Stor konstnär med små tavlor

Under söndagen var jag på Moderna Museet i Stockholm för att se Daliutställningen, som hade sin sista dag. Det höll på att inte bli av, på grund av milslånga köer – men till slut fick jag se de berömda tavlorna i verkligheten. Vad små de var!

Jag är näst intill allergisk mot att köa, som är ett av de sämsta sätten att spendera sin begränsade tid i jordelivet. Jag borde ha förstått vad som väntade på Daliutställningens allra sista dag. Kön till kassan slingrade sig runt halva museet. Sedan var det en till kö för att komma in till själva utställningen, och där var det packat med folk vid varje tavla.

En äldre kvinna förbarmade sig över mig, på en impuls, och räckte mig sin biljett. När jag tog en titt på den visade det sig att det var en pensionärsbiljett.
Jag undrade hur risig jag månde se ut och ville helst inte att museets entrévakt skulle se mig med samma ögon, så jag stoppade ner biljetten djupt i byxfickan.

Tidsfördriv
Jag funderade allvarligt på att ge upp, men tänkte att det skulle lätta senare på eftermiddagen. Så jag ägnade några timmar åt att gå igenom museets samlingar, där det var så gott som folktomt.

Jag har faktiskt inte varit på Moderna Museet sedan de byggde om. Ända sedan barndomen var jag en flitig gäst där, men med flytten till Malmö kom det av sig. Inte bara lokalerna var nya. Detsamma gällde en stor andel av konstverken, som nu under Lars Nittves ansvar har klivit flera decennier längre fram i tiden.
Det är nödvändigt, även om mycket av det nya känns både fantasilöst och ofullgånget.

Efter denna tur var kön till kassorna inte ett dugg kortare, så jag satte mig på museets restaurang någon timma. Den har också moderniserats, förstås. Och även där var det rätt trångt. Jag fick i alla fall god service och en pocherad rödtunga för 165 kronor, som inte skämdes för sitt pris. Dessutom var utsikten betagande.

Sedan gick det faktiskt hur smidigt som helst att få både biljett och tillträde till utställningen. Då var det en timma före stängning, vilket räckte gott och väl för mig.

Epigon spädde ut
Daliutställningen hade parats ihop med en del verk av Francesco Vezzoli, ett slags modern epigon, som lämnade mig helt oberörd. En alltför uppenbar närhet till Dali för att berika utställningen – snarare spädde det bara ut den.

Med Dalis egna verk var det en annan sak. Hans konstnärsskaps egensinne och klurighet trädde fram skarpt i denna rika representation. Ingick gjorde bland annat ett TV-inslag från en amerikansk frågesport på 1950-talet, där man skulle gissa vem som var gästen. Dali svarade ja på alla frågor, vilket ibland frustrerade programledaren fast det på sätt och vis var rena sanningen. Det som röjde hans identitet var mustaschen.

Små klassiker
Men av störst intresse var tveklöst de av Dalis oljemålningar som fanns på utställningen. Wilhelm Tells gåta hade jag sett hur många gånger som helst, eftersom den sedan länge hör hemma på Moderna Museet, men där fanns flera andra – betydligt mindre. Jag har sett så gott som alla hans målningar i diverse konstböcker, och fått för mig att åtminstone de flesta av dessa storslagna tavlor borde ha samma format som Wilhelm Tell, men icke.

De välbekanta klassikerna mätte betydligt mindre än en meter, även sådana praktverk som Narcissus metamorfos (se bilden ovan). Ärligt talat innebar det en besvikelse. Sådana verk borde också hävda sig med sina format. Att de bara var något större än återgivningarna av dem i konstböcker tog en hel del kraft ifrån dem – i alla fall i stora utställningssalar.

Och så blev jag inte alltför imponerad av Dalis målarteknik, när jag kunde granska tavlorna närmare. Han hade verkligen inte gjort sig samma besvär som föregående epokers kollegor, fast han ofta skröt om hur han bemästrade den klassiska tekniken.

Snabbhet vid maskinen
Innan jag lämnade museet fick jag bevittna en helt annan teknik, som imponerade desto mer på mig. Det var en ung barista i en espressobar precis vid ingången, som gjorde sitt jobb med obegriplig snabbhet och exakthet. Det var som att se en film spelas upp i dubbla hastigheten. Jag borde ha filmat det, men ingen skulle tro annat än att jag hade manipulerat filmhastigheten.

Grabben for runt som en furie bakom disken, men fick till allt med precisionen hos en japansk svärdsegg. Såväl vad gällde kaffebryggandet som hanteringen av växelpengar, kontokort och allt annat. Och han hade hållit på sedan klockan 10 på förmiddagen. Åtta timmar i full fart, med ständig kö och ett helt museum väldigt nära kaos.
Det var hans sista dag där, fick jag veta. Härnäst tar han sin ekvilibrism till ett trendigt café på Rörstrandsgatan, jag minns inte dess namn.

Ett besök när han står vid rattarna rekommenderas. Dali, däremot, duger gott att upplevas i konstböckerna.

Läs även andra bloggares åsikter om Moderna Museet, Salvador Dali, Dali, konst, barista. Intressant?