Ibland är musik på riktigt

Idag är sista dagen på årets Malmöfestival och jag hade turen att få en strålande final: Honningbarna, ett friskt punkrockband från Norge. Det var så överväldigande och härligt att jag blev riktigt gripen. Sedan gjorde sig den våta väderleken påmind och jag cyklade hem. Det var bra så.

Honningbarna har den där märkliga kvaliteten som slår igenom alla och envar. Det går inte att se likgiltigt på dem. Det går faktiskt inte heller att göra det ogillande, vad man än anser om ivrig punkmusik med slagordsstinn lyrik. Det här bandet gör sin musik självklar för varje öra och uttrycket spritter i varje själ.

Man blir glad, precis som sångaren Edvard Valberg hela tiden är. Och riktigt skoj har både han och vi det när han ger sig på sin cello – ett udda inslag i dylik musik, men den blir lika självklar som allt det andra. Inte sökt, inte märkvärdig, bara ännu ett instrument att spela punkrock på.

Musiken är finurlig och mer avancerad än den må verka på ytan. Musikerna låter ana gedigna kunskaper, vilket inte ett ögonblick hindrar dem från att leka glatt och respektlöst i sin genre, som de då och då tänjer på rätt ordentlig.

Det är framför allt så friskt och helhjärtat att man måste bli rörd. Jag blev det till tårar, till min egen förvåning.

När jag var rockrecensent på DN, för rätt många år sedan nu, var vi ett skrå som längtade efter just att bli gripna, att bevittna något som inte bara var den vanliga lunken av skivbolagsprodukter och övervintrade artister från forna glansdagar. Något nytt, som kunde överraska och få oss att sträcka oss på tå. Det hände inte ofta.

Honningbarna hade precis det.

Skön show var det också. Sista numret slank både sångaren och gitarristen ut till publiken och gjorde låten därifrån, ivrigt dansande tillsammans med ögonblickligen euforiska åhörare.

De bjöd på sig själva, som det heter, men inte som någon marknadsföring, utan i pur förtjusning över att väcka publikens förtjusning. Precis vad det ska handla om, men alltför sällan gör i det som tyvärr kallas showbusiness – eller ”branschen”, som man säger på svenska. Konst är ingen bransch, den har bara råkat bli gisslan i en.

Ett sådant band kan gå hur långt som helst. Honningbarna sjunger visserligen på norska, vilket reser vissa hinder, och kanske är de helt nöjda med det. Annars har jag svårt att se något hörn i världen som skulle kunna stå emot dem.

Läs även andra bloggares åsikter om Honningbarna, punkrock, Malmöfestivalen, musik Intressant?