Sång i vadderad cell

SVT:s välgjorda programserie Dom kallar oss artister handlade senast om Björn Skifs, den blygsamme sångaren med den riktigt långa karriären. Förstår han själv vilken fantastisk röst han har begåvats med?

Björn Skifs fyller 63 i år och började musikkarriären redan 1963, när han var blott 16, med popbandet Slam Creepers i den lilla hemorten Vansbro. De turnerade runt under 1960-talet i det som var en ganska intensiv svensk popcirkus med Hep Stars, Tages, Ola & the Janglers och allt vad de hette. Decenniets sista år fick de nog och lade ner bandet.

Men Björn var snart igång igen i andra konstellationer. Han lyckades till och med få en etta på USA-listan 1974 – först av alla svenskar – med låten Hooked on a feeling. Han åkte dit med sitt band men kände sig från början helt malplacerad i billboardhysterin, så han flydde snart därifrån och har sedan dess aktat sig för världsscenen.

Denna tvehågsenhet är signifikativ för honom. Han är artist men inte precis någon exhibitionist, fast han förekommit så flitigt i svenska media. Det märks i hans fantastiska röst också – en återhållsamhet, en tvekan, trots storslagenheten.

Det finns en underbar ton och resonans i Björn Skifs röst, som är helt unik – och förmodligen förklaringen till att han kunde toppa USA-listan med en låt som varit där i andra versioner förr, med sämre placering. Klangen är rik och innerlig, men också märkligt dämpad – som om han sjöng inne i en madrasserad cell.

Det är nog vad han på sätt och vis gör. Björn är för evigt en liten gosse från Dalarna, som inte riktigt får kläm på allt som rör sig inuti honom och hur han skulle kunna få ut det – om han alls vågade. Denna oroliga behärskning kan mycket väl vara vad som gör hans röst så gripande, men också skälet till att det alltid känns som ett litet steg fattas i hans uttryck. Han hejdar sig precis före explosionen, som att sluta blåsa upp ballongen precis innan den spricker.

Lyssna till exempel på den sköna sång han avslutar ovannämnda program med, A song for you, Leon Russels gamla goding, som Björn gör kärleksfullt och med stor inlevelse, men hindrar från att stiga till skyn, som om han vore rädd för att den då skulle fly honom – eller förgöra honom.

Frågan är: skulle hans världskarriär vara ett faktum om han lyckades ta sig förbi denna ångestens murverk, eller skulle hans röst därmed blott falla platt och tappa sin laddning? Jag vet inte. Konstens natur förblir ett mysterium.
Men nog är han njutbar som det är. Se ett smakprov från 1967, tiden med Slam Creepers, då Björn bara var en liten pojkvasker men redan hade hela rösten – och en ständig cigarrett i mungipan:



Läs även andra bloggares åsikter om Björn Skifs, TV, Dom kallar oss artister, Slam Creepers. Intressant?