Så mycket annat än bara bättre

Flera av mina vänner har berättat hur mycket de uppskattar TV4-programmet Så mycket bättre. Inte för pladdret och det uttjatade kändismötet på något ståtligt gods i naturskön miljö, utan för den sköna musik som ofta uppstår när artister framför andra artisters låtar. Nu har jag äntligen tagit mig tid att se några avsnitt och kan bara hålla med.

Förresten, inte bara. Man anar även annat i programmen, såsom flera artisters ogina eller avundsjuka ögonkast när någon kollega hamnar i rampljuset eller kameraobjektivet. Showbiz är en strid på kniven. Det glöms inte bort för att man dricker vin ihop.

Bakom breda leenden skymtar tidvis dunkla tankar. Någon artists karriär är i sluttning, en annans i stigande, någon stapplar i sina tolkningar medan en annan triumferar. Sådant biter på artisters självkänsla. Leendena är ibland mycket ansträngda.

När de framför sina versioner av andras låtar skvallrar de många ögonkasten mot samma punkt i vänster nederkant om att de har fusklapp, för att de inte gitte lära sig texterna utantill. Ändå vet de allihop att innan dess kan man aldrig göra en sång full rättvisa.

TV-programmets koncept måste bestå av en massa fusk, för normalt är det en mycket lång och mödosam process för en artist att göra en låt till sin. Urvalet är ytterst noga, instuderingen tidsödande och arrangemanget ett omständligt trial-and-error. Inget som man får till på någon dag med material som passar en annan likt hand i handske.

Ändå blir det spännande TV och rutinerade artister kan leverera trots de många hindren. Mot alla odds. Det är prestationer som kan jämföras med idrottsliga bragder. Här vaskas eliten fram.

Två i denna säsongs omgång framträder med särskild skärpa och lyster. Först och främst Laleh (mer om henne här), den underbart egensinniga och innerliga trubaduren. Hon är ett svart hål som slukar vilken låt som helst. God tvåa är Tomas Ledin, den gamle räven, som trots den längsta karriären tacklar utmaningarna så energiskt som om han vore purfärsk i landslaget. Han tänder på uppdragets orimlighet – och det han inte klarar maskerar han bakom gamla beprövade knep.

Tomas Ledin ger – kanske genom sin oblyga rad av hits och radioplågor – ett intryck av lättviktighet. Må så vara för en hel del av hans alster. Men jag glömmer aldrig vilket intryck hans andra skiva, Hjärtats rytm, gjorde på mig när den kom 1973. Där fanns en magnetisk sprödhet och en skön vånda som är central i konstens väsen. Han var 20 år.

Ett av spåren där var Blå blå känslor, hans allra mest gripande sång, som näranog dränktes när den många år senare blev ölreklam. Mikael Wiehe hade den stora klokheten att välja just denna låt då det var hans tur i TV-programmet att tolka Ledin. Däremot missade han att dess stora laddning ligger i vers och inte refräng.

Tomas själv förstod nog inte den sångens skönhet. När jag var rockskribent på DN intervjuade jag honom med anledning av ett samlingsalbum där också Blå blå känslor var med, men i en nedkortad version. Jag frågade varför den beskurits och möttes av blott förvåning och några ord om att den ju var så lång annars. Hela den intervjun är här.

Något liknande har han inte förmått sedan dess, men det finns ändå ständigt en rytm i honom som kommer från hjärtat. Det visade han också i detta TV-program när han med sådan lust gav sig i kast med andras låtar. I gruppen var han väl också den som hade minst anledning att vara avundsjuk. Det hjälper.

Förresten slår det mig att jag nog aldrig har hört hans första skiva, Restless mind från 1972. Någon som har gjort det?

Att TV-programmet är populärt bevisas av kvällspressens intresse. Senaste avsnittet har Aftonbladet fyra artiklar om: här, här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om tomas ledin, laleh, så mycket bättre, tv, musik. Intressant?