Wanja visade våren 2009 hur hon prioriterar. I skandalen om hennes många välavlönade styrelseuppdrag valde hon att ändå sitta kvar – trots skadan det gjorde på hela LO:s trovärdighet. Hon ansåg sina egna privilegier vara mycket viktigare än organisationen hon arbetade för. Jag skrev en del om det i min blogg.
Nu gäller saken det socialdemokratiska partiets framtid och Wanja ser envist blott till sin egen position. Hon vill inte avgå och anser därför att ingen av styrelseledamöterna ska ställa sin plats till förfogande – som om det därmed vore fullständigt otänkbart att sparka dem. Kanske är det så i Socialdemokraterna. Deras topp har sannerligen suttit så länge som om det likt Svenska Akademien vore uppdrag på livstid.
Inte undra på att väljarna blir färre, när partitoppen knappt förändras alls genom decennierna. De har somnat på sina stolar och drömmer om sin egen förträfflighet som de minns den från fornstora dagar.
Wanja sa till TT:
”Socialdemokratins kris handlar i första hand inte om en ledarskapskris, det handlar om att se över politiken och hur vi möter medlemmar och väljare. Allt fokus måste vara på det arbetet.”
Men om nu ledningen på bra många år inte har lyckats vända trenden, ska det inte vara dags för den att gå åt sidan för att ge andra krafter i partiet chansen? Tror Wanja verkligen att blott hon och hennes kamrater i styrelsen är förmögna att leda partiet? De har tusentals medlemmar. Hon måste ha en väldigt trång världsbild för att inbilla sig att just hon ska vara oersättbar – i LO såväl som i Socialdemokraterna.
De behöver nytt blod. Förstår de inte det,och klarar de inte det, då har Socialdemokraterna bara sin egen undergång att se fram emot. Att Wanja med flera sitter så orimligt länge på sina poster visar hur akut det har varit länge – partiet har blivit dess lednings, och den ser först och främst om sitt eget hus. Bokstavligen det egna huset, som oftast är både ståtligt och i välmående grannskap.
Aftonbladet skriver om saken här, här, DN här, här, här, Svenskan här, här, här, här, Expressen här, här, här, här.
Läs även andra bloggares åsikter om Wanja Lundby-Wedin, socialdemokraterna, Mona Sahlin. Intressant?
Svenskfientligheten kostar...
SvaraRaderaWanja är antingen för maktgalen för att ställa sin plats till förfogande eller så är hon helt enkelt korkad. Jag gissar på det första.
SvaraRaderaJag tror att (S) räddning skulle vara att just som Carl B Hamilton skrivit i SVD, klipp banden med LO. Det skulle öka trovärdigheten hos båda parter, som det är idag låser de fast varandra eftersom de alltid måste klappa varandra medhårs.
Jag inser att (s) lämnar ett farligt vakuum efter sig om skutan skulle sjunka helt och hållet. Samtidigt har jag svårt att hålla min skadeglädje i schack. För mig har (s) alltid stått för självgodhet och maktfullkomlighet över alla gränser. Samt en hel del avundsjuka - landsbygdens folk och småföretagarna skulle sättas dit för att de skulle det bara, kändes det som.
SvaraRaderaSocialdemokraterna har i många decennier kämpat med att hålla ihop höger- resp vänsterfalangerna i partiet. Det har de lyckats med under starka, respekterade ledare. Frågan är väl om inte krafter utlösts nu som inte går att stoppa, dvs att det spricker till två mer permanent separata delar.
SvaraRaderaVad jag menar är att (s) har egentligen aldrig varit så homogent som det uppfattats som. Det har styrts av väldigt starka krafter lierade med fack och andra organisationer.
En av de som kommenterade ovan framförda åsikt jämförde (s) med ex-Jugoslavien. Den liknelsen är inte så tokig.
@Gonzo: Tycker det ligger mycket i det du refererar till. Det skulle emellertid resultera i att (s) tid nu radikalt förändras till att bli ett parti med 20-30 % av rösterna, kanske t.o.m. mindre än så. Under min uppväxt hände det att (s) kunde få mer än 50 % av alla röster. Det är ju i sig en nästan grotesk siffra, osannolik anslutning. De tiderna är iaf definitivt förbi. Fraktionerna kommer att bli fler och det är väl inte så långsökt att det även kommer att drabba (m) om de växer sig mycket starkare än idag.
SvaraRaderaSlutligen tycker jag det är något av en paradox att när ett parti märker att väljarna inte sluter upp bakom den politik som de [försökt?] kommunicera, och som förhoppningsvis baseras på en ideologi, då skall de omedelbart "byta fot" för att behålla sin makt. Jag fattar förstås att man alltid måste göra anpassningar till nya tider, men när Sahlin igår sa att den politik de förde fram i valet var fel, nu skall den ändras, då klingar det inte så lite falskt. Det känns som om de som röstade på (s) blivit lurade.
Ett parti måste ju givetvis anpassa sig till omvärlden och verkligheten genom en succesiv förändring, föryngring och förnyelse i långsam takt. I takt med verkligheten.
SvaraRadera(S) har inte gjort detta, de har kört samma spår "ända in i kalket" och nu plötsligt ska man på studs byta politiskt spår för att vinna väljare igen. Det är som du skriver Stefan, det blir ett bedrägeri mot väljarna, man har drivit en politik som man inte själv står för eller tror på.
(M) kommer också drabbas om de inte stannar i växandet, precis som du skriver. De kommer säkerligen äta upp något av de andra Allianspartierna som följd av sammarbetet.
Jag tror för min del att Sverige mår bättre av två partier som ligger på 25-30% och med en del mindre partier än ett stort på dryga 50%. Det blir lite mer liviligt och inte pamp-aktigt. Problemet är det vi såg nu med mandatfördelningen, det fungerar inte med nuvarande fördelning av mandat om vi ska ha fler partier än nu.
Det känns som om en total förnyelse av partiledningen är ett nödvändigt steg för att (S) skall kunna resa sig igen. Men det räcker inte med det, och det är förmodligen fel ände att börja i. Det är bättre som skett nu, att ledningen markerar att deras platser står till förfogande, men att man tills vidare inte tillsätter nytt folk.
SvaraRaderaIstället behöver man ta en djupare ideologisk debatt i partiet och fundera på vad man egentligen tror på, bortom bara maktsträvanden för maktens eget skull, och vart man skulle vilja föra landet. (Någonstans långt nere i partiet måste det väl fortfarande finnas lite sådana funderingar? Annars är sossarna bortom räddning.) Först när man har nått fram till ett ställningstagande i dessa frågor går det att se vilka personer som vore bäst lämpade att leda partiet i den valda riktningen.
Med andra ord, Mona är faktiskt rätt ute! (Även om hon i praktiken förmodligen i första hand agerar som hon gör för att rädda sitt eget skinn snarare än för partiets bästa.) Wanja däremot har väl aldrig någonsin varit rätt ute...
Tragikomik i den högre skolan är det när SSU-ordföranden Jytte Guteland kräver förändring men inte på minsta vis kan precisera vari förändringen ska bestå. Förträffliga Sanna Rayman på SvD redogör för hennes våndor här:
SvaraRaderahttp://blogg.svd.se/ledarbloggen?id=21163
Ärligt talat, det känns som att vi bevittnar ett haveri av historiska dimensioner. Säga vad man vill, men det är på sitt sätt rätt mäktigt. Ett sekels och en nations självbilds undergång. Rätt tjusigt att titta på - men såklart inte ofarligt.
Vänner, det är idel kloka tankar i era kommentarer. Det enda jag kan tillägga är ett tack för dem.
SvaraRaderaDet enda riktigt säkra jobb som verkar finnas i detta land är politiker. Det är märkligt att alla vi andra kämpar livet ur oss för att behålla det vi har, men politiker sitter lugnt nersjunkna i riksdagens stolar och snarkar skönt till talmannens malande. Sedan befinner sig landet i en ren kris med allvarliga problem som genast borde göras något åt, men detta döljs med lite glädjekalkyler över hur bra allt är. Inte bara S borde byta ut massa politiker till Sverige komme på rätt spår, men hur göra detta med de som är onåbara. Jag tycker det är en ren skandal hur våra politiker fullkomligt schabblat bort det guldläget vi hade efter kriget till nuvarande jumboposition.
SvaraRaderaPolitiken har tyvärr tagit samma utveckling som idrotten. Det är åt h-e för mycket pengar i politiken idag. Inte nyttigt! Det är då makten per se blir viktigare än idealiteten och viljan att åstadkomma positiva förändringar. Märk väl, jag säger inte att det sistnämnda inte finns hos politikerna, men ibland blir det underordnat makten.
SvaraRaderaStefan, Uppsala
P.S. Bäst att signera lite tydligare. Det verkar finnas väldigt många Stefan här.
Apropå socialdemokratisk idédebatt så tyckte jag att följande inspel från Lena Sommestad var intressant och välskrivet. Kanske finns det en antydan till djup någonstans även hos sossarna...
SvaraRaderahttp://lenasommestad.wordpress.com/2010/11/12/nar-blev-1990-talets-politiska-paroller-till-tidlosa-varderingar
Lena Sommestad borde bli partiledare. Hon har ganska stor politisk erfarenhet (miljöminister) men ändå inte en del av etablissemanget. Hon har inte klantat till det för sig, hon är intelligent och högutbildad (professor i ekonomisk historia), vältalig, tydlig och modern.
SvaraRaderaHon får nog räknas som partivänstern, men hon är inte traditionalist utan förnyare. Hon har många intressanta idéer för framtiden, hon har även varit generaldirektör för Institutet för framtidsstudier. Hon är mycket påläst i viktiga ämnen som ekonomi, jämställdhet och miljö.
Börjesson: Tack för länken. Om hon har rätt eller inte vet inte jag, men välskriven och analytisk var artikeln onekligen. Fjärran det frasmummel som varit socialdemokraternas särmärke under så lång tid.
SvaraRaderaNär allt kommer omkring är hon nog ute och vinglar på sin cykel ändå, Lena Sommestad... Åtminstone i förhållande till vad (s) har kommit att betyda. Hon påstår att arbete alltid har värderats inom (s). Det har enligt henne inte handlat om att arbete ska löna sig ekonomiskt i första hand, men väl utgöra en bas för självuppskattning, deltagande osv. Om jag förstår henne rätt.
SvaraRaderaMen (s) har under senare år i stor skala bedrivit en bidragslinje där sjukdom snarare än arbete i praktiken har prioriterats. Idag stöds (s) av en klar minoritet av de förvärvsarbetande. En femtedel av tjänstemännen och en tredjedel av arbetarna är det som stöder (s), läser jag i SvD idag.
Det lär bli svårt för (s) att hävda arbetets värde när så många har intresse, såväl ekonomiskt som för sin identitet som samhällsmedborgare, i att icke-arbete ska värderas högt.
Jag har likt Sommestad undrat vart de ideologiska principerna tog vägen under de senaste decenniernas socialdemokrati. I och för sig menade Tingsten redan på 1950-talet att ideologierna hade dött - inte bara i socialdemokratin - men det ryktet var betydligt överdrivet. Det har visat sig i andra politiska rörelser - särskilt de nyare.
SvaraRaderaIdeologierna har inte dött, utan bytt skepnad - och parti.