Läsa som författaren eller som läsaren

Tomas Tranströmer, mottagare av årets Nobelpris i litteratur, är av sjukdom förhindrad att hålla tal och läsa sina dikter. I stället firade Svenska Akademien med recitationer av andra, mixat med idel högstämd musik. Det blev rätt stelt men framför allt fick det mig att grunna på vad som månde vara den optimala recitationen – poetens eller läsarens?

Det vanliga är att låta skådespelare läsa poesi högt på scenerna, eftersom det är deras hemmaplan och de anses bemästra att göra ordet till kött, som Stina Ekblad vill uttrycka det. Somliga av dem, exempelvis nyss nämnda, gör verkligen detta strålande.

Men jag minns när jag på 1980-talet satt i Författarcentrum Östs styrelse och var med om att arrangera poesifestivalerna på Moderna Museet. Där var det poeterna själva som framförde sina dikter, medan skådespelare i stället var konferencierer. De sistnämnda kunde ändå inte motstå att läsa några verser.

Skillnaden var slående. När poeterna läste sina dikter blev de påträngande verklighet och texternas innehåll spelades upp i oss lyssnares hjärnor och bröst. Skådespelarnas läsning stannade på scenen, nådde oss inte som mer än en ekvilibrism utförd där borta på den upphöjda golvytan.

Då var det ändå fråga om några av våra mest fantastiska skådespelare. De mäktade intet mot hur ordens författare gav dem resonans och gjorde dem genomträngande, verkligt verkliga.

Det berodde på att skådespelarna gjorde misstaget att spela poeter, låtsas att dikterna kom ur dem själva – eller rättare ur deras rollgestalter. De gjorde sig till röster för författarna. Då är det klart att de föll bredvid de autentiska författarna, som saknade tekniken men visste allt om orden – hade levt dem och fött fram dem i utdragen barnsäng.

Det var samma sak i TV-programmet från Svenska Akademiens föreställning med Tranströmers verk, som framfördes av ett par namnkunniga skådespelare: Krister Henriksson och Kristina Adolphson. I synnerhet Kristina blåste en hel del liv i dikterna men de kom ändå till korta mot diktradernas inneboende pricksäkerhet och magiskt meningsfyllda bilder. De försökte göra dikterna till sina, men det gick bara inte. Vem kan bli Tranströmer, så där i ett nafs?

Vi fick också höra inspelade versioner av Tomas Tranströmers egna recitationer, som framfördes rakt, okonstlat, i suverän tillit till och bekantskap med orden i dem. Som om han stod vid trädgårdshäcken och berättade något anspråkslöst anekdotiskt för grannen.

Jag tror att den som inte är poeten ska välja ett annat uttryck: läsarens. Man ska recitera som om man just bekantar sig med dikten, upptäcker och begrundar orden samtidigt som man läser dem högt. Högläsningen blir då självförklarande, som ett alldeles naturligt sätt att närma sig en text packad med mysterier.

Man läser orden, ett efter ett, ömsom förvånad, ömsom förundrad, förfärad, förtjust eller förförd. Som om texten är skriven med osynligt bläck som bara framträder efterhand, rad för rad.

Det råkar dessutom vara det sätt på vilket dikten uppstår i poetens huvud och hamnar på papperet till att börja med. En frammanad överraskning ur poetens inre. Se där!

SVT-programmet är vad jag kan se ännu inte på SVT Play, men det heter Nobel 2011: En kväll på Svenska Akademien och dyker säkert upp där. Jag har skrivit om Tomas Tranströmers välförtjänta Nobelpris här.

Läs även andra bloggares åsikter om Tomas Tranströmer, poesi, skådespelare, recitation, poeter, Svenska Akademien, Nobelpriset, litteratur. Intressant?