Kulturministern skar i en tårta på en av Moderna museets utställningar och nu krävs hennes avgång. En ruskig tårta i och för sig – men det var ju precis vad konstnären avsåg och det kan inte undgå någon. Men reaktionerna är fullständigt blinda för det.
Konst är provokation. Den ska få oss att studsa till och uppleva något, ompröva något, begrunda något. Det går inte med små rara landskap i solnedgång.
Konstnären Makode Linde gjorde en installation, är väl vad man kan kalla det, på Moderna museet. En svart kvinnokropp som var en tårta, med hans eget huvud som stönade smärtsamt varje gång någon skar en bit av tårtan – vilket förstås museipubliken uppmanades att göra, för att installationen skulle kunna äga rum.
Kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth var en av de många som tog en bit av tårtan. Månde roat, månde generat på svenskars vis inför något som bullrar och märks. De deltog för att verket handlade om att belysa kvinnlig omskärelse och svarta kvinnors särskilda utsatthet sedan århundraden, och vem vill inte visa sympati med en manifestation mot sådana ruskigheter? Och eftersom de är så ruskiga är det svårt att belysa dem utan att det också blir ruskigt.
Men därefter har bland andra Afrosvenskarnas riksförbund krävt kulturministerns avgång. Det kan de endast göra om de också menar att vissa hemskheter är så hemska att de ska sopas under mattan. Hur ska man då någonsin kunna komma tillrätta med dem?
Med deras logik ska t.ex. varje krucifix förbjudas, eftersom det visar hur en jude avrättas av en perverterad, imperialistisk rättvisa. Och den som dristar sig att hänga ett runt halsen kan med samma logik inte vara annat än antisemit.
Konsthistorien har alltid innehållit provokationer av alla de slag. Se bara hur retsamt renässansens målare tog sig an motivet Maria bebådelse, där ängeln allt som oftast har ett spjuveraktigt uttryck som antyder hur befruktningen egentligen gick till. Se århundraden av karikatyrer och satirer. Jonathan Swifts anspråkslösa förslag hade i dagens hysteriska klimat framkallat hur många raserier som helst.
Vad konsten vet är att missförhållanden måste visas upp, annars förblir de för evigt. Det är en av konstens uppgifter. Om det blir förbjudet förlorar vårt samhälle all självdistans och därmed all möjlighet till reform.
Ramaskriet mot Moderna museets tårta är ett sorgligt symptom på ett förhållningssätt som närmast kan jämföras med myten om strutsen: att den sticker huvudet i sanden för att slippa se vad den inte vill veta av och därmed tror att det försvinner. Ifall någon undrar: det funkar inte.
Det här är riktigt löjligt. Och tyvärr är det kanske just därför det har blivit en så stor affär. Ur DN, som annars berömmer sig om att vara en sansad tidning, forsar artiklar om saken: här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här. Hittills. Nu (den 25 april) även här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om Lena Adelsohn Liljeroth, kulturministern, Makode Linde, tårta, moderna museet, Afrosvenskarnas riksförbund. Intressant?
Du har så rätt. Det hade varit ett helvete att vara en Strindberg eller så i den hysteriska sfär av kränkofobi som råder i vårt möte med samtiden. En höjd röst, ett kraftfullt ord eller en bild som någon kan ta illa upp över leder ofrånkomligen till konsekvenser för syndaren. Kanske är vattnet i ankdammen så ruttet att skräcken för att röra i det har tagit över?
SvaraRaderaHär är det särdeles besynnerligt, eftersom vad konstverket uttryckte är vad alla känner - och ändå var det tydligen förfärligt att uttrycka. Den politiska korrektheten sätter krokben för sig själv.
RaderaPolitisk korrekthet är inget annat än patologiskt kappvänderi. Det är en försåtsminering mot frihet och öppenhet. Det är Kafkas, Orwells och David Karps mardrömmar i förening.
SvaraRaderaMan måste ge Fredrik Reinfeldt beröm för att vara en relativt rakryggad och ansvarsfull statsminister som faktiskt visar prov på att klara av påfrestningar från olika håll även under svåra privata förhållanden.
SvaraRaderaReinfeldt väljer att försöka möta främligsfientliga åsikter med saklig debatt och respekt istället för att bara censurera, stänga av och vifta bort.
Det kan vara just dem här metoderna som faktiskt har förhindrat dödsskjutningar och massmord även i Sverige hittills.
Vi freds skadade nordbor måste börja lyssna och visa respekt.
Jens Stoltenberg väljer istället att hela tiden köra känslokortet och fördöma gärningar som faktiskt är en produkt av stämningen i det egna samhället.
Att som statsminister i Norge inte ta på sig ett samhällsansvar när massmord inträffar, och markera att man vill börja jobba med problemen istället för att enbart fördöma individers gärningar, tyder på svagt ledarskap.
Här har Reinfeldt visat prov på riktig bärkraft, styrka och respekt för uppbärandet av mänskliga rättigheter.
Dock finns det en hel del frågetecken inom vården som regeringen borde hitta lösningar på för att bli allmänt stabila.
Dessutom så är ju konstnären själv en del av installationen! Reaktionerna är ett tecken på hur fegt samhället har blivit, man vågar inte gå på själva sakfrågan. Det finns nåt ynkligt i det hela. Ja, vattnet i ankdammen är ruttet, det är extra viktigt att konsten är fri. Har själv varit utövande konstnär med flera utställningar bakom mig. Vid ett tillfälle satte vi upp en persienn framför en målning! Av HÄNSYN till äldre, religiösa damer...
SvaraRaderaTack för en kort kärnfull balanserad saklig och BRED analys!
SvaraRaderaVarför sådant ramaskri ? Det var ju tal om yttrandefrihet för konstnärer när de skulle utöva sk konst, eller gäller det bara Lars Wiik när muslimer blir förnedrade med rondellhunden
SvaraRadera