Idol i repris, hur kul är det?

Idol återkommer på TV4, efter ett års bortovaro. Det blir samma programledare och samma jury (dock en man kort). TV4 talar om kontinuitet men man får hoppas att de i alla fall har försökt åstadkomma förnyelse. En flopp blir inte bättre i repris.

Senaste finalprogrammet för Idol, år 2011, sågs av färre tittare än något föregående (1.470.000 mot 2.000.000 vid rekordåret 2006). Det var med den programledare och jury som nu ska upp igen.

Märkligt att TV4 ska vara så blinda för den dramaturgi TV-mediet kräver. En renässans ska kännas just som en pånyttfödelse och kan därför inte komma dragande blott med de figurer som sågs senast – i synnerhet inte som de blott figurerade ett år, det år programmet hade minst genomslag.

Programledaren Pär Lernström fick inte till det, så vid en renässans kunde de väl åtminstone ha försökt återfå Peter Jihde, som praktiskt taget blev Mr. Idol under de år han ledde programmet. Kanske försökte de med honom, men i så fall utan att förstå att betala honom vad det är värt.

Juryns tre medlemmar blir Alexander Bard och de två Baggarna. Sistnämnda figurerade flera år med vissa poänger – framför allt ett klart lyft i lyhördhet från den första svenska Idoljuryn. Bard, som uppenbarligen har Simon Cowells elaka roll, är onekligen kapabel den – men det börjar bli riktigt tydligt att han alltmer hör till en svunnen era inom populärmusiken. Så vad vet han egentligen?

Nå, det kan även sägas om såväl jurykamraterna som hela Idolkonceptets fördomar om vad musik är och vad som utgör en idol.

Nu kommer det att vara svårt för tittarna att inte se årets Idol som en blek repris på föregående triumfer. Det räcker inte i en medievärld där varje år konkurrensen om publiken stegras så gott som exponentiellt.

De borde ha tänkt utanför boxen, för att skapa ett verkligt intryck av nytändning. En programledare från oväntat håll. SVT förstår att använda de många ståuppkomiker som växt fram det senaste decenniet och får därmed garanterad underhållning. Det är lite uttjatat. Men visst vore det väldigt lockande om t.ex. Magnus Betnér ställde upp och tilläts vara hela sitt elaka jag? Eller en återkomst som bräcker Idols om Björn Gustafsson accepterade jobbet. Det skulle garantera rekordtittarsiffror.

Men det skulle kosta TV4 och jag misstänker att producenterna tror sig kunna snåla på budgeten i överdriven tillit till konceptets egen styrka, fast den är tynande. Snålheten bedrar visheten.

För juryn kräver onekligen dramaturgin en elaking, en snäll och en mittemellan. Bard kan knappast spela annat än den förstnämnda rollen, men har han Simon Cowells trovärdighet? Paret Bagge är oklarare. Ofta är Anders den snällaste medan Laila velar lite hit och dit. Det är en svaghet men inte så noga med dem, för den viktiga rollen har förstås elakingen – så att säga skurken, fienden, som alla i Idol kämpar emot med väldigt dåliga odds.

Vem skulle vara en starkare skurk i dramat än Alexander Bard, som egentligen fyller måttet med undantag för hans falnande auktoritet? Det behöver vara någon som alla vet kan sin sak, som själv vet det och aldrig darrar på läppen. Någon som vet hur populärmusiken ser ut idag, inte på 1990-talet – förhoppningsvis äntligen också någon som förstår att det inte handlar om att sjunga rent eller traggla sig igenom karaoke i diverse olika genrer.

Det skulle vara en sådan som Håkan Hellström, om han hade lust att vara elak, eller Max Martin, som skapat en väldig mängd av de senaste decenniernas världshittar. Men ingen av dem behöver Idol. Jag tvivlar på att de ens har mycket tilltro till programidén.

Idol behöver mest av allt just en riktig idol i juryn. I USA begrep de det och satte in såväl Jennifer Lopez som framför allt Steven Tyler för ett par år sedan. Tylers tyvärr sparsmakade kommentarer var värda att invänta. I Sverige skulle det motsvaras av sådana som Per Gessle, ovannämnda Håkan Hellström, Ola Salo, som använts av TV3 i ett liknande program, eller en gammal elefant som Benny Andersson. Jag gissar dock att ingen av dem är särskilt sugen på att medverka.

I brist på stora kanoner borde Idol både i Sverige och andra länder åtgärda en allvarlig brist i hur juryn komponeras: det är bara folk från musikbranschen, som har sina fördomar om den och intressen i den, men ingen som så att säga representerar publiken.

Det skulle vara en rockrecensent, hävdar jag möjligen partiskt eftersom jag själv varit det. Recensenternas kompetens är att se musiken från det andra hållet, publikens, och de lär sig förhoppningsvis därigenom hur musikbranschens vanföreställningar kraschar mot verkligheten.

Recensentens jobb är att vara så att säga professionell publik och förhålla sig till hur ett artisteri mottas och upplevs av publiken. Det är faktiskt musikbranschens intressenter rätt dåliga på.

Hur som helst, Idol är ett TV-program och handlar därför egentligen om TV-dramatik, inte alls musik. Men premissen gör det nödvändigt att alltigenom låtsas att det handlar om musik, för att dramat ska engagera och bli trovärdigt. Så i praktiken är skillnaden liten.

Aftonbladet berättar om den nya Idolomgången här och här. Läs även andra bloggares åsikter om idol, alexander bard, TV4. Intressant?