måndag 15 november 2010

Fler än Mona Sahlin borde avgå

Mona Sahlin avgår, efter en tid av det beryktade drevet – såväl i media som inom hennes eget parti. Inte oväntat, inte orimligt, men frågan är om övriga styrelseledamöter i socialdemokraterna fattar samma beslut, eller hänger kvar med näbbar och klor.

Mona sa det själv för några dagar sedan – hela partistyrelsen borde ställa sina platser till förfogande i detta krisläge för socialdemokraterna. Också i samband med sin avgång påminde hon om vikten av det:
– Det är högst rimligt att man tittar på hur partiets ledning ska se ut när vi har förlorat två val i rad. Det hade inte varit rimligt att gå till väljarna igen med samma ansikten.

Det kan mycket väl vara denna idé som ledde till hennes fall. Övriga styrelseledamöter, som inte ville tvingas att erbjuda sina platser, har säkert ihärdigt medverkat de senaste dagarna till påtryckningarna om att hon måste säga upp sig. Därmed tror de sig nog om att ha gjort ett tillräckligt stort offer för att själva få sitta kvar och bevara ”kontinuiteten”, som det så vackert brukar heta.

Men Mona Sahlin har alldeles rätt: efter flera val med dalande siffror är det nödvändigt för ledningen att träda ur och låta andra ta över. Uppenbarligen har de inte lyckats med vad de föresatt sig. Den senaste valrörelsen var rena katastrofen för socialdemokraterna, som kvickt dalade från starka segrarsiffror i opinionsundersökningarna till fiaskovalet.

Wanja Lundby-Wedin, som verkar vara den socialdemokratiska makthavare med det envisaste behovet av makten, har förstås åter markerat att hon inte anser någon personförändring nödvändig. Hennes tidigare ageranden har bevisat att hon inte tänker på något annat än sin egen position, vad det än kostar rörelsen. Har hon på den punkten många meningsfränder i partistyrelsen? Det får vi se inom de närmaste dagarna. Jag misstänker att ingen av dem ställer sin plats till förfogande särdeles lättvindigt.

Mobbad kvinna?
Lars Ohly är övertygad om att det gått så illa för Mona Sahlin för att hon är kvinna. Så säger alltid någon närhelst en kvinnlig makthavare kritiseras offentligt, och det är oftast rent nys.

Ändå undrar jag denna gång om det inte spelar viss roll. Hade en manlig partiledare drabbats lika hårt av kritik för allt mellan himmel och jord? Mona hade mer att bevisa som ledare än de flesta av hennes föregångare behövde, och hon har varje gång fått stå ensam och ta smällarna.

Genom åren har jag märkt hur andra socialdemokratiska partiledare fått många närmast rabiata fiender,som om det vore fråga om Antikrist. Det skedde med Olof Palme, likaså med Göran Persson. Ingvar Carlsson kom dock ganska lindrigt undan på den punkten. Han blev istället hånad och förlöjligad, såsom det där med foten (för dem som inte minns: hans nuna jämfördes med en fotsula).

Kanske började det med Palme och det då hårdnande politiska samhällsklimatet.

Eftersom det även skett män tvivlar jag på att Mona Sahlins kön har varit avgörande för att göra henne närmast fredlös i debatten och hos allmänheten. Ändå har det i hennes fall ofta formulerats som en fråga om inkompetens, som att hon inte alls kunde klara jobbet. Som om hon vore en amatör.

Men Mona Sahlin har en lång erfarenhet av politiskt arbete, även i toppen. Och hon har på flera sätt varit ytterst skicklig, för att inte säga slipad. Mest har hon imponerat på mig med sin konsekvent lediga och folkliga ton, i stället för att gömma sig bakom politiskt fikonspråk. Hon har alltid uttryckt sig lättillgängligt, begripligt och sympatiskt, som en demokratiskt vald ledare bör men få gör. I motsats till sina manliga kollegor och konkurrenter har hon sällan pratat traditionellt maktspråk.

Många av hennes ståndpunkter har också varit medmänskliga förbi det politiskt opportunistiska. Jag tänker särskilt på hennes tidiga och starka engagemang i HBT-frågorna. Där gjorde hon markeringar som var mer tydliga och långtgående än de flesta andra politiker vågade.

Jag har träffat henne några gånger, bland annat intervjuat henne, och då fått stor respekt för hennes politiska klarsyn även i komplicerade frågor och hennes förmåga att uttrycka en bestämd och hedervärd ståndpunkt.

Mona Sahlin har varit en kompetent politiker men skildrats i det offentliga rummet som en odugling, en aningslös klant. Där spökar nog lik förbaskat en del gamla könsroller. I och för sig var det också så att socialdemokraterna när hon tillsattes hade bestämt sig för att det denna gång måste bli en kvinna – i stället för helt enkelt den mest kompetenta eller den med mest förtroende i leden. Det är också sexistiskt, på sitt sätt, och öppnar för ett likadant bemötande.

Inte så kul att vara tjej i politiken när man i första hand väljs för sitt kön – och sedan fördöms ungefär av samma skäl.

Nästa partiledare
Nu har jakten inletts på nästa partiledare åt socialdemokraterna. Thomas Bodström har redan sagt nej, lyckligtvis. Han är blott en karriärist utan några ideal alls. Margot Wallström avböjer också, sin vana trogen. Lika så gott. Det är inte bland befintliga pampar och kändisar som partiet ska leta, utan längre ner i leden – om de vill ha förnyelse.

Tyvärr verkar partiet styras väldigt mycket uppifrån, fast de kallar sig demokrater. Styrelsen bör lämna sina platser för att en förnyelse ska ske, annars är vi snart tillbaka i samma sömniga nomenklatur. Detta blir alltså en prövning av om partiet styrs av sina medlemmar eller av en liten maktklick som ändras föga genom åren – och alltid blott uppifrån. Det är socialdemokraternas verkliga kris.

Förmår inte medlemmarna återta makten från sin majestätiska ledning, där positionerna dessutom ofta går i arv på kungligt vis – då kan det inte gå annorlunda än att partiet ruttnar ovanifrån och snart blir historia. Politiker vägrar förstå det, men demokrati är inte bara modeordet man måste visa läpparnas bekännelse, utan den mekanism med vilken en rörelse förmår såväl förnyelse som ideologisk ihärdighet.

Dagens mediaskörd är förstås omfattande, men också ensidigt snarlik från tidning till tidning. DN skriver här, här, här, här, här, här, här, Svenskan här, här, här, här, här, här, här, här, Aftonbladet här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, Expressen här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , . Intressant?

15 kommentarer:

  1. Kan bara hålla med. Helt klart

    SvaraRadera
  2. Om män och kvinnor bemöts olika? Jo, såklart. Själv har jag alltid haft svårt för Mona Sahlin, inte minst på den tiden när hon sågs som ett stort framtidsnamn. Jag upplevde henne som enbart beskäftig. Med tiden blev hon mer ödmjuk och nedtonad, tycker jag.

    Skulle jag ha bedömt en man på samma vis? Vet ej. Men det verkar troligt att det låg en hel del sekterism i hennes självsäkerhet på den tiden, med tanke på att hon växt upp som rörelsens kronprinsessa. Den bakgrunden har nog både gynnat henne och legat henne i fatet.

    Mänskligt att döma borde det vara rätt skönt för henne att det är över nu. Ärligt talat - att göra just den karriär som varit utstakad åt en från späda år, hur kul kan det vara? Är hon kanske äntligen fri nu, Mona Sahlin?

    SvaraRadera
  3. Mattias, nog har hon blivit fri och därmed fått chansen att gå sin livsväg själv. Men jag undrar om hon förstår att uppskatta det. Betänk hur bittra bedagade Hollywoodstjärnor brukar bli.
    Och risken är att hon får ett tröstjobb, typ landshövding, och då är hon alltjämt fast.

    SvaraRadera
  4. Här skriver Mona Sahlin själv om sin avgång, och betonar åter att hela styrelsen borde ställa sina platser till förfogande:
    Uttalande av Mona Sahlin

    Jag hittade länken hos Jöran Fagerlund

    SvaraRadera
  5. Riktigt insiktsfullt, låter det. Dock under galgen. Vilket stärker min känsla av att Mona Sahlin väldigt mycket har burit på andras förväntningar och först när det krisar känner sig mer fri att uttrycka sig från hjärtat. Under valrörelsen var det ju så.

    Rätt person i fel tid och på fel plats, kanske? Jag gissar att hennes bindningar till historien har gjort det omöjligt för henne att leda någon verklig förändring tidigare, om hon nu faktiskt insåg att det krävdes?

    Oavsett vem som står vid rodret: det har aldrig varit lätt att vända på en atlantångare. Det är ett av världens mest inflytelserika politiska partier vi talar om.

    Ska bli spännande att se vad som kommer ur det hela. Tänk om de faktiskt lyckas hitta en ny, fungerande identitet! Det är svårt att tro, men kanske, kanske...?

    SvaraRadera
  6. De tre gubbarna när man såg dem på en gång, kommunisten Ohly, lika teknik och utvecklings-"fientliga" Miljöpartiet och socialdemokraterna i det här gänget, det var knappt något tänkbart regeringsalternativ, det var det inte många som tyckte heller. Annars tyckte jag Mona gjorde ett mycket bra jobb. Kan man inte samarbeta sossar och nya moderater t ex?

    SvaraRadera
  7. Jag håller på Mona Sahlin, och med norrlänningen Tomas Östros vid sin sida blir de ett ledande "parti par" S inför framtiden!

    Rålle.

    SvaraRadera
  8. Peter Kadhammar i Aftonbladet skriver alltid bra i de här sakerna, tycker jag. Han har inte mycket till övers för den senkomna apoteosen kring Mona Sahlin. Hans krönika här:

    http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/peterkadhammar/article8136914.ab

    SvaraRadera
  9. Kadhammar tar bladet från munnen, men han avfärdar tanken att "Gå förbi ledning och mellanskikt och förankra makten direkt hos massan." Är inte det demokratins kärna? Maktmissbrukare brukar knappast göra det, utan snarare motsatsen - förankra sig hos andra makthavare för att sedan ta makten ifrån också dem.

    SvaraRadera
  10. Haha, ligger mycket det. Å andra sidan kan det förstnämnda vara folkuppvigling; att spela på de populistiska tangenterna förtjänar knappast att kallas demokrati.

    SvaraRadera
  11. Mattias, onekligen inskränker sig de flesta makthavarnas flirt med folkdjupen till den gamla grekiska principen "bröd och skådespel".

    SvaraRadera
  12. Jag var tidigare mycket imponerad av Mona Sahlin och tyckte hon verkade mycket vettig. Hon verkade som du sa folklig. Men sen kändes det som det var mycket snack och lite verkstad. Det var tufft att betala skatt (eller hur hon uttryckte det) men däremot så var det tydligen mindre kul att betala räkningar och sådant. Hon pratade en hel massa om hedersrelaterat våld och hur viktigt det var att man skulle titta på hur detta skulle lösas - samtidigt som hon inte alls verkar vilja ta diskussionen med burka alls. Jag är personligen inte för ett förbud, men jag tycker man ska se helheten här. Om man vill stödja dessa kvinnor som utsätts för våld för att de inte följer buden i kulturen - så måste man kunna se att det finns ett problem med att de måste dölja sig.

    Jag tar gärna emot tips på vad hon har gjort och åstadkommit som varit bra. Hon har trots allt varit med länge.

    Kanske är det just det här att hon var så folklig och blev populär för det som gör att folk dömer henne hårdare. Man känner sig mer sviken av en person som verkar vettig och sunt förnuft än man känner sig av en sån där politiker som lever i det blå i vanlig ordning. Tror hellre på det än könsaspekten.

    SvaraRadera
  13. Trollan, du har nog en poäng i att de som upplevs folkliga förväntas att verkligen vara det. Mona Sahlin är trots allt en politiker med mycket snack och lite verkstad i svåra frågor, speciellt de som får politisk korrekthet att darra - såsom frågan om slöja.
    Svåra ämnen tenderar politiker att ducka, ungefär som strutsen sägs sticka huvudet i sanden.

    SvaraRadera
  14. Men vänta nu!
    Var inte Mona Sahlin aktivt delaktig i fallet med Mia och hennes tragedi...vilken slutade med att hon sökte asyl i USA, eftersom Sveriges polismakt inte kunde skydda henne från en arab?
    Inget system har hållit byggt på lögner. Vad hade framtiden varit med Sahlin, byggd på en sådan gigantisk bluff?
    Med Mona Sahlin om 10 år, skulle dagens rättsystem ha framstått som högst civliserat.
    Det är mycket som talar för att det ändå kommer att gå åt helvete, men med Mona Sahlin kan man vara säker...
    /Lale

    SvaraRadera
  15. Lale, historien om Mia har visat sig vara rätt mycket fantasier. Jag har bloggat om det förr:
    Liza Marklund

    SvaraRadera