Marknadens måttlöshet

När det är kris i marknaden förväntas staten släppa till väldiga belopp. Annars anser samma marknad att staten och dess skatter bara är en förbannelse. Det håller inte ett dugg, förstås, men marknadsekonomin vilar på principer som är tämligen principlösa.

Finanskrisen just nu har ett eko av dot-kom-kraschen i början på detta millennium, av den svenska bankkrisen i början på 1990-talet, och så vidare tillbaka till börskraschen 1929.
Kapitalistisk ekonomi är så hejdlös att den då och då krisar. Staten får betala räkningarna, eftersom de gigantiska vinster som gjordes under de måttlösa åren är försvunna.

När kongressen sa nej till räddningsplanens 700 miljarder dollar var det knappast bara med det stundande valet i åtanke. Den amerikanska traditionen hyllar vars och ens möjligheter att bli rik – men hävdar därmed också risken att bli fattig.
Kongressen är klok som visar stor ovilja att skänka en massa statliga medel till en finansbransch som utan minsta eftertanke strött pengar omkring sig i hopp om att de för alltid ska växa – fast en enkel analys för länge sedan kunde berätta att det måste spricka.

Förmodligen har det gått så långt att staten ändå måste släppa till medel – såväl i USA som i många andra länder. Men den borde göra det med sträng urskiljning och varaktiga krav på ett större framtida ansvar hos marknadens aktörer.

Kommunism fungerar inte. Ej heller en renodlat kapitalistisk ekonomi. Vi lever i en värld som bara överlever med en sansad blandekonomi.
Men staten kan inte bara betala räkningarna. Den måste också ställa krav, för att detta inte ska upprepas igen och igen, med vidunderliga kostnader för statskassorna och därmed medborgarna.
Marknadens aktörer måste avkrävas ansvar och ett långsiktigt handlande som inte bara ser till den omedelbara snöda vinningen.

Här skriver DN, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Sydsvenskan om finanskrisen.
Läs även andra bloggares åsikter om finanskrisen

Nånting-Bunnies

Regnbågsfestivalen i Malmö avslutades på lördagen med ett tåg från Stortorget till Folkets Park, där diverse tal och underhållning tog vid. Jag hade träning, så jag missade allt utom sista artisterna. De hette visst Nånting-Bunnies. Eller kanske Nånting-Rabbits? Någon som vet?

Jag försökte hitta dem på RFSL:s hemsida och informationen om festivalen, men fick tji.

De var i alla fall en fröjd att beskåda. Sprakigt utklädda, hejdlöst uppträdande, skickligt kakofoniska låtar med skojsamma texter. Underhållning i ordets bästa bemärkelse. Det märks nog på bilderna.

Jag kom att tänka på Frank Zappa, som också hade vansinnigt roliga och musikaliskt idérika framträdanden.
Och mitt i all busigheterna visade tjejerna upp en tonsäkerhet på både röster och instrument, dessutom ett väldigt stöddigt driv.

På kvällen tog jag mig runt på Gallerinattens konstutställningar, men de var inte alls lika inspirerande. Konsten har svårt att frigöra sig från pretentionen, som verkar vara hur den definierar sig. Är något tillräckligt pretentiöst så är det säkert konst...

Xbong på Nesta

Jag har på sistone rätt ofta hamnat på den utmärkta espressobaren Nesta, på Södergatan i Malmö. Förutom det oklanderliga kaffet har de förföriskt läckra bakverk, några av dem så små att de knappast kan störa en dietist.

På bilden ovan syns bredvid den dubbla macchiaton två varianter på de små rackarna: blåbär respektive hallon. Visst blir man sugen?

Om du trånar efter mer behöver du bara klicka på bilden för en förstoring.

Det var faktiskt Nöjesguidens krogrecensent Mattias Kroon som gjorde mig uppmärksam på bakverksminiatyrerna. Vi har setts där några gånger och pladdrat längre än vi hade tid med. Några omgångar espresso brukar det också bli, så man håller sig vaken.
Vid ett tillfälle pratade vi på vid utomhusborden fast det regnade, vilket vi inte lät oss störas av.

Den envisa intoleransens kyrka

Det är bara 50 år sedan kvinnliga präster tilläts i Svenska Kyrkan, 1958. Och så sent som 1982 upphörde möjligheten för manliga präster att vägra arbeta med kvinnliga kollegor. Numera bråkar i stället prästerskapet om vigning av homosexuella.

Det är beklämmande att en kyrka byggd på Jesus, som var kärlekens och förlåtandets profet framför andra, ska vara så envist intolerant.

Läs Sydsvenskans intressanta reportage om kvinnliga präster, och det motstånd som de har utsatts för genom åren.

Ännu en rockad i Bonnierpressen

Expressens kulturchef Per Svensson flyttar till Sydsvenskans kulturredaktion, där han inte ska chefa utan vara “senior columnist”.

Per Svensson har ett gediget rykte i pressen och svenskt kulturliv – vilket egentligen är anledning till oro: Månde har han varit lite väl opportunistisk? Även när han tar till de harmfyllda brösttonerna är det i regel för att säga precis vad man just då bör tycka.

Han är duktig, skriver hyfsat, resonerar tänkvärt – men det är så att säga mer Heidenstam än Strindberg. Jag har också sett honom förfalla till ganska gruvlig spekulation i sentimentalitet, hårsmånen från hur man försöker locka fram en pöbel.

På Sydsvenskan vill han framför allt skriva lokal teaterkritik – men det är nöjeschefen Maria G. Franckes bord, och hon vill inte ha en gammal teaterkritiker. Det berättade hon för mig när vi dryftade vad jag kunde tänkas skriva åt Sydsvenskan då jag slutat som Bong ;-)

Ett barn döms för sex med ett barn

I Lund har en pojke på 15 år dömts för att han hade sex med sin flickvän på 14 år – och det kallades sexuellt utnyttjande av barn. Men hallå, de är ju i praktiken jämngamla! Kan verkligen barn dömas för sexuellt utnyttjande av andra barn?

Det vore en annan sak om det var fråga om våldtäkt, men det är inte fallet här. Pojken och flickan sov över i samma säng och hånglade. Han ville gå längre, men det ville inte hon, han fortsatte att insistera och då gav hon med sig.
Efteråt ångrade hon sig, gjorde slut med honom och gick till polisen. Han dömdes till samhällstjänst och 30.000:- i skadestånd till flickan.

Det är alltid vanskligt att skaffa sig en uppfattning om rättsfall utifrån hur pressen återger dem, men detta måste väl ändå vara ett utslag av den närmast viktorianska sexualneuros som vårt samhälle numera lider av.

Den enda läxan pojkar kan dra av detta är avhållsamhet. Och flickors läxa är att sex lönar sig.

Här är Sydsvenskans artikel om domen.

Prince bättre som cover?

I Sydsvenskan skriver recensenten Jonas Grönlund att Prince är en av de mest överskattade artisterna. Sedan ägnar han resten av sin text åt att prisa de coverframföranden som gjordes av svenska artister under en Prince-kväll på Debaser i Malmö.

Menar Grönlund att Prince är oduglig med sina egna låtar, men att de förvandlas till guld i andras munnar?
Över huvud taget är det lika trist som vanligt att recensenter kallar den ena eller andra legenden överskattad. De tror sig därmed markera integritet, men eftersom det är en så vanlig åkomma bland recensenter visar det egentligen bara motsatsen.
Han kunde åtminstone ha förklarat sin ståndpunkt något mer specifikt än att bara kalla stora delar av Princes produktion “olyssningsbar”.

Lapptäcket FRA-lagen

Nu har allianspartierna enats om en reviderad FRA-lag, med ytterligare begränsingar för hur FRA får avlyssna internettrafiken. Viktigast för rättssäkerheten är nog att spaningen uttalat ska gälla yttre militära hot.
Det har också tillkommit diverse skärpt kontroll och möjlighet för drabbade att få avlyssningen prövad i domstol.

Oppositionen klagar med viss rätt på att FRA-lagen med denna förändring blivit ganska grötig och egentligen borde göras om från början. Oppositionen har i och för sig ingen som helst önskan att bli nöjd med regeringens lösning, eftersom hela detta FRA-dilemma blivit ett utmärkt slagträ för den kommande valrörelsen.

Visst måste FRA-lagen vid detta lag vara något av ett lapptäcke. Därmed är det risk för svagheter och hål i integritetsskyddet.
Ändå är mitt första intryck att regeringen denna gång har tagit protesterna på allvar och verkligen försökt reparera de många rättsvidriga brister som lagen dessförinnan hade.
Det torde visa sig med tiden – framför allt tack vare många kunniga bloggares bevakning av frågan – om regeringen har gjort nog.

Jag kan gott förstå att svenskt försvar behöver göra en avlyssning av internettrafiken, eftersom den numera har större betydelse även militärt än radiotrafiken, som är mer och mer stenålder.
Vad som hittills har oroat mig är känslan av att regeringen har velat passa på att skaffa sig en insyn och kontroll över internet, som vida överstiger militära behov – bara för att den och all annan överhet är frustrerad över internets nuvarande anarki, så gott som fri från kontrollapparat och censur.

Själv tycker jag att denna anarki på internet är en stor poäng, om än den förstås också har baksidor. Därför vill jag inte att regeringen ska ens ha tekniken att kunna sabotera detta, oavsett vad det ursäktas med.

Aftonbladet skriver om det nya förslaget här, här och här, DN här, här och här, Expressen här, Svenska Dagbladet här, GP här och Sydsvenskan här.

Polisen gjorde en Gandhi

Under demonstrationerna vid ESF-forumet i Malmö fanns polisen på plats med hur många konstaplar som helst, men var ändå så gott som helt passiv – även när några demonstranter kastade stenar. Ledningen förklarar själv i Sydsvenskan att det var helt avsiktligt. De ville undvika att provocera fram större oroligheter.

Detta är något nytt hos polisen – en passiv närvaro och observation, för att senare jaga upp eventuella lagöverträdare. Lite Gandhi: passivt motstånd, som med själva tålamodet som vapen leder till seger.

En strålande taktik, speciellt som vissa demonstranter har den medvetna avsikten att provocera fram en reaktion hos polisen. Oftast är det en liten minoritet av demonstranterna som önskar tumult, men det brukar de kunna åstadkomma på ett ögonblick när hundratals poliser står och väntar på en startsignal för att slå till.
Nu kom nog dessa anstiftare alldeles av sig.

Frågan är väl vad som sker nästa gång och nästa. Ska polisen behålla tålamodet även om provokationerna blir med envetna?
Hur som helst var det ett intressant nytt blad i den polisiära bibeln. Det är nog så sant: för att bevara ordningen måste man tillåta en viss oordning.

Omvänd fördelningspolitik

Jag är alltid nyfiken på vad Per T Ohlsson ska skriva om i sin söndagskrönika på Sydsvenskan. Det är allt han gör för tidningen numera, och han förvaltar tiden han har på sig synnerligen väl.

Idag handlar hans text om de ökande ekonomiska orättvisorna i vårt samhälle. Klyftan mellan rika och vanligt folk bara ökar. Det är i sig ingen mardröm – men nu är det en väldigt stor del av svenska folket som har det så knapert att de har så gott som inga ekonomiska marginaler.
Tell me about it...

Den ökande klyftan är ett resultat av de senaste decenniernas politiska kurs, förstås – inte bara i Sverige. Det började väl med Reaganomics på 1980-talet. Det var plötsligt Ok att tänka kapitalistiskt, och låtsas att alla som vill kan bli rika.
Att en moderat regering tänker så är vad man kunde förvänta sig, men att socialdemokraterna dansar med är skandal. De har slutat med fördelningspolitiken och kastat strävan efter jämlikhet till förmån för jämställdhet: kvinnliga miljonärer ska minsann ha det lika bra som manliga miljonärer. Manliga sjuksköterskor ska minsann tjäna lika lite som kvinnliga sjuksköterskor.

Per T Ohlsson pekar ut en stark orsak till att svenska löner knappast räcker till: den hårda beskattningen. Svenska skatter och avgifter på arbete är cirka 50% över genomsnittet i EU.
Nå, mycket av detta går tillbaka till befolkningen i form av bidrag, samhällsservice osv. Av de 6,8 miljoner som genomsnittssvensken betalar i skatt under sin livstid går 5,6 miljoner tillbaka. Det är 82%.

Alltså är det inte ens en femtedel av våra skatter som helt går vår egen näsa förbi. Det kan väl ingen klaga på?
Den stora orättvisan ligger i att skattetrycket står i omvänd proportion till människors privata ekonomi: Ju mindre man tjänar, desto större andel av sina inkomster betalar man i skatt.
De rika kommer undan, utan att ens behöva anstränga sig särskilt. Det må vara dem väl unt, men inte på bekostnad av en stor majoritet som knappt lyckas få lönen att räcka till mat och de månatliga räkningarna.

Det är hög tid att blottlägga klassamhället.

Bruno K Öijer lever!

Poesi brukar vara litteraturvetares knep för att både på ett pretentiöst och ändå bekvämt sätt leka författare. Dessutom är dessa så kallade poeter ofta kritiker, som i tidningarna skriver spaltmeter av högtidliga hyllningar till varandra.

Men det finns några enstaka undantag. Ett av dem är Bruno K Öijer, som av livsnödvändighet skriver en poesi som brinner, skimrar, skrämmer, svider och berusar. Hans sprakande ordflöden är hypnotiserande, kanske för att de är än mer sprängfyllda mellan raderna.
För att inte tala om hans besatta scenframföranden av dem.

Med modernt ordval kanske han kan beskrivas som EMO. I så fall super-EMO.

Han har just kommit ut med en ny diktsamling. Det sker inte ofta. Sedan debuten 1973 har han bara fått ur sig en handfull böcker – en snålhet som inte bara visar mödan med vilken de tillkommer, utan också allvaret med vilket han håller orden tillbaka, fast de flödar så lätt för honom.

Den nya diktsamlingen heter Svart som silver. Smaka på det.
Kan du se det? Den kalla svärtan i silvrets blänk, döden i den skönaste inramning. Inte guld – det är vulgärt, likaså dess svärta. Silvrets svärta är stramt renlärig, en ordning som inte tillåter avvikelse, och ändå – eller just därmed – en glimt av kaos.

Livet svider och alla ytor, oavsett hur sköna, är förrädiska. Då är det en tröst att sådana som Bruno K Öijer fortfarande mäktar att se igenom dem. Så låt dig förföras, rentav våldtas av Bruno K Öijers poesi. Det är katarsis. Skuggorna blir därefter faktiskt mjukare. Ibland blir de till och med musik.

Bokreleasen har med all rätt uppmärksammats i media. I Sydsvenskan har dess nya kulturchef Rakel Chukri gjort en intervju med Öijer, som märkligt nog inte finns på deras hemsida. Där ser jag dock en gräns för hennes annars imponerande klarsyn. Hon frågar om han är en outsider, om hans posei är politisk eller feministisk – men hon frågar sig inte vad hans dikter säger bortom sådana ytliga kategorier. De måste läsas för sin egen skull, inte genom någon mall.

I samma tidning har Andreas Brunner recenserat boken och påstår att Öijer med åren har tonat ner knytnävsviftandet – men kanske har näven i stället hårdnat? I DN är det Åsa Beckman som skrivit en skälvande och närmast lyrisk recension av boken. Här är DN:s intervju med honom, som handlar mer om hans civilisationssyn än hans bok, men det är sannerligen också läsvärt. Här är Svenska Dagbladets recension och intervju.
Boken hittar du till exempel här.

Sd vinner på falsk kritik

Sydsvenskans politiska chefredaktör Heidi Avellan ondgör sig med viss rätt över sverigedemokraterna och Danmarks invandringspolitik – men hennes argument är minst sagt krystade.

Hon menar att en befolkningsökning är bra för landets ekonomi, men avfärdar argument om invandringens höga kostnader med att det inte går att sätta prislappar på människor.

Och hon är riktigt otäck i sin demokratisyn när hon menar att de övriga partierna är skyldiga att isolera sverigedemokraterna, även om de väljs in i riksdagen – som om vår rösträtt bara ska gälla när vi röstar på “rätt” partier. Det motiverar hon med:

“Sd har en värdegrund helt olik andra partiers. Oavsett problemet är lösningen ‘stoppa invandringen’ – eller värre: det är inte invandringen Sd är emot, utan invandrarna. En sådan människosyn måste varje anständigt parti ta avstånd ifrån.”

Hon har fel på båda punkterna: Sd har förstås åsikter (oroande reaktionära sådana) även om helt andra frågor än invandringen, och de har många gånger uttryckt att de är emot invandringspolitiken och inte invandrarna.
Inte för att jag kan föreställa mig att jag någonsin röstar på dem, men Avellans avfärdande på felaktig grund av såväl ett politiskt parti som alla röster de får, är ett minst lika allvarligt hot mot demokratin.

Dessutom är det just hennes opportunistiska indignation och vägran att tackla de frågor Sd gjort till sina, som är skälet till att Sd för varje år får allt fler sympatisörer.
När medborgare upplever att deras oro ignoreras eller till och med fördöms av överheten, då vänder somliga av dem sig till ytterlighetsrörelser. De tvingas till det.

Så Heidi Avellan och hennes likar bidrar till att värva röster åt sverigedemokraterna. Jag tror inte att hon bryr sig om det. Hon och många andra med samma retorik vill först och främst visa att de själva tar avstånd från invandringsmotståndet – men har inget intresse av att diskutera de bakomliggande politiska och sociala problem som faktiskt finns.
Det är inte bara ansvarslöst. Det är rätt korkat också.

Kan själen lämna kroppen?

Nu ska engelska och amerikanska sjukhus i en stor undersökning testa om människor som är tillfälligt döda uppfattar något, fast de saknar hjärnaktivitet – alltså om de har något slags medvetande som kan lämna kroppen.

Sjukhusen har satt upp bilder som bara kan ses från taket, och ska kontrollera om patienter som väcks till liv har sett dem. Därmed undersöker de vad som inom parapsykologin brukar kallas ut-ur-kroppen-upplevelser, eller astralresor.

Inom medicinen talar man om nära-döden-upplevelser hos patienter som så att säga varit döda en stund men sedan väckts till liv igen. En del av dem har berättat att de har betraktat sig själva ovanifrån, som om deras själ lämnat kroppen.

Detta ska nu kontrolleras vetenskapligt. Det är förvånande. Naturvetenskaperna brukar inte vara särskilt ivriga att pröva övernaturliga ting – bland annat för att sådana upptäckter skulle rasera den naturvetenskapliga världsbildens paradigm.
Kanske räknar de i stället kallt med att en gång för alla kunna avfärda föreställningen att något i människan överlever döden.

Många har också ut-ur-kroppen-upplevelser utan att behöva dö en liten stund. Thomas Karlsson har skrivit en instruktiv och fascinerande bok om ämnet: Astrala resor ut ur kroppen.

Rakel Chukri lyfter kulturen

Idag meddelar Sydsvenskan att dess nya kulturchef blir Rakel Chukri. Strålande! Jag har lystet läst hennes texter i Sydsvenskan och ständigt imponerats av deras friskhet, integritet och skärpa.

Hon är den skribent i Sydsvenskan som har imponerat klart mest på mig. När Daniel Sandström gick från kulturchef till chefredaktör bloggade jag en önskan om att hon skulle ta över kulturen efter honom – på villkor att hon ändå har tid att fortsätta skriva själv.
Jag hoppas att hon får tid för det, annars kan detta lyft ske till ett alltför högt pris.

Här är en kort intervju med henne. Även här. Se också hennes chat med läsarna.

SVT är byggt på incest

Peter Jihde, programledare på TV4:s Idol, skräller till i den mediala ankdammen genom att klaga på förra arbetsplatsen SVT. Spräng den, tycker han – och syftar bara på själva lokalerna, som är risiga och trista.

Men hur risiga lokalerna än är, så skiner de i jämförelse med SVT:s personalpolitik. Sedan begynnelsen är det nepotism och kompisskap. Alla är släkt eller i säng med alla, och ingen utanför familjen och vänkretsen släpps in – annat än på korta vikariat och illa betald frilansbasis.

Det är riktigt unket på SVT, och då talar jag inte om luftkonditioneringen. Men mot det har Peter Jihde inga invändningar – för han har släppts in i värmen, han har fått ta plats ibland de privilegierade. Snart har vi hans släkt och kompisar där – det gäller SVT och TV4 tämligen likvärdigt.

Här kan du läsa om Peter Jihdes ord, SVT-ledningens svar, SVT-medarbetarnas svar och TV-personligheter tycker till