Äntligen görs tillstymmelsen till grävande journalistik om Melodifestivalen. Det har jag längtat efter i åratal. Men Uppdrag granskning på SVT siktar in sig på Christer Björkman, som om han vore diktatorn. Nej, han är bara den lakej som profitörerna funnit följsam nog.
År efter år är det samma lilla gäng av låtskrivare som ligger bakom så gott som alla bidrag till Melodifestivalen och inga särskilt stora överraskningar var gäller artisterna heller.
Men kärnan ligger i låtskrivandet, precis som tävlingen också hävdar: nyskrivna låtar tävlar – inte deras artister eller scenshower, även om det förstås betyder mycket för att värva tittarröster. Det är de som skrivit låtarna som äger dem, jämte deras musikförlag och skivbolagen som ger ut dem. Där ligger makten och pengarna.
Det handlar förstås om pengar bakom kulisserna. Stora pengar, bekänner Bert Karlsson ogenerat i Uppdrag gransknings program – och ändå håvar han bara in en bråkdel av dem. Mer forsar in i form av STIM-ersättningar och liknande, eftersom bidragen till Melodifestivalen pluggas hårt i etermedia såväl under som i än högre grad efter TV-tävlingen.
Det blir stora pengar, i synnerhet för de låtar som är med i finalomgången – för att inte tala om vinnaren där.
Så en liten kartell av skivbolagsbossar, musikförlagsdoldisar och schlagerkompositörer håller hela Melodifestivalen i ett hårt grepp, närmast en befästning, där ingen släpps in – utom några alternativ som är så utflippade att de ytterst sällan hävdar sig i tävling och därför får medverka som alibi.
Så har det varit väldigt länge – redan innan Christer Björkmans tid i ledningen. Det är så svenskt. I denna lilla ankdamm är det mesta kontrollerat av små karteller och oheliga allianser. SVT är fullständigt infekterat av det sedan sådär 50 år tillbaka: nepotism och kamaraderi.
Uppdrag granskning är SVT-programmet som kittlar men knappast bits. De ”granskar” Melodifestivalen när den just pågår, men aktar sig för att följa pengarna längre än till Bert Karlsson, för han är ju redan en pajas, och de ser ingen annan eventuell maktmissbrukare än Christer Björkman, som förmodligen inte tjänar ett öre mer än sin reguljära lön för jobbet och inte skulle kunna rubba den korrupta ordningen om han så ville.
Det vill han inte, för han lever i den förvridna föreställningen att tro sig veta hur Melodifestivalen ska skötas för att vara bäst, fast det är länge sedan den svenska finalisten gjorde väsen av sig internationellt. Om han vore det minsta resultatorienterad skulle han säga upp sig efter alla dessa fiaskon i Eurovisionstävlingen.
Men hans perspektiv är blott det svenska. Eurovisionen trånar inte efter hans tjänster eller böjer sig för hans vilja. General är han bara för den svenska tävlingen, så mer förstår han sig inte på.
Att peka ut honom som den eventuella skurken är Uppdrag gransknings sedvanliga populism: de vill locka tittare genom att fokusera på det mest spektakulära – i detta fall den mest omtalade nunan i sammanhanget.
Den dolda eminensen i Melodifestivalen är musikförlagen. Bidrag måste vara representerade av något musikförlag för att få medverka. Det är företag som lever gott i skuggan. Att inte ens Uppdrag granskning snappar detta avslöjar hur lite de egentligen är ute efter att exponera myglet. De vill, som Christer Björkman, göra ett underhållande TV-program.
Inte för att någon av dem lyckas. Uppdrag granskning är pinsamt med sina brösttoner och sin fuskjournalistik där de aldrig drar sig för slag under bältet och alla möjliga melodramatiska knep. Melodifestivalen är en utdragen smet av riktigt dålig och fullständigt förutsägbar musik framförd av falskt smilande, konstlösa artister i en smaklös dekor belamrad av desperata visuella effekter.
Med andra ord: Melodifestivalen blir mer och mer som Idol, frid över dess minne. Bara ännu plastigare. Men samma lumpna mygel och kommers i bakgrunden. Musiken äger rum någon helt annanstans.
Här skriver Uppdrag granskning om sitt TV-program. Här behandlar Aftonbladet programmet sedvanlig ytligt och slarvigt med blott klipp ur det. Här gör Expressen pyttelite mer. Inte heller morgontidningen Svenskan orkar längre. De pratar förstås också blott om Christer Björkman. Så mycket för journalistiken.
Läs även andra bloggares åsikter om Christer Björkman, Melodifestivalen, Uppdrag granskning, musikförlag. Intressant?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar