Fler än Mona Sahlin borde avgå

Mona Sahlin avgår, efter en tid av det beryktade drevet – såväl i media som inom hennes eget parti. Inte oväntat, inte orimligt, men frågan är om övriga styrelseledamöter i socialdemokraterna fattar samma beslut, eller hänger kvar med näbbar och klor.

Mona sa det själv för några dagar sedan – hela partistyrelsen borde ställa sina platser till förfogande i detta krisläge för socialdemokraterna. Också i samband med sin avgång påminde hon om vikten av det:
– Det är högst rimligt att man tittar på hur partiets ledning ska se ut när vi har förlorat två val i rad. Det hade inte varit rimligt att gå till väljarna igen med samma ansikten.

Det kan mycket väl vara denna idé som ledde till hennes fall. Övriga styrelseledamöter, som inte ville tvingas att erbjuda sina platser, har säkert ihärdigt medverkat de senaste dagarna till påtryckningarna om att hon måste säga upp sig. Därmed tror de sig nog om att ha gjort ett tillräckligt stort offer för att själva få sitta kvar och bevara ”kontinuiteten”, som det så vackert brukar heta.

Men Mona Sahlin har alldeles rätt: efter flera val med dalande siffror är det nödvändigt för ledningen att träda ur och låta andra ta över. Uppenbarligen har de inte lyckats med vad de föresatt sig. Den senaste valrörelsen var rena katastrofen för socialdemokraterna, som kvickt dalade från starka segrarsiffror i opinionsundersökningarna till fiaskovalet.

Wanja Lundby-Wedin, som verkar vara den socialdemokratiska makthavare med det envisaste behovet av makten, har förstås åter markerat att hon inte anser någon personförändring nödvändig. Hennes tidigare ageranden har bevisat att hon inte tänker på något annat än sin egen position, vad det än kostar rörelsen. Har hon på den punkten många meningsfränder i partistyrelsen? Det får vi se inom de närmaste dagarna. Jag misstänker att ingen av dem ställer sin plats till förfogande särdeles lättvindigt.

Mobbad kvinna?
Lars Ohly är övertygad om att det gått så illa för Mona Sahlin för att hon är kvinna. Så säger alltid någon närhelst en kvinnlig makthavare kritiseras offentligt, och det är oftast rent nys.

Ändå undrar jag denna gång om det inte spelar viss roll. Hade en manlig partiledare drabbats lika hårt av kritik för allt mellan himmel och jord? Mona hade mer att bevisa som ledare än de flesta av hennes föregångare behövde, och hon har varje gång fått stå ensam och ta smällarna.

Genom åren har jag märkt hur andra socialdemokratiska partiledare fått många närmast rabiata fiender,som om det vore fråga om Antikrist. Det skedde med Olof Palme, likaså med Göran Persson. Ingvar Carlsson kom dock ganska lindrigt undan på den punkten. Han blev istället hånad och förlöjligad, såsom det där med foten (för dem som inte minns: hans nuna jämfördes med en fotsula).

Kanske började det med Palme och det då hårdnande politiska samhällsklimatet.

Eftersom det även skett män tvivlar jag på att Mona Sahlins kön har varit avgörande för att göra henne närmast fredlös i debatten och hos allmänheten. Ändå har det i hennes fall ofta formulerats som en fråga om inkompetens, som att hon inte alls kunde klara jobbet. Som om hon vore en amatör.

Men Mona Sahlin har en lång erfarenhet av politiskt arbete, även i toppen. Och hon har på flera sätt varit ytterst skicklig, för att inte säga slipad. Mest har hon imponerat på mig med sin konsekvent lediga och folkliga ton, i stället för att gömma sig bakom politiskt fikonspråk. Hon har alltid uttryckt sig lättillgängligt, begripligt och sympatiskt, som en demokratiskt vald ledare bör men få gör. I motsats till sina manliga kollegor och konkurrenter har hon sällan pratat traditionellt maktspråk.

Många av hennes ståndpunkter har också varit medmänskliga förbi det politiskt opportunistiska. Jag tänker särskilt på hennes tidiga och starka engagemang i HBT-frågorna. Där gjorde hon markeringar som var mer tydliga och långtgående än de flesta andra politiker vågade.

Jag har träffat henne några gånger, bland annat intervjuat henne, och då fått stor respekt för hennes politiska klarsyn även i komplicerade frågor och hennes förmåga att uttrycka en bestämd och hedervärd ståndpunkt.

Mona Sahlin har varit en kompetent politiker men skildrats i det offentliga rummet som en odugling, en aningslös klant. Där spökar nog lik förbaskat en del gamla könsroller. I och för sig var det också så att socialdemokraterna när hon tillsattes hade bestämt sig för att det denna gång måste bli en kvinna – i stället för helt enkelt den mest kompetenta eller den med mest förtroende i leden. Det är också sexistiskt, på sitt sätt, och öppnar för ett likadant bemötande.

Inte så kul att vara tjej i politiken när man i första hand väljs för sitt kön – och sedan fördöms ungefär av samma skäl.

Nästa partiledare
Nu har jakten inletts på nästa partiledare åt socialdemokraterna. Thomas Bodström har redan sagt nej, lyckligtvis. Han är blott en karriärist utan några ideal alls. Margot Wallström avböjer också, sin vana trogen. Lika så gott. Det är inte bland befintliga pampar och kändisar som partiet ska leta, utan längre ner i leden – om de vill ha förnyelse.

Tyvärr verkar partiet styras väldigt mycket uppifrån, fast de kallar sig demokrater. Styrelsen bör lämna sina platser för att en förnyelse ska ske, annars är vi snart tillbaka i samma sömniga nomenklatur. Detta blir alltså en prövning av om partiet styrs av sina medlemmar eller av en liten maktklick som ändras föga genom åren – och alltid blott uppifrån. Det är socialdemokraternas verkliga kris.

Förmår inte medlemmarna återta makten från sin majestätiska ledning, där positionerna dessutom ofta går i arv på kungligt vis – då kan det inte gå annorlunda än att partiet ruttnar ovanifrån och snart blir historia. Politiker vägrar förstå det, men demokrati är inte bara modeordet man måste visa läpparnas bekännelse, utan den mekanism med vilken en rörelse förmår såväl förnyelse som ideologisk ihärdighet.

Dagens mediaskörd är förstås omfattande, men också ensidigt snarlik från tidning till tidning. DN skriver här, här, här, här, här, här, här, Svenskan här, här, här, här, här, här, här, här, Aftonbladet här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, Expressen här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här.
Läs även andra bloggares åsikter om Mona Sahlin, socialdemokraterna, socialdemokratin, avgång. Intressant?