Kolossala katastrofer

Aftonbladet berättar att en stjärna hotar att förstöra jorden när den exploderar, eftersom den “bara” ligger 3.260 ljusår bort. Först i slutet på artikeln får vi veta att det inte sker förrän om ungefär tio miljoner år. Så vi behöver inte hålla andan.

Klimatkrisen är det inte mycket med just nu, efter fiaskot i Köpenhamn och dessutom den rekordstränga vintern som verkar retas med vårt dystopiska hybris. Då får sensationspressen vända sig till naturen, som är och förblir det stora hotet.

Vi har serverats en klase kometkatastroffilmer, som verkar predika ungefär att det enda som hjälper mot astronomiska domedagshot är “good old family values”. Vi får därför anta att räddningen från en exploderande supernova är likartad, så vi skyndar att gifta oss när det närmar sig. Ingenting ska ju kunna lösa de äktenskapliga banden när kyrkan har välsignat dem.

Nå, tio miljoner år är en lång tid, äldre än människodjurets stamtavla, men man undslipper sig ändå en dyster suck. Vi håller inte tillgodo med mindre än evigheten, vare sig den blir i en tänkt himmel eller en oändlig rad av mänskliga generationer lufsande på jordklotet. Allt eller intet, liksom.
Det blir kanske verklighet av Star Trek och liknande odysséer genom världsrymden, när vårt gamla klot har förtärts av en eller annan Ragnarök.

Universum sätter ingen punkt för tiden, om vi får tro astronomerna. Det vidgas oändligen, men slocknande, som en falnad brasas sot gripet av vinden. Ett mörknande, kallnande, söndervittrande kosmos i all evighet. Inte så kul det heller.
Men tills dess ska vi väl ha kommit på något?

Läs även andra bloggares åsikter om universum, supernova, vit dvärg. Intressant?