Klassamhället i EU-valet

Fram till i fredags hade 750.000 svenskar poströstat i EU-valet. Det är 30% fler än förra året. Detta EU-val lockar fler än någonsin förr – och jag vågar påstå att det huvudsakligen beror på de frågor som piratpartiet har gjort till sina.

I EU-valet 2004 var det totalt 38% som röstade i Sverige. Det är ingen strålande siffra i jämförelse med riksdagsvalet, som brukar ha åtminstone det dubbla. Men det är inte heller konstigt. EU-frågorna har varit snåriga och avlägsna, debatten kryptisk och politikerna har stått för föga annat än skåpmat, oavsett parti.

Denna gång är det annorlunda. Myndigheter i såväl Sverige som andra EU-länder agerar maktfullkomligt mot internets öppenhet och medborgarnas integritet – långt ifrån bara när det gäller fildelning. Denna nya förtryckaranda väcker indignation hos breda folklager, som ser hotet och tar ställning.

Jag hoppas att de också kommer att betyda att ovanlig många unga väljare utnyttjar sin röst, fast de brukar vara svårflirtade på den punkten – säkert beroende på att få politiker bryr sig om ungdomar, annat än med några floskler utan förpliktelser just under valår. Om ens det.

Kanske ska vi även få se en ökad andel väljare från betongförorterna. Där röstas det alltid minst. Mindre än hälften så många i dessa förorter röstar, jämfört med de exklusiva överklassområdena, visar en ny undersökning som Svenska Dagbladet skriver om.
Rinkeby, som låg sämst till i Sverige, hade bara 41,7% som röstade i förra riksdagsvalet. I “fina” områden som Ålsten och Lidingö var siffran 93%. Det är skillnad det.

Och förklaringen är skrämmande tydlig. Det handlar om klassamhället, som så mycket annat. Överklass känner att de har mycket att vinna på vilka de väljer, medan underklass vet av bitter erfarenhet att det gör ringa skillnad för dem vilket parti de röstar på.
De som har, de får allt mer. De som har minst blir ständigt bestulna på det lilla de har.

Men alla har tillgång till internet, och där hägrar en annan värld, jämlik på riktigt – om än i tankeutbyte i stället för kronor och ören.

Läs även andra bloggares åsikter om EU, EU-valet, klassamhället, piratpartiet.

Leif GW vill rösta på gud

Leif GW Persson må vara junior till såväl Staffan Heimersson som Jan Guillou, men något blåbär är han inte - dessutom i alla fall fysiskt tyngre än sina båda kollegor i mediasvängen. Även denna elefant dansar på valdagen till EU-parlamentet. Men han längtar ända tillbaka till biblisk tid.

I Expressen slår GW ett slag för kristdemokraternas nestor Alf Svensson som EU-kandidat. Han gör detsamma på Newsmill, där han dessutom lierat sig med den gamla ledaren för framstegspartiet Ian Wachtmeister, av alla människor.

GW påstår att det där med senioritet är så himla fint att Alf just i kraft av sin ålder borde ha en plats. Men GW hycklar. Han är i själva verket religiös och kan knappast ha något annat skäl att missionera för den gamle partiledaren, som aldrig varit annat än en reaktionär och självgod pingstvän med ett förföriskt leende.
Apropå falska profeter...

Att Leif GW Persson faller så i farstun för en religiös ledare vittnar om inget annat än att GW förmodligen insett att också han är dödlig, fast han är så förträfflig på alla sätt. Men Leif, jag kan lova dig att Alf inte har några som helst känningar inom det hinsides och dess eventuella styre.

Läs även andra bloggares åsikter om Leif GW Persson, EU-valet, EU, Alf Svensson, kristdemokraterna.

Gammal journalist tänker ungt

Så här på valdagen för EU-parlamentet är massmedias tunga elefanter ute och dansar. Jan Guillou skrev surt om fildelning. Nu kommer Staffan Heimerson, som är betydligt äldre i gården än till och med Guillou – men han röstar på piratpartiet.

Staffan Heimerson är något av en legend i svensk press, speciellt genom sina många år som utrikeskorrespondent. Han har varit verksam journalist sedan 1950-talet, då Guillou kämpade för att hävda sig på en snobbig privatskola.

Idag har han skrivit en krönika i Aftonbladet om varför han röstar på piratpartiet. Argumenten är friska och slående. Det märks att den gamle senioren hänger med och gläds över internet – i motsats till Guillou som verkar tycka att allt inom IT är larvigt, och fortsätter att knattra på sin gamla skivmaskin.

Läs Heimersons skarpa argument mellan champagneklunkarna. Han är ett härligt bevis på att man inte måste vara under 25 för att hänga med.

Läs även andra bloggares åsikter om Staffan Heimerson, piratpartiet, EU-valet, EU, fildelning.

Jan Guillou ignorerar integriteten

Jan Guillou gör det lätt för sig i kritiken av piratpartiet på själva valdagen, när han i Aftonbladet avfärdar några argument för fildelning men undviker de allra viktigaste, som handlar om medborgarnas integritet. Så mycket av det fria ordets man är han.

Jan Guillou utgår ifrån författarkollegan Lars Gustafssons försvar av piratpartiet, som jag skrev om här. Han fick en del grova pikar av Gustafsson och svarar med samma mynt. Pajkastning i ankdammen.

Men hur kan han fullständigt utelämna problemen för den medborgerliga integriteten, yttrande- och åsiktsfriheten, när han avfärdar det enda partiet som konsekvent tar dessa principer i försvar också på internet? Han som publicist och en tidigare kämpe på yttrandefrihetens barrikader tänker numera med plånboken.

Den lilla risken att fildelning ska minska författarinkomster (som det inte finns minsta belägg för) får honom att ogenerat acceptera myndigheternas och bolagens inskränkningar och övervakning av internet. Han förbigår dessa gigantiska problem med tystnad, för att i stället mena att författare som inte säljer massor av böcker ska hålla käften och överlämna politiken till sådana som gör det.
Makt korrumperar.

Läs även andra bloggares åsikter om Jan Guillou, piratpartiet, fildelning, internet, Lars Gustafsson.

Hare bland Johan Palms fans

Under signeringen som Johan Palm genomförde efter konserten i Malmö dök en hare upp på den slitna gräsmattan – fullständigt orädd, trots de många högljudda och ivriga fansen.

Haren satte maklig kurs rakt mot Johan Palms signeringsbord och stannade först någon meter därifrån, vid stängslet. Kanske den hade respekt för köordningen.

Märkligt orädd hare. De ska väl sky folkvimlet i stället för att uppsöka det? Uppenbarligen har Johan Palm alla möjliga hängivna fans.

Läs även andra bloggares åsikter om Johan Palm.

Johan Palms turnépremiär var en hoppfull start

På själva nationaldagen hade Johan Palm turnépremiär i Malmö. Ett entusiastiskt ungt band ackompanjerade en något osäker och oroad Johan Palm, som ändå övertygade ju mer han blev varm i kläderna. Under turnén kommer den här gruppen säkert att göra ett alltmer gediget intryck.

Det var sol mellan molnen men ganska kyligt i skuggan, när bandet drog igång klockan fem på eftermiddagen i Malmö Folkets Park. På tok för lite natt för en rockkonsert. De avverkade raskt merdelen av låtarna på debutalbumet, som kom för bara några veckor sedan.
Detta var gjort på blott en halvtimme, inklusive extranumret.

Det var för kort. Folkparksspelningar brukar i och för sig inte vara särskilt långa. När jag var rockrecensent var snittet sådär 45 minuter, vilket förmodligen inte har ändrats sedan dess. Men 30 blev lite snöpligt.

Jag hade innerligt föredragit om de vågat dra ut ordentligt på några av låtarna, exempelvis den tunga och känslofyllda All the time in the world, som de tyvärr brände av lite väl tidigt i konserten. Den kom som sådär tredje eller fjärde låt, den plats som de flesta rutinerade band brukar ge åt sin monsterhit (så gjorde t.ex. Eagles med Hotel California på sin Malmökonsert nyligen).
Där borde de alltså snarast ha placerat singellåten Emma Lee.

De hade i och för sig sträckt ut den sköna balladen litegrann, men om de lagt den senare på konserten, rentav som slutlåt före extranumret, kunde de göra en tiominutersversion som hade frälst publiken.

Jag var också förvånad över att de inte gjorde någon enda cover. Enbart låtar från CD:n. Det blev lite enahanda, som om turnén inte vore mycket mer än reklam för skivan. Speciellt eftersom Johan blev känd genom sina innerliga covers i TV-programmet Idol vore det inte fel alls om han gjorde någon egensinnig cover även på turnén – en av låtarna han framförde i Idol, eller någon helt annan personlig favorit.

Band av jämnåriga
Men det fanns mycket annat som satt helt rätt. Framför allt bandet, som består av idel musiker nästan lika unga som Johan. Ofta brukar unga nykläckta stjärnor omges av gamla rutinerade studiomusiker, men det blir mestadels själlöst och alienerat.

Detta unga gäng begick en självklar syntes med Johan och den riktning han ville ge sångerna. Det märktes att de var överförtjusta att vara med på resan.

Rock, inte pop
Så här på turnépremiären satt förstås inte allt som tegelstenarna i en mur, men ändå var det förvånande solitt och övertygande. Entusiasmen ersatte med råge diverse fadäser. När de under turnéns fortsatta förlopp spelat ihop sig lite till kommer det att hänga ihop och ha en riktigt yster slagkraft. Och det kommer att bli tveklös rockmusik, vilket redan denna gång var uppenbart.

Johan har ett rockband, inte ett popband. Dit strävar också deras tolkning av låtarna. Det ska skramla och det ska vara eftertryck. Med detta för ögonen blåste de liv i varenda låt, alldeles oavsett hur jönsigt ett och annat parti av en och annan låt lät på skivan.

Henrik helgjuten

Här måste Henrik Palm, Johans bror, särskilt nämnas. Han hade en scennärvaro och en skön påflugenhet, som om han inte gjort annat i livet än stått på scen. Poserna, gitarrspelet, stödsången, gesterna – han slet med samma energi som förtjusning för att höja konserten så mycket det gick.
Jag kan förstå att Johan absolut ville ha honom med.

Det märktes också att Johan tog väldigt stöd i sin bror. När Henrik en kort stund satte sig borta vid trummorna dröjde det inte många sekunder innan Johan oroligt sneglade åt hans håll. Henrik är oumbärlig för att Johan ska mäkta denna gigantiska utmaning.

Johan hämtade sig
Johan själv var som sagt lite vag precis i början av konserten, men hämtade sig snabbt. Han sparade inte ett dugg på rösten, vilket annars vore en trygghet. Konserter tar på stämbanden, så en röst som inte har härdats i åratal kan plötsligt svika – och då står man där.

Men jag tror just att modet att sjunga ut är vad som ger rösten kraft och ork. Johan sjöng sannerligen ut, och klämde så gott han hann på toner och fraser.
Den snabba kavalkaden av låtar, bitvis nästan som en medley, gav honom inte särskilt mycket tid att suga på sångerna och knåda fram den emotionella förhöjning som han redan i Idol visade sig vara fena på.

Återigen en följd av den korta konserten. De bör nog sikta på att tänja ut den till sådär 45 minuter, för att den ska få allt liv den bär i sin potential.

Dock, de ögonblick Johan hade till sitt förfogande kunde han utnyttja, stundtals med bravur. Han visste var han skulle accentuera och var han behövde explodera, oavsett vad det månde göra med tonsäkerheten. En riktig rocksångare.

Han rör sig inte lika övertygande. Där ska han nog snegla på sin bror lite till. Fast Henrik inte är stjärnan kan han sturskt sträcka ut poser och gester som om han redan vore en legend.

Johan har det definitivt i sig. Han behöver nog bara komma loss lite till och låta överjaget ta rast under framträdandena. Släppa loss, som det heter. Våga vara ohämmad, ryckas med helt av de känslor han vill uttrycka i sångerna.
Sjunga från magen – inte framför allt tekniskt, utan i meningen att hämta sången djupt ifrån sitt inre. Det är bara på ytan som tvehågsenheten kommer och sätter upp hinder.

Jag har för mig att den berömda sångpedagogen Torsten Föllinger brukar insistera på att man ska hämta sången ända nere från skrevet. Han har mest undervisat klassiska sångare, men det idealet är perfekt för just rocksångare. Därifrån kommer den urkraft som kan överväldiga en hel arena.

Det fanns stunder under konserten när Johan hade dylik botten och genast slog kraften i hans artisteri till. Han är ivrig och läraktig, så han hittar nog dit under turnén. Då kommer han, i radarpar med brodern, att översvämma publiken.

Egnare låtar
Jag hoppas att de också ska våga skriva helt egna låtar, förmodligen helst och bäst i par. Vad de helt själva har att säga, och hur de vill uttrycka det musikaliskt, överträffar plättlätt vilka schlagerkompositörer som helst – även vad gäller kommersiellt genomslag.

Det finns en missuppfattning i musikbranschen om att musiker måste prestera hit efter hit, till varje pris. Men för fansen är det personlighet och ärlighet som gäller. Publiken vill möta människan Johan Palm och se hans eget inre välla ut till allmän beskådan. Om så sker blir låtarna klassiker även om de inte toppar singellistor.

Det är klart att några hittar också behövs, men de är farliga om de inte stämmer helt överens med artistens särart och utstrålning. De måste kännas äkta. Annars glöms artisten bort och det enda som fastnar hos publiken är diverse trallvänliga refränger, som ingen tar på allvar.

Johan vill och kan mer. Det märks ständigt på honom – under framträdanden, intervjuer, när han signerar skivor, eller vadhelst – att han är en ständigt reflekterande människa, en iakttagare och grunnare. Det vill vi få inblick i genom hans musik. Vad är det han ser, undrar och konstaterar?
Det bör hans musik utforska.

Jag vågar lova att om skivbolaget vågar släppa loss honom i den riktningen kommer de faktiskt att tjäna ännu mer pengar på honom. Och vad som är etter viktigare: han kommer att vara mer överens med sin artistiska gärning, och därmed bli än mer överväldigande.

Oändlig signering
Konserten hölls i Folket Park mitt i Malmö och den var gratis, så jag hade räknat med hur mycket publik som helst. Men det var det inte. Jag är dålig på att räkna sådana mängder, men det var fråga om hundratal snarare än tusental. Fast grässlänten framför scenen hade en begränsad yta var det gott om lediga fläckar på den.
Kanske var det en anledning till Johans inledande osäkerhet. Hade han hoppats på en större publik?

Men fansen fanns där. De stod tätt packade framför scenen och skrek och filmade med sina mobiler och kastade upp teddybjörnar och snask. Det var riktigt livat.

Och efter konserten, som var lite i kortaste laget för den katarsis som varje föreställning behöver åstadkomma, då skyndade alla fans att ställa sig i kö för att få T-shirts, CD-skivor, affischer och allt möjligt annat signerade av Johan.
Kön blev lång som Midgårdsormen.

Johan visade ett oändligt tålamod med den långa kön av fans. Han inte bara signerade allt vad han orkade, utan lät sig fotograferas med var och en, växla några glada ord, kommentera ditten och datten – och hela tiden se ut att trivas som fisken i vattnet. Inte pompöst alls, utan som om fansen var kompisar och det hela var en sommardag vid stranden.

När jag gick därifrån hade han hållit på med detta i en timma och inte tröttnat ett dugg. Imponerande.

Tidningarna är slöa. På söndagsförmiddagen är det fortfarande bara Expressen som har en recension av konserten på sin hemsida. Inte ens Sydsvenskan, som är hemmahörig i Malmö, har fått upp någon recension.
Nu (på eftermiddagen) har Aftonbladet publicerat sin bitvis ganska snorkiga recension.

PS: Klicka på bilderna för att se förstoringar av dem.

Läs även andra bloggares åsikter om Johan Palm, Idol.

Manliga miljonärer gillar Gudrun Schyman

Gudrun Schymans parti FI har fått en miljon av Benny Andersson för en annonskampanj, som informerar om hur man röstar på dem där deras valsedlar saknas. En demokratiskt angelägen information – men sannerligen inte bara för FI. Och Gudruns maniska feminism är en återvändsgränd.

Den hemlige givaren är avslöjad. Gudrun kunde inte motstå att mot Benny Anderssons önskan namnge honom. På så vis fick hon massor av mediauppmärksamhet så här strax före valdagen.

Bennys tanke är god. Folk behöver upplysas om hur de kan rösta på ett parti vars valsedlar saknas i vallokalerna – en skamlig brist i rutinerna på vallokalerna, som staten förstås borde rätta till med iver och kraft. Men staten styrs av riksdagspartierna, som inte har det problemet.

Bennys tro på Gudrun Schyman är dock mer än lovligt naiv. Hon gör sig själv till hjältinna genom att hänvisa all världens elände till manssamhället. Sålunda säger hon t.ex. till DN om att hennes parti fått ganska lite mediauppmärksamhet inför detta val:
”Piratpartiet är mansdominerat, liksom Junilistan och Sverigedemokraterna. Partier som det skrivits mycket om.”

Heltokigt. Mediabullret om piratpartiet beror inte på dess könsfördelning, utan på att dess huvudfråga varit heta nyheter hur många gånger som helst det senaste året. Sverigedemokraterna är på frammarsch trots allt, och det ger en del nyheter. Junilistan skrivs det inte särskilt mycket om i år, eftersom det inte är mycket nytt med dem. Sammalunda med FI, som inför tidigare val har fått massor med skriverier, när det var något nytt med dem.
Media tänker nyheter, oavsett kön.

Klassamhället
Gudrun resonerar lika förenklat och felaktigt om snart sagt allting inom politiken. Den sortens feminism är inget annat än ett gynnat borgarskap som mörkar klassamhället och berättigar sina privilegier blott i kraft av sitt kön. Gudrun Schyman blundar för de riktigt stora orättvisorna i samhället, genom att gömma dem bakom betydligt mindre sådana.

Det är kanske därför Benny Andersson gillar hennes politik. Den är inget som helst hot mot hans privilegier och väldiga rikedom. Också vid valet 2006 fick FI en miljon av en manlig miljonär – Claes Decker. Gudrun Schyman utgör inget reellt hot mot mäns pengar och makt. Hennes rabiata feminism är i realiteten ett försvar av klassamhället.

DN skriver här, här och här, Svenska Dagbladet här, Aftonbladet här, här och här, Expressen här, här och här, om Benny Anderssons pengar till FI.
Läs även andra bloggares åsikter om Gudrun Schyman, Benny Andersson, FI, EU-valet.

Marita Ulvskog tar bara gräddfil

Marita Ulvskog ville ha en gräddfil in i EU, berättar Svenska Dagbladet. Ingen överraskning från en så härdad makthavare, inte heller hennes slingriga ursäkter där hon åter leker riddare för rättvisan.

Det är Sveriges Radio som fått tag i uppgifterna och konfronterat Marita Ulvskog om dem.

Först gjorde hon som alla politiker: förnekade allt. Men radion hade bandupptagning från hennes uttryckliga försök att få gräddfil upp i EU, framförd till den socialdemokratiska gruppledaren i EU-parlamentet. Då försökte hon i stället få det att framstå som att hon slet för svenska löner, som om bara hon kunde göra det:
”Däremot har vi pratat om att ordna en enkel rak fil för att göra om det lönedumpningsdirektiv som vi fått genom en EG-dom.”

Ulvskog är första namn på socialdemokraternas lista, fast hon inte suttit i EU-parlamentet förr. Redan där en gräddfil, förstås. Ulvskog sitter i partiets topp och utnyttjar det hämningslöst.

Hon är precis den sorts makthavare vi inte behöver: skryter högt med att vara något slags S:t Göran i kamp mot orättvisornas drake, men är hur orättvis som helst när det gynnar hennes egen ställning.
Jag ogillar speciellt hennes lika ideliga som hycklande indignation, med hårda ord om alla andra som ett sätt att framhäva sin egen förträfflighet.

Ett parti med sådana figurer i toppen behöver saneras.

Läs även andra bloggares åsikter om Marita Ulvskog, gräddfil, EU, EU-valet.

Upphovsrätten ska inte gälla för privat kopiering

I Svenska Dagbladet argumenterar forskaren och författaren Henrik Brändén för att vi ska skrota upphovsrätten, eftersom modern teknik gjort den omöjlig att upprätthålla. Han resonerar klokt – men jag saknar en åtskillnad mellan kommersiell och privat kopiering. Det är den stora poängen, oavsett teknikens landvinningar.

Jag har för mig att privat kopiering av upphovsrättsskyddade verk har varit tillåtet – i Sverige fram till 2005, när plötsligt också det gjordes olagligt, hur absurt det än är. Jag tycker absolut att vi ska återgå till att all privat kopiering är tillåten, oavsett omfattningen på den.

Men – och detta är ett väsentligt men – kommersiell användning ska fortfarande kräva upphovsmännens godkännande och ersättning till dem. Om företag kopierar verk för att sälja dem, måste de ha tillstånd från upphovsmännen och betala royalty. Det är högst rimligt.
Ska det tjänas pengar på upphovsmäns verk så ska självklart upphovsmän ha en betydande del av de pengarna.

Fram till dödsdagen
Idag gäller denna rätt inte bara under upphovsmannens hela livstid, utan dessutom 70 år fram (i vissa länder ännu längre). Det är absurt. Jag vill ha upphovsrätten i behåll på mina böcker så länge jag lever, och ska baske mig ha royalty när de säljs. Jag vill också kunna bestämma vilka som får massproducera och sälja dem.

Men efter min död kvittar det lika. Det finns ingen anledning att släktingar ska ärva den rätten. De har inte skrivit böckerna.
Vad som ofta sker är i stället att släktingar i luven på varandra, eller med någon ängslig syn på hur avlidna konstnärers verk ska bedömas, krånglar till den fortsatta spridningen av verken. De kan till och med stoppa den helt.
Det är dumheter, som borde avskaffas.

Men när upphovsmännen är i livet får man anta att de vet bäst hur deras verk ska hanteras på marknaden. Däremot ska de inte ha rätt att hindra läsare, lyssnare och tittare från att obehindrat sprida sina upplevelser vidare till vänner och likasinnade. Det är kulturens näring och mission, det är också varje konstnärs högsta önskan.

Läs även andra bloggares åsikter om upphovsrätt, fildelning.

Rökarna ska ha betalt för att de dör fortare

I en debattartikel i Expressen konstaterar Fredrik Johansson att rökare borde få högre pensioner, eftersom de lever kortare och därför kostar mindre. Inte mer än rätt.

Nyss fick vi veta att Skandia höjer försäkringarna för rökare, eftersom de oftare drabbas av ohälsa. I så fall är det inte mer än rätt att rökarna får högre pensioner, eftersom de har kortare medellivslängd – så mycket som uppemot tio år kortare än icke-rökare.

Enligt Fredrik Johansson är det redan så i England, där ett försäkringsbolag ger bättre pensionsvillkor för rökare.
Annars är hans text lite svår att tolka – är det rena allvaret eller ironiskt menat? Oklarheten är säkert avsiktlig.
Han tillför ändå perspektiv på den otäckt ensidiga förföljelsen av rökare.

Läs även andra bloggares åsikter om rökning, rökare, pension.

Min röst i EU-valet

Nu har jag röstat i EU-valet. Jag poströstade inne på det nya köpcentret Entré i Malmö, eftersom jag kommer att vara på resande fot på söndag. Det var ingen lätt sak att välja valsedel. Det är det aldrig. De etablerade partierna gör metod av att tycka en sak före valet och agera likgiltigt för det därefter. Man kan inte veta vad man väljer.

Mest är det gamla rutinerade politiker som vill åka ner till EU-parlamentet och glassa i maktens högborg. Jag får ideligen känslan att det handlar mer om att dessa gamla rävar (såväl partier som personer) vill se om sina hus snarare än tillföra något till EU-bygget.

Pampar
Socialdemokraterna har inte varit särskilt socialdemokratiska på väldigt länge. Nu är de blott pampar som ser politik som att lägga pussel, utan någon vision om mål eller ideologiskt innehåll. Allt är tänjbart och förhandlingsbart. Deras drivkraft är föga mer än deras egen välbärgade existens.

Marita Ulvskog, som toppar deras EU-lista, är en särdeles olämplig makthavare, eftersom hon fullständigt saknar ödmjukhet. Hon vräker ur sig kompromisslösa ståndpunkter med ringa täckning och hånfulla angrepp mot alla som inte tycker precis som hon. Hon använder ideologiska floskler för att berättiga sin egen makt, men saknar fullständigt lyhördhet. Sådana människor borde inte ha någon makt alls.

Professionella politiker
Folkpartiet toppas av Marit Paulsen, som kallas författare på valsedeln. Men har hon inte varit professionell politiker hur länge som helst? Hon är lika självgod som Marita Ulvskog, men på ett annat sätt. En präktighetens prästinna. Hon låtsas tala snusförnuft och folklighet, men beräkningen och manipulationerna smattrar.
Vad hon egentligen har att göra i EU är svårt att förstå. Det är väl något med bönderna. Inte precis min kopp te.

Olle Schmidt har gjort intryck på mig som en seriös och hedervärd politiker. Han är för sansad och stillsam för att hamna på löpsedlarna särskilt ofta, men därmed är det också svårt att se vad annat han ska göra i EU än undvika att skaka båten. Jag tror han är en sådan som hellre gör ingenting än något som kan oroa.

Det kan gälla för hela hans parti, när de inte väljer en utpräglat opportunistisk ståndpunkt för att kämpa till sig lite röster i något val.

Bönder
Centerpartiet har jag aldrig riktigt kunnat med, även om jag tycker att deras partiledare ofta är en frisk fläkt i debatten – också när jag inte alls håller med henne, vilket oftast är fallet. Men Maud Olofsson kandiderar förstås inte till EU-parlamentet.

De har inte profilerat sig särskilt, utöver lite miljöfrågor de stulit av miljöpartiet, och så den där bondegrejen.
Jag kan inte låta bli att ana ett bakåtsträvande naturlyriskt drag över hela detta parti. Bondeförbundet sitter kvar i dem. Har de över huvud taget någon ideologisk botten?

Bibeln
Kristdemokraterna är alldeles omöjliga. De velar hit och dit när det inte gäller hjärtefrågorna, där de alltid har en ståndpunkt som de hämtar från en frireligiös tolkning av bibeln. Det medger de aldrig, vilket bara gör saken värre.
Så kan man inte bedriva politik. Det leder rätt åt fanders. Ju större deras inflytande blir, desto mer kommer det att märkas – så det är bara att hoppas att det aldrig sker.

Dessutom saknar deras stelbenta moral varje ansats att tänka förstående och kännande, så i längden kan de inte bli annat än skoningslösa – om de får chansen.

Deras valsedel är underlig. Yrkena som anges på flera av kandidaterna är knappast yrken: fil.kand., opinionsbildare, fil.dr., teologie dr. Jag antar att det betyder att de är professionella politiker, utan att vilja medge det.

Nato är inte EU
Moderaternas lista toppas av Gunnar Hökmark, ännu en gammal ringräv i politiken. Förutom en trånad efter inträde i Nato, vilket inte alls är EU:s bord, vet jag inte riktigt vad moderaterna vill ha ut av EU. Mera ära, förmodligen.
Reinfeldt ska ju snart ordföra hela EU, så hans parti vill säkert bara att allt ska vara frid och fröjd åtminstone det närmaste halvåret.

Jag tror inte att moderaterna har ett dugg ambition att motverka den centralisering och maktkoncentration som EU kan leda till. Snarare tvärtom. För att inte tala om näringslivets inflytande över Europapolitiken.

Moderaterna spelar falskt, eftersom alla deras viktigaste kort ligger utanför det parlamentariska. De vill att marknaden ska sköta sig själv, fast den nyss bevisat att den inte klarar det. Inget bra recept för Europa.

Ingen internationalism
Vänsterpartiet är förstås av så gott som motsatt ståndpunkt. Om jag har fattat det rätt vill de egentligen att vi inte alls ska vara med i EU. Jag förstår inte riktigt varför. En socialist borde väl med automatik vara internationalist?

Jag tror att i EU krockar vänsterns olika ideal med varandra, och de vet inte riktigt hur de ska reda ut saken.
De är i alla fall väldigt uppriktiga med att deras toppkandidater är professionella politiker.

På sjunde plats hittar jag en aikidokamrat: Jöran Fagerlund, som bor i Göteborg. Det står grafisk formgivare på honom men vad jag vet är han något slags politisk sekreterare i kommunen, så där är det lite falsk marknadsföring.
Nå, han är en vettig karl, hur som helst, så det vore frestande att rösta blott och bart på honom – men jag skräms av vänsterpartiets fanatiska rättrådighet och politiska korrekthet, som mycket ofta blir väldigt lomhörd och onyanserad.

En gnutta grönt
Miljöpartiet är vad jag förstår starka motståndare till hela EU-idén, så de har inte mycket att göra i Strasbourg och Bryssel. EU torde inte läggas ner inom det närmaste, och det är ingen poäng med en politik som bara ska begränsa dess spelrum så mycket som möjligt.

Miljöpartiet håller säkert på att utveckla ett slags konstruktiv politik för EU, men deras motsträviga grund gör ett sådant företag näranog utsiktslöst. Annars tycker jag att de ofta har ståndpunkter jag kan både respektera och dela. En frisk röst sådär från sidan, såsom vänstern kunde vara om de inte hade fastnade i sina föråldrade principer.

Och jag är alldeles övertygad om att den gröna rörelsen behövs i europeisk politik. Annars blir allt bara industrialism och accelererad BNP till vilket pris som helst.

EU-fientliga
Junilistan har aldrig lockat mig. De vill ut ur EU, men jag är rätt förtjust i tanken på ett förenat Europa och det suddande av alla möjliga gränser som det kan innebära. Ett krångligt och vanskligt projekt, förvisso, men definitivt värt att fortsätta med.

Faktiskt kan EU-gemenskapen vara befriande gentemot nationella särintressen och maktstrukturer som praktiskt taget kväver sina egna medborgare. Så junilistan är inget för mig.

Sverigedemokraterna kan knappast heller ha något i EU att göra. De vill ju göra Sverige svenskare, vilket inte kan innebära annat än skarpare gränser och isolationism. Det håller inte, och framför allt: det är inget kul.
Sverige utan Europa är ett grådaskigt land.

FI har förstås Gudrun Schyman som förstanamn. I hennes världsbild är alltihop männens fel. Det är så dumt att jag bara kunde ha minsta respekt för ståndpunkten om hon själv vore man och därmed inte kunde förklara sig som hjälte bara på grund av sitt kön.
De har förstås också blott kvinnor på listan. Könskriget som princip. Vart kan det leda?

En viktig fråga
Piratpartiet anklagas för att vara ett enfrågeparti, men riksdagspartierna är med sina murriga ideologier numera närmast att betrakta som nollfrågepartier, och det kan knappast vara bättre.

Och den fråga som sägs vara piratpartiets enda är ingen liten sådan. Informationsfrihet och ett oreglerat internet. I mina ögon är internet första gången i världshistorien som yttrande- och åsiktsfriheten blivit realitet för folkflertalet. Demokratin har fått en arena som faktiskt är demokratisk.
Jag har svårt att se någon fråga i dagsläget som viktigare, eftersom det demokratiska meningsutbytet är en förutsättning för själva demokratin och därmed för politikens framtid.
Det är värt en röst.

Piratpartiet är också cool genom att inte ange några yrken på sina kandidater. Jag antar att flera av dem är arbetslösa...

Pressen
Tidningarna har skrivit massor inför detta EU-val, vad jag kan minnas mer än någonsin förr. Det är förmodligen ett resultat av att internet har gjort oss mer kosmopolitiska än någonsin förr, så tidningarna måste hänga med.
Här är en klase av alla artiklar som har skrivits om EU-valet:

DN här, här, här, här, här, här, här
här och här, Svenska Dagbladet här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här och här, Aftonbladet här, här, här, här, här, här, här, här, här och här, Expressen här, här, här, här, här, här, här, här, här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om EU, EU-valet.

Man får röka – men ingenstans

Förföljelsen mot rökarna fortsätter. Nu krävs rökförbud även på uteserveringar – och att rökrutor ligger långt från restaurangernas ingångar. Som om det vore senapsgas. Börjar inte det här bli larvigt nu?

Ordföranden i hotell- och restaurangfacket, Ella Niia, har tillsammans med några personer i Svenskt Nätverk för Tobaksprevention (bara namnet...) skrivit en debattartikel i Svenska Dagbladet där de kräver att rökning ska förbjudas även på utomhusserveringar:
”Som gäst ska man inte tvingas sitta inne om man vill ha rökfri miljö.”
Så var ska en rökare få sitta?

Men de nöjer sig inte med det. De vill också att rökrutor utanför krogar aldrig får ligga i anslutning till entrén:
”Gäster ska ha rätt till rökfri miljö på serveringen även när de kliver in och när de lämnar den.”
Är den sekunden så förfärlig?

En otäckt intolerant attityd blottar sig likt huggtänder i denna klappjakt på rökare. Och det är så opportunt. En del människor kastar sig glatt in i lynchmobbar så fort de har chansen att göra det ostraffat.

Kanske leder det till färre rökare i framtiden, det är osäkert – men det leder definitivt till en allt hårdare socialdarwinistisk människosyn. Är du inte felfri så ska du exkluderas.
Ändamålen helgar inte medlen.

Svenska Dagbladet skriver om förslaget här och här, Aftonbladet här och här, Expressen här.
Läs även andra bloggares åsikter om rökning, rökförbud.

Fildelning minskar inte DVD-försäljningen

På Second Opinion har Jannike Runquist letat reda på siffrorna för DVD-försäljning. Tvärs emot den missuppfattning som tyvärr spritts i pressen har försäljningen ökat stadigt sedan tekniken introducerades. Trots fildelning.

I rättegången mot The Pirate Bay, och i den offentliga debatten, har upprepade gånger påståtts att DVD-försäljningen minskar till följd av fildelning. Det är inte sant. Statistiken från Sveriges Videodistributörers förening visar en stadig ökning sedan 1998.

Det är alltså fullt möjligt att fildelning i stället kanske till och med stimulerar DVD-försäljningen – genom att öka intresset för filmer. Någon skadeverkning återstår hur som helst att bevisa.

Branschen måste börja med att medge att varje piratkopierad film inte är ett köp som inte blev av. De flesta fildelare har helt enkelt inte råd att köpa alla filmer de vill se.

Läs även andra bloggares åsikter om DVD, fildelning, film.

Barn måste få välja religion själva

Skollagen ska ändras så att föräldrar inte längre kan vägra att deras barn undervisas i vissa ämnen. Det var på tiden. Föräldrar är verkligen ingen garanti för att barn får chansen att leva ett liv efter egna önskemål. Därför måste föräldrars rätt att styra sina barns framtid begränsas.

Inom vissa religiösa grupper förbjuder föräldrarna sina barn att delta i exempelvis gymnastiken och sexualundervisningen. En undersökning från 2006 visade att det gällde så många som 27% av utlandsfödda flickor och 17% av utlandsfödda pojkar.
Gamla förtorkade ideal ligger bakom detta, och det ska barn inte lida av – de har ju inte fått välja sina föräldrars världsbild och övertygelse.

Vi kan inte ha ett samhälle där vi kommit överens om vissa självklara rättigheter för våra medborgare, och sedan medge undantag för detta av religiösa eller andra obskyra skäl. Barn kommer förfärligt i kläm, i synnerhet flickor.

Det är bara en opportunistisk feghet hos politikerna som gjort detta möjligt. I längden kan det bara leda till ett fundamentalt segregerat samhälle, där barn som fastnat i fällan blir bittra vuxna – svikna av både sina föräldrar och det samhälle som ska garantera deras rättigheter, även gentemot föräldrarna.

Friskolor
Oppositionspolitiker varnar för att det ska leda till ökad segregation och att dessa föräldrar placerar sina barn på friskolor där deras vilja respekteras. Men är inte det att helt ge upp?

Varför skulle friskolor ha rätt att exkludera barn från gymnastik och sexualundervisning? Eller för den delen – varför ska friskolor ha rätt att indoktrinera barnen med en viss religiös grundsyn när inte den vanliga grundskolan får göra det?

Barn behöver skyddas från sina föräldrar. Religionsfriheten måste innebära att barn undervisas sakligt om religionerna och ges möjlighet att själva välja hur de ska förhålla sig till dem.
Och alldeles säkert vill barn helst delta i samhället på samma villkor som andra barn, inte förvisas till en trångsynt värld där deras föräldrar bestämmer vad de får se, göra och lära sig.

Religionerna sätter barnen i isoleringsceller. Det kan vi inte acceptera.

DN skriver här, Svenska Dagbladet här och här, Aftonbladet här och här, Expressen här om förslaget.
Läs även andra bloggares åsikter om sex, skola, sexualundervisning, gymnastik, religion.

När artisterna själva får bestämma

Advance Patrol ger ut sin nya skiva fritt på The Pirate Bay. Det är deras svar på att skivbolaget använde förra skivan för att stämma TPB – utan att artisterna ens blivit tillfrågade. Därmed är det tydligt vilka som är upphovsmännens verkliga fiender.

När några film- och skivbolag stämde TPB var Advance Patrols förra skiva ett av de verk som bolagen ville ha kompensation för, eftersom den gick att ladda ner via TPB. Advance Patrol blev aldrig tillfrågade om saken, fast bolagen agerat med hänvisning just till upphovsmännens rättigheter.

Nu svarar Advance Patrol genom att ge ut sin nya skiva på TPB för fri nedladdning och fildelning. Deras bevekelsegrund är en helt annan än skivbolagens, som de själva förklarar i DN:
”Vi står på olika sidor av saken, det vill säga att vi som artister först och främst vill se till att vår musik finns i folks lägenheter. Inte att dra in pengar, vilket är skivbolagets roll.”

Märkligt nog kunde skivbolaget mot artisternas vilja använda förra skivan i åtalet mot TPB. De gör det med stöd av den luriga juridiska finten “upphovsrättsinnehavare”, som alltså inte är lika med upphovsman, utan det bolag som gör pengar på försäljningen.

Underlig ordning. Principen för upphovsrätt är ju självklart att artisten ska kunna styra över sina verk. Bolagen går runt detta genom att i kontrakt tillförskansa sig rättigheter som egentligen går långt utanför vad andra än själva upphovsmännen borde få ha.
Följden kan i längden bara bli att upphovsmän helt vägrar att skriva kontrakt med bolagen. Det går ju numera att sprida sin musik över hela världen utan bolagens hjälp.

Också på denna punkt är bolagens aggressiva linje rena självmordet. De gör sig omöjliga genom att inte bara jaga artisternas fans, utan också genom att utnyttja artisterna på sätt som går tvärs emot deras önskningar och övertygelser. Det håller inte.
Adjö skivbolag.

Här skriver DN och Svenska Dagbladet om Advance Patrols nya skiva.
Läs även andra bloggares åsikter om Advance Patrol, The Pirate Bay, TPB, fildelning.