USA:s väldiga underskott är ett gott tecken

USA har ett rekordstort budgetunderskott i statens finanser, rapporterar TT. Det beräknas bli tre gånger så stort som motsvarande tid förra året. Men det är varken konstigt eller så farligt som det låter.

Finanskrisen leder ofrånkomligen till sämre resultat för USA:s statskassa – det skulle den göra även om USA inte lade en enda dollar i stödpengar till finansmarknaden och industrin som står och vajar vid ruinens brant.

Statens inkomster är i första hand skatter, som tas ut på pengar i rullning i samhället. Ju mer pengarna rullar, desto större skatteintäkter blir det. Nu går det trögt med investeringar och konsumtion, så skatteintäkterna är låga.

Den enda stora investeraren är just staten. Annars skulle USA (och en stor del av världen) befinna sig i en djup ekonomisk depression. Men USA:s enorma stödåtgärder och investeringar drar sakta igång hjulen igen, och därmed kommer även statens intäkter att öka.

Staten tjänar på att slösa
I längden kommer statens alltså att få igen sina utlägg i form av skatteintäkter på ökad handel. Och det kan gå väldigt fort när ekonomin har satt fart igen.
Så det nuvarande underskottet är i sig inget att oroas över. Det är bara siffrorna som skrämmer.

För första halvåret beräknar USA att underskottet blir 957 miljarder dollar, vilket är tre gånger så mycket som motsvarande period förra året – men det var före finanskrisen, så det är inget mysterium.

Underskottet för bara mars månad var 192 miljarder dollar (fyra gånger mer än året innan), men bland utgifterna fanns t.ex. 46 miljarder i stödpengar till Fannie May och Freddie Mac, de gigantiska bolåneföretagen, dessutom 10 miljarder i statligt arbetslöshetsundertöd.
Svindande summor – men inget konstigt.

USA:s väldiga satsningar på att dra igång ekonomin kommer att ge snabbt resultat – förmodligen snabbare än all svartmålning av finansläget just nu ger sken av.

Egentligen är krisen på sätt och vis redan över – i och med dessa gigantiska satsningar – men såväl staten som marknaden är tacksamma över att medborgarna hålls krismedvetna, för då protesterar de inte mot penningflödet till näringslivet, industrinedläggningar, massavsked och andra hårdhänta åtgärder som utförs under tiden.

Läs även andra bloggares åsikter om USA, finanskrisen, budgetunderskott.

Räknefel på påsken

Såhär i påskhelgen, då de kristna högtidlighåller Kristi lidande, verkar framför allt förnuftet bli lidande. Räknandet är inte längre att räkna med.

Aftonbladet TV har ett inslag om filippinska självspäkare, som piskar sig på påsken för att få Guds nåd. Det kommer till och med att bli några riktiga korsfästelser – såsom drabbade Jesus “för drygt 2000 år sedan”, säger speakern.

Men då räknar han fel. Det är mindre, inte mer, än 2000 år sedan. Jesus ska ha korsfästs när han var ungefär 33 år gammal. Föddes gjorde han någonstans mellan år 7 och 4 före vår tideräkning, alltså inte år 1. Därmed torde han ha korsfästs för cirka 1980 år sedan.

Ett betydligt större räknefel görs av Arne Reberg i en debattartikel i samma tidning. Och han talar om nuet, så han har inte ens historiska osäkerheter att skylla på.
I sin uppmaning till större helig vrede inom Svenska kyrkan skriver han:
”Bill Gates äger 400 miljarder när 1 300 000 000 000 människor, varav hälften barn, lever på högst en dollar om dagen.”

Det var en väldig massa nollor. Men hela jordens befolkning är nu ungefär 6,77 miljarder, vilket skrivs 6 770 000 000. Hur skulle jordens fattiga kunna vara nästan 200 gånger fler än den samlade befolkningen? I så fall är det förklaringen till att Jesus sa: “Det kommer alltid att finnas fattiga.”
Kanske tänkte Reberg på påskens alla ägg?

Hur som helst: Glad påsk!

Läs även andra bloggares åsikter om Jesus, påsk, korsfästelsen.

Reality-Wanja gör en Bowie

Wanja Lundby-Wedin flörtar allt vad hon orkar med LO-medlemmarna för att få braka på som deras boss. Nu uppmanar LO:s hemsida medlemmarna att föreslå vad Wanja ska tala om på 1 maj. Själv kan hon ju bara prata med kluven tunga.

Wanja skämde ut sig i flera omgångar under de senaste veckorna, när hon försökte slingra sig ur ansvaret för den löjligt stora pension hon beviljat AMF:s VD, och sedan trampade på allt i sin väg för att få behålla sitt jobb.

Nu kastar sig LO långt ut på populismens vatten genom att på hemsidan med röd rubrik fråga medlemmarna:
Vad ska Wanja säga på Första maj?

Det känns rimligt nu när Wanja har avslöjat att hon själv inte har något att säga som inte är rent hyckleri. Första maj, arbetarrörelsens heliga dag, kan hon inte annat än vanhelga om hon använder egna ord. Nu kan hon i stället hävda att hon citerar människor som har idealen i behåll.
Wanja fortsätter det instakade spåret att skylla sitt handlande på andra.

Formuläret på hemsidan påminner om reality-TV. Ska vi telefonrösta om tema för talet också? Får vi kanske SMS:a eller twittra hurtiga slogans?

Vad hon än försöker kommer 1 maj att bli en enda stor pinsamhet för Wanja. Hon torde vara den enda svensken som fortfarande tycker att hon har där att göra. Och socialdemokraternas opinionssiffror fortsätter att rasa. LO fortsätter att förlora medlemmarnas förtroende. Men för Wanja är hennes egen position det enda viktiga.
Hur ska hon förklara det på 1 maj?

Wanja gör en Bowie
David Bowie gjorde något liknande inför en världsturné. Fansen kunde rösta om låtar han skulle göra på turnén. Men när en retsam allmänhet började rösta allt de orkade på The Laughing Gnome, en ytterst fjantig låt från Bowies tidiga år före genombrottet – då sa Bowie ifrån.

Ska vi be Wanja prata om fackpampar som skor sig själva?

Läs även andra bloggares åsikter om Wanja Lundby-Wedin, LO, första maj, AMF, 1 maj.

Inget IPRED i Frankrike - ännu

I Frankrike förbereddes en motsvarighet till IPRED, som på några punkter var ännu strängare – men nu har franska nationalförsamlingen röstat nej, så det blir inget. Den tågan hade man velat se hos svenska politiker.

Frankrikes president Sarkozy har drivit på för tuffa lagar mot fildelning, men nu gick han på pumpen. Mot all förväntan sa nationalförsamlingen, den franska andra kammaren, blankt nej till lagen, som bland annat skulle innebära att fildelare stängdes av från hela internet.

Just det sistnämnda lär vara det som nationalförsamlingen mest var emot. Att låsa ute människor från internet är i vår tid en ohygglig inskränkning på deras liv, fullt jämförbar med att sätta dem i fängelse.
Dessutom är internet det fria ordets estrad, så att förbjuda människor tillgång till det är som att tysta dem och vägra dem den grundlagsstadgade yttrande- och åsiktsfriheten.

I upplysningens och revolutionens hemland Frankrike är det förstås särdeles stötande. Voltaire skulle spinna i sin grav.

I och för sig var nationalförsamlingen så gott som tom vid omröstningen. De flesta ledamöterna var frånvarande. Av de närvarande röstade 21 mot förslaget och 15 för det.
Hela nationalförsamlingen består av 577 ledamöter.

President Sarkozy ger sig inte. Hans regering ska arbeta om förslaget och presentera det på nytt om bara några veckor.

Här skriver Aftonbladet, DN och Svenska Dagbladet om nationalförsamlingens beslut.
Läs även andra bloggares åsikter om IPRED, fildelning, Frankrike, nationalförsamlingen.

Johan Palms singel är knappast hans

Idolstjärnan Johan Palms första singel släpptes igår. Duglig brittpop, men långt ifrån allt vad jag förväntar mig av honom. Man kan dock inte döma honom efter ett singelsläpp – sådant styr skivbolaget över på alla sätt. Tyvärr.

Jag har letat förtvivlat på nätet efter vem eller vilka som har komponerat Johan Palms debutsingel Emma-Lee, utan att lyckas. Jag misstänker att det inte är han, i alla fall säkert inte bara han.
Är det någon som vet?

Min gissning är att låten helt och hållet har skrivits, arrangerats och producerats av “proffs” – gubbar som tror sig veta vad ungdomen vill ha.
Låten är så väldigt lagom. Inget som sticker ut, inget som avviker från popdängenormen. Så konventionellt tänker knappast en 17-åring som ännu inte drillats av branschens alla fördomar.

Det är en upptempolåt, vilket verkar vara vad som passar Johan Palm bäst. Annars brukar debuter vara smäktande ballader, för att de har lättast för att slå an hos en bred publik.
Melodin är sådär övertydligt allsångsmässig med alltför många fraser som börjar lågt för att sedan stiga kvickt på skalan, och därefter gå hit och dit på den ungefär som när en nybörjare klinkar piano med ett finger.

Låten är precis 3 minuter lång, det klassiska poplåtsformatet – samma som Melodifestivalens krav, om jag minns rätt.

Texten handlar om hur bra han mår för att han är kär i en tjej som heter Emma-Lee. Lyriken är hur banal och slät som helst. Här är refrängen, som tjatas om ett antal gånger för att låten ska sätta sig på lyssnarens hjärna:
I’m lost in Emma-Lee oh
I really like it but I’m losing control
Emma-Lee I’m scared
I kinda like it ‘cause I feel right at home
Oh Emma-Lee

Det enda originella är det udda namnet Emma-Lee, som förmodligen var Emily i någon tidigare version av låten. Men det finns redan många kända poplåtar om Emily, så ändringen gjordes säkert för att Johans låt skulle avvika från dem.
Här är en klassisk Emily-låt, See Emily play från 1967 av Pink Floyd:



Sådär 2 minuter in på Emma-Lee hörs en gnutta av Johans raspigt sköna rockröst som jag hade hoppats få höra mycket mer av. Det kommer förhoppningsvis på albumet, som släpps nästa månad.

Fast singeln är rätt likgiltig är jag långt ifrån att ge upp hoppet om Johan Palm. Det är en enkel matematik: ju mer han frigör sig från skivbolagets krav, desto bättre kommer han att bli.

PS: Jag tänkte att jag skulle leta upp CD-singeln i någon butik, för på den står det säkert vilka som har skrivit låten – men det är ont om skivbutiker numera. Inte ens på hela det nya “upplevelsecentret” Entré, det nya stora köpcentret i Malmö, gick den att hitta.
Inte undra på att skivbolaget framför allt lanserar singeln för betald nedladdning.

Läs även andra bloggares åsikter om Johan Palm, Emma-Lee, Idol.

Idolstjärnan Joakim Palm?

Det är inte bara Sydsvenskan som skriver fel. DN har fått för sig att Johan Palm heter Joakim. Det påpekas av kommentarer till artikeln – men dem har redaktionen inte brytt sig om att läsa.

Fel kan det bli, men det är lite extra pinsamt när det sker i rubriken. DN:s korta intervju med Johan efter en smått kaotisk videoinspelning på Stockholms gator har rubriken:
Hur känns det nu då, Joakim Palm?

Det är också avslöjande att rubriken inte har rättats, fast det har påpekats i två av de tre läsarkommentarerna. Uppenbarligen bryr sig inte redaktionen om att läsa dem.

Det håller inte. En tidning för framtiden ska inte vara så fisförnäm att den ignorerar läsarkommentarerna. Då blir det snabbt omvänt – att läsarna ignorerar vad tidningen skriver. Med rätta.

Gammelmedia har fortfarande inte lärt sig hur det nya medialandskapet ser ut.

Läs även andra bloggares åsikter om Johan Palm, DN.

Krönikör tappade smaken

Numera skriver Mattias Kroon, som förut var krogrecensent i Nöjesguiden, en krönika i Sydsvenskan om diverse kulinariska ting. Först kallade tidningen honom “smakkrönikör”, nu “krogkrönikör”. Betyder det att Mattias har tappat smaken?

För ett par veckor sedan debuterade Nöjesguidens gamla krogrecensent Mattias Kroon som krönikör i Sydsvenskan. I den första krönikan, som handlade om en japansk vinkännare i serietidningsform, kallades Mattias smakkrönikör.

En märklig titel, inte så lite pompös. Som om alla andra krönikörer på Sydsvenskan saknade smak eller rentav vore smaklösa. Jag kunde inte motstå att reta honom för det, fast jag var väl medveten om att det var redaktionen och inte han som hittat på titeln.

I sin andra krönika i Sydsvenskan har Mattias redan fått en ny titel: “krogkrönikör”. Det måste väl betyda att tidningen inte längre anser att han har smak?
Så nu är alla Sydsvenskans krönikörer smaklösa.

Läs även andra bloggares åsikter om Sydsvenskan, Mattias Kroon.

Dagstidning en månad efter

Nu ligger Sydsvenskan rejält efter. På sin förstasida meddelar de att i morgon är det den 10 mars. Se bilden. Nya Sydsvenskan längtar tillbaka till det förflutna.

Sådana misstag händer förstås även den bäste då och då – men det hindrar inte att vi passar på att gotta oss i dem. Inte heller kan jag motstå att påpeka dess symboliska betydelse:

Sydsvenskan, som i mars lanserade sin “nya” tidning med föga nytt, pratar gärna om framtiden men lever kvar i det förgångna. Gammelmedia.

Läs även andra bloggares åsikter om Sydsvenskan, gammelmedia.

Bildgåtan 2 löst - av Google

Nu får Bildgåtan 2 betraktas som löst - men det var Google som gjorde det. Jag lockades att ge en liten ledtråd, som var på tok för lätt att lösa med en enkel Google-sökning. Man får passa sig numera.

Bilden föreställer gapet på ett av lejonen runt Karl XIII:s staty i Kungsträdgården, Stockholm. Genom gapet skymtar ett av de andra lejonen. Nedan syns båda två i en annan vinkel.

Min ledtråd var ett gammalt stockholmskt skämt:
Där står lejonet omgivet av krukor, och där krukan omgiven av lejon.
Karl XIII, som inte precis betraktades som en krigare, omges av fyra lejon, medan krigarkonungen Karl XII, som står staty bara ett stenkast därifrån, omges av fyra krukor (egentligen är det mörsare, små kanoner).

Det var Jan som lockade ur mig ledtråden, men det ska han inte ha pris för. Han vann förra bildgåtan och får nöja sig med den öl jag då lovade att bjuda honom på.
Mattias tog till Google och fann svaret, men var sportslig nog att servera en annan gåta i stället för svaret. Det är värt en bok.

Det här var kul, så jag återkommer snart med nästa bildgåta.

Läs även andra bloggares tankar om bildgåtan, Karl XIII, Kungsträdgården.

Wanja sätter Mona i klistret

LO-basen Wanja Lundby-Wedin vägrade att avgå. Det kommer hon att få äta upp – men fram tills dess är det Mona Sahlin som har hamnat i klistret. Socialdemokratin förlorar förtroende i fritt fall, och det ska en bakbunden partiledare försöka vända på. Ingen lätt sak.

Mona Sahlin har redan åkt på en smäll, fast hon inte är ett dugg inblandad i AMF-skandalen, Wanjas alla styrelseuppdrag och nonchalansen hon har skött dem med.
När Mona gick ut offentligt med att Wanja borde lämna AMF-styrelsen fick hon en tillrättavisning av såväl Wanja som några andra LO-pampar. Då förlorade hon auktoritet, för att inte säga hela ansiktet.

Palatsrevolt
Och när Wanja vägrar att lämna LO, med hela dess styrelses stöd, då är det åter Monas anseende som kommer i kläm. Arbetarrörelsen ses som en flock under det socialdemokratiska partiets ledning, och i partiet ska Mona vara bossen. LO:s uppstickarattityd och avsnäsning av Mona är en palatsrevolt som blir ett rent hån mot hennes ledarskap.

Det liknar pinsamheten Mona råkade ut för när hon först gick ut och sa att vänsterpartiet inte skulle få komma med i en rödgrön regering, och bara efter några dagar var tvungen att ta det tillbaka.
Förmodligen hade hon tolkat sin styrelse fel på den punkten, eller blivit vilseledd av den – eller ändrade den sig när det började blåsa och lät Mona ta smällen.

Sura yttranden
Det kan verka som struntsaker, men en stor del av väljarkåren är nog redan misstänksam mot Mona, eftersom det ser ut som hon inte leder partiet utan bara tycker lite hit och dit.

Hennes yttrande om saken skvallrar om hennes dilemma:
”Nu gäller det att bita hop, jobba tillbaka förtroendet och koncentrera sig på det fackliga arbetet. Jag välkomnar beslutet och nu har vi mycket att göra, både LO och partiet.”

Mona biter i det sura äpplet och försöker få det att se ut som ett steg fram, men det är uppenbart att hon känner tyngden och hellre hade varit utan den. Hon fortsätter:
”Förhoppningsvis leder detta till en nystart av debatten om hur rättvisepolitik ska se ut. Förhoppningsvis blåser det om i rörelsen på ett bra sätt.”

När en realpolitiker pratar om hopp är det egentligen en suck och en klagan. Hon medger på detta indirekta vis de stora svårigheter som Wanja försatt partiet i.

Mona bakbunden
I fallet Wanja och LO är Mona egentligen bakbunden. Genom alla år har LO och partiet haft ett förhållande av hatkärlek. Det ömsesidiga beroendet gör inga pampar glada – dessutom hamnar de inte sällan i konflikt med varandra, speciellt när partiet sitter i regering.

LO är part i arbetsmarknaden och måste verka för dess medlemmars intressen, medan en socialdemokratisk regering behöver se till helheten. Det har lett till oräkneliga slitningar genom ären, och en fientlighet under ytan mellan organisationerna, fast de är tämligen sammanblandade.

Och LO måste inför sina medlemmar markera självständighet gentemot partiet. Annars förlorar organisationen sitt viktigaste förtroende, som är det hos fackförbundets alla medlemmar. Det kan leda till medlemsflykt och hur många andra oroligheter som helst. LO har redan svårt att locka de nya och unga på arbetsmarknaden.

Under Wanjas ledning har dessutom LO varit ganska passivt. De har haft bråttom till kompromisser “för landets bästa”, vilket har betytt att svensk löneutveckling är obetydlig utom för direktörerna, och att löntagarnas trygghet på arbetsmarknaden urgröps alltmer utan att LO ryter till.

Så i den hotbild LO:s ledning lever under kommer det socialdemokratiska partiets intressen i andra hand – som bäst. När LO kämpar för sin överlevnad får partiet klara sig självt.

En klyfta av godo
Lika så gott. Det har alltid varit osunt och olämpligt med den intima kopplingen mellan LO och socialdemokraterna – med en historia av tvångsanslutning, flathet mot regeringskrav, ovilja till stridsåtgärder och så vidare.

LO:s medlemmar, alla dessa löntagare, har inte tjänat mycket på kopplingen mellan LO och partiet – men förlorat en hel del. Traditionellt har partiet kommit först, och fackförbundets agenda har varit tvåan.

Jag tvivlar på att Wanja och hennes styrelse ämnar ändra saken till medlemmarnas fördel, men en klyfta mellan LO och partiet är ändå i längden befrämjande för båda. Då kan de gå in för sina olika funktioner helhjärtat. LO ska vara ett fackförbund och socialdemokraterna ett politiskt parti. Det behöver hållas isär.

Av tidningarna är Svenska Dagbladet snabb med flera kommenterande och analyserande artiklar här, här, här, här och här. Men DN är pinsamt tröga och har knappt skrivit något alls sedan igår – se här, här, här och här. Aftonbladet skriver en hel del här, här, här, här och här, men på nätupplagans förstasida ligger det väldigt långt ner.

Aftonbladet har också en läsarenkät på hemsidan, uppdelad på LO-medlemmar och andra. Av förstnämnda (nästan 42.000 röster) tycker 87,5% att Wanja borde ha avgått, av sistnämnda (44.000 röster) tycker 86,5% det. Det är nästan identiska siffror – märkligt nog med en liten övervikt röster mot Wanja bland LO-medlemmarna. Även om undersökningen knappast är statistiskt säker är den väldiga majoriteten mot Wanja, även bland LO-folk, att ta på största allvar.
Om Mona tvingas stödja Wanja mot dessa odds blir hennes popularitetssiffror snabbt likartade.

Läs även andra bloggares åsikter om Wanja Lundby-Wedin, LO, Mona Sahlin, socialdemokraterna, AMF.

I Danmark är IPRED ett fiasko

Danmark har också en IPRED-lag och verkar hittills ha varit både ivrigare och hårdare mot fildelning. Men rättegångarna mot fildelare fäller dem bara när de erkänner brott. Annars fattas bevis. Det kan bli samma sak i Sverige.

DN skriver om hur den danska motsvarigheten till IPRED-lagen fungerar – eller snarare inte fungerar. De enda fällda fildelarna i dansk domstol har själva erkänt. Annars avvisas anklagelserna för att de inte går att bevisa.

Den danska Piratgruppen diskuterar aktuella fall på sitt forum. Med viss fortjusning, kan jag förstå. De har dessutom en egen vass advokat till hjälp: Per Overbeck.
Den danska motsvarigheten till Antipiratbyrån låter förstås annorlunda. Annat var inte att vänta.

Sverige
I Sverige har vi fortfarande inte fått några rättsfall – inte ens ännu några domstolsbeslut om att låta Antipiratbyrån få reda på identiteter bakom IP-adresser. Jag misstänker att redan det kommer att bli svårt – om bara domstolarna inhämtar annan bevisning än den som Antipiratbyrån står för.

Och det måste de göra. De kan ju inte låta en part i målet sköta all bevisning, som dessutom är av så komplicerad teknisk sort att man måste vara expert för att läsa den rätt och eventuellt se brister i den.

Vi får se. Jag misstänker att lagen inte bara blir ett slag i luften för att fildelare hittar vägar runt den, utan också för att domstolarna i praktiken kommer att sätta stopp för den.
För inte har väl riksdagen gått med på att minska bevisbördan och den där gamla fina tanken om att man är oskyldig tills motsatsen har bevisats?

Se även DN här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om IPRED, fildelning.

Wanja sitter kvar - nu blir det storm

Den envisa åsnan ger sig inte. Wanja Lundby-Wedin har just meddelat att hon stannar kvar som LO-boss. Hon får sin styrelses stöd. Kontentan är att LO-styrelsen tycker att Wanjas position är viktigare än hela arbetarrörelsen – en absurditet som förmodligen kommer att kosta socialdemokraterna nästa val.

Där har vi överheten i ett nötskal. Wanjas kamrater, de flesta lika privilegierade som hon, tycker att inget är viktigare än kamratens väl – likgiltiga för det uppdrag hon faktiskt har och de mängder av medlemmar hon ska representera.

De har krystade argument, som allihop går ut på att hon är oskyldig och att hon är så viktig för LO:s fortsatta arbete, som om ingen annan i hela LO skulle klara det.

Kostnaden för LO och hela arbetarrörelsen kommer att bli skyhög för detta svek av Wanja och hennes styrelse. Hur kan de alls inbilla sig att deras beslut är värt priset?
Hur kan hon själv ha mage att tycka att just hon är så betydande för rörelsen att det viktigaste nu är att hon sitter kvar?

Det är en arbetarrörelse som har lämnat arbetarna långt bakom sig. Det är en grädda som sitter och biter sig fast i sina privilegier, men som har lämnat alla ideal.
Det är med andra ord en mentalitet som inte har ett dugg emot väldiga löner, pensioner och bonusar, eftersom de anser sig själva ha rätt till dem.

Nu blir det storm
Det kommer att gå åt fanders för Wanja, förmodligen också för LO-styrelsen. Socialdemokratiska partiet måste ta strid mot LO i denna fråga, annars är de chanslösa i nästa val. Wanja måste gå. Frågan är vad resten av LO-styrelsen ska göra.

Ett ytterligare hotmoln är vad pressen kommer att gräva fram när det gäller AMF och andra styrelser Wanja suttit i, samt tveksamma löne- och pensionsavtal som höga LO-medarbetare fått.
Det blir en manisk granskning nu, och sista ordet är verkligen inte sagt ens om AMF-skandalen, där Wanja uttalat sig bestämt redan innan revisorernas rapport föreligger.

Vad som inte framkommit i presskonferensen är den långa tid det föregående LO-styrelsemötet tog. Sju timmar. Det visar att styrelsen inte alls var så överens som de vill framställa det nu. Det har varit skarpa och envetna förhandlingar bakom kulisserna, förmodligen fyllda av såväl hot som löften.

Och sagan är inte slut ännu. Det måste LO-styrelsens ledamöter förstå. Detta är inget annat än ett utspel – och ett synnerligen olyckligt sådant, för att inte säga korkat.
LO-ledningen avslöjar att de värderar galet i en stund av kris. Det kommer att stå alltmer klart i den kommande stormen.
Och frågan är om LO kan klara ovädret utan en vilja till mycket radikala omvälvningar i borgen – såväl vad gäller dess ledning som dess politik.

Här skriver DN, Aftonbladet, Sydsvenskan, Expressen, GP och Svenska Dagbladet om presskonferensen.
Läs även andra bloggares åsikter om Wanja Lundby-Wedin, LO, AMF.

Eko från diktaturerna

Andreas Ekström på Sydsvenskan har flera gånger försvarat IPRED och farit ut i hätska angrepp mot fildelare. Men nu börjar han låta som en fascistisk diktator.

Han skriver i Sydsvenskan att IPRED inte utgör något problem för de medborgerliga rättigheterna, fast lagen innebär att bolag och deras intressegrupper får vissa polisiära befogenheter:
”Men. Den som vill slippa problem med Ipred har ett lysande alternativ: Att följa lagen.”

Så resonerar diktatorer i fascistiska stater. Den medborgerliga integriteten betyder inget, för laglydiga medborgare har minsann inget att frukta.

Det är särskilt förfärande att en publicist tar så löjligt lätt på de medborgerliga rättigheterna. I Andreas Ekströms fall är det knappast överraskande, han har förr uttryckt sig ungefär lika plumpt och tillåtit sig lika grova förenklingar. Se t.ex. vad jag kommenterar här:
Piratpartiet är inte Ny Demokrati

Andreas Ekström kanske hoppas på ett jobb hos Antipiratpartiet. På en tidning passar han i alla fall inte.

Läs även andra bloggares åsikter om IPRED, fildelning, Andreas Ekström.

IPRED kräver brott mot andra lagar

Antipiratbyrån skyndar att använda sig av IPRED – men begår då i sin iver handlingar som mycket väl kan vara olagliga. Därmed visar IPRED i praktiken sin absurditet. Lagen var ämnad att underlätta upptäckt av viss olaglighet, men det verkar inte kunna ske utan att andra lagar överträds.

I Svenska Dagbladet redogör André Rickardsson, framstående expert på IT-säkerhet, för ett fall där Antipiratbyrån gjort dataintrång på en privat FTP-server för att hitta vad de kallar bevis för spridning av filer till allmänheten.

Men dels är dessa filer knappast tillgängliga för allmänheten när man måste logga in för att nå dem, och dels har uppenbarligen Antipiratbyrån tagit sig in där utan tillstånd från FTP-serverns ägare.
Det har förmodligen skett genom en informatör, men det är lika olagligt det, eftersom det är på falska vägar som serverns ägare inte skulle acceptera.
Det är att jämställa med vilket inbrott som helst.

Antipiratbyrån är inte polisen
Många dåliga och ogenomtänkta lagar spricker på samma vis: de visar sig vara omöjliga eller absurda att tillämpa i praktiken.
IPRED-lagen kom till för att polisen varken hade tid eller kunde prioritera fildelningsfall. Därför gjorde lagen det möjligt för bolagen att göra jobbet i stället.

Men bolag har inte polisiär befogenhet, så när de spanar och jagar fildelare begår de ofrånkomligen hur många andra brott som helst – flera av dem ansedda som mycket allvarligare än fildelning.

Ska då samhället godkänna alla dessa brott för att hjälpa bolagen att jaga fildelare? Det går knappast, för det vore att skjuta hela rättvisan i sank.
Kanske hoppas politikerna och Antipiratbyrån att domstolarna ska tolka det annorlunda, men det är ett högt spel. Visar sig IPRED omöjlig att tillämpa har bolagen skjutit sig själva i foten och fildelning tar omedelbart rekordfart.
Gärna för mig.

Läs även andra bloggares åsikter om IPRED, fildelning, Antipiratbyrån.

Det är bara att erkänna

Wanja Lundby-Wedin har bitit sig fast, men kommer förmodligen redan idag att ge upp och avgå. Vi får se. Under tiden vi väntar: hur kunde hon klanta sig så genom hela skandalen?

Aftonbladet sammanfattar Wanjas tabbar i tre punkter:
1 Hon höll sig undan (i början)
2 Hon skyller på andra
3 Hon behöll fel uppdrag

Allvarligast är definitivt punkt 2. Hon vägrar att uppriktigt och helhjärtat medge att hon har gjort fel. I stället påstår hon att hon har blivit lurad och förd bakom ljuset.

Det håller inte. Makthavare går numera kurser i hur de ska hantera media i krissituationer. Där är alltid första och viktigaste läxan: erkänn, utan reservation och ursäkter.
Om du erkänner rakt av kommer andra att vara benägna att ursäkta dig – men om du själv börjar med att ursäkta dig är det ingen annan som gör dig den tjänsten. Tvärtom – då letar de efter sprickor i dina undanflykter.

Stålmannen
Hur kan Wanja ha handlat så klantigt? Det kan bara bero på att hon är bortskämd med makten efter så många år vid den. Hon har intalat sig att hon är Stålmannen – glömsk av att även han har sina svagheter.
Wanja har mött sin kryptonit. Eftersom hon inte kunde tänka sig att det kunde hända står hon kvar där i dess strålning och tynar bort.

Makthavare gör ofta precis samma tabbe. För att makt korrumperar.

Idag läser hon av alla stämningar – i media, LO och det socialdemokratiska partiet. Hon kommer att avgå, för det kommer att krävas av henne – alltmer och i allt hårdare ordalag tills hon lyder. Wanja är så envis att hon inte kravlar undan kryptoniten förrän hon inte har krafter kvar att göra något annat.
Det blir ett nesligt uttåg från LO-borgen.

Aftonbladet skriver här, här, här och här, DN här, här och här, Svenska Dagbladet här och här om Wanjas kris.
Läs även andra bloggares åsikter om Wanja Lundby-Wedin, LO, AMF.