Opera och blues – inte ett dugg schlager

Det blev disco i operaversion som vann årets svenska Melodifestival och en riktigt blå blues kom tvåa – enbart tack vare publikrösterna. Riktigt kul! Svenska folket visar att de är less på schlager.

De jurygrupper runt om i landet som av någon skum orsak fortfarande får vara kvar röstade åt fanders (och helt förvirrat hit och dit). De inbillar sig att de begriper vad för låtar som kan vinna Eurovision Song Contest – och de har inte bara fel för jämnan, de har dessutom en erbarmligt trist syn på musik.
Gräv ner dem för gott!

Publikens röster föll betydligt roligare. Etta blev La voix med operasångerskan Malena Ernman – ett i och för sig rätt enfaldigt discobeat, men lustigt iscensatt med Malenas obekymrade dans över oktaverna. Nästan lika långt från schlager som publikens tvåa: Caroline af Ugglas Snälla snälla, en smäktande rhythm’n’blues som vinner varje gång man lyssnar på den.

Jag tror att båda skulle ha en utmärkt chans att vinna i Eurovisionsfinalen, så det är synd att Sverige bara får ha ett bidrag. Nå, operasångerskan kan gå hem – om hon bara inte gör som the Ark här om året, och lägger band på sig. Hellre överdriv överdrifterna, och den europeiska publiken kommer att glädjas.

Jag är riktigt förtjust över publikresultatet. Tala om markering – de två låtar som avvek mest från schlagerstandarden blev etta och tvåa. Tydligare kan det inte sägas. Det är på tiden att Melodifestivalen befrias från korruptionen – såväl den på SVT som i allt mygel runt omkring.

Låt det bli en sångtävling där alla bidrag deltar på lika villkor. Ingen hemlig bakväg för skivbolagens låtfabriker och nickedockor till artister, ingen jury av påstått kompetent folk som gör urval som alla vi andra stönar över. Det är bara mygel och bluff.
Riv fördämningarna, släpp musiken fri.
Och passa på att byta ut alla stofiler i pressen som inte har bättre vett än att sjunga med i schlagerkören, hur de än försöker gömma det bakom ansträngd ironi.

Men den största musikaliska upplevelsen i TV-programmet var absolut Moto Boys version av förra årets vinnarlåt. Han är riktig musik och riktigt artisteri.

Aftonbladet skriver här, här och här, DN här, här, här och här, Svenska Dagbladet här och här, Sydsvenskan här, här och här om Melodifestivalen.
Läs även andra bloggares åsikter om Melodifestivalen.

Ugglas är en Uggla men ingen Joplin

Caroline af Ugglas ser ut att ha en chans i kvällens svenska final på Melodifestvalen. Det var svårt att föreställa sig i förväg, och rätt kul bara det. Hon är uppfriskande annorlunda – för att vara schlager.



Hennes låt Snälla snälla snälla är ren och skär rhythm’n’blues, så till den grad att den knappt kan kallas en ny komposition. Men inom den genren är det knappast nödvändigt.

Texten är förstås på samma tema som är närmast obligatoriskt för genren: olycklig kärlek. Den innehåll en del gräsliga plumpheter, såväl vad gäller innehåll som rim. Vad sägs om:

Stanna kvar hos mig
för jag behöver ju dig

Eller det minst lika kryckiga:

Jag ber dig snälla låt mig inte sitta ensam här
medans du är där

Ändå är det härligt uppgfriskande med en sådan anti-artist bland Melodifestivalens påfåglar. På den punkten påminner hon väldigt mycket om en annan Uggla.

Själv vill hon dock uppenbarligen påminna om en helt annan artist, som hon skamlöst plankar på alla sätt: Janis Joplin.
Men det är ett plagiat som inte kan gå vägen, eftersom originalet är så vidunderligt bländande och gripande.
Vilket torde bevisas. Jag låter henne tala för sig själv, med den klassiska sången Summertime i en inspelning från Stockholm 1969:



Aftonbladet skriver här, här, här och här, DN här, här och här, Svenska Dagbladet här, här, här och här, om Melodifestivalen.

Läs även andra bloggares åsikter om Caroline af Ugglas, Melodifestivalen.

Sydsvenskan är långsammast på internet

Det går långsamt för Sydsvenskans nya nättidning trots att förändringarna, som förberetts i ett år, framför allt avsåg att förbättra nätupplagan. Farliga fumligheter – läsarna på internet är en otålig skara.

Det dröjer numera oacceptabelt länge innan många av papperstidningens artiklar hamnar på nätet – även om de uppenbart har skrivits långt i förväg. Och när de kommer är de ofta svårfunna, eftersom de gömmer sig under en räcka länkningar som inte alltid är särskilt logiska.

Kommentarmöjligheterna fungerar långt ifrån överallt (just nu verkar de vara helt avstängda) och Twinglylänkarna till bloggosfären har fortfarande inte kommit igång.

På internet är det farligt med sådana tabbar och dröjsmål. Läsare söker sig till andra informationskällor och kan mycket väl stanna där, även när Sydsvenskan har löst problemen.

Framför allt är det illavarslande att den satsning som Sydsvenskan bedömde som viktigast – den på nättidningen – är den som fungerar sämst efter förändringen den 7 mars.
Det är bara precis en veckan sedan, men på internet är en vecka en evighet – allraminst.

Läs även andra bloggares åsikter om Sydsvenskan.

SEB backade – när kursen föll

SEB har plötsligt backat från beslutet att drastiskt höja ledningens löner. De var säkert överraskade av alla protester i media och på internet, men sådant har näringslivets toppar förut struntat i. Av större betydelse var nog dagens stora kursfall för SEB-aktien. Det skrämmer direktörer.

Under fredagen backade SEB-aktien så mycket som 10% – betydligt mer än någon annan bank. Inte ens Swedbank kom i närheten, trots sin fortsatta kris – dess aktie föll 4%.

Kl. 18.45 (en dryg timma efter börsens stängning) publicerade SEB:s ledning ett pressmeddelande om att inte ändra “baslönen” från 2008. De pekar framför allt på önskan att uppfylla kraven för att få bankgarantin:
”Ledningen i SEB har i samförstånd med styrelsen i dag beslutat att avstå från sina lönedelar överstigande den fasta baslön som gällde 2008. Med de gjorda förändringarna uppfyller SEB garantiprogrammets krav avseende ersättning för bankens högsta ledning.”

Observera formuleringen om att “avstå från sina lönedelar” – som om det vore en storslagen uppoffring, som om de därmed vore hjältar. I själva verket har de visat sig vara skurkar men blev haffade med brallorna nere.
Vilket hyckleri!

Och det är inte att lita ett dugg på. Det där med “baslöner” låter skumt. De vill förmodligen därmed ge sig själva möjlighet att kompensera sig så fort ovädret har blåst över. De kommer bara att kalla det något annat, när de tar för sig lika oförskämt som alltid av kakan.

Jag skrev om SEB:s oförskämda löneökning här.
DN skriver om SEB:s beslut här, här och här, Svenska Dagbladet här, här och här, Aftonbladet här och här, Sydsvenskan här och här.

Läs även andra bloggares åsikter om SEB, bankgarantin, finanskrisen.

Sydsvenskans nöjesfredag är inte ett dugg kul

Idag var det premiär för Sydsvenskans nya fredagstema nöje, eller vad de tänker sig att det ska kallas. I tidningen står det “FREDAG”, vilket säger allt och intet. Lika identitetslöst är innehållet.

Tyvärr har deras nätupplaga inte alls hunnit med. För att vara en förändring planerad i typ ett år är det märkligt trögt där, med på tok för många buggar. Det bör de skämmas för.

Men nu till fredagstemat. Det är fem sidor i papperstidningen, allihop löjligt förutsägbara och slentrianmässiga. Med den där erbarmligt ansträngt ungdomliga profilen som klingar så falskt, och en nivå som gör föga mer än att förolämpa läsaren med förutfattade meningar om hans eller hennes IQ.
Kort sagt: ungefär detsamma som gamla Dygnet Runt.

Klubb och klubb och klubb
En “playlist” av någon hipp klubbgestalt i regionen, med diverse jönsiga rekommendationer för hur fredagskvällen bör tillbringas och en topp-tio-lista med dansvänliga låtar. En text om ett dansmusikband som ska uppträda på Debaser. En rörig samling kortrapporter om diverse “spontankultur” på stan med löjligt sökt betygssättning i form av tårtdiagram. Notiser om klubbar, en krönika plus tips om klubb-Malmö, en “fredagspanel” där Sydsvenskans medarbetare tipsar om musik, klubb, konst, scen och film. Och så Bong – i ständigt förfall.

Jag är riktigt less på dessa tips till läsarna, som aldrig klarar att lyfta från det mossiga, eftersom tidningens medarbetare är så lagom vakna efter för många år i ett von-obenperspektiv. Vem bryr sig t.ex. om vad för teaterpjäser torrbollen Per Svensson rekommenderar, eller vilken musik den multipelt övervintrade Håkan Engström hyllar, som aldrig tagit något allvarligare än sin egen attityd?

Framför allt är det rent stötande att tidningen med denna spelaruppsättning tror sig kunna fånga det nya och spännande. När de sätter sig ner och spånar om vad läsarna borde söka upp är det inget annat än journalistisk lättja: tyckande i stället för letande.

Gammelmedia borde skriva för vuxna
Gammelmedia sjunger på sista refrängen. Trötta och lata journalister låtsas att de är värdefulla smakråd åt en generation som har sprungit långt förbi dem och har helt andra kanaler till vad de vill ägna sin tid och sin passion.

Om en morgontidning som Sydsvenskan ska ha en framtid alls, bör de ge upp ambitionen att låtsas trendig – i alla fall med fast anställda medarbetare som har sin ungdom begravd i en fjärran forntid de inte kan få i repris.

Morgontidningarna har inte den kvickhet och vakenhet som ungdomar idag kräver. Därför borde de i stället satsa på att skriva eftertänksamt och kompetent för läsare som blivit fullvuxna och precis som journalisterna själva har slutat springa på klubbarna (när de inte måste göra det i jobbet).

Morgontidningarna har så gott som inga prenumeranter under 35 års ålder. Det är naturligt i interneteran, så i stället bör de satsa på att få alla att börja prenumerera när de väl har fyllt 35. Bara om de skriver läsbart för 35-åringar kan de hoppas på respekt även från yngre läsare, som inte har samma åldersnoja – men inte står ut med spelad ungdomlighet.

Som de nu håller på, med fjantigheter och slappheter som i Sydsvenskans nya fredagstema, lär de aldrig få några nya prenumeranter, utan bara se sin läsarskara tyna bort.

Bong en lekstuga
Bong är ett typiskt exempel på hur gammelmedia har förlorat självkritiken och kraften att göra vad de fortfarande skulle kunna vara bra på: den seriösa journalistiska udden och spetskompetensen.

Under mina tolv år som Bong var det uppenbart att samtliga jag hade att göra med på Sydsvenskans nöjesredaktion ansåg att de själva skulle kunna göra jobbet minst lika bra, förmodligen bättre, för att de minsann hade ätit på krogen och visste vad de gillade.

När jag slutade passade de förstås på att för sig själva bevisa saken, genom att ha lekstuga under samma signatur – med diverse pinsamma floppar som resultat. Det var redaktörer och deras kompisar som lekte Bong, skyddade bakom krogrecensentens anonymitet. Gratis middag och ett frossande i överdriven självbild. Recensionerna blev därefter.

Därför blev det efter mitt avsked från jobbet så gott som uteslutande finkrogarna som besöktes – det är ju mycket glassigare än att gå på syltan om hörnet. Och nästan inga luncher, för då kan man inte pytsa i sig alkohol på tidningens bekostnad.

Senaste Bongrecensionen är över Madklubben i Köpenhamn, trots att de nu också satt igång en “Bøng” just för bevakning av krogar i Köpenhamn. Den röran är knappast för läsarnas fromma, utan för redaktörernas egen förlustelse.
Och Bong skriver som en krycka, uppenbart oförmögen att ge ord åt en matupplevelse – med Bongs egna ord ingen “jätterevolution”.

Jag tycker absolut att Bong ska sluta vara anonym, eftersom de numera låter vilka klantar som helst vara Bong, skyddade bakom anonymiteten. Det är förfärligt ohederligt mot läsarna, även mot krogarna, som förtjänar seriös behandling.

Jag vet att Sydsvenskan är rent hysteriskt mån om signaturen Bong, som jag hittade på och vårdade under tolv år. Jag tar fräckt åt mig en stor del av äran för att signaturen blev så aktad och ett så uppskattat inslag i tidningen. Men lita på att redaktionen inte håller med mig om det.
Nu kör de glatt Bongs renommé i botten, och kommer fortfarande aldrig att medge att krogrecension kräver en annan kompetens än de själva äger.

Inbillningssjuka
Man får väl förstå att Sydsvenskan med sitt provinsiella tänkande inte hittar de mest bländande skribenterna, men det som gör tidningen eländig är att dess redaktion inte alls förstår det, utan mal på i sin egen lilla skyddade verkstad och vägrar att lyfta blicken en enda aning.

Deras trångsynthet är till deras eget skydd, så att de kan fortsätta gotta sig i sin inbillningssjuka och låtsas att det är internets fel att de förlorar betydelse.

Nej, det är den förslappade journalistiskens fel att pressen dalar i betydelse. Förr fanns inga alternativ, så allmänheten var så illa tvungen att fortsätta se världen genom dagstidningarna. Men nu behövs de inte – så antingen växer de upp på riktigt, eller har de bara ättestupan framför sig. Om de har tur så lär de själva ha gått i pension innan dess.

Läs även andra bloggares åsikter om Sydsvenskan, Bong, journalistik, gammelmedia.

Mjölk och kapitalismens kamp mot valfrihet

Coop gav bara upp till hälften inför motståndet mot Arlas mjölk i skånska butiker. De förbjuder inte Skånemejeriers produkter – men de bygger om butikerna för att passa enbart Arla. Detta är ett tydligt exempel på hur kapitalismen strävar mot monopol och bort från valfrihet.

Coop ger sina skånska butiker rätt att välja om de utöver Arlas produkter också vill ha mjölk från Skånemejerier – men alla butiker ska byggas om för att passa Arlas leveranser och sortiment, så i praktiken har butikerna inget särskilt fritt val.
Det blir så bökigt och krävande för dem med dubbla sortiment att det förmodligen med tiden måste ge upp den saken i alla fall.

Kapitalismen
Kapitalismen brukar hylla sig själv som systemet som leder till valfrihet. Men denna valfrihet begränsar de så fort de har chansen. Kapitalism handlar egentligen bara om att maximera profiten och det gör man lättast genom att begränsa urvalet. Det gäller även Coop, fast det är ett kooperativ (såsom Arla och Skånemejerier) – de agerar som fullblodskapitalister på en kapitalistiskt styrd marknad.

Helst vill de stora företagen – oavsett bransch – att alla konsumenter bara köper en och samma produkt. Det blir allra enklast och billigast för företagen.
Det är drivkraften bakom företagsuppköp för att slippa konkurrenter, bakom begränsningar av urvalet, bakom stora leverantörers tryck på butikerna att bara ha just deras produkter i sortimentet, och så vidare.

Monopol
Kapitalismen strävar inte alls mot valfrihet, utan mot begränsningar och monopol. Vårt samhälle behöver starka motkrafter och skarpa antitrust-regler för att motverka denna ständiga tendens i näringslivet.
Det har vi inte.

Därför har nästan alla datorer på vår planet samma operativsystem, varje köpcentrum i Sverige har ungefär samma butiker, varje livsmedelsbutik så gott som samma sortiment som varje annan livsmedelsbutik. Därför har vi bara en handfull banker i Sverige, med ytterst små skillnader i villkoren de ger sina kunder, och därför är de svenska tidningarna fördelade på allt färre ägare, trots den uppenbara risk det utgör för åsikts- och yttrandefriheten. Därför är det ett litet antal människor som i praktiken styr över hela den svenska börsen, som trots sin makt opererar så gott som helt utanför demokratisk kontroll.

Karl Marx, som verkligen inte är inne nu för tiden, förutsade allt detta på 1800-talet. Jag tror inte att kommunismen är något lysande alternativ, men det hindrar inte att Marx ekonomiska teorier är hur sanna som helst – och bör beaktas.

Jag har skrivit om mjölkkriget här och här. Sydsvenskan har skrivit om det här.

Läs även andra bloggares åsikter om ARLA, Skånemejerier, Coop, kapitalism, Karl Marx.

Bong har blivit Bøng i Köpenhamn

Sydsvenskan har startat en bevakning av Köpenhamn med diverse nöjestips – och krogrecensioner under signaturen Bøng, till skillnad från den klassiska Bong. Rätt kul – men alltför kortfattat.

Martin Andersson sköter denna Köpenhamnsspecial, som kommer varje torsdag. Det var honom jag hade till redaktör när jag var Bong, de första tio åren på ett ungefär. Han måste vara en av de flitigaste arbetsmyrorna på Sydsvenskan – se bara alla filmrecensioner han hinner med, såsom hela DVD-bevakningen. Skriver käckt gör han också.
Jag imponerades särskilt av att han var tillgänglig så gott som 24/7. Vilka fast anställda människor är det, oavsett yrke?

Den här lättsamma Köpenhamnsbevakningen är nog precis Martins kopp te, eller annan valfri dryck.
Men med Bøng måste de allt höja ambitionsnivån om det inte bara ska bli fånigt.

Den korta första texten i dagens tidning om krogen Café Sommersko säger inget mer om maten som serveras än att den är “till full belåtenhet”.
De klagar på att servitören inte frågade hur de ville ha köttet stekt, men berättar inte ens hur det blev. Om det var mitt i prick så tar det loven av kritiken.

När jag var Bong snackades det lite om att ha en särskild “poppigare” krogrecensent för Dygnet Runt, då bilagan skulle bli trendig gratistidning och locka unga läsare. Denna recensent skulle i så fall få signaturen Bongo. Också lite kul, men det blev inget med den saken.

Inte kan de mena att Bøngs korta substitut för krogkritik ska bli Sydsvenskans enda bevakning av danska krogar? Det finns många pärlor där som förtjänar ordentliga recensioner.

Läs även andra bloggares åsikter om Bong, Bøng, Sydsvenskan.

Coop ger sig om mjölken – till hälften

Nu har Coop meddelat att de ämnar återinföra Skånemejeriers mjölk i sina butiker. De massiva protesterna i bloggar och Facebook tog skruv. Men de ger inte upp Arla helt.

Stoltheten hos Coops chefer spökar säkert när de säger att de inte slutar med Arla, utan kompletterar med mjölk och annat från Skånemejerier i sina skånska butiker. De är uppenbart dåliga förlorare, men strunt samma om den skånska mjölken kommer tillbaka.

Jag skrev om saken här: XBong om mjölk, men min blogg gjorde förmodligen ytterst ringa skillnad i jämförelse med den snabbt växande gruppen på Facebook i samma ärende. Den har just nu 9.639 medlemmar!

Netto nästa...

Läs även andra bloggares åsikter om Coop, Skånemejerier, Arla.

Bankerna i etisk bankrutt

SEB har höjt lönerna för sina toppchefer, fast det innebär att de inte kan ta del av bankgarantin – och retar gallfeber på oss alla. Hur många gånger ska de behöva visa sin oduglighet innan det blir räfst och rättarting?

Det är inget annat än ansvarslös spekulation som har skapat pågående finanskris, och den är inga andra än just de extremt överbetalda ledningarna ansvariga för. Det bevisar de igen med denna oförskämda höjning av de egna lönerna.

De påstår ideligen att de måste ha bra betalt för att inte sticka någon annanstans – vart nu det ska vara – och för att deras kompetens motiverar det.
Kompetens?
Kris på kris på kris i finansvärlden, varje gång orsakad av ansvarslösa ledningars enfaldiga beslut och hetsjakt på kortsiktig vinning. Vad då för kompetens?

Om inte statliga stöd till fantasibelopp då och då kastades in skulle alla dessa jätteföretag vara bankrutt idag.

Vi behöver komma bort från spekulationsekonomin, från företagsledningar som bara tänker på sig själva i en vänskapskorruption som är rena ormgropen, från samhällets beroende av vad dessa falskspelare med George Orwells nyspråk kallar “marknaden”, som om det vore fråga om okuvliga naturlagar.

Vi behöver grundläggande regler för kapitalismen som den inte kan gå runt eller ignorera, och vi behöver kunna döma och straffa de ojämförligt största förbrytarna mot välfärden.

DN skriver här, här, här och här, Svenska Dagbladet här, här, här, här och här, Aftonbladet här och här, Sydsvenskan här, om SEB:s oförskämda lönelyft för ledningen.
Läs även andra bloggares åsikter om SEB, bankgarantin, finanskrisen.

Guds plats i hjärnan

Amerikanska forskare anser sig ha hittat de delar av hjärnan som gör oss mottagliga för religiositet och en tro på gud. Men det är risk att de ha gått vilse i hjärnan. Så enkelt är det inte.

De har bett försökspersoner att tänka på gud och religiösa ting, och då konstaterat aktivitet i vissa delar av hjärnan. De menar också att dessa områden börjar arbeta så snart man varseblir något mystiskt, som saknar logisk förklaring. Även moralfrågor gav utslag i samma delar av hjärnan.

Det må vara hänt – även om andra forskare, exempelvis i Sverige, ifrågasätter resultaten – men vad bevisar de?
Någon del av hjärnan måste ju vara verksam när man tänker, oavsett på vad. Det hela är lite Goddag Yxskaft.

Jag tvivlar på att andra delar av de undersökta hjärnorna var helt passiva, så helheten kan lätt ha gått förlorad. Undersökningen berättar mer om forskarnas syn på hjärnan och tänkandet. De vill jämföra hjärnan med en dators hårddisk, där varje informationsstump går att lokalisera. Men hjärnan kan mycket väl arbeta mer så att säga holistiskt, i synnerhet med abstrakta frågor av stor komplexitet – där helheten, inte delarna, ger svaret.
Hjärnan måste göra det, eftersom den i själva verket inte bara är hårddisken, utan också processorn som utforskar den och dataoperatören som ger alla kommandon.

Det verkar också lite väl tillrättalagt att moral och gudstro skulle höra ihop i hjärnan. Alla gudsbegrepp är inte så hårt kopplade till moral som i de tre monoteismerna (kristendom, judendom och Islam). Gudar i många andra kulturer lägger sig inte alls i moralfrågorna.
Även bland kristna, muslimer och judar finns alla möjliga gudsbegrepp, från vad som kan kallas ren naturlag till den där gubben med vitt skägg och allt däremellan.
Ger de olika utslag i våra hjärnor? Om inte – då har forskarna använt alltför trubbiga instrument.

Nej, varken hjärnan eller gudarna låter sig naglas fast med så enkla medel. Vi vet fortfarande alltför lite om vad vi tänker – och om vad vi egentligen tänker på.

I DN:s artikel om dessa forskningsrön avslutas förresten texten med ett politiskt korrekt femininum: “Den amerikanska undersökningen visar naturligtvis inte om det finns en gud eller inte, bara att vi har lätt att tro på henne.” En modern gudsbild...
Läs även andra bloggares åsikter om hjärnan, gud, religion.

Intellektuell allemansrätt

Bloggaren Stefan Mårtensson har startat en namnlista för vad han kallar Intellektuell allemansrätt, till skydd mot myndigheternas censur och övervakning av internet. Det är ett orostecken i vår tid att detta har blivit nödvändigt.

Här är kraven som den intellektuella allemansrätten innefattar:
- Att fritt kunna ta del av material och förfoga över det för privat bruk på internet. Det är också allas rätt till information, kunskap, bildning och interaktivitet.
- Att fritt kunna röra sig i det virtuella rummet, internet. Intellektuell och interaktiv rörelsefrihet.
- Att fritt kunna vara och verka i det virtuella rummet, ha rätt till att inte ge sig tillkänna och att inte bli registrerad av myndigheter när man vistas där.
- Att få brevhemligheten respekterad oberoende av om den utnyttjas elektroniskt eller på papper.

Alltihop borde vara självklarheter, och var det – före internet. Ett nytt medium som gör dessa rättigheter tillgängliga för fler än någonsin förr får inte vara skäl att begränsa rättigheterna. Det är ju rent vansinne: Rättigheter som beskärs så fort de gäller riktigt många.

Vi måste komma ihåg att de ovanstående kraven inte är några nyheter eller några större rättigheter än allmänheten hade före internet och all den nya lagstiftning som kommit i samband med det.
Därför vore det kanske rimligare att helt enkelt slå fast att alla våra medborgerliga rättigheter också ska gälla på internet, så är den saken klar.

Men Mårtensson visar att det är dags att vi påminner oss om dessa rättigheter, som vi enligt grundlagen med mera egentligen redan har och har haft rätt länge.

I debatten får man ibland intrycket att internet skulle överskrida våra grundläggande rättigheter. Så är inte alls fallet. Det enda som har hänt är att vi genom internet har kunnat använda oss av dessa rättigheter mer än någonsin förr, vilket oroar och irriterar makthavarna. Därför har de steg för steg infört begränsningar av dessa rättigheter, just vad gäller internet.

För att vi inte ska glömma att makthavarna försöker avskaffa rättigheter som vår civilisation kämpat sig fram till genom århundraden, tycker jag det är viktigt att betona vad det egentligen handlar om:
Vi ska ha samma rättigheter på internet som vi har i övrigt.

Här är Stefan Mårtenssons blogg och här är namninsamlingen. På många bloggar kallas det också digital allemansrätt. Och det har bildats en grupp på Facebook. Mattias Bjärnemalm har skrivit en intressant och kunnig historik över hur begreppet digital allemansrätt vuxit fram.
Läs även andra bloggares åsikter om intellektuell allemansrätt, digital allemansrätt.

Upphovsrätten är inte allsmäktig

Författaren Carina Rydberg vill att The Pirate Bay tar bort en länk till en av hennes böcker, för att hon inte vill förknippas med denna webbsite. Men så har en upphovsman inte rätt att resonera om ett verk när det väl har publicerats.

Hon skriver ett argt inlägg i Expressen, där hon ondgör sig över hur illa hon anser sig behandlad av TPB och beskriver dem så här hårresande kategoriskt:
”I det publicerade material jag tagit del av, knyts Pirate Bay samman med högerextremism, rasism och annan typ av brottslighet, vilket jag finner vidrigt.”

Det är lika förenklat som att påstå detsamma om tidningen hon själv skriver i, Expressen, för att den också skriver om sådana ting. TPB kan inte göras ansvarigt för alla åsikter som strömmar igenom denna sökmotor, eller vad man ska kalla den, ej heller för alla personer som använder den eller på ett eller annat sätt har med den att göra.

Vad TPB kan sägas stå för är den på internet grundläggande principen att all information ska vara gratis tillgänglig för alla – och därför är TPB ytterst ovilligt till någon form av censur.
En sådan grundsyn borde i synnerhet en författare förstå värdet av.

Carina Rydberg använder detta argument i avsikt att förtala TPB och hon är tyvärr inte ensam om det. Dessutom påstår hon att TPB bett henne dra åt helvete, fast korrespondensen dem emellan visar att den mesta ohövligheten var det hon själv som stod för. Den finns i sin helhet här.

Men till sakfrågan: Kan en upphovsman begära att länkar till hans eller hennes verk tas bort från en webbsite? Självklart inte. Det är som att låta upphovsmannen avgöra vilka som får läsa boken eller vilka bibliotek som får ha den eller vilka recensenter som får skriva om den.
När man gjort sitt verk offentligt så har man inte rätt att avgränsa denna offentlighet.

Frågan om piratkopior på upphovsskyddade verk är förstås mer komplicerad, men inte det Carina Rydberg påstår sig vara ute efter. Vi författare har ingen rätt att bestämma vilka som får nämna och hänvisa till våra verk.

Här skriver författaren Mats Kolmisoppi sansat om saken. I tisdagens Sydsvenskan skrev Andreas Ekström (som är mycket fientlig till fildelning och TPB) ett försvar av Carina Rydberg, där han betonar att hennes krav rör den ideella upphovsrätten och ej den ekonomiska – men det är en missvisande förenkling, som han inte ett dugg har begrundat konsekvensen av. Här är hans text i tidningens nätversion.
Läs även andra bloggares åsikter om Carina Rydberg, The Pirate Bay, upphovsrätt.

Klimatfrågan är politik även bland forskare

Klimatprognoserna blir allt osäkrare, ju mer data som samlas. Det bekänner forskarna i en klimatkongress som just startat i Danmark. Ändå får ingen enda kritisk forskare vara med bland de 1600 inbjudna.

Det finns en lång rad forskare som ifrågasätter att det varmare klimatet ska vara orsakat av människor. Vi har ju bland annat haft en värmeökning sedan lilla istiden för några hundra år sedan, alltså långt före våra omfattande koldioxidutsläpp.
Ändå säger Catherine Richardson från Köpenhamns universitet, som arrangerar konferensen:
”Vi vill inte diskutera den lilla möjligheten och därför är skeptikerna inte inbjudna.”

Det är så långt från ett vetenskapligt synsätt man kan komma. Olämpliga teorier och oönskade förklaringar portas.
Klimatfrågan har blivit storpolitik, snudd på religion, men har i samma grad upphört att vara vetenskap.

Läs även andra bloggares åsikter om klimat, klimatkris.

Dockor fjärran från Barbie

Jag tänkte följa upp mitt inlägg om Barbie med några exempel på dockor från svunna tider, som jämförelse. Men då hittade jag Marina Bychkovas dockor. De är såväl samtida som svävande i ett tidlöst sagolandskap.

Marina Bychkova är född 1982 i Sibirien och bor numera i Vancouver, Canada. Sina dockor presenterar hon på hemsidan Enchanted Doll.

De är inte alls så anatomiskt fega som Barbie och hon räds inte att leka med erotiska teman. De utgör snarast ett frosseri i sensualism, som ett slags sagofigurer för tonåringar.

Skönhetsidealet känns igen från den androgynitet och spröda romantik som finns i t.ex. 1800-talets mest romantiska konst, Aubrey Beardsley och Mucha, men också i japansk anime och estetiken i emo och fantasy.

En del av dockorna (klicka på bilderna för att se dem förstorade) smyckas som figurer i Tusen och en natt, andra har kroppstatueringar och kläder med anstrykning av goth. Ansiktena är lika androgyna som änglarna i Leonardo da Vincis målningar, kropparna spensliga som på kvinnliga fotomodeller, könsattributen återhållna som i en begynnande pubertet och sexualiteten dämpad, nästan kysk, men ändå med uppenbar trånad och vällust.

Dockorna beskriver en längtan efter oskuldens erotik, den trevande och berusande, som också är nästan den enda skildrad i vår tids filmer om ungdomskärlek. I Bychkovas dockor verkar det dock mindre förfalskat, eftersom hon med sådan konsekvens skildrar denna sagovärlds orimlighet – en längtan, men inte någon verklighet.
Annars behövde det inte vara dockor.

Den största skillnaden mellan Marina Bychkovas dockor och Barbie är att dessa inte är passiva objekt, utan varelser som utstrålar egen lust och önskan. Där Barbie blir liggande så fort hennes ägare släpper taget om henne, ser dessa ut att smyga iväg för att äntligen få rå om sig själva – förmodligen på barnförbjudna vis.

Här skriver DN, Svenska Dagbladet och Aftonbladet om Barbie.

Läs även andra bloggares åsikter om Barbie, Marina Bychkova, dockor.

Barbies förbannelse består

Igår fyllde Barbie 50 år. Dockan åldras omärkligt. Hon har bytt konfektion otaliga gånger genom åren, men har själv varit oföränderlig. Är det välfärdsmänniskans våta dröm? En kvinnlig Dorian Gray.

Oscar Wildes kusliga roman från 1891 berättar om en hedonistisk yngling som har det så lyckligt ordnat att fast han lever ett liv i sus och dus åldras eller slits han inte ett dugg. Det gör i stället hans porträtt, målat av en beundrande konstnär.
Det slutar förstås olyckligt.

Barbie har under sina 50 år blott åldrats på så vis att hennes skönhet känns alltmer outdated. Ja, hela hennes gestalt. Trots att ingen enda rynka dykt upp i hennes plastansikte har världen sprungit förbi henne.
Det är omöjligt att ta henne eller allt hon representerar på allvar.

Det har förstås skojats åtskilligt med Barbie genom åren – ofta ganska grova skämt som handlar om brister i hennes anatomi, hennes förhållande till den manliga motsvarigheten Ken, och så vidare. Tillverkaren Mattel har försökt att stå emot, med jurister och rättsprocesser, men med föga framgång i det långa loppet.

När Barbie fyllde 40 visade feministen Germaine Greer tydligt vad hon tyckte om dockan. Onekligen har den varit en belastning för kvinnors frigörelse. Och även om just Barbie knappast längre utgör samma indoktrinering av flickors självbild finns det allehanda efterföljare – i fantasin såväl som i verkligheten – med liknande skadeverkan.

Vi må ha frigjort oss från Barbie, men ännu inte från hennes förbannelse.

Här skriver DN, Svenska Dagbladet och Aftonbladet om Barbie.
Läs även andra bloggares åsikter om Barbie.