Bloggarna bloggar allt mer

En ny undersökning visar att unga kvinnor dominerar i bloggosfären. Vad är det för nytt med det? Intressantast i undersökningen är att de flesta bloggare startade för att de gillar att skriva. Sådant gläder en författare.

Undersökningen heter BloggSverige och har gjorts några gånger förr (här är förra undersökningen med ungefär samma resultat). Dryga 1000 bloggare svarade på frågor på en onlineenkät. Ingen vetenskapligt acceptabel statistik, med andra ord.

Bland de små skillnaderna från förra årets undersökning märks att bloggare spenderar än mer tid på att såväl läsa som att skriva bloggar.

Drivkraften i bloggandet fortsätter att vara den egna lusten att skriva, vilket är en välsignelse. Skrivande människor är grunnande människor, alldeles oavsett vad de föredrar att skriva om. Det bådar gott för framtiden.

Det gör förstås även i högsta grad det enkla faktum att så många svenskar skriver blogg – och därmed erövrar en egen plattform för sin yttrande- och åsiktsfrihet.
Så har det aldrig förr i historien varit.

Här skriver
Aftonbladet om undersökningen.
Läs även andra bloggares åsikter om bloggar, bloggsverige.

Artisterna tjänar minst på skivor

DN ger siffror på vad upphovsrättsinnehavare egentligen får i ersättning när deras musik säljs helt lagligt – och det är inte mycket. Skivbolagen tar betydligt mer. Inte undra på att de kämpar för att behålla status quo.

Här är DN:s uppgifter om upphovsrättsersättning för musik:

67 öre på en låt på MP3 som kostar 9:- (7,4%)
8 kronor på en CD som kostar 190:- (4,2%)

Inte mycket till artisterna. Om de själva skötte försäljningen digitalt via en hemsida eller så, skulle de bara behöva ta en krona per låt eller en tia per album för att tjäna mer.

Dessutom, artister som inte hör till det lilla antal som skivbolagen satsar på att marknadsföra – dvs. så gott som alla utom Idol-och Melodifestivaldeltagare – har mycket större chans att nå en bred publik om de i stället lanserar sig genom hemsida, MySpace och så vidare.
För dem betyder skivbolagen så gott som ingenting.

Det är också så att skivbolag spolar artister som inte har en hit väldigt tidigt i sin skivkarriär. Men det tar oftast tid för konstnärer av alla de slag att hitta sin publik, så ett annat tålamod behövs.
Åter ett argument för att de lika gärna kan strunta i skivbolag, för att i stället marknadsföra sig själva via nätet, där de är kvar så länge de har lust.

En ofantligt övervägande andel artister har ingen som helst nytta av skivbolagen – antingen för att artisterna aldrig får ge ut någon skiva, eller för att de får det men inte marknadsförs, eller får de ge ut en skiva, kanske två, men kastas sedan på sophögen.
Några pengar tjänar de knappast under den processen.

Läs även andra bloggares åsikter om upphovsrätt, fildelning, internet, musik.

En glimt av framtidens politik

Äntligen en nyhet att glädjas åt. EU-parlamentets industriutskott håller fast vid de medborgerliga rättigheterna på internet. Även i maktens korridorer vaknar medvetenheten om de demokratiska principerna.

Det skedde med överväldigande majoritet, dessutom. 40 röster för, 2 emot och 4 som avstod från att rösta. Sistnämnda kan man undra över. Ville de slippa sticka ut näsan åt något håll?

Hur som helst, en så kraftig majoritet gör säkert intryck när hela EU-parlamentet ska rösta om saken den 5 maj. Blir det stor majoritet också där kommer EU:s ministerråd, som fattar det slutgiltiga beslutet den 12 maj, att tänka sig för. De kan fortfarande göra som de vill, men det vore politiskt självmål att ignorera en kraftfull markering från parlamentet.

Det är tillägg 138 som har återinförts i utskottets telekompaket, där framtiden för internet och teleteknik skisseras. Tillägget innehåller medborgarskydd för internetanvändning, framför allt den grundläggande principen att alla har rätt att ha tillgång till internet.

Detta tillägg kom som en reaktion på andra förslag till telekompaketet, som nöjesindustrins lobby hade lyckats få in och som ville öka möjligheten att bekämpa upphovsrättsintrång på nätet med burdusa och rättsvidriga metoder – som om internet vore blott ett redskap för näringslivet att sko sig.

Valtider
Politiker här och där har hittills varit skrämmande oförstående för att de medborgerliga rättigheterna måste gälla också internet. Det har drällt av sådana exempel i svenska riksdagsbeslut på sistone.

Men det jäser i folkdjupen, och snart stundar val till EU-parlamentet. Politiker är sällan så lyhörda som i valtider. Det är sorgligt, men alltid något.

Klockan tickar. Fler val kommer och fler unga i internetgenerationen får rösträtt. Gamla politiker med gamla ideal och lojaliteter pensioneras. Det är inte svårt att se vart det pekar.
Frågan är bara hur mycket trassel den gamla ordningen hinner ställa till innan den är utrangerad. Det glädjande beslutet hos EU-parlamentets industriutskott skänker hopp om att vaktavlösningen i maktens korridorer redan är en god bit på väg.

Ska kanske även Sveriges riksdag ta intryck av detta? Eller ska de sitta och tjura tills de blir avlösta? Det är inte långt alls till nästa riksdagsval. Det har nog precis gått upp för dem.

DN skriver här, här, här och här, Svenska Dagbladet här, här och här, Aftonbladet här, här och här om telekompaketet.
Läs även andra bloggares åsikter om EU, telekom, telekompaketet, internet, fildelning.

LAS skapar arbetslöshet

Maud Olofsson vill luckra upp LAS, Lagen om anställningsskydd – men bara för unga. Det är en halvmesyr som leder oss ur askan i elden. LAS ökar bara arbetslösheten och borde avskaffas helt.

Förmodligen vågar inte centerledaren utmana den gamla arbetstrygghetslagen LAS helt och hållet, så hon smyger sig på den med en idé om att den inte ska gälla för ungdomar, som drabbas värst av den.

Men inte gynnar det ungdomarna att deras rättigheter minskar ännu mer. De blir i ett sådant läge föga mer än förbrukningsmaterial på arbetsmarknaden, ett slags andra klassens medborgare. De har dessutom redan minst trygghet och sämst ekonomi vid arbetslöshet.

Falsk trygghet
LAS är tänkt att ge ett slags trygghet åt de fast anställda. De ska veta att de sitter kvar till pension på samma ställe. Dels kan man fråga sig vad vitsen är med ett sådant liv, speciellt i vår föränderliga värld, och dels har det visat sig vara en falsk trygghet: Så fort det blir kärva tider (som nu) kan lik förbaskat vem som helst få sparken.

Det ligger inget egenvärde i att bli kvar på samma plats livet ut. Trygghet kan åstadkommas på andra sätt – genom en rejäl arbetslöshetsersättning och genom en rörlig arbetsmarknad där det finns gott om jobb.

Men det sistnämnda hämmas just av LAS, som gör företagen väldigt rädda för att anställa – även när de har råd. De vänder sig mer och mer till bemanningsföretag, så att de slipper arbetsgivaransvaret och kan bli av med folk när som helst. Eller låter de bara befintlig personal jobba på övertid, ordnar med outsourcing, korttidsanställningar osv.

Det gör också att företagen i kristid passar på att avskeda mycket fler folk än de egentligen behöver göra sig av med, för att de måste ta chansen att rensa när de har en ursäkt för det. Därför sväller arbetslösheten onödigt drastiskt när ekonomin är svag, vilket fördjupar krisen.

Utan LAS skulle företagen inte behöva vara rädda för att anställa, eller ivriga att säga upp. Och de skulle glatt pröva såväl unga som äldre på jobben, även invandrare och andra grupper som idag har det särskilt svårt på arbetsmarknaden.

Sist in, först ut
Den värsta regeln i LAS är “sist in, först ut”, som innebär att när ett företag ska avskeda någon måste det vara den med kortast anställningstid bakom sig. Det är en förfärligt trist och konserverande regel, som gör att svenska arbetsplatser blir blott väntrum till pensionen.

Det gör också att folk biter sig fast i sina jobb, hur lite de än trivs med dem eller hur illa de än sköter dem. Anställda tävlar om att låta åren gå, för att de ska bli “sist ut”. Det är som att längta otåligt efter sin egen pension. Vad är det för liv?

Det skapar också ett tvådelat samhälle – de som har jobb och kan behålla dem, och de som aldrig får något varaktigt jobb eller kanske under sin livstid inget enda jobb alls. Förstnämnda grupp har alla rättigheter och bekvämligheter som vårt välfärdssamhälle har att erbjuda. De övriga, de som är utanför, har knappt något alls.
Det är ett grymt samhälle.

Win-win
Regeln “sist in, först ut” borde vara den första att ryka. Då blir det chans för den rörelse som är nödvändig för att produktionen och arbetsmarknaden ska fungera.

Varje jobb bör kännetecknas av win-win för de inblandade: de anställda ska trivas med sitt jobb och dess villkor, arbetsgivarna ska trivas med den personal de har. Det är den allra bästa anställningstryggheten.

Visst behöver vi också ett socialt skyddsnät, så att ingen behöver oroa sig för svält och armod om man får sparken, eller själv väljer att lämna en anställning. Men skyddsnätet ska inte vara en fängelsebur, varken för anställd eller arbetsgivare. Det tjänar ingen på.

Här är några andra bloggar om LAS:
Lennart Regebro
Peter Andersson
Andreas Bergh
Här skriver Expressen och Svenska Dagbladet om LAS.
Läs även andra bloggares åsikter om LAS, arbetsmarknad, anställningstrygghet.

Inte heller små skivbolag kan skylla på fildelningen

Dotshop, en distributör av skivor från 500 små bolag över hela världen, lägger ner och skyller det helt på fildelningen. Men så enkelt är det knappast.

Dotshop har hållit på sedan 2002, men slår nu igen. Här berättar de själva varför. En av delägarna, Anders Bersten, beklagar sig i Sydsvenskan över hur fildelningen blev deras död.

Dotshop har över huvud taget inte distribuerat någon musik digitalt, och tror inte på att sådan försäljning kan bli ens tillnärmelsevis så lukrativ och omfattande som CD-försäljning. Den uppfattningen verkar de dela med de stora skivbolagen. Hur ska de då kunna räkna med att tävla med fildelningen?

25% av pengarna
Men något skiljer dem distinkt från storbolagen. Bersten säger i intervjun:
”De mindre indiebolagen står för i breda svängar 75 procent av all utgivning i världen - trots att de fyra majorbolagen har 75 procent av alla pengar.”

Kan han inte tänka sig att det är den grundläggande orsaken till att de små bolagen har så svårt att klara sig? Om de står för 75% av utgivningen men bara kammar in 25% av pengarna – då råder där en absurditet som säkert de stora bolagen har ombesörjt genom sin makt och sitt inflytande. Då är det denna orättvisa han borde gå till storms emot.

Kanske menar han att indiebolagen ger ut 75% av alla albumtitlar men bara säljer 25% av alla skivor. I så fall har de så liten försäljning på varje skiva att marginalerna är på tok för små för att överleva i en hårdnande bransch – oavsett fildelning.

Jag tror att det är en kombination: småbolagens skivor säljer i för små upplagor, dessutom är de klämda av att storbolagen kontrollerar musikbranschen. Och visst, fildelningen blir sista spiken i kistan.

Oberoende artister
Men jag tror också att många nya indieband helt enkelt struntar i skivbolag och i stället sköter spridningen av sin musik själva – via egna hemsidor, MySpace och andra internetkanaler. De räknar ändå inte med att tjäna några särskilda pengar på sin inspelade musik, utan hoppas att via internet bli så omtalade att de kan tjäna en hacka på konserter och annat.
Jag tvivlar på att de gjorde några särskilda pengar på skivorna ens när Dotshops försäljning fungerade.

Internet har skapat fantastiska möjligheter för nya artister att själva nå en publik, utan att vara i händerna på några skivbolag alls. Det kommer att leda till pengar för många artister, förmodligen fler än någonsin förr – men naturligtvis inte alla, och det är inget nytt. En del artister går det bra för, andra inte.
Men nu är det inte skivbolagen som bestämmer vilka.

Fildelningen slår framför allt mot skivbolagen – stora som små. Det är tråkigt när det sker på små bolag som verkligen består av kämpande musikälskare. Men för de allra flesta musikerna är såväl internet som fildelningen en skön genväg till publiken. Det är det nya.

Läs även andra bloggares åsikter om Dotshop, fildelning, musik.

Första maj en ödesdag för Wanja

En avdelning av LO-facket har beslutat att ställa in sin första maj-demonstration i protest mot hur LO:s ledning har hanterat AMF-krisen. Det är unikt – och en tydlig dom över Wanja Lundby-Wedin, från gräsrötterna.

Pappers avdelning 151 i Djupafors ställer in sitt första maj-firande på grund av medlemmarnas missnöje med LO-styrelsens hantering av AMF-skandalen. Det är förstås framför allt en kritik mot Wanja Lundby-Wedin, som vägrade avgå som LO-bas och dessutom envist skyller på andra.

Kanske följer fler fackavdelningar efter. I vilket fall som helst är detta ett unikt och skarpt ställningstagande, som inte går att prata sig runt. Symboliskt så det förslår: första maj är arbetarrörelsens stora dag.

Jag har svårt att se hur LO-styrelsen kan svara med annat än undanglidanden och tystnad. De kan knappast klandra medlemmar på verkstadsgolvet för att de på detta sätt tar ställning mot sin ledning, i synnerhet som LO:s representativa demokrati är så snårig att de inte kan få sin vilja fram på annat sätt.

Wanja har nog i någon vecka trott att krisen var över. Men det har bara börjat. Hon har redan med sitt agerande kraftigt minskat socialdemokraternas chans i nästa val – ska hon dessutom rasera LO:s möjligheter att vara ett trovärdigt fackförbund?
Första maj, arbetarrörelsens heliga dag, nalkas. Blir det en ödesdag för Wanja?

Här skriver Sydsvenskan, Svenska Dagbladet och Aftonbladet om saken. Märkligt nog har DN ännu inte ett dugg om nyheten på sin hemsida.
Läs även andra bloggares åsikter om Wanja Lundby-Wedin, LO, första maj.

Pressen gnäller över att piratpartiet växer

Direkt efter domen mot The Pirate Bay fick piratpartiet en flod av nya medlemmar. Det har föranlett en del sura kommentarer i pressen – vilket bara bevisar dess förakt för de demokratiska värdena.

Tidningarna beskriver piratpartiets nya medlemmar som om de blott vore fildelare som vill fildela ifred. Den förringande klyschan om “gratis är gott” upprepas ständigt i debatten, som om internetgenerationen vore inget annat än snattare.
Man undrar med vilken fenomenal glömska pressen har betraktat bloggosfärens intensiva debatt om FRA, IPRED och rättegången mot The Pirate Bay.

Enfrågeparti
Det talas också om enfrågeparti. För inte alls många år sedan sades detsamma om miljöpartiet. Det kunde egentligen sägas om vilken politisk ideologi som helst, eftersom de alla bottnar i ett bestämt principiellt ställningstagande.
Det går sannerligen att bygga en komplett politik på mindre än frågorna om yttrande- och informationsfrihet.

Den demokratiska processen har under sin korta historia visat ungefär samma förlopp varje gång: en fråga väcker politiskt engagemang, som leder till politisk aktivitet och förändring.

Internet är den största revolutionen någonsin för yttrandefriheten. Samhällets etablissemang reagerar som förväntat – med strävan efter kontroll, censur och restriktioner. Piratpartiet är ett exempel på en politisk kamp mot denna reaktion.

Om de etablerade riksdagspartierna fortsätter att bekämpa de folkliga friheter som internet öppnat, då är det både rätt och riktigt att piratpartiet växer i medlemstal och inflytande.
Politiker förstår till syvende och sist blott röstetal. Och det är alldeles riktigt. Så vi får se hur rösterna faller i nästa val.

Men innan dess kommer gammelmedia och andra makthavare att försöka avfärda piratpartiet av det ena eller andra skälet, som om det vore de befintliga partiernas sak att bestämma vilka nya partier som har existensberättigande.
Räkna därför med en hel del smutskastning, i synnerhet som varken politikerna eller gammelmedia har lärt sig det där med netikett.

Aftonbladet skriver här och här, DN här och här, Svenska Dagbladet här, om piratpartiets framgångar.
Läs även andra bloggares åsikter om piratpartiet, pp, the pirate bay, tpb, fildelning, internet.

Regisserad sensation

I Britain’s got talent, en Idolvariant som dessutom har Simon Cowell i juryn, har en vansinnigt välsjungande liten pojke på 12 år, Shaheen Jafargholi, dykt upp. Men överraskningen verkar väldigt regisserad.

Grabben börjar sjunga ett par takter på en uptempo-poplåt, när Simon Cowell avbryter och säger att den låten har pojken helt fått om bakfoten. Normalt skulle det sluta där, men Simon frågar pojken om han kan ta någon annan sång.

Det blir Who’s loving you, en smäktande ballad som spelats in av Michael Jackson. Genast visar det sig att lille Shaheen kan sjunga precis lika imponerande, innerligt och proffsigt som föregångaren när han i ungefär samma ålder gav Jackson 5 hit efter hit.

Här är en video på hela framträdandet:
Shaheen Jafargholi
(YouTube tillåter inte inbäddning av denna video, tyvärr.)

Den sortens andra chans brukar dessa stenhårda TV-program inte bjuda på, och i så fall knappast med så överväldigande lyckat resultat. Jag är säker på att det är förberett och regisserat, med åtminstone Simon som införstådd från början.

Nå, bra TV blir det onekligen. Vad som verkar bli platt fiasko för den lille pojken vänds till strålande succé. Så vill vi förstås alla att våra liv ska förvandlas.
Det är en klassiker, jämförbar med alla dessa folksagor där drängen får prinsessan och halva kungariket.
Den arketypiska modellen för mening med livet.

Läs även andra bloggares åsikter om Shaheen Jafargholi, Britain's got talent, Simon Cowell.

Söndagsparty i förvirringens tecken

Ikväll var det premiär på Filip & Fredriks nya underhållningsserie – Söndagsparty, en talkshow sänd från New York. Det är en dröm som går i uppfyllelse för dem, vilket märktes på hur väldigt uppspelta de var, även för att vara Filip & Fredrik. Och det vill inte säga lite.

Programmets nittio minuter var tidvis närmast kaotiska, när filmade buskisinslag varvades med ivrigt direktsänt pladder. F&F uppträdde med den euforiska brådska som man annars bara ser hos barn när de öppnar sina julklappar.
Så brukar de vara, men denna gång i kvadrat.

De strävar efter att göra talkshow, och för den saken befinner de sig sannerligen på klassisk mark. Även deras tidigare underhållningsprogram på Kanal 5 har lånat mycket från den form som odlats fram genom Johnny Carson, David Letterman och Conan O’Brien. Sketcher, kända gäster, lite musik och mycket spontanitet.

Trots att detta var deras första Söndagsparty anar man att de redan fått fatt i ett slags röd tråd, som säkert kommer att framstå tydligare för varje ny söndag. Det är framför allt den där frispråkiga öppenhjärtligheten som går fram så tydligt i TV. Den känns frisk även när de flesta idéerna är rätt förutsägbar skåpmat.

Absint och sex
Sålunda var det skoj när diverse skvaller om vad Marilyn Manson hade för sig i sin loge fick F&F att oroa sig för hur han skulle bete sig som gäst. Han värmde upp genom att dricka absint och ha sex.
Sedan visade han sig till allas förvåning vara den mest sansade av dem, inklusive en uppspelt Jonas Gardell.

Jonas är något av samma typ som F&F, så där saknades den kontrast som skapar talkshowers dramaturgi. Han smittades dessutom tydligt av värdparets barnsliga förtjusning.
Marilyn Manson göt olja på vågorna, utan att för den skull bli ett dugg tråkig. Det var bara märkligt – säkert också för honom – att han av alla skulle vara den som framstod som sansad.

Det var dessutom tålmodigt av honom, eftersom han i all röran inte fick särskilt många frågor – och ingen alls om sin nya skiva och stundande världsturné. Den missen är en stor faut-pas i talkshow, där gästerna ofta kommer bara av den anledningen att de kan göra reklam för sin nästa film, skiva eller vad det kan vara.

Anus
Men premiären får vara full av fadäser, det är dem förlåtet. Jag tror att de redan nästa vecka har stramat åt konceptet den aning som behövs och även får sina intervjuer att glittra på det varma och hejdlösa sätt som är deras kännemärke.
De kommer även denna gång att prestera TV som är så frisk och pojkstrecksaktig att man har kul trots kedjan av banaliteter.

Förresten lyckades Marilyn Manson, sin vana trogen, ändå ställa allt på ända när han vände på F&F-leken med “Bra” och “Anus”, som de kört med hur länge som helst. Manson sa genast att han gillar anus, så han använde orden omvänt i sin betygssättning.
Det var hans bidrag till den allmänna förvirringen.

Här skriver Aftonbladet (även här, här, här, här, här och här), Svenska Dagbladet, Expressen och DN om Söndagsparty.
Läs även andra bloggares åsikter om Söndagsparty, Filip och Fredrik, TV, Marilyn Manson.

Fildelningen var länge det enda alternativet

I Aftonbladet har Peter Kadhammar skrivit positivt om tingsrättens dom mot The Pirate Bay. Han kör det gamla vanliga argumentet om att gratis är gott – men han glömmer att i flera år fanns inget alternativ till fildelning.

Så här skriver Kadhammar:
”Jag tror att överväldigande delen av de som använder Pirates Bays tjänster i grunden är anständiga människor som vill att musiker, filmare och författare ska få betalt för sitt arbete. Men frestelsen att ta något gratis och ostraffat är för stor.”

Men vad han underlåter att nämna är att det i flera år inte fanns något lagligt sätt att ladda ner musik och filmer.
Skiv- och filmbolagen vägrade länge att införa någon möjlighet till nedladdning av deras produkter, fast dataprogramindustrin redan hade visat att det gick – och gick att göra pengar på.

De envisades med att bara erbjuda CD och DVD, fast konsumenterna ropade efter smidigare lösningar. Det berodde förmodligen på ren slapphet hos dessa bolag, vilket också visar hur maktfullkomliga de var.

Om de hade varit piggare och tidigt erbjudit nedladding mot betalning, då hade förmodligen fildelning knappast ens sett dagens ljus – i alla fall inte växt till nuvarande omfattning.
Det är helt och hållet deras egen girighets och lättjas fel att de nu är på väg att gå i graven.

Framtiden är som den är, det konstaterar även Kadhammar:
”Inom några år betalar vi kanske nätlicens ungefär som tevelicens, en utveckling de stora skivbolagen är livrädda för eftersom det innebär mer pengar till musikerna och mindre till direktörerna.”

Där är haken. Bolagen bekämpar utvecklingen för att den hur som helst innebär att deras kontroll över marknaden minskar, därmed också deras oskäligt stora profit på upphovsmännens bekostnad.
Den saken ändras inte ett dugg av tingsrättens dom mot TPB.

Här är något av de senaste dagarnas tidningsskriverier om domen mot TPB: Aftonbladet skriver här, här, här och här, DN här, här, här och här, Svenska Dagbladet här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om Aftonbladet, Peter Kadhammar, tpb, The Pirate Bay, dom, fildelning.

AMF fortsätter att mörka

AMF:s styrelse har fått utredningarna om VD:ns pensioner – men valt att hemlighålla det mesta av dem. I stället pekar styrelsen ut VD:n Christer Elmehagen som ensam ansvarig och ersättningsskyldig. AMF:s styrelse fortsätter att fuska.

De har förstås ett svepskäl för att inte publicera utredningarna, som de anger på AMF:s hemsida:
”De utredningar som tagits fram kommer att ligga till grund för bolagets och dess ombuds fortsatta agerande och kan därför inte nu offentliggöras.”

Det enda de har publicerat är en två sidor kort redovisning gjord av advokatbyrån Linklater. Den finns i PDF här, men är ytterst ytlig och har dessutom en lång reservation:
”Vi har förlitat oss på den information och det material som tillhandahållits oss och vi förutsätter i det stora hela att denna information och detta material är korrekt och fullständigt. Vår rapport har utformats under en mycket kort tidsrymd och det kan därför inte uteslutas att det under den fortsatta processen kan framkomma ny information.”

AMF:s styrelse och framför allt dess hårt kritiserade ledamot LO-basen Wanja Lundby-Wedin försöker blanda bort korten genom att hävda att VD:n myglade till sig större pension än han beviljats – men redan den av styrelsen godkända och kända pensionen är extremt hög, vilket är vad kritiken mot Wanja egentligen handlar om.

Hon och de övriga i styrelsen har beviljat sin VD en extrem pension och andra omfattande ersättningar, fast Wanja påstår att hon är en stor fiende till dylikt.

Dessutom är det inget i advokatbyråns rapport som ursäktar att styrelsen låtit detta hända, fast de sett beloppens format.

Man kan också undra vad de övriga undersökningarna kan avslöja. De torde vara mer omfattande. Utöver rapporten från Linklater finns en från revisionsbyrån Ernst & Young, samt en intern utredning inom AMF. Dessutom har revisionsbyrån KPMG granskat årsredovisningarna.

Och så har styrelsen nu utsett advokaten Axel Calissendorff att “företräda de försäkrades intressen”. Hans uppdragsbeskrivning finns här. Men hans uppdrag gäller bara de kommande förlikningsförhandlingarna med VD:n. Han ska inte alls granska styrelsens agerande därutöver eller dessförinnan.
Han har alltså egentligen bara jobbet att övervaka att VD:n kläms på så mycket pengar som möjligt, vilket i praktiken betyder att han måste medverka till att VD:n förklaras skyldig och styrelsen oskyldig – annars kan de inte göra några anspråk på VD:ns pengar.

Styrelsen målar in sig i det omöjliga hörnet att försöka göra en anställd, den förra VD:n, ensam skyldig – men han tjänade under dem, inte tvärtom.
AMF:s styrelse fortsätter att mörka.

DN skriver här, här, här och här, Svenska Dagbladet här, här, här och här, Aftonbladet här, här och här om AMF.
Läs även andra bloggares åsikter om AMF, pension, Wanja Lundby-Wedin, Christer Elmehagen.

Varför tidningarna hatar fildelning

I DN skriver dess politiska redaktör Peter Wolodarski om hur tidningarna håller på att slås ut av konkurrensen från internet. Hans resonemang visar precis varför tidningarna är motståndare till fildelning.

Wolodarski berättar om amerikanska tidningar i kris, för att internet i motsats till dem är gratis. Fast de får väldiga besökssiffror på sina nätupplagor och därmed har fler läsare än någonsin i sin historia minskar inkomsterna. Det går inte att via internetannonser tjäna samma pengar som tidningarna hittills har gjort på papperstidningarnas annonser och prenumerationer.

Wolodarski har nyss blivit politisk redaktör på DN och är säkert väldigt nöjd med det. Hans och kollegornas framtid är hotad – ty det som är sant för amerikansk press är lika sant här i Sverige.

Därför gör han i sin text inte reflektionen att numera har många dagstidningar fler läsare än någonsin, tack vare sina nätupplagor. Han konstaterar blott att de inte tjänar samma pengar som förr.

Och han tar fasta på vad som i sammanhanget är en bagatell: sökmotorer som klipper ihop nyheter från dessa nättidningar, så att läsarna inte behöver gå till dem för att hålla sig informerade. Det jämför han med The Pirate Bay och fildelning – han buntar ihop dem som “parasiter” och kallar det “avarter i gratiskulturen”.

Hans tänkande är svårt att leda till annat än en önskan om fler förbud och fler rättegångar. Ska också tidningarna snart trilla i samma fälla som skiv- och filmbolag har gjort – att utmana sin publik genom att hota med stämningar?

Gammelmedia befinner sig i en lika envis som hopplös kamp mot utvecklingen. I stället för att svära över pengar de inte längre tjänar borde de tänka kreativt om detta väldigt lukrativa faktum: genom internet har de fler läsare än någonsin.
Det är självklart att det kan leda till framtida inkomster, potentiellt till och med större än de forna – man måste bara tänka nytt och kreativt för att ta reda på hur.

Tidningarna måste anpassa sig till internet, inte bekämpa det eller försöka monopolisera det. Anpassning är inte att ge upp. Det är mänsklighetens väg genom hela sin historia. Det är vad vår art är allra bäst på.

Läs även andra bloggares åsikter om DN, Peter Wolodarski, tpb, The Pirate Bay, fildelning, internet.

Domen är inte galen - men lagarna

Nu har jag läst hela domen mot The Pirate Bay. 107 sidor. Ugh! Den är både saklig och sansad – i förhållande till rådande svensk lag. Och en sak gör tingsrätten tydlig: domen mot TPB betyder verkligen inte att vanliga enskilda fildelare ska kunna dömas och straffas på samma sätt.

Hela domen går att ladda ner som PDF. Jag gjorde det här.
Den är på 107 sidor, men den är välskriven och sakligt resonerande, så den är inte särskilt svårläst. Jag lade bara märke till ett uppenbart skrivfel, när de om ett annat rättsfall hävdar att den personen genom piratförsäljning: därigenom inbringat i vart fall 1 600 000 miljoner kr
Det vore en riktigt lönande verksamhet, med inkomster som närmar sig vad USA satsar för att ta sig ur finanskrisen...

Kuriosa är också t.ex. att i listan på illegala nedladdningar via TPB hade Thåström rekordet bland svenska musiker. Hans Skebokvarnsv. 209 laddades ner över 13.000 gånger. Tvåa var Håkan Hellströms Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått med dryga 5.000 nedladdningar. Kul att Thåström, vår mesta rockartist, är “still going strong”.
Är det förresten någon som har frågat honom vad han anser om fildelning?

Lag från 2005
Tingsrätten baserar hela sin dom på lagen om överföring till allmänheten, som infördes som ny kategori i upphovsrättslagen den 1 juli 2005:
Enligt 2 § upphovsrättslagen sker en överföring till allmänheten då verket på trådbunden eller trådlös väg görs tillgängligt för allmänheten på en annan plats än den där allmänheten kan ta del av verket.

Utan denna paragraf hade knappast TPB kunnat fällas, men med den blev det en smal sak för tingsrätten att konstatera att TPB medverkat till detta och vetat att det skett med upphovsrättsskyddat material. Där ligger uppsåtet och skulden, därmed grund för bolagens ersättningsanspråk.

Som upphovsrättslagen är skriven är det så gott som solklart. Lagen har förstås tillkommit just i avsikt att kunna slå till mot fildelning.

Medhjälp
TPB underlättade medvetet fildelning av vad de visste var upphovsrättsskyddat material, vilket räcker för att dömas.
Detta säger tingsrättens dom om medhjälp:
Medhjälparen ska ha underlättat huvudbrottets utförande. Det uppställs inget krav på att medhjälparens handlande har varit en förutsättning för huvudbrottets förverkligande. Medverkansansvar kan drabba även den som endast obetydligt har bidragit till huvudbrottet.

Huvudbrottet här är själva fildelningen, till skillnad från TPB:s tjänst för att möjliggöra den.

För sådan medhjälp begär lagen egentligen inte så mycket:
Genom att tillhandahålla en webbplats med välutvecklade sökfunktioner, enkla uppladdnings- och lagringsmöjligheter samt genom att förmedla kontakter mellan enskilda fildelare genom den till sajten knutna trackern har, enligt tingsrätten, den genom The Pirate Bay bedrivna verksamheten underlättat och således främjat dessa brott.

Men då inser genast varje användare av internet att inte heller Google, YouTube med flera skulle gå fria. Dessa webbtjänster är också medvetna om att de används även för olaglig spridning av upphovsrättsskyddat material, och de gör inte mycket för att motverka detta.
Nå, de skryter i och för sig inte med det, vilket onekligen TPB har gjort – innan de ställdes inför rätta.

Elektronisk handel
TPB har försvarat sig med att de omfattas av lagen om elektronisk handel, som friar leverantörer av internettjänster från ansvar för kriminalitet som genomförs med hjälp av dessa tjänster – såsom t.ex. fildelning. Men tingsrätten påpekar:
Enligt 18 § ska en tjänsteleverantör som lagrar information som lämnats av en tjänstemottagare inte på grund av innehållet i informationen vara skyldig att ersätta skada under förutsättning att leverantören inte känner till att den olagliga informationen eller verksamheten förekommer och inte är medveten om fakta eller omständigheter som gör det uppenbart att den olagliga informationen eller verksamheten förekommer eller så snart han får sådan kännedom eller medvetenhet utan dröjsmål förhindrar vidare spridning av informationen.

Det har förstås TPB underlåtit att göra, så de skyddas inte av den paragrafen i lagen. Inte heller nästa paragraf klarar sig TPB igenom:
Enligt 19 § ska en tjänsteleverantör som lagrar information för annan dömas till ansvar för brott som avser innehållet i informationen endast om brottet har begåtts uppsåtligen. Tingsrätten har tidigare konstaterat att samtliga tilltalade varit medvetna om att upphovsrättsskyddade alster tillgängliggjordes genom att torrentfiler laddades upp på The Pirate Bay samt att de medvetet valde att ignorera detta faktum.

Ekonomisk ersättning
TPB har också menat att de endast medverkat till fildelning, som är själva huvudbrottet, och därför inte kan dömas att betala skadestånd, eller ens straffas särskilt hårt.
Men mot det anför domstolen:
I många fall är straffvärdet för en medverkansgärning lägre än straffvärdet för själva huvudbrottet. I praxis finns dock exempel på att medverkan till brott mot upphovsrättslagen bedömts som lika straffvärt som själva huvudbrottet (Svea hovrätts dom nr DB 191 den 13 december 1985 i mål nr B 1858/84). I nu aktuellt fall har de tilltalade inte själva tagit del av rättigheterna eller verken. De tilltalade har dock på ett kommersiellt sätt tillhandahållit möjligheterna för andra att tillgängliggöra och ta del av upphovsrättsligt skyddat material. Detta skiljer de tilltalade från de användare av The Pirate Bay som tillgängliggör upphovsrättsligt skyddade alster och därmed är att anse som gärningsmän. Gärningsmännen får nämligen inte någon ekonomisk ersättning för sina tillgängliggöranden via The Pirate Bay.

Observera den sista meningen. “Gärningsmännen” är helt enkelt vanliga fildelare som har använt sig av TPB och andra tjänster för det. Tingsrätten betonar att de inte tjänat några pengar på sin fildelning, så deras brott är att betrakta som mindre allvarligt än TPB:s.

TPB hade bevisligen några reklaminkomster på sin webbplats – visserligen i sammanhanget små. Tingsrätten konstaterar att:
åtminstone sammanlagt 1.200.000 kr betalats till de tilltalade för reklamutrymme på The Pirate Bays webbplats. Utnyttjandet av de upphovsrättsligt skyddade prestationerna och verken får därför, enligt tingsrätten, anses ha skett inom ramen för ett kommersiellt syfte.

I upphovsrätten som jag minns den från förr – innan internet gjorde spridning av verk möjlig i så stor skala – var det den springande punkten: om man gjorde pengar eller ej på att sprida andras verk. Om inte kallades det privat kopiering och en domstol skulle inte ta i det med tång. Men om man sålde sådana kopior, oavsett hur få eller hur billigt, var det ett uppenbart brott.

Vanliga fildelare
Tydligen så finns den gränsdragningen kvar. TPB hade kanske klarat sig helt från straff om de inte tjänat någon enda krona – för då hade allt deras handlande ställt sig i annan dager.
Att slanten de tjänade inte ett dugg motsvarar skadeståndskraven spelar ingen roll i upphovsrättssammanhang. De är skyldiga att ersätta den skada de åsamkade upphovsrättsinnehavarna, även om den är skyhögt högre än deras egna inkomster.

Vanliga fildelare bör därför kunna andas ut något. Domen mot TPB betyder inte alls med automatik att vilken fildelare som helst kan dömas lika hårt, eller dömas alls.

Den skillnaden är viktig att ha klar för sig. Tingsrättens dom är inte riktad mot fildelning, utan mot en webbsite som har satt i system att göra fildelning möjlig.
TPB trodde därmed att de skulle anses mindre skyldiga – såsom föga mer än en sökmotor – men tingsrätten anser i stället att det gör dem mer skyldiga än fildelarna, trots att det är de sistnämnda som begår själva den brottsliga gärningen.

Nå, det är inte så att man är skyddad från rättslig påföljd bara för att man fildelar utan att tjäna ett öre på det. Upphovsrättslagen – i synnerhet med tillägget från år 2005 – gör varje spridning av ett skyddat verk olaglig och straffbar.

Men det är i teorin. I praktiken torde det knappast komma till rättegång om man inte fildelar i väldigt stor skala och låter sin egen hårddisk pumpa ut filmer och musik till massor av andra på nätet.
Såsom tingsrätten resonerar vad gäller straffpåföljd och skadestånd (där de faktiskt är rätt stränga mot bolagen, om man ser till lagens utrymme) skulle det inte vara värt besväret med en rättegång om inte omfattningen och skadan är stor.

Det är lagarna som är fel
Efter att ha läst den långa domen tycker jag att tingsrätten inte har betett sig särskilt tokigt – i förhållande till de lagar som gäller. Det är just lagarna som är det stora problemet.

De har skrivits för att skydda och gynna bolagen, oavsett hur det i realiteten ser ut i vår värld nu.
Upphovsrätten är både riktig och angelägen – men den ska gälla upphovsmännen, inte en nöjesindustri som genom hela sin existens varit först och värst med att köra över just upphovsmän.

Och den ska inte gå in absurdum, bara för att ny teknik har gjort privat spridning av upphovsrättsskyddade verk mer omfattande än någonsin förr.
Det är som att börja stämma folk för att de sjunger andras låtar i badkaret eller tillsammans vid lägereldar, eller för att de bjuder hem bekanta när de ska titta på en film de har på DVD.

Upphovsrätten bör återvända till att enbart kommersiell användning av verken skyddas i lag.


Aftonbladet skriver här, här, här och här, DN här, här, här och här, Svenska Dagbladet här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här och här om domen.
Och här är lördagens skörd: DN skriver här, här, här, här och här, Svenska Dagbladet här, här, här, här, här och här, Aftonbladet här, här, här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om tpb, the pirate bay, fildelning, dom.

The Pirate Bay utsätts för barnaga

Sydsvenskans kulturskribent Andreas Ekström jämför domen mot The Pirate Bay med lagen mot barnaga, som infördes på 1970-talet. Lika dumt som drastiskt. De mäktiga skiv- och filmbolagen är inga hjälplösa barn – och det var inte de som fick stryk vid detta domslut.

Andreas Ekström har flera gången yttrat sig väldigt kategoriskt mot fildelning, ofta med argument som man skulle bli mörkrädd av om han spelade någon roll.
Den här gången drar han till med barnaga. När TPB straffas för medverkan till fildelning hoppas Ekström att det ska uppfostra svenskarna på samma sätt som lagen mot barnaga gjorde: få dem att avstå.

Men hans metafor haltar. Lagen mot barnaga infördes som ett skydd mot de svaga, men domen mot TPB slår mot enskilda människor för att gynna mäktiga och stenrika intressegrupper.
Det är alltså snarare som om lagen mot barnaga avskaffades.

Nu är det Ok för de stora, rika och starka att spöa de svaga allt vad de orkar. Tingsrätten hjälper till och gör som Saulus i Apostlagärningarna: håller klädnaden åt en av de män som vill stena martyren, så att han kan kasta stenarna hårdare utan att hindras av ett otympligt klädesplagg (i detta fall blir klädesplagget en metafor för rättvisan).

Saulus omvändes senare och blev Paulus, som byggde den kristna kyrkan. Ska månde Hovrätten visa sig bli en Paulus?

Paulus omvändelse.Oljemålning av Caravaggio 1601.

Läs även andra bloggares åsikter om tpb, the pirate bay, fildelning, dom, andreas ekström.

En utdöende generation säger adjö

Fängelse i ett år för alla åtalade – och summa 30 miljoner kronor i böter. Inte nog med att The Pirate Bay fälldes enhälligt av tingsrätten, det gjordes dessutom med överraskande eftertryck. Medborgarrätt heter pengar.

År 1899 diktade Verner von Heidenstam:
Det är skam, det är fläck på Sveriges banér,
att medborgarrätt heter pengar.
Han syftade på rösträtten, som på den tiden fördelades efter hur rik man var. Den saken ändrades snart, men pengarnas makt över rättvisan består.

Internationella skivbolag och filmbolag gjorde gemensam sak mot The Pirate Bay i en rättegång som mest av allt visade prov på språkförbistring och generationsklyftor. Åklagaren hade lierat sig med den mäktiga intressegruppen, som om de båda vore barn av Justitia.
Sammalunda med IPRED, där samma bolag ges rätten att leka polis.

Det här håller inte. Vi kan inte ha en rättvisa som ser som sin första plikt att tillvarata särintressen och skydda monopol. Vi kan inte heller ha domstolar som inte begriper den nya världens struktur och därför låter näringslivet stå för definitionerna.

Uppenbarligen har domstolen ignorerat de åtalades alla argument och bevisningar, eftersom domen helt följer åklagarsidan. Men så solklart var verkligen inte detta fall, varken vad gäller skuldbördan eller det ekonomiska. Det är makten som har talat.

Domstolens slapphet visar sig också i att alla åtalade fått samma straff, som om deras inblandning och handlande i detta vore identiskt. Domstolen har inte ens försökt reda ut om de åtalade har olika skuld. Man har bara buntat ihop dem i klump och dömt dem som en man – säkerligen för att domstolen saknar kunskap nog att hålla isär deras ageranden i denna komplicerade IT-härva.

Är det en utdöende generation som på detta sätt säger adjö till de efterkommande? Domen är ett fördömande av den värld som internet öppnat och hela det uppväxande släktet med förtjusning tagit till sig.

Ungefär som när föräldrar förbjuder sina barn nya glädjeämnen för att de inte förstår dem, och därför måste de vara fel. Eller som när en minister för inte särskilt många år sedan sa att internet bara är en fluga.
Det leder sällan till annat än framtida skrattsalvor.

Domstolen borde ha begrundat den visdom som finns i den fornnordiska ordspråkssamlingen Havamal:
Fäder dör, fränder dör,
en dag dör ock du.
Men ett vet jag som aldrig dör:
Dom över död man.

Aftonbladet skriver här, här, här och här, DN här, här, här och här, Svenska Dagbladet här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här och här om domen.
Läs även andra bloggares åsikter om tpb, the pirate bay, dom, rättegång, fildelning.