Tiden går på TV

Ibland blir man golvad av minnenas anstormning, den flod av dagar som flödar bakom en medan man traskar mot framtiden. Det kommer oförhappandes, en överraskningsattack bakifrån. Senast jag fick den smällen var via TV-testbilden som syns ovan. Man kan inte välja vad som väcker nostalgin.

Den här testbilden var vad SVT (fordom kallat Sveriges Radio eftersom det i TV:s barndom fortfarande var radio som var huvudsaken) visade under de många och långa stunder inga program visades på den enda kanalen, svartvit och rar i sin nybörjartafflighet.

Televisionen var på den tiden – vi pratar sent 1950-tal och tidigt 1960-tal – en statlig angelägenhet och staten hade under den epoken ingen som helst brådska. Vi lydiga svenskar hade ingen aning om vad vi gick miste om.

I den stora vida världen tog televisionen sjumilasprång, medan vi fick hålla tillgodo med några timmar per kväll av välartade herrar och damer som talade om för oss vad vi borde vara nöjda med – vilket var dem, förstås, och deras tafatta lek med mediet. En liten skara kamrater som råkade vara först och råkade vara kompis med varann.

Ändå fick vi oss en del små pärlor till livs. Jag minns skäggen, en bunt finurliga herrar med en humor som inte var särskilt anständig, och en minst lika finurlig Ulf Thorén med räven som raskade över isen. Och så Disneys julshow, förstås, innan pedagogisk och politiskt korrekt ängslighet censurerade Kalle Anka och de andra djuren med kläder blott från midjan och upp – men å andra sidan helt befriade från genitalier.

Det var ett nutida TV-program med kavalkader över mediets svenska barndom som använde denna testbild som ett slags vinjett. Den skapade en omedelbar känslomässig reaktion i mig. Jag blev plötsligt varse alla år som gått – vart tog de vägen? Det blev i ett huj uppenbart för mig hur länge jag har levat. Som om ett långt måttband plötsligt lindades upp framför mig.

Tid är ett mysterium. Vanligtvis bekymrar man sig inte om den, är knappt ens medveten om den. Livet levs i nuet. Men så kommer en doft, ett ljud eller en bild som kastar dig tillbaka genom decennierna och mäter upp avståndet mellan förr och nu. En vidunderlig sträcka.

Det är inte sceneriet jag beskådat under mitt färdande genom den som kommer för mig, utan alla känslor som då och då på vägen har väckts, virvlat, brunnit och sakteliga tynat. Jag känner att jag har levat.

Vad förnuftet än predikar är det känslorna som fyller livet, likt rödvin fyller glaset när kyparen är beredvillig, likt ogräs fyller trädgården när man har viktigare saker för sig. Det är uppenbart närhelst man får en glimt av vad man har bakom sig.

Vi lever inte för minnena men det är de som uppfyller oss. Känslornas kavalkader blåser upp en ballong, som ändå gör de mest banala ting till väckarklockor. Allt stort och makalöst man varit med om är ett töcken, men pausbilden från barndomens TV är knivskarp, mer så än TV-bilden i själva verket var på den tiden.

Här är en till trigger, för er som råkade vara med då. Denna gång en testbild, vilket är en helt annan sak men ändå samma, samma. Ungefär lika gammal. Känner ni årens hastiga flykt?

Läs även andra bloggares åsikter om TV, pausbild, testbild, minne, tid. Intressant?