Sångare blir inte idoler

Så är jag tillbaka till min guilty pleasure, Idol. Jag var särskilt nyfiken på hur Alexander Bard skulle bete sig. Han är rätt burdus. Redan i första avsnittet demaskerade han hela grejen.

Knappt halvvägs in i programmet vräkte han ur sig att Idol inte alls handlar om att hitta sångare, utan artister. Det räcker inte långt att bara kunna pricka tonerna och waila lite.

Han har förstås alldeles rätt. Hur långt skulle t.ex. Håkan Hellström ha kommit om det hängde på skönsång? Thåström? Ulf Lundell? Praktiskt taget vem som helst som verkligen blivit idol?

Det handlar om artisteri, en helhet där sångrösten blott är en skärv. Om det alls går att precisera en viktigaste egenskap – och det är tveksamt, eftersom det finns så många olika typer av idoler – är det förmodligen förmågan att väcka känslor. Eller helt enkelt karisma, den oförklarliga utstrålningen.

Alexander Bard kommer att hinna vräka ur sig en bunt oförblommerade yttranden innan säsongen nått sitt slut. Säkert retar han gallfeber på sådär halva TV-publiken, likaså på jurykamraterna. De tävlande deltagarna kommer dock förmodligen att uppskatta honom alltmer.

Han är ingen dumbom och han förstår sig på den så kallade branschen, fast han sedan sitt uppdykande i den envist har ägnat sig åt vad jag skulle kalla eurodisco, hjärntvätt maskerad till musik. Och bakom all vresighet är det en snäll kille, tro det eller ej.

I alla fall var han det när vi sågs en del på 1980-talet. Innan han blivit legend. Han vräkte ur sig många kluriga plumpheter redan då, men med en hel del generös självironi. Och nog var han besk, men aldrig bitter.

Jag känner betydligt större tveksamhet när det gäller den andra nykomlingen i juryn, skivbolagsmannen Pelle Lidell. Det är folket på skivbolagen som allra minst förstår sig på musik och hur idoler blir till, för de envisas med vanföreställningen att de kan skapa dem.

Lidell verkar inte skilja sig från sina kollegor på den punkten. Han litar på sitt öra och sitt öga, fast han uppenbart sitter fast i någon gubbig hipphet från sådär 1970-talet. Den var inte kul då heller. Hans språk och åthävor är rena parodin. Hur gott kan hans omdöme då vara? Och ändå är det han som sitter inne med veto.

Juryn hävdar att de denna gång söker originalitet. Men man måste nog vara ett original själv för att inte avskräckas av den första reaktionen på originalitet, som är att kalla den underlig och därmed avfärda den.

Det blir en del skriverier i framför allt kvällspressen, som vanligt. Aftonbladet skriver om Idol här, här, här, här, här, Expressen här, här, här, här, här. Och mer lär det snabbt bli. Idol och kvällspressen befinner sig i symbios.

Läs även andra bloggares åsikter om Idol, Alexander Bard, musik, TV. Intressant?