem som helst, utan att upphovsmannen får någon del av förtjänsten eller ens blir informerad.

• Den som ställer upp för en intervju i Dagens Eko måste vara beredd på att kanske också höra sin egen röst i t.ex. ett humorprogram. Den frilansande journalisten som ursprungligen gjorde intervjun kan inte lämna några garantier.

• Ett reportage kan säljas och bli ett reklaminslag hos tredje part, utan att varken reporter eller intervjuad blir informerad.


Den femte november hölls kampanjen Stand up for journalism över hela världen. I Sverige anordnade Journalistförbundet protester mot ovannämnda fulavtal. Se t.ex. här. Vi får se om det leder till ändringar.

Liknande fulavtal förekommer på många håll i mediabranschen. Det beklämmande är att ”public service” nedlåter sig till sådana lömskheter. Med en så dålig affärsmoral är det inte underligt att även SR:s och SVT:s programinnehåll förfaller.

Läs även andra bloggares åsikter om Sveriges Radio, SR, fulavtal, frilans, journalistik. Intressant?

Paparazzi som den borde framföras

Jag skrev nyss något om Justin Bieber, USA:s nya barnstjärna, som lämnar mig oberörd. Det gör dock inte den ännu yngre Greyson Chance, som ser ut att vara på väg mot ett liknande genombrott. Han fullständigt brinner av talang.

Den trettonårige Greyson är också ett YouTube-fynd. I april lade han upp ett klipp där han sjöng Lady Gagas Paparazzi på något slags skolföreställning. Hittills har den fått över 32 miljoner visningar. Här är den:



Det är ett gripande framträdande. Det är också musikaliskt myndigt på ett sätt som inte borde vara möjligt av en så ung artist, som dittills blott spelat för eget nöjes skull. Han kramar fram ur låten en storhet som den inte har i Lady Gagas egen version.

YouTube och andra sociala medier vänder alla våra gamla föreställningar på huvudet vad gäller talang och artisteri, vilket främst beror på att här kan unga musiker nå sin publik utan den förödande omvägen genom skivbolagen, som dessutom alltid gör korkade urval utifrån sitt snöda vinstintresse och sin banala föreställning om ”vad folk vill ha”.

Man får se om Greyson Chandler klarar sin storartade stämma genom puberteten och sitt innerliga uttryck genom musikbranschens korrupta förvridning av artisteri. Men hur det än går finns ovanstående video kvar till beskådan, och det är inte illa det.

Läs även andra bloggares åsikter om Greyson Chance, Paparazzi, musik, YouTube. Intressant?

Några århundraden fel på radio

Jag lyssnade denna morgon på Morgonpasset i P3, ett program där tre personer sitter och pladdrar fullständiga meningslösheter mellan skivorna – precis som i reklamradioprogram. Vad är då vitsen med ”Public Service”?

Det är beklämmande hur både SVT och SR ideligen försöker efterlikna reklamkanalerna, fast de arbetar utifrån helt olika villkor – och uppgifter, hade man hoppats. Morgonpasset hyser tre pratkvarnar som gör vad de kan för att säga absolut ingenting, eftersom det anses vara folkligast. Tala om publikförakt!

Å andra sidan, när de någon gång försöker säga något intressant märks genast att de inte förmår detta, så deras normala banalitet berättar nog mer om deras egen inkompetens än om lyssnarnas önskemål. Denna morgon läste de ur någon lista på vad som hänt i historien den 1 november, dagens datum. Sådana listor finns lite här och där, t.ex. på Wikipedia.

Då de kom till jordbävningen i Lissabon 1755 kommenterade en av dem att var det inte då man började fråga sig hur gud, om han fanns, kunde låta det ske – och därmed satte renässansen igång? Bara några århundraden fel...
Ingen av studiokamraterna visste att rätta henne.

Renässansen pågick mellan 1300-talet och 1600-talet. Vad jordbävningen i Lissabon satte igång, eller snarare bidrog till, var i stället upplysningstidens ifrågasättande av kristna dogmer. Det mest kända exemplet är Voltaires Candide från 1759, som jag antar fortfarande är obligatorisk läsning på gymnasieskolorna. För Candide är jordbävningen bevis på att detta inte är den bästa av världar under beskyddande översyn från en välmenande gud.

Min professor vid idéhistorien i Lund, Gunnar Broberg, har skrivit en bok om jordbävningen i Lissabon och dess stora konsekvenser i den europeiska tankevärlden. Man kan inte begära att radiopratare ska ha läst den, dock trodde jag att de borde vara någorlunda bekanta med Candide. De visar sig vara ungefär lika lärda som de är roliga.

SVT och SR har en historia av nepotism när det gäller personaltillsättningar och populism när det gäller programpolitiken. Det enda som fattas är reklamen för att de ska vara identiska med de kommersiella alternativen.

Några undantag finns förstås, såsom de pretentiösa program där ett förvånande litet gäng diskuterar evinnerligen med varande om ämnen de anser viktiga, varvid de tävlar om att vara mest politiskt korrekta. Man har som publik att välja mellan pest och kolera...

Nå, jag måste avsluta med ett av de få program som ofta gör intryck på mig både för ämnena det tar upp och för hur intellektuellt spänstigt och samtidigt artistiskt de behandlas: Kobra.

Läs även andra bloggares åsikter om SR, Morgonpasset, SVT, Lissabon, jordbävningen i Lissabon, Voltaire, Candide, upplysningen, renässansen. Intressant?

Tisdagen den 9 november har redaktionen på Morgonpasset kommenterat min blogg med viss munterhet. Se också deras korta artikel här. Vi är nog överens om att vi inte är överens.

Författardrömmar

I en ny undersökning svarade var tredje att de skulle vilja ge ut en egen bok. Det är lätt att säga innan man gjort sig besväret att skriva den...

Kvinnorna ville skriva kokböcker, romaner och deckare, männen främst deckare, men även rese- och hobbyböcker. Det stora äventyret. Att deckare är så populärt bland såväl män som kvinnor beror nog på de stora säljsuccéer som just deckarförfattare haft de senaste åren – inte bara Stieg Larsson.

Jag har även tidigare hört att författare är det nya drömyrket. Förr var det journalist. Been there, done that. Författeri håller jag fortfarande på med och vet därför att det är långt ifrån så glamouröst som många tror.

Det är ett ensamt jobb. Man sitter på sin kammare och knåpar mödosamt ihop ord efter ord, sida efter sida, och sedan flera varv av redigering och omarbetning innan boken är färdig för trycket. Och av de böcker som alls når dit är det ytterst få som säljer särdeles.

Jag känner inte till de färskaste siffrorna men har för mig att det kommer ut sådär 6.000 nya böcker varje år i Sverige. Blott något dussintal av dem säljer så pass att det är skälig lön för mödan att skriva dem. Nå, kanske ett par dussin – men fortfarande en ynka bråkdel av alla som ges ut. Resten dammar i diverse lager för att med tiden kasseras.
Och det gäller i synnerhet romaner, som är vad folk tror ger mest att skriva.

Lustigast i resultatet av denna undersökning, som genomförts för ett självpubliceringsförlags räkning (vilket i och för sig ger anledning till viss misstro), var att en fjärdedel av de mellan 18 och 24 ville ge ut en biografi. Jag antar att de menar en självbiografi, trots att de ännu inte hunnit tillförskansa sig särskilt mycket livserfarenhet.

Nå, även ett kort liv kan vara intressant. De flesta romandebutanter brukar börja med något mer eller mindre självbiografiskt och det kan ibland gå hem som något slags generationsroman. Ulf Lundell slog igenom med ett brak när han kom ut med Jack vid 26 års ålder. Klas Östergren hade gjort ungefär detsamma med Attila året innan, dock med mindre genomslag. Det fick han i stället 1980 med Gentlemen, som också var ett slags generationsroman.

Varje decennium sedan dess letar förlagen efter en generationsroman som ska ge lika mycket väsen ifrån sig – men det blir allra oftast floppar. Och det är långt ifrån säkert att författarskap som börjar där har någon mer historia i sig.

Nej, författardrömmar blir sällan mer än just drömmar – framför allt för att det tar sådan tid och envetenhet att skriva en bok från första till sista sidan. De flesta kommer inte längre än ett första kapitel, som de sedan skriver om och om tills allt hamnar i byrålådan – eller numera i någon folder på hårddisken.

Å andra sidan, utan dessa drömmar händer aldrig något. Kanske ska det ökade intresset för att bli författare skapa en lång rad nya intressanta författarskap. Kanske inte. Om drömmarna handlar om rikedom och berömmelse mer än kärleken till att skapa med det skrivna ordet – då lär inte mycket hända.

Här skriver DN, Svenskan och Aftonbladet om undersökningen.

Läs även andra bloggares åsikter om författare, böcker, litteratur. Intressant?

Fulspelet bakom Idol börjar avslöjas

Äntligen börjar någon media rota ordentligt i Idol-programmets smutsiga byk. Det är SVT:s Kulturnyheter som har fått tag i det kontrakt Idoldeltagarna måste skriva på. Rena slavkontraktet, vilket inte är någon överraskning.

Denna fredagskväll var det Daniel Norberg som åkte ut, förmodligen för att han bröt mot sin stil och sjöng en upptempolåt. Han borde ha förstått att inte lyssna på juryns önskemål utan fortsatt att göra den musik han själv känner varmast för, vilket torde vara sofistikerade ballader med ett tankfullt textinnehåll.

Nå, det är nog bara bra för Daniel, som är en seriös artist med påtaglig konstnärlig nerv och musikalisk talang. Inte en publikfriande karokesångare. Han fortsätter med vad han redan före Idol presterat, med den äran.

Roligast med kvällens program var när Geir, en annan av deltagarna, frankt berättade i direktsändning att TV4 bara gav deltagarna en begränsad (och kanske lite ensidig) lista av låtar att välja på. Deltagarna är slavar under TV-programmets cyniska piska, så mycket av det vi tittare får bevittna är hur fejk och tillrättalagt som helst. Jag får ofta sådana vibrationer även från juryns yttranden.

Dessa dagar har dessutom SVT:s Kulturnyheterna tagit itu med vad jag haft på önskelistan i flera år – närgången granskning av hur Idol egentligen går till bakom kulisserna. De har fått fatt i det kontrakt som alla deltagare måste skriva på. Där finns punkter som är upphovsrättsligt regelvidriga.

En paragraf är särskilt alarmerande:
§6. Produktionen har rätt att använda mitt namn och personliga data såsom avbild, röst, självbiografiskt material liksom inspelade händelser som inträffar under Produktionstiden. Jag är även införstådd med att Produktionen innehar upphovsrätten till allt producerat material och, utan begränsning vare sig i tid, till sätt eller till geografiskt område, kan sända, visa, distribuera, ställa ut eller använda allt material som produceras under Produktionstiden.
Sådant material som jag själv eller tillsammans med andra medverkade under produktionstiden skapar, dvs. text, musik, bilder eller annat, är Produktionens egendom såväl vad avser det fysiska resultatet som därtill hörande immateriella rättigheter, t.ex genom överlåtelse, ändring eller bearbetning, på sätt som Produktionen önskar.

Det absurda är att detta även skulle innefatta sånger som deltagarna skriver under den tid de medverkar i programmet, oavsett om de gör det i eller utanför programtid. Det skulle för all framtid vara i produktionsbolagets (Meter Film & television AB) ägo, vilket sannerligen gör artisterna livegna.

Sådana kontrakt hör inte vår tid till. De förekom på 1960-talet och dessförinnan, men såväl artisternas ökade medvetenhet och rättigheter som ren affärsetisk anständighet har gjort dem obsoleta i skivindustrin – fram till nu. TV-bolagen har inget som helst samvete.

TV4:s ansvarige producent Magnus Karlsson Lamm tycker att kontrakten är helt Ok och påstår att ingen deltagare har haft invändningar, men det sistnämnda är bara sant om TV4 först har sagt att kontraktet var ett absolut villkor för att få medverka – och lita på att TV4 har sagt det. I själva verket har flera deltagare uttryckt oro över denna skrivning.
Lamm har förstås aldrig själv behövt skriva på ett sådant kontrakt...

Han påstår att kontraktet ser likadant ut över hela världen, där Idol produceras, och anser sig därmed hur oskyldig som helst. Men det är ruttet självförsvar. Dessutom är det nog ljug. Hela kontraktet är blott två sidor med tio korta paragrafer. Så kortfattade kontrakt finns inte i USA, eftersom det helt enkelt inte räcker juridiskt för att täcka in något så komplicerat som upphovsrätt. Det vet varje människa som t.ex. gått med i Facebook, MySpace eller YouTube, vars kontrakt med användaren är så långa att ingen orkar läsa dem.

Nej, det är ytterst tveksamt att detta kontrakt skulle hålla om det prövades rättsligt – dels för att det utgår från ocker, alltså ett otillbörligt utnyttjande av en människa i beroendeställning, dels för att det roffar åt sig orimliga fördelar för blott en av parterna, och dels för att det står i konflikt med upphovsrätten som är reglerad via Bernavtalet och andra internationella avtal om upphovsrätt, likaså ett starkt lagligt upphovsmannaskydd även i svensk lag.

Exempelvis skulle en domstol fråga sig vad artisten får i utbyte, eftersom samma kontrakt säger i paragraf 7 att ingen ersättning ska utgå varken för medverkan eller annat utnyttjande. Det räcker inte med att kalla TV-exponeringen för lön för mödan, eftersom också denna är en vinstaffär för TV-bolaget och bara i några få lyckliga fall för deltagarna.

Och när kontraktet ger produktionsbolaget rätt att använda artisternas material hur som helst, sälja det vart som helst och t.o.m. fritt ändra i det, står detta i strid med en av upphovsrättens viktigaste principer – att konstnärer inte ska behöva se sina verk förekomma i sammanhang eller skick som de själva är djupt emot och som bryter mot deras konstnärliga intention.

Nej, jag ger inte mycket för TV4:s kontrakt – utom att det bevisar hjärtlösheten i hela produktionen, det skamlösa utnyttjandet av personer som drömmer om en framtid inom musiken och som skoningslöst offras på TV-underhållningens altare.

Och det finns fler skandaler att blottlägga i Idol och dess bakomliggande lömskheter, fusk och manipulationer. Man får hoppas att fler journalister kavlar upp ärmarna och börjar gräva. Varför har det dröjt så länge?

Här och här yttrar sig kunniga jurister om slavkontraktet. Här ryter Musikerförbundets ordförande om skandalen, och här en ekonomikommentator på SVT. Kontraktet finns här. Länkar till övriga artiklar hos SVT i ämnet finns i texten ovan.
Här skriver Expressen och Aftonbladet om kvällens Idolresultat.
Läs även andra bloggares åsikter om Idol, Daniel Norberg, TV4, upphovsrätt, musik. Intressant?

Tabeller räcker inte för vin

I senaste DN Söndag svarade vinskribenten Bengt-Göran Kronstam märkligt på en insändare. Min annars stora respekt för honom dalade, likaså påmindes jag om hur fel det där med vinrecensioner hanteras i pressen.

Insändaren reste invändningar mot Kronstams formulering att en särdeles fin whiskey (Cameronbridge) ”träffar tungan som ett åsknedslag”. Kronstams svar är på flera sätt förvirrat. Han påstår felaktigt att insändaren missförstått vilken whiskey han menat och invecklar sig sedan i försvaret av metaforen genom att jämföra med kärlek som ett blixtnedslag. Tonen är purken, fast insändaren är respektfull i tonen.

Kronstam avslutar med att, som något slags bevis, anföra att en sökning på ”kärlek, blixt” ger 170.000 träffar ”på internet”. Han menar nog Google – men där ger det mesta hur många träffar som helst. Jag fick 133.000 träffar på Kronstams sökning – den andra länken på listan är faktiskt till min hemsida och en artikel om Blixt Gordon... En sökning på hat och blixt ger 85.000 träffar, åsknedslag och whiskey ger 17.000 träffar, och så vidare. Därmed var inget alls bevisat.

Bengt-Göran Kronstams användning av internet är en smula förvirrad.

Men det är förstås som vinskribent han förväntas lysa, och det gör han oftast vad gäller själva omdömet. Däremot är hans vinbevakning i huvudsak lika meningslöst tabellartad som i andra tidningar. De skriver om Systembolagets alla nyheter och sätter betyg i tabellform. Varför eftersträva fullständighet när det bara måste leda till så kortfattade omdömen att föga blir sagt om varje flaska?

Inom andra fält recenseras blott ett urval, som i stället presenteras fylligare. Så tycker jag att man borde göra även med viner och andra ädla drycker. Pröva ett fåtal, men skriv fullödigt om dem. Intressantare att läsa, lättare för läsaren att använda för egna urval – det är ju ändå ingen som känner för att pröva varenda flaska Systembolaget släpper.

Kronstam har i och för sig ovanligt mycket utrymme till sitt förfogande i DN. Här är en samling av hans material på tidningens nätupplaga. Och här skriver han om ett urval av Systemets viner på rea – ordrikare än i en tabell, men ändå alltför kortfattat för min smak. Den senaste tabellen, denna gång med alla prissänkta viner, finns som PDF.

Han kan också ta ut svängarna, exempelvis i denna artikel om husmanskost och vilka viner man kan dricka till dylika rätter. Där finns även länkar till recept och vinrekommendationer. Sannerligen är vin ämnat att drickas till mat, så detta kombinationstänkande är självklart.
Det borde även tillämpas när viner ska testas och recenseras.

Läs även andra bloggares åsikter om vin, vinrecension, Kronstam, XBong. Intressant?

Mona biter av för att bita sig fast

Mona Sahlin meddelar att det rödgröna samarbetet ”tar paus” – en dödsstöt redan i att hon ensam meddelar nyheten innan de andra förmodligen ens har hunnit begrunda saken, om de alls informerats i förväg. Frågan är nu vad hon har för plattform kvar att hävda sin egen position.

Jag har alltid tyckt att det var lumpet av socialdemokraterna att regera med stöd av småpartier, utan att ge dem en enda ministerpost. Rena utpressningen mot dem. Men när Mona redan efter förra valet meddelade att de rödgröna skulle samarbeta lika intimt som de borgerliga gör, då gick hon aningen för långt.

Det är tre olika partier med olika politiska mål, som därför bör driva valrörelsen separat och först därefter ordna regering efter valresultatet. Så borde även de borgerliga göra – om de inte blivit så oskiljaktiga i sin politik, som om de vore ett enda parti.

Kanske trodde Mona att de stora socialdemokraterna skulle svälja sina små allierade, som en boaorm glufsar i sig en hjort bit för bit – men hon glömde att det omvända var lika möjligt: att de små partierna växer på storebrors bekostnad. De gynnades ofantligt av att inkluderas i de stora sammanhangen i stället för att behöva ropa från periferin.

Om socialdemokraterna hade haft en slagkraftig egen politik och identitet hade det nog gått annorlunda, men eftersom de snarare slätat ut varje karaktärsdrag och varje ideologisk markering i jakt på allehanda röster kunde de inte alls hävda sig mot de betydligt starkare profilerade gröna och röda.

Mona Sahlin gjorde det rödgröna samarbetet till en ingångssignal för sitt eget partiledarskap och är därför evigt länkad till det, på gott och ont. Eftersom hon nu avfärdar det som ont faller denna dom också på henne själv. Svårt att slingra sig ur.

Hur ska hon som partiledare göra det trovärdigt att hon nu kan och vill verka för något helt annat än sin ursprungliga plan? En sådan förändring borde naturligt också leda till förändrat ledarskap – men Mona biter sig fast så hårt hon kan. Ska hon göra en Wanja Lundby-Wedin och stanna trots att hela organisationen blir lidande av det? Kanske en ny trend bland makthavare.

I så fall har socialdemokraterna svårt att räkna med fler röster nästa val än de fick denna gång. Snarare betydligt färre. Nej, Mona måste nog gå – redan en tid innan nästa partikongress, så att en ny ledare kan vaskas fram. Å andra sidan, det trodde jag även om Wanja.

Höjdarna biter sig fast. Att bevara den egna positionen och alla dess fördelar är deras främsta motivation. Redan där bevisar de sig ovärdiga uppgiften att leda folkrörelser.

Det skrivs förstås nu massor i ämnet på tidningarna. Här är några exempel på vad som hittills publicerats: Aftonbladet här, här, här, DN här, här, Svenskan här, här, Expressen här, här, GP här, Sydsvenskan här.
Läs även andra bloggares åsikter om Mona Sahlin, socialdemokraterna, rödgröna. Intressant?

Pristagare prisar priser

Harry Potters skapare J K Rowling har fått det första HC Andersenpriset på 500.000 danska kronor. Pengarna lär inte märkas i hennes börs och berömmelse är det priset mer än pristagaren som förlänas. Det var säkert avsikten.

Priser blir det bara fler och fler av, så det är tuff konkurrens om uppmärksamheten. Därför plägar nya priser att delas ut till stora berömdheter för att dessa ska bidra till prisets status och uppmärksamheten runt det.

Det är alltså inte i första hand J K Rowling som ska hedras, utan hennes namn som ska skänka dignitet och mediabelysning åt priset. Det torde vara uppenbart för henne, så hon ställer nog blott upp för att hon gillar sagoberättande i allmänhet och H C Andersens i synnerhet.
Till en engelsk tidning säger hon: ”Hans Christian Andersen is a writer I revere, because his work was of that rare order that seems to transcend authorship.”

Lustigt nog finns även en HC Andersens medalj som delas ut till barnboksförfattare. En annan författare, David Almond, fick det tidigare i år. Kanske de två priserna går i fejd.

Det är inte bara danskarna som slår på trumman genom att prisa kändisar. ABBA-managern Stickan Andersson instiftade Polarpriset, som första gången 1992 delades ut till Paul McCartney. Sedan dröjde det i och för sig tre år innan en annan popikon prisades, Elton John. Bruce Springsteen fick det 1997, Stevie Wonder 1999 och först år 2000 var det dags för Bob Dylan. Märklig ordning. Pink Floyd fick det 2008, vilket nästan är att betrakta som postumt.

Augustpriset, de svenska storförlagens egen lekstuga, startade 1989 med pris till Cecilia Lindkvist för Tecknens rike, en ganska ytlig bok om den kinesiska skrivkonstens underbart djupa mysterier. Hon var väldigt i ropet då, och priset kunde ju bara delas ut till svenskar så riktiga giganter var svårfunna. Jan Guillou har aldrig fått priset och lär inte vara aktuell, för priset genomsyras av intellektuell högtidlighet. Ej heller Jonas Gardell har fått det.

Någon begränsning till svenskar råder inte för Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne, ALMA, som blott går till barnboksförfattare. Det började 2003 med Christine Nöstlinger och Maurice Sendak, knappast lika allom bekanta som Harry Potters skapare. Det är ont om världskändisar inom barnlitteraturen, men nog är det märkligt att Rowling ännu inte fått detta pris? Kanske siktar dess jury på att bli lika svårmodigt udda som Svenska Akademien med Nobelpriset.
Priset har lyckats dåligt med genomslagskraften. Ska de kanske komma krypande till Rowling med tiden?

Svenska media har varit ganska kallsinnig vad gäller HC Andersenpriset, trots Harry Potter. Här skriver DN, Svenskan, GP och Expressen om priset. Aftonbladet verkar inte ha brytt sig alls.
Läs även andra bloggares åsikter om Harry Potter, JK Rowling, HC Andersen, priser, litteraturpriser, Polarpriset, Augustpriset, ALMA. Intressant?