Ynglingen till höger läste oavbrutet i sin bok, som för honom måste ha varit än mer fängslande än konserten. Men då undrar man varför han gjorde det precis framme vid avspärrningen (som i och för sig denna dag var överflödig).
Läste han demonstrativt, eller fann han kanske att musiken var utmärkt bakgrund till historien som utspelade sig på boksidorna? Hade han måhända en ypperlig simultankapacitet?
Hur som helst, jag höll min uppmärksamhet på Our Broken Gardens framträdande och skulle nog ha gjort det även med en aldrig så god bok i handen. De spelade en härligt egensinnig musik, tung och samtidigt svävande. De skapade en stämning de höll så myndigt fast vid att även den bit av Pink Floyd de busade med att inkludera lät som en låt av Our Broken Garden.
Det är nog i synnerhet sångerskan Anna Brønsted som utgör kärnan och nerven i bandet med sin koncentrerade och påträngande sång, men jag tyckte att även trummor, bas och gitarr gjorde sitt till hur fullödigt som helst. Trummornas tyngd var klippan slottet stod på och gitarren flödade ibland ut i solon som var lystet luddiga.
Jag vågar lova att läsaren på bilden (klicka på den för en förstoring) missade något genom att låta uppmärksamheten stanna på boksidorna. När konserten var slut efter sådär trekvart fanns ju hans bok kvar oskadd, så läsningen hade kunnat skjutas upp.
Var verkligen boken så bra att han inte förmådde slita sig från den? Trots att jag själv är författare måste jag medge att ytterst få böcker har sådan magnetism, förmodligen mina egna böcker inräknade.
Läs även andra bloggares åsikter om Our Broken Garden, musik, Malmöfestivalen, litteratur. Intressant?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar