Det är artisterna som är behållningen med Malmöfestivalen. Igår såg jag Jakob Hellman och Dolly Daggers, sannerligen olika i allt utom lustupplevelsen de gav sin publik – och skrattsalvor.
Jakob Hellman blev legend redan vid sin första och hittills enda skiva med egna låtar, som kom ut 1989. Sedan dess har han gjort lite covers och lite gästspel, men börjar röra sig lite mer nu. Förhoppningsvis ska han äntligen släppa ifrån sig nya låtar, men det återstår att se.
På Malmöfestivalen uppträdde han så udda som han förmodligen själv föredrar det – tillsammans med en handfull ståupp-komiker, som höll monologer mer eller mindre löst baserade på varsin av Jakobs sånger. Efter varje monolog framförde sedan Jakob låten i fråga, så innerligt och intensivt närvarande i den att man som publik var nära att tappa fotfästet. Riktigt lysande.
Det är en särdeles egenskap, på gränsen till magi, att han efter så många år förmår göra dessa låtar med dylik nerv och inspiration, som om de alldeles nyss komponerats av honom, eller rentav improviserats fram i ögonblicket. Man får verkligen hoppas att han fortsätter och fortsätter.
När han dök upp i svenskt musikliv jobbade jag som rockrecensent på DN och skrev om honom, då han i april 1989 gjorde en konsert på rockklubben Melody i Stockholm. Det var när han nyss gjort sensation och plockat hem en Grammy som bästa nykomling. Vara vänner var på allas läppar.
Jag var inte nådig mot honom, som synes i recensionen (klicka på bilden för en förstoring), men jag avslutade i alla fall med en förhoppning som jag efter gårdagens framträdande på Malmöfestivalen anser bekräftad.
Dolly Daggers i duggregn
Tidigare på kvällen såg jag på en kamrats inrådan Dolly Daggers, ett Malmöband jag dittills inte haft en aning om. De hade en frejdig och busig konsert som sturskt trotsade det tidvisa regnet, och sammalunda gjorde vi i publiken.
Sångaren Ludvig Sersam for runt hela tiden och hittade på små hyss. Han medgav utan omsvep att det tröttade ut honom att göra detta på en scen så mycket större än han var van vid. De får nog vänja sig, för jag kan inte tänka mig annat än att de mer och mer kommer att uppträda på sådana.
Dolly Daggers spelar en glad rock med rötter i 1980-talet, men också med ett utspel och en självironi som får mig att tänka på Ola Salo och the Ark, eller kanske Robbie Williams. De gör sig det där extra besväret och lägger till diverse muntra hugskott, som i underhållningsbranschen skiljer agnarna från vetet.
Läs även andra bloggares åsikter om Jakob Hellman, Dolly Daggers, Malmöfestivalen, musik, ståupp.
tisdag 24 augusti 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Fast inte är väl Jakob Hellman en legend? Han finns ju på riktigt. Möjligen är han väl en levande legend. :-)
SvaraRaderaVad glad jag blir att Hellman är tillbaks på scenen. Jag kände honom litegrann för några år sen och besökte då bland annat en malmöfestival i hans sällskap. Det var några år efter att han dragit sig undan rampljuset. Som det ryckte i hans musikersjäl vid karaokescenen den gången, han var faktiskt på vippen att gå upp! Och när Peps sjöng på stora scenen hade jag lyckan att få vara med om hur en urmusikalisk människa lyssnar på musik, med helt öppet sinne. "Det blir inte bättre" minns jag att Helmman tyckte om Peps' "En liten röd tocke".
SvaraRaderaSå såg jag honom som medverkande i ett barnprogram nu i somras och det märks att han har gått igenom nåtslags prövning i livet och fått allt med sig. Han var så respektfull och ömsint mot den unge killen som han fått i uppgift att köra för att jag blev direkt rörd.
Jag tror att få artister har mer att komma med än Jakob Hellman, och då menar jag såväl musikaliskt som mänskligt. Wish I´d been there.
Vad gäller recensionen, som jag först nu läste, så hade du både rätt och fel tycker jag. Lyssnar man på Hellman med rocköron har han förstås inte så mycket att komma med. Som poppig trubadur desto mer. Och visst har hans texter djup! Jag har alltid tyckt att de varit imponerade 20-åriga, alltså att han lyckats fånga den där känslan av att vara nyutflugen vuxen och ännu bara nätt och jämnt tro på den nyvunna friheten. Man testar attityder, säger "gift dig med mig" och nyper sig i armen för att man faktiskt KAN gifta sig med någon nu och inte längre är ett barn. "Eller pröva att säg det själv" lägger han till som en bekräftelse på att han mest är ute och testar vuxenattityder. Ungt, naket och sårbart.
SvaraRaderaSå skapade han ju också något av en ny genre, den där kåserande dagboksaktiga som många sen tagit efter men kanske ingen lyckats med lika bra. "Natten är vacker och månen är full och du är som natten och jag är som månen ... och du är som jag..." Se där en textrad som står sig. Och hennes sätt att flytta höfterna försiktigt och banden om handlederna... Nog står hon kvar för mitt inre efter alla dessa år, alltid!
Mattias, inte för att jag vill riva i såret - men du skulle verkligen ha varit där. Allt det du uppenbarligen kände i hans konstnärskap kom fram. Nu hoppas jag bara att han har nya låtar i sig också.
SvaraRaderaMin recension från 1989 var lite dryg, men den handlade mest om hans live-framträdande, vilket inte alls gjorde samma intryck på mig som nu, 21 år senare. Och det beror nog mer på honom än på mig.
Jag tror inte att Hellmans scenskräck och prestationsångest är någon större hemlighet. Jag kan tänka mig att det var den som tog såna former att hans konsert den gången inte blev vad den borde. Ironi och förställdhet tog kanske över - eller nånting ditåt.
SvaraRaderaJag tycker mig förstå att Hellman åtnjuter en enorm respekt bland sina kolleger och att han får mycket stöd av dem. Jag hoppas som du att så mycket vatten har runnit under de Hellmanska broarna att han är redo för en riktig come back. Men bara om han själv mår bra av det, förstås.
Hur lätt kan det förresten vara för vem det vara månde att slå igenom med dunder och brak vid bara drygt tjugo års ålder? Hans skiva rankades som den bästa svenska genom alla tider - före ABBA - i nån kvällstidningssammanställning inför milleniumskiftet. Inte konstigt att han brände sina reläer.
Hejsan
SvaraRaderaJa är det någon som kan lyfta en festival så är det en artist som Jacob Hellman. För Malmöfestivalen behöver ett rejält ansiktslyft snart...tycker jag som är Malmöbo sedan 1967