Klimatet går sin egen väg

Så sakteliga kommer kritiken mot klimatkrisen krypande i svenska media. Aftonbladet, som var först av svenska tidningar att slå på stora trumman om en annalkande katastrof, berättar om nya undersökningar med mindre skräckscenarier.

Pressen föredrar definitivt katastrofläge, för då kan de ta till de stora rubrikerna och läsarna flockas. Därför har de varit hejdlösa i att hoppa på klimatkrisen, och bara på sin höjd snuddat vid alternativa teorier och ifrågasättanden. Det är omoralisk journalistik, eller i alla fall väldigt slapp sådan, särskilt som de medvetet och med eftertryck hela tiden nämner klimatkrisen som om den vore belagd med oomtvistliga bevis.

Men det håller inte i längden. Förenkling och förljugenhet tål inte tidens tand något vidare. Sanningen kryper fram i sprickorna och dominerar med tiden vyn. Pressens attityd blir under detta förlopp allt omöjligare. Det håller kanske på att ske nu – utom på de trögaste redaktionerna, som är ledarna och kulturen. Där råder doktrinen, knappast den granskande journalistiken, så där lär uppvaknandet dröja.

Förr kunde media lägga locket på pinsamma eller oönskade sanningar och hålla det på plats i åratal, men i Internets kakofoni låter det sig inte längre göras. Detta internationella supermedium går inte att tygla eller lägga munkavle på.

När nu Aftonbladet rapporterar om nya undersökningar som motsäger den enade svenska pressens tidigare övertygelse om klimatkrisen, då beror det nog mer på att dessa undersökningar i alla fall inte går att tiga ihjäl. Så man kan lika gärna berätta om dem som om man vore ett objektivt nyhetsmedium.

Det kommer att dröja ännu en tid innan svensk press svalt skammen och börjar rapportera allsidigt och granskande om den påstådda klimatkrisen. Men när så sker kommer alla redaktioner att spela oskyldiga och låtsas att de hela tiden bara har rapporterat nyheter som dykt upp. De kanske till och med försöker ta åt sig äran att vara avslöjarna av klimatbluffen, om det finns en sådan, fast de i så fall har varit med och kamouflerat den i flera år.
Man kan lita på att man inte kan lita på pressen.

Vad de nya undersökningarna visar om klimatet är att det är mer komplext och svårförutsägbart än klimatkrisens meteorologer har velat medge. Naturen har sina egna hyss för sig, där A inte alltid följs av B och människan ännu varken är dess frälsare eller bane.

Här skriver DN om detsamma, redan den 2 februari. Läs även andra bloggares åsikter om klimatkrisen, klimatbluffen, klimatet. Intressant?

Innan hon blev jungfru

Norge får en ny bibel där Messias mor inte längre måste vara jungfru. det får en del kristna där att “rasa”. Men i den ursprungliga bibeltexten angavs bara att hon var ung. Huruvida hon också skulle vara oskuld lämnades därhän. Och ungdom var näppeligen någon garanti för oskuld ens i biblisk tid.

Jag kommer osökt att tänka på Groucho Marx kommentar om den blonda och rosenkindade filmstjärnan Doris Day: “Henne kände jag redan innan hon blev jungfru.”

Det var evangelisten Matteus som menade att Jesus var en jungfrufödsel, för att så hade siats i Gamla Testamentet – men han läste sin bibel galet. Profetian i fråga säger blott att Messias ska födas av en ung kvinna. Ingenting anges om hennes sexuella erfarenheter. Matteus var över huvud taget svag för symboliska underverk och diverse förvirrade anspelningar på Gamla Testamentet (som förstås var hela bibeln på den tiden).

Samma ambivalens finns också i vårt svenska ord “jungfru”, som även det egentligen blott betyder ung kvinna. Att det skulle innebära brist på sexuell erfarenhet är en senare tillämpning av ordet.

Ett annat ord för människor som inte haft sin sexuella debut är oskuld, vilket pyr av trångsynt sexualmoral. Man ska alltså vara utan skuld innan man haft sex, och därmed skyldig genast därefter. Det stämmer inte ens med den kristna dogmen, fast det oftast är kristna som insisterar på denna sexualsyn. Men i kristen tro är människan syndare redan från födseln och kan inte bli “oskuld” förrän hon har fått syndernas förlåtelse. Alltså är oskuld något man blir, inte något man var från början.

Jag har alltid tyckt att Marias jungfrufödsel varit en fullständigt meningslös poäng i kristendomen, för att inte säga oavsiktlig komik. Bara två av de fyra evangelisterna hävdar detta, och ingenting i Gamla Testamentet kräver det av Messias. Jesus kallade sig själv “Människosonen”, vilket var ett uttryck vid hans tid som kan skrivas “människa, son av människa” – alltså ett sätt att understryka att han var precis som vi andra.

Bildkonstnärer har roat sig med den där jungfrufödseln. I många tavlor som skildrar bebådelsen, när ängeln meddelar Maria att hon är havande fast hon ännu inte haft sex med någon, har denna ängel en busig glimt i ögonen – som om meddelandet egentligen framfördes på annat sätt än muntligen.

Jag tror att kristendomen snarare förlorar än vinner på att göra Jesus övermänsklig, annorlunda, som ett slags abnormitet. Hans medmänskliga lära vinner i trovärdighet och kraft till den grad han själv skildras som mänsklig. Men det är klart att vill man bygga kyrkor och befolka dem med ett mäktigt prästerskap, då behöver Jesus förandligas – även om det betyder att hans lära kommer i skuggan av ritualerna.

Här skriver DN om den norska bibelöversättningens nya ordval.
Läs även andra bloggares åsikter om jungfru Maria, religion, bibeln, sex, oskuld, Jesus. Intressant?

Inte översvallande men kul ändå

Aftonbladet kommenterar med ett videoinslag en skrattsalva som mötte Barack Obama i hans State of the union-tal, när han pratade om bevis för klimatförändringen. Men Aftonbladets reporter missförstod komiken fullständigt.

Här är avsnittet i Obamas tal:


Obama sa i sitt tal: “I know that there are those who disagree with the overwhelming scientific evidence on climate change”, vilket ledde till skrattsalvor som han själv inte riktigt förstod. Aftonbladets reporter menar att “overwhelming” betyder “översvallande”, vilket vore ett märkligt ordval – men i detta sammanhang betyder det snarare överväldigande och är helt språkligt och logiskt korrekt.

I stället är det som påstående kanske felaktigt, om man betänker de många vetenskapliga utsagorna mot klimatkrisen, samt avslöjandet om Climategate, bluffandet med fakta bland klimatforskare, som är mycket mer känt och debatterat i USA än hos oss.

Obama var därför oavsiktligt lustig på två sätt: dels för att hans uttryck “there are those” måste betraktas som en grov underdrift, och dels för att “overwhelming scientific evidence” är en lika grov överdrift. Därför var det nog så att folk av diametralt motsatta uppfattningar drog på munnen – både de som tror på klimatkrisen och de som inte gör det.
Aftonbladets reporter, dock, har sin egen humor. Vad han må ha skrattat åt är höljt i dunkel.

Läs även andra bloggares åsikter om klimatkrisen, Barack Obama, state of the union, journalistik, humor. Intressant?

Tal för döva öron

Jag såg den andra halvan av Barack Obamas långa State of the Union-tal. Hans intellektuella sans och sparsmakade retorik gjorde det till rena underhållningen. Det är inte bara ord, när de väljs så väl.

Obama är en skicklig talare. Det är så allmänt erkänt att det har blivit en truism. Vad som imponerade mig mest denna gång var att han höll sig så sansad. Han talade till tankar, inte till känslor, vilket annars är legio hos amerikanska politiker. Han inte ens höjde rösten mer än någon enstaka gång. Däremellan talade han lugnt och sakligt, som om han tog för givet att de församlade amerikanska politikerna vore förnuftiga varelser.

De har en störande vana vid dylika tal. Åhörarna reser sig ideligen och applåderar, som om de bevittnade ideliga uppenbarelser. Nå, det är bara medlemmarna av presidentens eget parti som gör så – motståndarna sitter kvar i sina bänkar och surar. Dessa ideliga stående ovationer är så oinspirerade och ofta omotiverade att de snarare saboterar talet än lyfter det. De kom med en frekvens som avslöjade att lyssnarna knappast lyssnade, utan lekte jojo för att kamerorna var på dem.

Vitsen med Obamas tal var just att eftertänksamt lyssna till innehållet och smälta det, som vid ett avspänt rundabordssamtal mellan kollegor. Men amerikansk politik fungerar inte så, vilket Obama också påpekade på flera sätt som sannerligen borde stämma till eftertanke.

Dock, även om kongressen och senaten är immuna mot hans sakliga retorik, bär så väl valda ord en särdeles kraft. Talet TV-sändes och jag tror att Obama var mycket medveten om detta och främst vände sig till den allmänhet som faktiskt då och då får chansen att välja – och välja bort – de där politikerna som så ogärna lyssnar på andras argument.

DN skriver om talet här och här, Svenskan här och här, Aftonbladet här och här, Expressen här.

Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, State of the Union, retorik, politik, USA. Intressant?

Sång i vadderad cell

SVT:s välgjorda programserie Dom kallar oss artister handlade senast om Björn Skifs, den blygsamme sångaren med den riktigt långa karriären. Förstår han själv vilken fantastisk röst han har begåvats med?

Björn Skifs fyller 63 i år och började musikkarriären redan 1963, när han var blott 16, med popbandet Slam Creepers i den lilla hemorten Vansbro. De turnerade runt under 1960-talet i det som var en ganska intensiv svensk popcirkus med Hep Stars, Tages, Ola & the Janglers och allt vad de hette. Decenniets sista år fick de nog och lade ner bandet.

Men Björn var snart igång igen i andra konstellationer. Han lyckades till och med få en etta på USA-listan 1974 – först av alla svenskar – med låten Hooked on a feeling. Han åkte dit med sitt band men kände sig från början helt malplacerad i billboardhysterin, så han flydde snart därifrån och har sedan dess aktat sig för världsscenen.

Denna tvehågsenhet är signifikativ för honom. Han är artist men inte precis någon exhibitionist, fast han förekommit så flitigt i svenska media. Det märks i hans fantastiska röst också – en återhållsamhet, en tvekan, trots storslagenheten.

Det finns en underbar ton och resonans i Björn Skifs röst, som är helt unik – och förmodligen förklaringen till att han kunde toppa USA-listan med en låt som varit där i andra versioner förr, med sämre placering. Klangen är rik och innerlig, men också märkligt dämpad – som om han sjöng inne i en madrasserad cell.

Det är nog vad han på sätt och vis gör. Björn är för evigt en liten gosse från Dalarna, som inte riktigt får kläm på allt som rör sig inuti honom och hur han skulle kunna få ut det – om han alls vågade. Denna oroliga behärskning kan mycket väl vara vad som gör hans röst så gripande, men också skälet till att det alltid känns som ett litet steg fattas i hans uttryck. Han hejdar sig precis före explosionen, som att sluta blåsa upp ballongen precis innan den spricker.

Lyssna till exempel på den sköna sång han avslutar ovannämnda program med, A song for you, Leon Russels gamla goding, som Björn gör kärleksfullt och med stor inlevelse, men hindrar från att stiga till skyn, som om han vore rädd för att den då skulle fly honom – eller förgöra honom.

Frågan är: skulle hans världskarriär vara ett faktum om han lyckades ta sig förbi denna ångestens murverk, eller skulle hans röst därmed blott falla platt och tappa sin laddning? Jag vet inte. Konstens natur förblir ett mysterium.
Men nog är han njutbar som det är. Se ett smakprov från 1967, tiden med Slam Creepers, då Björn bara var en liten pojkvasker men redan hade hela rösten – och en ständig cigarrett i mungipan:



Läs även andra bloggares åsikter om Björn Skifs, TV, Dom kallar oss artister, Slam Creepers. Intressant?

Stor konstnär med små tavlor

Under söndagen var jag på Moderna Museet i Stockholm för att se Daliutställningen, som hade sin sista dag. Det höll på att inte bli av, på grund av milslånga köer – men till slut fick jag se de berömda tavlorna i verkligheten. Vad små de var!

Jag är näst intill allergisk mot att köa, som är ett av de sämsta sätten att spendera sin begränsade tid i jordelivet. Jag borde ha förstått vad som väntade på Daliutställningens allra sista dag. Kön till kassan slingrade sig runt halva museet. Sedan var det en till kö för att komma in till själva utställningen, och där var det packat med folk vid varje tavla.

En äldre kvinna förbarmade sig över mig, på en impuls, och räckte mig sin biljett. När jag tog en titt på den visade det sig att det var en pensionärsbiljett.
Jag undrade hur risig jag månde se ut och ville helst inte att museets entrévakt skulle se mig med samma ögon, så jag stoppade ner biljetten djupt i byxfickan.

Tidsfördriv
Jag funderade allvarligt på att ge upp, men tänkte att det skulle lätta senare på eftermiddagen. Så jag ägnade några timmar åt att gå igenom museets samlingar, där det var så gott som folktomt.

Jag har faktiskt inte varit på Moderna Museet sedan de byggde om. Ända sedan barndomen var jag en flitig gäst där, men med flytten till Malmö kom det av sig. Inte bara lokalerna var nya. Detsamma gällde en stor andel av konstverken, som nu under Lars Nittves ansvar har klivit flera decennier längre fram i tiden.
Det är nödvändigt, även om mycket av det nya känns både fantasilöst och ofullgånget.

Efter denna tur var kön till kassorna inte ett dugg kortare, så jag satte mig på museets restaurang någon timma. Den har också moderniserats, förstås. Och även där var det rätt trångt. Jag fick i alla fall god service och en pocherad rödtunga för 165 kronor, som inte skämdes för sitt pris. Dessutom var utsikten betagande.

Sedan gick det faktiskt hur smidigt som helst att få både biljett och tillträde till utställningen. Då var det en timma före stängning, vilket räckte gott och väl för mig.

Epigon spädde ut
Daliutställningen hade parats ihop med en del verk av Francesco Vezzoli, ett slags modern epigon, som lämnade mig helt oberörd. En alltför uppenbar närhet till Dali för att berika utställningen – snarare spädde det bara ut den.

Med Dalis egna verk var det en annan sak. Hans konstnärsskaps egensinne och klurighet trädde fram skarpt i denna rika representation. Ingick gjorde bland annat ett TV-inslag från en amerikansk frågesport på 1950-talet, där man skulle gissa vem som var gästen. Dali svarade ja på alla frågor, vilket ibland frustrerade programledaren fast det på sätt och vis var rena sanningen. Det som röjde hans identitet var mustaschen.

Små klassiker
Men av störst intresse var tveklöst de av Dalis oljemålningar som fanns på utställningen. Wilhelm Tells gåta hade jag sett hur många gånger som helst, eftersom den sedan länge hör hemma på Moderna Museet, men där fanns flera andra – betydligt mindre. Jag har sett så gott som alla hans målningar i diverse konstböcker, och fått för mig att åtminstone de flesta av dessa storslagna tavlor borde ha samma format som Wilhelm Tell, men icke.

De välbekanta klassikerna mätte betydligt mindre än en meter, även sådana praktverk som Narcissus metamorfos (se bilden ovan). Ärligt talat innebar det en besvikelse. Sådana verk borde också hävda sig med sina format. Att de bara var något större än återgivningarna av dem i konstböcker tog en hel del kraft ifrån dem – i alla fall i stora utställningssalar.

Och så blev jag inte alltför imponerad av Dalis målarteknik, när jag kunde granska tavlorna närmare. Han hade verkligen inte gjort sig samma besvär som föregående epokers kollegor, fast han ofta skröt om hur han bemästrade den klassiska tekniken.

Snabbhet vid maskinen
Innan jag lämnade museet fick jag bevittna en helt annan teknik, som imponerade desto mer på mig. Det var en ung barista i en espressobar precis vid ingången, som gjorde sitt jobb med obegriplig snabbhet och exakthet. Det var som att se en film spelas upp i dubbla hastigheten. Jag borde ha filmat det, men ingen skulle tro annat än att jag hade manipulerat filmhastigheten.

Grabben for runt som en furie bakom disken, men fick till allt med precisionen hos en japansk svärdsegg. Såväl vad gällde kaffebryggandet som hanteringen av växelpengar, kontokort och allt annat. Och han hade hållit på sedan klockan 10 på förmiddagen. Åtta timmar i full fart, med ständig kö och ett helt museum väldigt nära kaos.
Det var hans sista dag där, fick jag veta. Härnäst tar han sin ekvilibrism till ett trendigt café på Rörstrandsgatan, jag minns inte dess namn.

Ett besök när han står vid rattarna rekommenderas. Dali, däremot, duger gott att upplevas i konstböckerna.

Läs även andra bloggares åsikter om Moderna Museet, Salvador Dali, Dali, konst, barista. Intressant?

En titt på The Look

SVT visade ett program om Roxettes världsgenombrott i slutet på 1980-talet med låten The Look, och hur den kom till. Även om det var lite väl mycket solskenshistoria blev det en intressant inblick i popens komplicerade kosmos, där slumpen regerar fast ingenting överlämnas åt den.

Per Gessle och studiogänget knåpade ihop en hit med samma genomtänkta strategi och skaparlust som Abba använde sig av under det föregående decenniet med Waterloo. Roxettelåten innehåller rytmiska riff, kontrollerat sound, mängder av extratricks, men också en text som om man lyssnar på den visar sig vara närmast surrealistiskt absurd.
Man måste konstatera att det är en skickligt sammansatt sak.

Ändå behövdes slumpens ingripande för att slå igenom i USA, eftersom det amerikanska skivbolaget till en början vägrade att ens ge ut skivan där. Genom en amerikansk utbytesstudents försorg började låten spelas på lokala radiostationer och blev sålunda en hit bakvägen.

Jag var rockrecensent på DN under den period då Roxette slog igenom internationellt. Det märktes tydligt hur de lyftes till en närmast sakral nivå i svenska media. Efter en presskonferens beklagade jag mig för Per Gessle om hur insmickrande och flata journalisterna varit. Han berättade med sitt kluriga leende att det hände i samma ögonblick Roxette fick sin första etta på Billboard, och att det hade gjort även honom konfys.

Per lusläste Billboard redan i barndomens pojkrum, så att hamna på den var alltid hans dröm. Men han var inte medveten om att det även skulle helgonförklara honom i svenska media. Den helgonglorian sitter kvar, vilket märktes tydligt i TV-programmet. Å andra sidan kan man inte annat än imponeras av all den insikt och ambition som låg bakom denna lilla popdänga, och den lyfter av att lyssnas på i detta ljus.

En annan gång, när jag intervjuade Per för DN, avbröt jag honom när han sablade ner sin egen röst lika mycket som han prisade Marie Fredrikssons. Jag menade att i USA dräller det av skönsångerskor medan hans smått besynnerliga, veka stämma var något nytt för amerikanerna – och därför av större intresse för dem.
Först då slog det honom att på Roxettes första listetta, just The Look, var det faktiskt han som sjöng.

Läs även andra bloggares åsikter om Roxette, The Look, musik, Billboard.

Rimfrost

Jag är i Stockholm just nu. Till min egen förvåning njuter jag av både snön och kylan – om än i små doser. Vyer som den ovanstående ser man inte ofta i Malmö.

Mönstret som grenarna täckta av rimfrost bildar är bevis för teorin att naturen är uppbyggd som fraktaler, ett oändligt nätverk av likhet i stort och smått. Vilken som helst bit av bilden är slående lik bilden i sin helhet. Naturen är lat och härmar sig själv.

Men vackert blir det. Det kosmiska paradigmets solosång.

(Klicka på bilden för att se en förstoring.)
Läs även andra bloggares åsikter om rimfrost, Stockholm, fraktaler, foto.

Fullmånen busar med vetenskapen

SVT hade denna kväll ett tankfullt program om fullmånen, där James Randi – trollkarlen i privat korståg mot allt ockult – raljerade om gravitationen. Sanna ord är sällan så kategoriska.

När reportern undrade om fullmånen kan påverka människosinnet började Randi prata gravitation – vilket från början var helt snurrigt, eftersom månen har samma massa och därmed gravitation oavsett om den är full eller ny. Men dessutom höll han upp en liten pocketbok bredvid sitt huvud och hävdade att den lilla bokens gravitationskraft på hans huvud var tiotusentals gånger större än månens.

Knappast. Inte ens hela hans bibliotek om 3000 volymer, som han stolt visade upp, åstadkommer tidvatten. Han kunde åtminstone haft vett att i stället tala om sitt huvuds gravitation på boken, eftersom förstnämnda har större massa – i synnerhet i hans fall, att döma av hans svullna självgodhet.

Programmet ställde frågor om alla dessa myter som hävdar att fullmånen berör våra sinnen och sinnesstämningar. Det klokaste svaret kom från en psykiater i slutet på programmet, som konstaterade att förr i tiden innebar fullmånen så remarkabelt nattligt ljus att folk brukade vara aktiva dessa nätter och därmed inte fick mycket nattsömn. Sådant rubbar den själsliga balansen.

Därför var myterna om fullmånens påverkan sanna fordom, när vi inte hade eget ljus att trotsa nattmörkret med. Jag tror att detta kan gälla många av de gamla myterna och föreställningarna. De var sanna på sitt sätt, på sin tid.
Det lär oss mycket mer än James Randis arroganta attityd till folkliga föreställningar, som bara bevisar hans egen kortsynthet.

Randi har en stående utmaning, som består i att han betalar en miljon dollar till den som kan belägga ett ockult fenomen. Andra har skvallrat att det är massor med regler och villkor som inte gör det förvånande att ingen ännu kammat hem pengarna. Randi ser till att det är omöjligt, och har ändå mage att använda det som argument mot metafysiken.

Vetenskap i sådana händer skiljer sig föga från religion – fast utan det mirakulösa skådespelet.

Läs även andra bloggares åsikter om James Randi, fullmånen, skrock.

Tur i oturen

DN berättar att en man som överlevde atombomberna i både Hiroshima och Nagasaki nu har dött av cancer – 93 år gammal. Verkligheten överträffar dikten.

Tsutoma Yamaguchi befann sig i Hirshima när bomben small där, och klarade sig undan med brännskador. Tre dagar senare var han i Nagasaki när den bomben small, märkligt nog på samma avstånd om tre kilometer från nedslaget i båda fallen. Han led hela livet av sviter efter skador, men blev ändå så mycket som 93 år gammal innan han dog här om dagen.

Man måste fråga sig – hade Yamaguchi framför allt en väldig otur som hamnade i båda bombattackerna, eller en väldig tur som klarade dem med livhanken i behåll? Nog måste man få i alla fall en gnutta omnipotenskänslor efter dessa upplevelser?

Yamaguchi blev förstås ivrig motståndare till såväl kärnvapen som krig. Och han visste ju vad han pratade om. Men inte ska man behöva så digra erfarenheter för att komma till samma slutsatser?

Se även Aftonbladet. Läs andra bloggares åsikter om Tsutoma Yamaguchi, atombomben, Hiroshima, Nagasaki.

Kolossala katastrofer

Aftonbladet berättar att en stjärna hotar att förstöra jorden när den exploderar, eftersom den “bara” ligger 3.260 ljusår bort. Först i slutet på artikeln får vi veta att det inte sker förrän om ungefär tio miljoner år. Så vi behöver inte hålla andan.

Klimatkrisen är det inte mycket med just nu, efter fiaskot i Köpenhamn och dessutom den rekordstränga vintern som verkar retas med vårt dystopiska hybris. Då får sensationspressen vända sig till naturen, som är och förblir det stora hotet.

Vi har serverats en klase kometkatastroffilmer, som verkar predika ungefär att det enda som hjälper mot astronomiska domedagshot är “good old family values”. Vi får därför anta att räddningen från en exploderande supernova är likartad, så vi skyndar att gifta oss när det närmar sig. Ingenting ska ju kunna lösa de äktenskapliga banden när kyrkan har välsignat dem.

Nå, tio miljoner år är en lång tid, äldre än människodjurets stamtavla, men man undslipper sig ändå en dyster suck. Vi håller inte tillgodo med mindre än evigheten, vare sig den blir i en tänkt himmel eller en oändlig rad av mänskliga generationer lufsande på jordklotet. Allt eller intet, liksom.
Det blir kanske verklighet av Star Trek och liknande odysséer genom världsrymden, när vårt gamla klot har förtärts av en eller annan Ragnarök.

Universum sätter ingen punkt för tiden, om vi får tro astronomerna. Det vidgas oändligen, men slocknande, som en falnad brasas sot gripet av vinden. Ett mörknande, kallnande, söndervittrande kosmos i all evighet. Inte så kul det heller.
Men tills dess ska vi väl ha kommit på något?

Läs även andra bloggares åsikter om universum, supernova, vit dvärg. Intressant?

Bevisligen nyttigt att röka

Äntligen en glad nyhet för oss rökare: att sluta röka ökar markant risken för diabetes. Det får jag komma ihåg när en välmenande omgivning försöker få mig att fimpa för gott.

En amerikansk undersökning hävdar att rökare som slutar ökar risken för vuxendiabetes med 70%. Det är en hel del. Inte för att det väger upp alla andra risker med rökningen, men det är i alla fall första gången jag sett något alls om att fortsatt rökning har en poäng.
Jag undrar vad Socialstyrelsen ska hitta på för att ta denna lilla glädje ifrån mig.

Boven lär inte vara bristen på nikotin, gissar läkarna, utan den övervikt som lätt kommer när man slutar röka. Övervikt och överdrivet snaskande ökar risken för diabetes. De rekommenderar därför motion som kompensation för rökningen.
Ingen rekommenderar fortsatt rökande. Torrbollar.

Här skriver DN, Aftonbladet och Expressen om undersökningen.
Läs även andra bloggares åsikter om rökning, diabetes.

Ett torn till himlen

Idag invigs världens högsta byggnad, Burj Dubai. Den är 818 meter, vilket är över 300 meter ovanför den näst högsta. Samtidigt går Dubai på knäna i en ekonomisk kris. Högmod före fall. Har de byggt sig ett Babels torn?

Bibeln berättar (1:a Moseboken 11) om när människorna i högmod byggde Babels torn, som skulle sträcka sig till himlen. Men där ville gud vara ifred, så han skapade språkförbistringen och spridde människorna över jorden. På så vis skulle de inte längre kunna samarbeta och därmed ej heller klara så storslagna projekt.

Men tekniken har blivit ett nytt globalt språk som ännu inte mött sin gräns. Ett hus på 818 meter är åtminstone uppe och petar i molnen, vilket förvisso fordom räknades som själva himlen. En gudom gör numera klokt i att ignorera ordets makt, som inte längre är den största. Det är penningen.

Dubai har tagit sig vatten över huvudet och riskerar att falla från rikedomens högsäte till fattigdomens nesa. Vi behöver ingen gudom för att läxas upp när vi tänker stort och kort samtidigt. Våra egna bristfälliga skyddsnät gör att lärdomen svider, men denna smärta tycks vi ha vant oss vid, för vi glömmer den kvickt. Det blir nya torn.

Här skriver Aftonbladet, Expressen, DN och Svenskan om skyskrapan Burj Dubai.

Läs även andra bloggares åsikter om Burj Dubai, Dubai, Babels torn, Babel. Intressant?

Raserier runt Ranelid

Björn Ranelid passade på att ge igen mot sina belackare i SVT:s Stjärnorna på slottet. Det var som vanligt med honom en massa måleriska ord, men inte utan viss substans. Hans argaste kritikers fördomar blottas idag i deras reaktioner.

Jag tycker att Ranelid är en hopplös misshandlare av det svenska språket, som han polerar så det blänker men samtidigt förlorar all skärpa. Hans svaghet för flerstaviga ord gör också att han inte sällan går vilse i användningen av dem. Framför allt får han sällan annat sagt än banaliteter kamouflerade av allt retoriskt glitter.

Men i TV-programmet menade han att några av de mediagestalter som kastat sig över honom snarare klandrat hans utseende, eventuella fåfänga och karaktär, än analyserat hans författarskap. Det är i så fall mest genant för dem.

Att Linda Skugge hör till den skaran förvånar mig inte ett dugg. Det är väl precis vad hon har baserar hela sitt skriftställarskap på? När Expressens dåvarande kulturchef Per Svensson (numera på Sydsvenskan) valde henne att recensera Ranelids roman Kvinnan är främsta könet måste han ha förstått hur illa det skulle bli.
Valet är ytterligare märkligt, eftersom hon varken dessförinnan eller därefter har recenserat någon bok på Expressen – så vad hade hon på den uppgiften att göra?

Per Svensson undviker att svara på den synnerligen berättigade frågan när han idag får yttra sig i pressen om Ranelids angrepp. I stället säger han (till Aftonbladet) att det är “otroligt fjompigt och fjantigt att älta detta”.

Märkligt ordval. Fjompigt och fjantigt? Att ifrågasätta valet av en helt oprövad recensent och att kritisera innehållet i denna recension? Är det inte högst relevant och angelägen kulturdebatt? Att Per Svensson fortfarande inte vill berätta varför han valde Linda Skugge visar att frågan bränner även honom, fast det gått sju år sedan det hände.

I samma tidning svarar också Leif GW Persson på Ranelids angrepp, som även riktades mot honom. GW kallar Ranelid “en blonderad fjolla som springer och plastikopererar sig hela tiden”. Och så drämmer GW till med samma argument som Jan Guillou brukar ta till mot sina kritiker: att Ranelid snarare är avundsjuk för att GW:s böcker säljer så mycket mer. Som om kultur vore en fråga om kvantitet och den som tjänar mest pengar borde få Nobelpriset.

Både Per Svensson och Leif GW försöker förringa Ranelid genom precis sådana uttryck som används mot kvinnor – eller mot homosexuella män. Fjompigt, fjantigt, fjolligt. Jag tvivlar på att Ranelid är någon queerideologins banérförare, men det är uppenbart att andra män i kulturmenageriet har väldigt svårt för något i hans uppenbarelse och verksamhet, som de uppfattar som omanligt.
Jag tror att de helst av allt skulle vilja att han vore bög, så att han bekräftade deras föreställningar om manligt och kvinnligt.

Jag såg faktiskt Ranelids svada i TV-programmet. För första gången gjorde hans ord mig betänksam, för jag anade att det låg åtminstone något i dem. Idag, inför hans meningsmotståndares reaktioner, är det uppenbart.
Märkligt nog är det just inom kulturen som de mest reaktionära könsrollerna och könsfördomarna odlas, om än i smyg, bakom en retorik minst lika kamouflagemässig som Ranelids brukar vara, blott med annat innehåll.

Aftonbladet skriver om saken här, Expressen, som det i hög grad handlar om, skriver här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om Björn Ranelid, Linda Skugge, Leif GW Persson, Per Svensson, Expressen. Intressant?

Gubben i månen

Forskarna har hittat ett hål i månen som man kan bo i, berättar Aftonbladet. Deras läsarundersökning visar att 16% kan tänka sig att göra det. Inte jag. Men gubben i månen har jag nyss sett med blotta ögat.

Det var fullmåne precis runt nyår och när jag betraktade dess bländvita yta såg jag tydligt de skuggor som tveklöst formade ett ansikte. Jag kan inte minnas att jag har lagt märke till det förr, i alla fall inte lika tydligt. Men där skymtade ögon, näsa och mun. Ett komplett, om än alldeles runt ansikte.

Man kan förstå hur denna nuna har blivit en del av folkmedvetandet sedan många århundraden. Jag hoppas att han denna gång dök upp för att önska oss ett gott nytt år – men det må vara att hoppas för mycket.

Läs även andra bloggares åsikter om månen, gubben i månen.