Skivbolagen skinnar både artister och fans

Magnus Uggla har upptäckt att han bara får smulor av inkomsterna från hans musik på Spotify. De som tjänar pengar är hans skivbolag Sony, som är delägare i Spotify. Magnus, kan det verkligen komma som någon överraskning?

Etablerade artister har ställt upp till skivbolagens försvar i fildelningsfrågan. De har sett sina inkomster hotade. Men det stora hotet mot musikernas ekonomi, de största tjuvarna av deras rättmätiga slantar, har alltid varit skivbolagen.

Sony är delägare i Spotify. De köpte 6% av aktierna för ynka 30.000 kronor, berättar Aftonbladet. Nu är Spotify värt cirka två miljarder (alltså 120 miljoner för Sonys andel), och mer kan det bli – i hög grad beroende på att Sony och andra skivbolag gått med på en ynka ersättning till artisterna.

Hur skurkaktigt är det?

Fildelning på Pirate Bay och liknande servrar genererar inga pengar för någon. Skivbolagens och Spotifys verksamhet, däremot, skapar massor av pengar – som undanhålls från artisterna. Alltså stjäl Spotify och skivbolagen massor med kronor från artisterna, men i “illegal” fildelning finns inga pengar att stjäla.
Enkel matematik.

Magnus Uggla och andra artister måste vakna och inse vilka som är de verkliga skurkarna. Det är inte fansen, som aldrig skulle ha råd att till skivbolagens priser konsumera musiken i den omfattning de önskar. Det är förstås skivbolagen, som hänsynslöst skinnar såväl artisterna som skivköparna.

Läs även andra bloggares åsikter om Magnus Uggla, Sony, Spotify, fildelning.

Poliser är också medborgare

I Västerbotten har tre poliser förbjudits att ha politiska uppdrag. Det handlar på något sätt om allmänhetens förtroende – en neutralitet in absurdum – men det kan inte frånta poliser de självklara medborgerliga rättigheterna.

Demokratins grund är det så kallade lekmannaväldet, att vanligt folk från alla möjliga yrken och samhällsfält utgör de politiskt tillsatta nämnderna och styrelserna. Man måste inte vara expert eller tillhöra något visst yrke, landet ska styras av dess medborgare och det allmänmänskliga förnuftet. En vacker princip.

Politikerproffs
Tyvärr överges den allt mer. Politiker har blivit proffs, ett särskilt skrå som hävdar diverse specialkompetens för uppgifterna. Då utarmas själva grundtanken med folkstyre. De är inte folk längre.

I rikspolitiken har detta tyvärr blivit mer regel än undantag. Idel statsvetare, jurister och andra människor med utbildning och bakgrund som anses göra dem särskilt lämpliga för uppgiften.

Därför bleknar ideologierna och ersätts av en allt större samstämmighet mellan partierna om vad som är nödvändigt, som om politik vore vetenskap med blott en lösning på varje fråga.

På kommunal nivå existerar fortfarande i högre grad lekmannaväldet. Folk med alla möjliga yrken och all möjlig utbildning – eller ingen – kan bli förtroendevalda. Det måste förstås vara öppet för alla. Även poliser.

”Allmänhetens förtroende”
Man kunde tänka sig en nervositet om poliserna verkade i ett illa sett parti, som t.ex. sverigedemokraterna, vilket egentligen också är tokigt. Alla politiska partier och deras medlemmar ska självklart ha samma rättigheter.
I detta fall är det dock fråga om två socialdemokrater och en moderat. Så vad är problemet?

Polismyndigheten anser att det skadar allmänhetens förtroende för poliserna. Arbetsgivarverket instämmer helt. Ska det alltså skada allmänhetens förtroende att poliser engagerar sig i det demokratiska arbetet? Nonsens. Snarare bör det ge ökat förtroende.

Och här måste prioriteras. Poliser ska inte bedras grundläggande medborgerliga rättigheter bara för att några människor eventuellt kan irritera sig på det. Det är så absurt det kan bli. Lika galet som att kräva att poliser inte skulle få rösta.

Ett sådant vansinne från två svenska myndigheter kan bara bero på att de fått en förvrängd bild av vad demokrati och folkstyre är för något. De ser det inte som lekmannavälde, utan som en profession förbehållen ett utvalt “lämpligt” fåtal. Men det är inte demokrati, utan något helt annat.

Över huvud taget ska myndigheter akta sig för att ha några som helst synpunkter eller krav på det politiska livet. Det ska inte vara myndigheterna som styr politiken, utan politiken som styr myndigheterna.

Här skriver DN om saken. Här är andra bloggar i ämnet.
Läs även andra bloggares åsikter om polis, politiker.

Reklam gör ingen CD läckrare

Nu blir det reklam i CD-skivorna. Skivbolaget Def Jam börjar med det på Mariah Careys nya skiva. Frågan är om artisterna får vara med och dela på de inkomsterna.

DN berättar att Def Jam satsar hårt på reklamfyllda CD-konvolut, för att öka på inkomsterna på musiken. Men det framgår inte hur bolaget ämnar dela reklamintäkterna med artisterna.

Skivbolagen har inte varit särskilt medgörliga ens när det gäller artisternas procent på skivförsäljningen, så de torde göra allt de kan för att minimera artisternas andel av reklamintäkterna.
Sådana stjärnor som Mariah Carey får nog sin beskärda del utan alltför stora problem, men artister med mindre publikt genomslag och blygsammare försäljning kan mycket väl helt bli utan.
Vi får se.

Satsningen är ännu ett bevis på att skivbolagen vägrar den självklara lösningen: sänkta skivpriser. De envisas med att ta på tok för mycket betalt för CD-skivorna, vilket inte kan leda till annat än sjunkande försäljningssiffror.
Att CD-skivorna fylls med reklam ökar knappast deras värde för konsumenterna.

Girigheten kör kapitalismen ohjälpligt korkad. Direktörerna borde läsa Aisopos fabel om hunden och köttstycket.

Läs även andra bloggares åsikter om Def Jam, Mariah Carey, CD, reklam.

Transan och mc-gänget

En bild från den nyss genomförda Pridefestivalen får jag inte undanhålla läsarna, fast den togs efter paraden. Ett möte mellan ytterligheter, ändock fridsamt och muntert. Det finns hopp om mänskligheten.

Efter att ha bevittnat och fotograferat Stockholms Prides stora parad, hamnade jag på en krog inte långt från dess slutpunkt. Där samlades snart uppspelta paraddeltagare av alla de sorter.
Melodifestivalgeneralen Christer Björkman satt vid ett bord tillsammans med diverse TV-folk. Honom brydde jag mig inte om att fotografera.

Men vid ett annat bord bänkade sig ett par primadonnor, transvestiter i överdådigt extravaganta kreationer. De drack öl som om de vore byggnadsarbetare och pladdrade med alla som dök upp. Det var en hel del vänner till dem som cirkulerade förbi bordet.

Rätt vad det var slog sig ett mc-gäng ner där. De hade nog också deltagit i paraden, för de kom genast i glatt samspråk med den transa som för tillfället satt kvar vid bordet – klädd i silverskimmer från topp till tå.

En märklig syn. Transan, inte längre så väldigt noga med sitt utstuderade manér men inte heller helt glömsk med det, och de stöddigt byggda knuttarna med sina dekalfyllda svarta västar och fårade ansikten. Ytterligheter, men ändå med uppenbar förståelse för varandra och på något vis likartade erfarenheter av livet, det outgrundliga.

Döm inte boken efter omslaget. Världen är queer så fort den får chansen.

(Klicka på bilden för att se en förstoring.)

Läs även andra bloggares åsikter om Stockholm Pride, transvestiter, sex, mc.

Uniforma författare

I DN konstaterar Åsa Beckman muntert att sjal är väldigt inne bland svenska författare i år. Det är dock långt ifrån den enda likriktningen bland författarna, vilket inte är lika roligt.

Den svenska författarkåren genomsyras av en borgerlig präktighet, som ofrånkomligt är konservativ och elitistisk till sin natur. De svänger sig gärna med radikala åsikter, men radikaliteten är i själva verket bara PK. Man måste tycka precis så, och sedan uttrycka det med idealistens emfas och lomhördhet.

”Rätt” och “fel”
Viktigast av allt för majoriteten av den svenska författarkåren är att “rätt” människor kommer till tals. Vilka som är “rätt” är diffust. Det rör sig i det outtalade, genom skvaller, fördomar och nepotism. De som är “fel”, vilket avgörs på samma grumliga sätt, ska avfärdas och tystas, vad de än säger.

Författare sägs vara förkämpar för det fria ordet, men det är märkligt ofritt just inom denna kår. Med åsiktsfrihet menar de åter blott att “rätt” åsikter ska framföras av “rätt” personer, igen och igen, medan alla andra röster på något odefinierat sätt anses vara fiender till det fria ordet och därför ovärdiga yttrandefriheten.

Ja, det är en kuslig mentalitet, som upprätthålls av dessa självutnämnt rättrådiga. Ofta yttrar det sig så flagrant att man har svårt att förstå hur tänkande människor kan göra sig själva blinda för det. Det kan inte bero på annat än deras angelägenhet om att fortsätta vara “rätt” och aldrig råka bli “fel”.

Likriktningens nätverk
Det är ett likriktningens nätverk. Samma författare sitter på diverse positioner där de kan verka för varandra och mot alla andra – som redaktörer på radio, TV, tidningar och förlag, som ledamöter i stipendienämnder och statliga stödorgan, som recensenter, som styrelseledamöter i författarorganisationer och så vidare. Ett underförstått kamratskap inte olikt gamla ordenssällskap.

I denna trånga värld gör de allt de kan för att bevara kontrollen över den parodi de själva kallar yttrandefriheten, hela kulturens arena. Internet är det första mediet i vår kultur där röster kan komma till tals utan att först filtreras och godkännas av denna “kulturelit” av fördolt sammansvurna.

Det är därför inte konstigt att de hatar internet och skriker på kontroll och censur av det. De vill förstås ha samma kontroll över internet som de hittills har haft över alla andra media.
Internets många vitt spretande olikheter är bevis på att de ännu inte har lyckats.

Läs även andra bloggares åsikter om författare, litteratur, kultureliten, PK.

Mimosasallad förtjänar ett bättre rykte

Mello Yello är en av klipporna på Lilla Torg i Malmö. Med imponerande ståndaktighet levererar de välsmakande mat och en angenäm atmosfär, medan ställena runt omkring studsar upp och ner. Idag tog jag en måltid där – för mimosasalladens skull.

Krogens köksmästare Pelle har jag på sistone lärt känna och skvallrat en del med – på en annan krog, Söderbloms, där vi båda hamnar titt som tätt. Här om dagen pratade vi om mimosasallad och dess oförtjänt dåliga rykte.
Ett sådant samtalsämnen kan synas märkligt, men inte för en kock och en före detta krogrecensent.

Pelle kom på att han ville pröva mimosasallad i en anrättning. Det ville jag förstås inte missa.

Kockens tavla
Han komponerade en rätt för kockens tavla på Mello Yello, där kockarna experimenterar med helt andra rätter än de som erbjuds på den ordinarie menyn. Det blev oxentrecote med kantareller – och mimosasallad, förstås. Priset blev modiga 209 kronor, men råvarorna i generös mängd gjorde det förståeligt.

Pelle hade mixtrat en del för att få fram en mimosasallad som skulle gå ihop fint med köttet. Han skippade mandariner och clementiner, som hade gjort salladen lite väl påfluget söt och frisk. I stället använde han små knep för att dämpa salladens fruktighet, utan att för den skull förfalska dess identitet.
Och han var mycket noga med relationen grädde och majonnäs – mimosasalladens viktigaste omständighet, vilket jag själv funnit när jag gjorde egna försök för länge sedan.

Han lyckades alldeles förträffligt. Pelles mimosasallad blev balanserat frisk och skön, utan att bryta för häftigt mot köttets och kantarellernas sälta. Snyggt jobb, och resultatet blev verkligen ett belägg för att mimosasallad förtjänar en plats i kokkonsterna.

Entrecoten kom från Revingehed och var ett myndigt kött, men också ganska motståndigt, som entrecote ofta kan vara. Kanske hade det blivit något mer medgörligt om det fått hänga till sig ytterligare en tid. Det var hur som helst välsmakande, så det förtjänade en viss ansträngning med bestick och tänder.

Förresten, är det någon som vet varför det heter mimosasallad? Jag tvivlar på att växten mimosa har något med saken att göra.

När jag var Sydsvenskans hemliga krogrecensent Bong skrev jag tre gånger om Mello Yello: år 1996, 2000 och 2004. Betyget pendlade mellan 3 och 4, men jag fann ofta särskilda poänger med just maten. Tyvärr är ingen av de recensionerna uppe på min hemsida, som annars har ett stort urval av mina krogrecensioner.

Enäggstvillingar
På Mello Yello är två av servitörerna enäggstvillingar. Patrick och Joakim är så lika att det leder till mången förvirring för gästerna (säkert också för den övriga personalen).

Det ska gå att se skillnad på dem genom att de har luggen åt olika håll, vid mitt besök dessutom ett svart handledsband på motsatt arm. Och så har en av dem lite större biceps.
Se på bilden ovan om du kan gissa vem som är vem.

Läs även andra bloggares åsikter om Mello Yello, Malmö, krog, XBong.

Madonna är slut men vet inte om det

Nu är det ett hysteriskt tjat om Madonna i svenska media. Som om hon vore lika smittsam som svinflunsan. Kanske är hon det – och massor av annat – men knappast någon remarkabel sångerska.

Madonna har varit creme-de-la-creme i popmusiken sedan det tidiga 1980-talet. En fantastisk prestation, i synnerhet för någon som knappt kan sjunga. Hennes röst är svag och saknar karaktär. Framför allt tycker jag att den är livlös. Man blir trött av att höra den.

Musiken hon kommit med har mest varit poplåtar och discolåtar som fastnar lika lätt som de väger. Bara några få av dem har hopp om att leva kvar när hon väl pensionerar sig från musikscenen.

Allt annat än musiken
Å andra sidan, det är inte alls musiken som är Madonnas grej. Hon har i stället igen och igen lyckats skapa ett slags konstnärliga gestalter och installationer, man skulle också kunna kalla det happenings, som både fascinerat och förvånat en världspublik.

Först var hon ett slags lagom-punk som ändå sjöng pop, sedan en exremt utmanande sexdrottning, numera närmast en låtsas-lady som ändå håller formen och klär sig i ungefär samma trikåer som Jane Fonda brukade trä på sig i sina träningsvideos från samma tid som Madonna debuterade i världspublika sammanhang.

Varje gång har hon lyckats skapa såväl rubriker som ett stort och genuint publikintresse. Hon har blivit en legend som upprätthåller vårt intresse genom sina metamorfoser, inte olikt hur David Bowie tog sig igenom 1970-talet.

Jag tycker bäst om hennes epok som infernaliskt utmanande sexdrottning, när hon klädde sig i spetsiga BH designade av Gaultier och föga mer, tog dubbelsängen med sig på scen, srippade i fotoböcker och överlag respektlöst spelade pingpong med diverse tabuer.
Då var hon en härligt trotsig artist, som tog strid mot konventioner och dubbelmoral.

Överklassliv
Nu har hon skrivit barnböcker, gräver ner sig i kabbalah, lever förgyllt överklassliv och spottar ur sig en räcka ganska intetsägande repetitioner av forna sångnummer, om än i moderniserade produktioner. Det är ganska tråkigt.
Jag tror hon har tagit slut som artist, men att varken hon eller media vet om det.

Kanske anar publiken det, när de skyndar till hennes konserter för att inte missa henne live innan hon går i den där pensionen.

Men ingen artist behöver ha en evig karriär för att lämna väsentliga avtryck. Madonnas små revolutioner från förr räcker för att en plats i varje hall of fame för popartister. Frågan är bara om hon envist hänger kvar på scenen så länge att det blir pinsamt. Det finns viss risk för det.

Då kan det vara hon själv som råkar se till att hennes artisteri kvickt glöms bort, för dess pinsamt utdragna avsluts skull.

Här är några axplock ur pressfloden om hennes konsert på Ullevi: Aftonbladet här, här, här och här, Expressen här, här, här och här, DN här, här och här, Svenskan här, här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om Madonna, Ullevi.

Livsfarlig läkemedelsindustri

Vår tid är fylld av katastrofhot – klimatkris, svininfluensa och nu resistenta bakterier. Sistnämnda är nog det allvarligaste hotet, fast det hittills får den minsta uppmärksamheten.

Sedan penicillinets upptäckt har det använts allt oftare, även mot måttligt besvärande bakterier. Därmed utvecklas allt fler bakterier som är resistenta mot antibiotika – och mot dem har vi inga som helst botemedel.

Enligt Aftonbladet dör cirka 25.000 människor om året av resistenta bakterier i EU, vilket är fler än dödsolyckorna i trafiken. Den redan skrämmande höga siffran kan bli mycket större.

Vi har helt enkelt använt penicillin alltför flitigt och förhastat de senaste decennierna. Men denna medicin fungerar bara så länge bakterier inte är resistenta, och allt fler resistenta bakterier utvecklas just när användningen av penicillin är omfattande. En ond spiral som kan leda till ett tillstånd liknande det vi hade innan penicillinet upptäcktes.

Det kan mycket väl vara det allra största hotet mot folkhälsan – dessutom väldigt svårt att komma tillrätta med.

Följ pengarna
Ändå uppmärksammas problemet knappast, och aldrig med så allvarliga ord och tonfall som det förtjänar. Svininfluensan, som åtminstone hittills är ett bagatellartat problem i jämförelse, får ofantligt mycket mer uppmärksamhet och möts med ofantligt större motåtgärder.

Varför då? Ett skäl som vår luttrade värld bör misstänka är att larm om svininfluensan leder till större konsumtion av medicin, som läkemedelsindustrin tjänar väldiga pengar på, medan problemet med penicillin måste leda till minskad konsumtion av det läkemedlet, alltså mindre pengar till samma industri.

Den multinationella läkemedelsindustrin har väldiga resurser och kontaktnät, dessutom fackkunskaper som få vågar eller klarar att ifrågasätta. Politiker lika väl som journalister har inte mycket att sätta emot dessa företags bearbetning, propaganda och manipulationer.

Såsom den moderna företagskulturen ser ut har jag svårt att föreställa mig att läkemedelsindustrin skulle hålla sig för god att utnyttja sådana fördelar. Räkna med att de gör allt de kan för att öka omsättningen och vinsten.

Vi behöver medicinsk expertis som är helt oberoende av läkemedelsindustrin, och vi behöver journalister som orkar gräva sig igenom kamouflerande berg av avancerad vetenskaplig sakkunskap för att blottlägga bluffar och desinformation.
Dit är det långt.

Läs även andra bloggares åsikter om antibiotika, penicillin, bakterier, resistenta bakterier.

Homosexualitet ska inte botas

Nu har de amerikanska psykologernas förbund konstaterat att homosexualitet inte går att “bota”. Inte en dag för tidigt, om man säger så. Psykologin är en av våra yngsta vetenskaper, men rätt konservativ ändå.

Det amerikanska psykologförbundet (som förkortas APA, vilket får en svensk att dra på munnen och ana samband) har i och för sig redan 1975 fastställt att homosexualitet inte är någon mental störning – svenska socialstyrelsen gjorde detsamma 1979.

Ändå har en del psykologer behandlat patienter (kostsamt, no doubt) som velat komma över sin homosexualitet och hävdat att det är möjligt. Men APA slår nu fast att det inte finns minsta belägg för att det går. Snarare riskerar det att skapa depression och andra allvarliga våndor.
De rekommenderar i stället sina medlemmar att lära patienterna acceptera och komma tillfreds med sin läggning.

APA uttrycker också tvivel på att det terapeutiskt går att lära patienter avstå från att utöva sin homosexualitet. Även där kan följderna bli mycket allvarliga för patienternas själsliga hälsa.

Religionen spökar
Det är mest religiösa patienter som har långvariga och svåra problem att förlika sig med sin homosexualitet. De uppfattar att deras religion inte accepterar det, vilket tyvärr är alltför sant – med många religioner och hur de tolkas av sina företrädare.

Även för dessa anser APA att terapin snarare ska gå ut på att “hitta livsvägar som tar hänsyn till realiteten i den sexuella läggningen och samtidigt visar respekt för den religiösa övertygelsen” – hur nu detta ska gå ihop. En gordisk knut med en enda lösning, vad jag kan se: byt religion, eller i alla fall tolkning av den.

Sjukdom i stället för brott
Man kan fråga sig hur det kan ha dröjt så länge som till 2009 innan psykologin kom till dessa slutsatser, men det finns en delvis förklarande historik.

Självklart har starka samhällskrafter fortsatt att vägra acceptera homosexualitet som något naturligt och hälsosamt (åter framför allt från religiöst håll). De ger sig inte än på ett tag, får man förmoda. Se bara de svenska kristdemokraternas slingranden när det kommer till liberalisering av regler för äktenskap, adoption och så vidare. Inget annat än fördomar mot homosexualitet döljer sig däri.

Dessa krafter har hållit tillbaka utvecklingen inom psykologin, speciellt i USA, där sanning i allra högsta grad definieras av de rika och mäktiga.

Dessutom var under 1900-talet förklaringar av homosexualitet som en medfödd “defekt” ett sätt att slippa döma och straffa homosexuella som kriminella. Homosexuella handlingar har varit olagliga i de flesta länder i mängder av århundraden. När man under 1900-talets första hälft började se homosexualitet som ett slags sjukdom kunde sådana lagar upphävas utan större motstånd.
Det fungerade som första steget i en flerstegsraket mot liberalisering.

Men fördomarna har levt kvar i hög grad, så den fortsatta utvecklingen har gått långsamt. Motståndet är utbrett och samtidigt fördolt, så beslutsfattare har undvikit kontroverser och forskare har känt olust inför ämnet.

Sex är inte en moralfråga
Jag tror att vad vi framför allt behöver är en förändrad grundsyn på kärlek och sexualitet, som inte moraliserar. Det betyder att vi behöver bearbeta såväl religionerna som de föreställningsvärldar de både underhåller och underhålls av.

Fördomar ligger och spökar i folks under- och omedvetna, rentav i vad Freud kallade det övermedvetna. Med andra ord – de är hjärnspöken. Inte verkliga. Så vi behöver se förbi vår egen skrock.

Särskilt den kristna världen har odlat en föreställning om kroppen kontra själen, som om de vore två motsatser i ständig kamp. Det är i grunden livsfientligt och leder till att vi ställer omänskliga krav på oss själva och vårt leverne. Vi behöver lära oss att vara mer naturliga och var tillfreds med det.

Här skriver Svenskan om APA:s sällningstagande.
Läs även andra bloggares åsikter om homosexualitet, sex, psykologi.

Chef u.p.a.

Gotlands landshövding Marianne Samuelsson blev tvungen att avgå, efter att ha gett en rik man otillåtna fördelar. Själv menar hon att det är alla andras fel. En chef utan personligt ansvar. Det är gott om dem.

Först menade hon att det var någon anställd på Länsstyrelsen som var ute efter henne. Nu säger hon i DN att det är massmedias fel, som gjort affär av saken såhär i sommarens nyhetstorka.

Höga chefer anser sig berättigade till sina extremt höga löner för att det har ett så stort ansvar. Men så gott som varenda en tar inte ansvar när det kommer till kritan. De gör inte vad de borde och skyller sedan ifrån sig på allt och alla.

Sådant skulle anställda på lägre nivå i företag och myndigheter aldrig komma undan med. Så ser klassamhället ut: de rika får allt mer för allt mindre, medan resten av befolkningen kläms åt, varv på varv.

Ledarkultur
Ledarskap är ingen lätt sak. Många dugliga ledare får kritik för struntsaker eller sådant som de faktiskt inte kan göra något åt. Det gäller i synnerhet politiker, som får löpa gatlopp för att de måste fatta nödvändiga men impopulära beslut.

Men det finns också en miserabel ledarkultur, som vuxit sig särskilt stark de senaste decennierna, där de trots makt och pengar smiter undan sina skyldigheter och bara frossar i de egna privilegierna. Med vår tids nyspråk kallas det framgång.
Om de ändå sover gott om nätterna kallar jag det sociopatiskt.

Dessa chefer håller varandra om ryggen med bonusar och fallskärmar, och genom att göra allehanda rockader där de behåller sina privilegier oavsett hur de har missbrukat sina positioner.
Marianne Samuelsson flyttar till regeringskansliet, där hon förmodligen får göra så gott som ingenting – men kassera ut samma höga lön.

Överhetens kompisar håller varandra om ryggen. Det kostar vårt samhälle väldigt mycket, på väldigt många olika sätt.

Här skriver Aftonbladet och Svenskan om Samuelssons avgång.

Läs även andra bloggares åsikter om Marianne Samuelsson, ledarskap, klassamhället, sociopati.

Ubåtarna var ren bluff

Expressen berättar om 1980-talets dramer med främmande ubåtar på svenskt vatten. Jag minns allt det där mycket väl och tror att alla utom den första var ren bluff. De fanns aldrig.

År 1981 råkade en gammal risig rysk ubåt, U 137, gå på grund i Gåsefjärden, vilket ledde till en hysterisk massmedial uppmärksamhet. Det påstods allmänt att ubåten avsiktligt gått långt in på svenskt vatten för att spionera, men det var så gott som ett vrak, bristfälligt underhållet och kommenderat.
De hade nog bara kört väldigt fel.

Ubåtstypen kallades Whisky, så det skojades bland militärer om “Whisky on the rocks”. Men media kunde inte få nog, och svenska försvaret förstod att utnyttja situationen ordentligt för att öka svensk försvarsvilja – och regeringens försvarsanslag.

Uran 238
Plötsligt kunde försvaret informera om att de i mätningar konstaterat att det fanns Uran 238 ombord på ubåten. Pressen gick glatt i fällan och skrek om kärnvapen, men kärnladdningar består av uran 235, det hade jag lärt mig redan i grundskolan. Uran 238 är inget att göra bomber av, men förekommer i mängder av andra industriprodukter, till exempel viss färg.

Jag minns hur förbryllad jag var av att ingen tidning framförde minsta betänklighet, eller ens hade vett att redogöra för den betydande skillnaden mellan uran 238 och 235. De föredrog att underhålla den hysteriska kalla-kriget-brasan.
Och försvarets anslag ökade.

Miniubåtar
Sedan blev Sverige hysteriskt. Folk såg ubåtar överallt. Och redan nästa år, 1982, ansåg försvaret att de hade hittat en riktig ubåt i Hårsfjärden. Jag bodde i samma kommun då, så allt tjafs om denna osynliga miniubåt var omöjligt att undgå.
Det höll på i veckor, med dagliga rapporter från försvaret och alla möjliga spekulationer i pressen.

Jag tror att till och med försvarsmakten tröttnade på all uppmärksamhet, för en dag deklarerade deras språkrör att nu hade de bombat den dolda ubåten på fjärdens botten, och därefter hade alla signaler från den upphört. Det kunde inte tolkas annorlunda än att försvaret hade slagit ut ubåten fullständigt.

Men pressen fortsatte obehindrat sina frågor och malde på om saken som om inget hänt. Försvaret kunde inte få stopp på det, förrän man ännu senare deklarerade att ubåten lyckats smita.

Jag hade svårt att tro annat än att denna miniubåt aldrig hade existerat, utan bara var ett nytt knep av försvaret att skapa lite väsen för att öka försvarsviljan och sin budget.

Senare kom spekulationer om att ubåten i själva verket var allierad, inte rysk, att det var minkar, att det var andra helt oskyldiga civila motorbåtar och så vidare. Ämnet tjatades slutligen ut och sedan dess har det inte varit några nya fynd av främmande ubåtar på svenska vatten – såväl militären som politikerna fick nog. Förmodligen media också.

Pokerbluff
Försvaret hade en gammal tradition av att hitta spioner eller andra fientligheter när regeringen befann sig i budgetarbete, för att sålunda trycka på för större tilldelning. Oftast med stor framgång. Jag har fortfarande svårt att tro att miniubåtarna i Hårsfjärden var något annat än ett sådant utspel från militären – en bluff för att få mer medel i nästa års budget, och lite media-glory på köpet. Men det råkade bli på tok för mycket av allt.

Det är sannerligen inte bara i politiken det förekommer tjuv- och rackarspel. Alla myndigheter har sådant för sig, om än oftast i mindre spektakulär omfattning. De må ha sina avgränsade plikter och uppgifter, men deras främsta strävan blir oundvikligen att se om sina egna hus – öka sin budget och bli allt viktigare i folkmedvetandet.
Då tar de lätt till diverse pokerbluffar – i synnerhet som massmedia gärna spelar med. De tjänar ju också på sensationer, oavsett hur fabricerade de är.

Frågan är om dylika bluffar skulle hålla lika länge nu, när bloggosfären och andra kanaler på internet ofta genomför såväl klåfingrigare granskningar som djärvare ifrågasättanden än svensk press har förmått.
Framför allt slipper vi nog den ensidighet i bevakning och rapportering som gammelmedia alltid har gjort sig skyldiga till. Bara det, i så fall, är en klar förbättring, som ökar medborgarnas skydd mot manipulativa myndigheter.

Läs även andra bloggares åsikter om U 137, Gåsefjärden, ubåt, Hårsfjärden, Horsfjärden, miniubåt.

Bara upphovsmän ska ha upphovsrätt

Jan Myrdal skriver i Expressen att upphovsrätt som gäller långt efter upphovsmannens död är pervers. Det finns skäl för det starka ordvalet.

Nu ska upphovsrätten gälla 70 år efter upphovsmannens död. Arvingarna – och deras arvingar – får därmed bestämma över hur de efterlämnade verken kan spridas eller ej. De har till och med rätt att ändra i dem. Ingen författare eller annan konstnär skulle medge det så länge de var i livet.

Vår korta historia med en upphovsrätt som går i arv visar på många missbruk av detta. Författare har fått sina verk censurerade av arvingar som inte gillat delar av innehållet. Jan Myrdal nämner några exempel på detta, även ett så sentida som Stieg Larssons romaner, där arvingar har ändrat namn på romanfigurer.

Sistnämnda må vara ett ganska oskyldigt ingrepp i skönlitterära verk, men ändå fullständigt oacceptabelt. Ingen människa ska ha rätt att ändra i en författares verk efter dennes död. Ingen ska heller ha rätt att förbjuda deras fortsatta spridning. Det visar hur galen en upphovsrätt som lever längre än författaren är.

Jag håller helt med Jan Myrdal om att upphovsrätten inte ska överleva upphovsmannen. Den ska inte kunna gå i arv, lika lite som den ska kunna förhandlas eller manövreras bort från upphovsmannen när denne är i livet. Bara upphovsmannen är upphov till verket och är därför den ende som ska ha rätt till det. Allt annat är absurt och gör såväl konsten som konstnärerna en förfärlig otjänst.

Läs även andra bloggares åsikter om upphovsrätt, Jan Myrdal, litteratur.

Klart att djur har känslor

Forskarna har upptäckt att boskapsdjur är intelligentare och får ut mer av livet än tidigare anat. Skillnaden mellan människa och djur minskar, men det är inget nytt för alla som har husdjur.

Förr i tiden ansågs det till och med att djur inte kunde känna smärta. Det må ha varit bekvämt med tanke på den ofta råa behandlingen av dem, men inte ett dugg sant. Självklart har djur alla möjliga känslor – forskarna bekräftar sådant som eufori, oro, vänskap och så vidare.

Det gäller kossor, får och grisar, lika väl som hundar och katter. Det borde inte vara någon överraskning. Att det dröjt så länge för vetenskapen att upptäcka saken beror snarast på att boskap ansetts vara blott boskap, så komplicerade känsloliv har inte varit av intresse för vår användning av dem.

Därmed har mänskligheten även i modern tid tillåtit sig att behandla djuren nonchalant, ibland fasansfullt illa.

Jag tror att vetenskapen till slut får ett omvänt problem: svårigheten att hitta några väsentliga och tydliga skillnader mellan oss och djuren. De är levande väsen, precis som vi, med allt vad det innebär.

Tidningarna frågar sina läsare om de med denna nya kunskap avstår från att äta boskapsdjur. Det tvivlar jag på och vet inte ens om det är viktigast. Däremot är det uppenbart att vi är skyldiga djuren vi använder oss av att behandla dem väl. Annars är frågan om vi saknar den kanske viktigaste av alla känslor: medkänslan.

Svenskan skriver här och här, Aftonbladet här och Expressen här om de intelligenta djuren.
Läs även andra bloggares åsikter om djur, boskap, intelligens, känslor.

Alla böcker behövs

Enligt Aftonbladet har Akademibokhandeln delat upp sina bokhandlar så att en del bara får ha “breda” böcker och en del bara “smala”. Det är i så fall ett oförskämt vansinne – och en underbar orsak att hädanefter beställa alla böcker på nätet.

Jag tycker överlag att bokhandlarna har blivit allt sämre de senaste decennierna – alltså även innan de fick konkurrens av internetbokhandlar som AdLibris och Bokus (numera ägd av just Akademibokhandeln). Böcker som förväntas bli bästsäljare exponeras i stora högar, medan all litteratur som enligt de vanliga kulturfördomarna inte är topplistematerial försummas allt mer.

Det är tokigt på många sätt – även utifrån ett kommersiellt perspektiv. Litteraturen och människors läsvanor dräller av överraskningar. De flesta av de allra största bästsäljarna har i början blivit refuserade av förlag som inte trott att de skulle gå att sälja. Det gäller t.ex. Pippi Långstrump och Harry Potter.

Dessutom händer det ofta att böcker som verkar omöjliga plötsligt blir bästsäljare, utan att någon “expert” kan förklara det – såsom Rosens namn för ett par decennier sedan. Det skulle hända ännu oftare, rentav vara regel i stället för undantag, om förlagen marknadsförde sina titlar någorlunda likvärdigt och massmedia uppmärksammade dem efter innehåll i stället för efter beräknad försäljning.

Många små titlar ger stora pengar
När internetbokhandlarna kom visade det sig att de inte gör sina stora pengar på enskilda bestsellers, utan på obskyra och svårfunna titlar som de säljer ganska få exemplar av – men hur mycket som helst om man räknar ihop dessa titlar. Det är vad som har gjort Amazon och de andra rika.

Vi läsare är individualister med alldeles egna önskemål. Vi vill inte bli serverade en massa likriktad smörja, utan letar efter böcker som faller just oss – var och en för sig – i smaken.
Så vill inte förlag och bokhandlar ha det, eftersom det är dyrare för dem och begränsar vinsten. De vill ge ut få böcker som alla köper. Men glöm det.

Akademibokhandeln delar in sina bokhandlar i olika kategorier, där några bara får sälja “svåra” böcker, som inte förväntas sälja särskilt mycket, och andra bara “breda” böcker som förväntas bli bestsellers allihop. Det är ett föråldrat tänkande, som alltid har varit lika dumt men som i vår tid är rent förödande. De kunde lika gärna lägga ner dessa bokhandlar.

Och de bossar som räknat ut den här lösningen borde säga upp sig. De är uppenbart odugliga – samtidigt som de ägnar sig åt mordförsök på kulturen och dess nödvändiga mångfald.

Läs även andra bloggares åsikter om Akademibokhandeln, böcker, litteratur, bokhandeln, bestsellers.

Prideparaden var lite för lagom

Lördagens Prideparad är den första jag sett i Stockholm, eftersom jag bott i Malmö sedan början på 1990-talet. Det var skoj, väldigt skoj – men ändå inte så skoj som jag hade hoppats. Med några sprakande undantag var det ganska svenskt lagom.

Jag har sett den motsvarande paraden i Malmö ett par gånger. Den är förstås betydligt mindre, nästan beklämmande så – men i gengäld sprudlande av entusiasm och extravaganser.

Den allra häftigaste Prideparaden jag sett var dock den i New York 1980, bara 11 år efter att det hela började med bögarnas revansch mot trakasserande poliser på klubben Stonewall i samma stad 1969 (det är alltså nu precis 40 år sedan denna startpunkt). Den paraden gick längs den pampiga shoppinggatan 5th Avenue och där vara alla uppklädda och triumferande.
Det var så tidigt i den moderna bögrörelsen att redan en gayparad i sig kändes overklig, omöjlig. Så oj, vad de tog i!

Stockholm Prides parad var lite blekare, trots uppemot 30.000 deltagare (enligt SVT:s nyheter). Där fanns förstås galaklädda transor, lättklädda gossar och flickor i många åldrar och viktklasser, humor och extremlägen, utmaning och busighet. Men många grupper hade bara T-shirts från sina förbund, partier eller firmor. De såg ut som om de var på väg till ICA.
Ändå hade paradledningen speciellt bett om bus och djärvhet i klädsel och andra hyss.

Inne att stödja
Nu för tiden ska alla tänkbara förbund och företag markera att de stöder HBTQ-rörelsen, på ungefär samma sätt som de säger sig värna om demokratin eller miljön. Men HBTQ är lite annorlunda – det är inte att följa normerna, utan att slippa göra det och ändå accepteras. Därför blir det lite falskt om t.ex. politiska partier hänger på utan att på minsta annat sätt gå över gränserna.

Några sköna undantag fanns det ändå. I Amnestys grupp var det en yngling som dansade, blåste i visselpipa och levde ut så att det inte gjorde ett dugg att han hade samma gula T-shirt som de andra. En förening som arbetar för nykterhet bland ungdom klädde sig tufft svart och leddes av en kärra med ett rörligt hjul där en av dem svängde runt i lite bondagestil.

Många uniformer
Annars var t.ex. gaypoliserna blott klädda i uniform, likaså gaysoldaterna. Och alltför många hade som sagt inget mer spännande än en T-shirt som visade vad de tillhörde. Det gällde också för moderaternas gaygrupp, men de var å andra sidan både många och jublande entusiastiska, så de måste bli förlåtna.

På tal om politiker var Mona Sahlin med i tåget, med armen i band av någon skada. Jag tror att hon går i tåget varje år, vilket hon verkligen ska prisas för. Hennes stöd för HBTQ-rörelsen har varit markerat och engagerat redan långt innan det blev inne, vilket det nog blev bland annat genom hennes försorg.

Apropå kändisar stötte jag ihop med Alexander Bard, som gick med liberalerna. Jag hälsade på honom men han kände inte igen mig fast vi träffats en del förr om åren, i motsats till Jonas Gardell här om dagen. Kanske har Bard blivit alltmer upptagen av sig själv, dessutom stod han och pratade med vad som förmodligen var en utländsk journalist. Då räknas inte gamla bekanta.

Fjollorna kan konsten
Det var förstås de verkliga “fjollorna” som stod för de roligaste utstyrslarna. Extremt extravaganta aftonkreationer, vingar, kittlande lättkläddhet, ekivoka attiraljer och så vidare. De var också deltagarna i paraden som paraderade allra mest och uppenbart hade roligast. De vet hur man gör.

En del fnyser åt fjolligheter och dylikt, även när det sker inom HBTQ-rörelsen, men jag slås varje gång av radikaliteten i det och är övertygad om att det är mer revolutionärt än vilket barskt plakat som helst. De utmanar verkligen våra normer och traditioner, för att inte säga vår verklighetsuppfattning.

De spelar på könen som andra spelar på piano och gitarr. Det såväl upprör som attraherar, utmanar och förbryllar. De experimenterar med androgyniteten och når fram till ett slags röd tråd för sexualiteten som samhället långt ifrån är moget för.

Inga emo
Förresten undrar jag hur det är ställt med regenerationen inom HBTQ-rörelsen. Jag minns att på 1960-och 70-talet fnös proggrörelsen åt homosexualitet, som en del av de radikala kommunisterna ansåg vara borgerlig perversion. Därför utvecklades gayrörelsen helt separat från vänstern och andra radikala rörelser. Nu är vänstern helt sympatisk med gayrörelsen, men vilka nya strömningar är inte det?

Jag såg en liten gothgrupp i tåget men inga emo, fast de vad jag begriper ligger så mycket i queer-landskapet som man kan. Varför var inte de med? Känner de sig inte välkomna, är de för unga för att respekteras och tas emot med öppna armar?

Och var är alla Michael Jacksonfans och dito kopior? Han var ju också hur queer som helst, så hans fans borde lockas av detta jippo, som dessutom är lika “over the top” som Michaels konserter och videos var. Hans musik spelades flitigt från Lastbilarna men jag såg ingen göra moonwalk eller bära vit handske.
Och förresten – varför fick han inget särskilt firande under Prideveckan? Om det inte sker förrän nästa år måste man konstatera att arrangörerna är lite sega.

Kanske finns det något konservativt i Stockholm Pride och dess kultur, som gör att nya yttringar av HBTQ inte känner igen sig och inte välkomnas så helhjärtat som behövs för att de ska våga träda in. Det är alltid svårt i en sluten och hårt definierad grupp: att bereda tillträde till nya proselyter.

Nya annorlundaskap
Jag misstänker att HBTQ-rörelsen behöver anstränga sig för att riva sina murar, så att nya former av annorlundaskap, speciellt sådana som växer fram i yngre generationer, kommer in och accepteras.

HBTQ-rörelsen anser sig förmodligen så radikal att den inte anar när den är konservativ, men det kan vilken rörelse som helst bli – det inträder med automatik om man inte tar till kraftåtgärder däremot. De behöver granska sin egen kultur och sina förutfattade meningar, för att vara öppna för det nya som sker.

Kanske är de idag inställda på att nya grupper ska anpassa sig till dem, i stället för att de ska skärpa sin lyhördhet för hur det annorlunda ser ut i framtiden.

(Klicka på bilderna för att se förstoringar.)

DN skriver här och här, Svenskan här och här, Aftonbladet här och här, Expressen här och här om Prideparaden.
Läs även andra bloggares åsikter om Stockholm Pride, Pride, Prideparaden, parad.