Ingen granskning av Melodifestivalen

Jag har sett stumpar här och där av Melodifestivalen, vilket inte är något jag direkt skryter med. Men det måste påpekas igen: svensk journalistik fallerar fullständigt inför detta spektakel. Ingen granskning alls, bara pladder och joller. Ändå finns det så mycket att undersöka.

Inte ens Uppdrag granskning, TV-programmet som anser sig så tufft, gjorde minsta ansträngning när de förra året behandlade Melodifestivalens general Christer Björkman. De nöjde sig med att parasitera lite på hans kändisskap. Jag skrev om det här.

Övriga media gör ingenting annat än glitterreportage och skvaller från efterfester. All riktigt journalistik är som bortblåst. Det bottnar måhända i att ingen reporter med självaktning vill ta Melodifestivalen på allvar – men vad har de då i yrket att göra? Och varför går de i så fall med på att sjunga med i kören, som om allt vore frid och fröjd?

Det stinker om Melodifestivalen. Hur tas låtarna ut, varför ständigt några få återkommande och dominerande låtskrivare, skivbolag och framför allt musikförlag, doldisarna som hela evenemanget kretsar runt, för att inte säga betjänar?

Melodifestivalen har ett minimum av transparens, fast den är i statliga televisionen SVT, som ska vara befriad från kommersiella intressen. Och journalisterna tar det med ro.

Jag såg denna lördagkvälls återkvalsprogram, som var samma lömska soppa som föregångarna, förstås. Röstsiffrorna hölls hemliga – också för dem som röstades ut. Ännu underligare: kriterierna för vilka låtar som skulle duellera mot varandra av de fyra i kvällens semifinal nämndes det inte heller något om.

Självklart kan en producent i hög grad styra vilka låtar som går vidare till den stora finalen, genom hur de ställs mot varandra. Det är en baggis när man har röstsiffrorna från föregående omgång. Så varför inte ett ord om hur duellanterna kombinerades? Det är bara ytterligare ett exempel på mörkläggningen som är Melodifestivalens främsta kännetecken.

Den mest alarmerande mörkläggningen är förstås den som gäller när de tusentals inkomna bidragen ska reduceras till de 32 som väljs att framföras i TV. Där får inte tittarna rösta, vilket förstås skulle vara komplicerat – men urvalsprocessen borde vara fullständigt genomlyst. Det bryr sig inte pressen ett dugg om att ens efterfråga.

Efter kvällens program tittade jag till DN:s bevakning av programmet. Den tunga draken är inte ett dugg bättre än andra media. Bara glam och blaj, skrivet av deras särskilda Melodifestivalskribent Hanna Fahl, som i artiklar och blogginlägg är lika ytlig och obekymrad som Christer Björkman själv. Så här avslutar hon sin rapportering från kvällens avsnitt:

“Dags att packa ihop och dra till efterfesten nu. Gissningsvis kommer både Ewald och Stjernberg att riva dansgolvet. Fahl på festival ska äta buffé och dricka en drink. Hörs snart!”

Där gör hon ett flagrant övertramp gentemot pressetikens regler. Och skryter med det. Hon ämnar låta sig bjudas på party av festivalledningen. Inte undra på att hon struntar i den kritiska granskningen.

Jag har själv jobbat på DN som rockrecensent för ett stort antal år sedan, så det smärtar mig att se detta förfall. Visst kämpar DN som alla andra tidningar mot det tynande som Internet innebär för pressen – men inte är journalistiskt förfall någon räddningsplanka. Tvärtom.

Så när kommer en riktig journalistisk granskning av det korrupta spektaklet Melodifestivalen? Och vad är det för fel på svenska nöjesjournalister, som aldrig ens kommer på tanken att göra en sådan granskning?

Det har jag efterlyst i flera blogginlägg genom åren, t.ex. här, här och här. Jag skrev även i skråets egen facktidning Journalisten om det. Men väntar alltjämt. Det är svårt att ta pressen på allvar när den inte tar sitt eget jobb på allvar.

Läs även andra bloggares åsikter om meldoifestivalen, pressen, journalistik. Intressant?