Mona Sahlin är inte ensam boven

Nu diskuteras allt intensivare om Mona Sahlin måste sluta som ordförande – men det löser inte socialdemokraternas kris. Politik handlar inte om personer, utan om idéer. Men det är svårare att ompröva sin ideologi än att byta ledare, så det kommer nog inte partiet att orka med.

Tidningarna diskuterar idag vad som ska hända med Mona Sahlin, eftersom socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val någonsin. Men det handlar inte om henne, mer än marginellt. Folk röstar inte på partiledare, utan på partier – och detta beroende på vad de står för, deras politiska program och ideologi.
Det konstaterar t.ex de statsvetare som DN har frågat i en intressant artikel om läget.

Socialdemokraterna har sedan 1980-talet blivit allt mindre socialistiska och alltmer borgerliga. Då är det klart att fler väljare helt enkelt röstar på borgerliga partier i stället, när de bara börjar låta en liten aning socialdemokratiska, vilket samtliga alliansens partier har gjort mer och mer under samma tidsperiod.

Se bara de ”nya” moderaternas fräcka stöld av det som är socialdemokraternas ideologiska fundament, när de i affischer till detta val har kallat sig ”det enda arbetarpartiet”:

Socialdemokraterna heter ju egentligen det Socialdemokratiska Arbetarepartiet (SAP) och anser sig, möjligen jämte kommunisterna, vara mest förtjänta av det epitetet. ”Arbetare i alla länder, förenen eder” heter det i den traditionella socialistiska retoriken. Moderaterna hade aldrig kunnat kalla sig arbetarparti och gå iland med det, om inte såväl socialdemokraterna som vänsterpartiet börjat lämna sina ursprungliga positioner och blivit lite borgerligare.
Reinfeldt såg att det gamla honnörsordet hade övergivits av sina ursprungliga användare, och var därför snabb att stjäla det.

Inom socialdemokratin finns en vänster- och en högerfalang, där den förra vill ha skärpta ideal och låta dem framträda mer, medan den senare mest ser politik som en företagsekonomisk operation med budgetar, investeringar och så vidare. Nu höjs röster för att skylla valnederlaget på vänsterfalangen, fast den har väldigt lite att säga till om i partiets ledning och framtoning.

Men Mona Sahlin räknas som tillhörig partiets högerfalang, så hon borde i så fall vara helt rätt, likaså borde partiet ha gått uppåt under de decennier de blivit alltmer höger i sin framtoning. Det motsatta har skett, så det är snarare tid för högerfalangen att ödmjuka sig och medverka till att blåsa liv i de gamla idealen.

Märkligt nog har Mona Sahlin själv en tydligt ideologisk framtoning. Hon pratar sällan kronor och ören, som Göran Persson föredrog att göra. Hennes teman är i stället ständigt medkänsla, människovärde, tolerans, öppenhet och förståelse. Där har hon faktiskt i flera fall vågat sig fram tidigare och längre än många av sina partikamrater.

Hon verkar alltså egentligen som en partiledare gjuten för en socialdemokrati som återgår till de ideologiska fundamenten. Men då måste också partiets konkreta politiska arbete gå åt samma håll, och det har vi de senaste decennierna sett rätt få exempel på.

Nej, det är inte partiledaren det står och faller med, utan helt enkelt om socialdemokraterna ska hitta tillbaka till en ideologi som gör deras existens i riksdagen både motiverad och angelägen.

DN skriver här, här, här, Svenskan här, Aftonbladet här, Expressen här och här om Mona Sahlins situation i och med valresultatet.
Läs även andra bloggares åsikter om Mona Sahlin, socialdemokraterna, riksdagsval, valresultatet. Intressant?