Sådan sång är meningen med livet

Alla blir lyckliga inför stor talang. Fordom kallades det en gudagåva och det är en träffande beskrivning på hur det känns att bevittna en sådan. Idol fick en redan i säsongens första program – den obegripligt brådmoget snitsige 17-åringen André.

Det var som en blixt från klar himmel. André Zuniga-Asplund satte sig med gitarren och förklarade att han skulle gå från reggae till Från och med du, varvid Anders Bagge gjorde en min som sa att det lät både omöjligt och osmakligt.

Det dröjde inte en takt in i låten förrän hela juryn var trollbunden. Jag också. Hur kan en 17-åring ha mognaden att leka så spirituellt med musiken och glida både självklart och sensuellt från något slags calypso-reggae till modern svensk pop, utan att tappa greppet en enda mikrosekund?

Dessutom med en gnista i den hesa rösten som borde kunna bota cancer och en teddybjörnscharmig liten brytning på vad jag uppfattade som norska. En fullvuxen artist i en pojkvasker.

Alexander Bard for upp ur stolen för att göra en alldeles egen våg med sitt jubel, men innan dess visade jurymedlemmarnas ansiktsuttryck att de knappt trodde sina ögon och öron.

I den stund då André så mjukt gick från det svängiga introt till popsången var det omöjligt att föreställa sig någon värdigare vinnare av Idol.

Sådant blir man lycklig av och det är en välsignad reflex vi människor har. Vad än elaka tungor påstår är vi bevisligen osjälviska, välmenande varelser. Vi gläds över andras storslagenhet, för vi njuter av den – ofta mer än de själva förmår. Glimrande talang skänker ett stänk av vad som måste vara meningen med livet.

Här skriver Expressen om André Zuniga-Asplund. Det går fort nu för tiden. Han har redan över 3.000 fans på FaceBook. En tidigare inspelning av Från och med du på YouTube har spelats 45.000 gånger.

Läs även andra bloggares åsikter om Idol, talang, musik, TV, André, André Zuniga-Asplund. Intressant?