Ibland är musik på riktigt

Idag är sista dagen på årets Malmöfestival och jag hade turen att få en strålande final: Honningbarna, ett friskt punkrockband från Norge. Det var så överväldigande och härligt att jag blev riktigt gripen. Sedan gjorde sig den våta väderleken påmind och jag cyklade hem. Det var bra så.

Honningbarna har den där märkliga kvaliteten som slår igenom alla och envar. Det går inte att se likgiltigt på dem. Det går faktiskt inte heller att göra det ogillande, vad man än anser om ivrig punkmusik med slagordsstinn lyrik. Det här bandet gör sin musik självklar för varje öra och uttrycket spritter i varje själ.

Man blir glad, precis som sångaren Edvard Valberg hela tiden är. Och riktigt skoj har både han och vi det när han ger sig på sin cello – ett udda inslag i dylik musik, men den blir lika självklar som allt det andra. Inte sökt, inte märkvärdig, bara ännu ett instrument att spela punkrock på.

Musiken är finurlig och mer avancerad än den må verka på ytan. Musikerna låter ana gedigna kunskaper, vilket inte ett ögonblick hindrar dem från att leka glatt och respektlöst i sin genre, som de då och då tänjer på rätt ordentlig.

Det är framför allt så friskt och helhjärtat att man måste bli rörd. Jag blev det till tårar, till min egen förvåning.

När jag var rockrecensent på DN, för rätt många år sedan nu, var vi ett skrå som längtade efter just att bli gripna, att bevittna något som inte bara var den vanliga lunken av skivbolagsprodukter och övervintrade artister från forna glansdagar. Något nytt, som kunde överraska och få oss att sträcka oss på tå. Det hände inte ofta.

Honningbarna hade precis det.

Skön show var det också. Sista numret slank både sångaren och gitarristen ut till publiken och gjorde låten därifrån, ivrigt dansande tillsammans med ögonblickligen euforiska åhörare.

De bjöd på sig själva, som det heter, men inte som någon marknadsföring, utan i pur förtjusning över att väcka publikens förtjusning. Precis vad det ska handla om, men alltför sällan gör i det som tyvärr kallas showbusiness – eller ”branschen”, som man säger på svenska. Konst är ingen bransch, den har bara råkat bli gisslan i en.

Ett sådant band kan gå hur långt som helst. Honningbarna sjunger visserligen på norska, vilket reser vissa hinder, och kanske är de helt nöjda med det. Annars har jag svårt att se något hörn i världen som skulle kunna stå emot dem.

Läs även andra bloggares åsikter om Honningbarna, punkrock, Malmöfestivalen, musik Intressant?

Kulturkrock på konsert

Jag såg det danska bandet Our Broken Garden uppträda på Malmöfestivalen. Jag fann deras konsert fängslande, men som synes på fotot ovan var det olika med den saken.

Ynglingen till höger läste oavbrutet i sin bok, som för honom måste ha varit än mer fängslande än konserten. Men då undrar man varför han gjorde det precis framme vid avspärrningen (som i och för sig denna dag var överflödig).

Läste han demonstrativt, eller fann han kanske att musiken var utmärkt bakgrund till historien som utspelade sig på boksidorna? Hade han måhända en ypperlig simultankapacitet?

Hur som helst, jag höll min uppmärksamhet på Our Broken Gardens framträdande och skulle nog ha gjort det även med en aldrig så god bok i handen. De spelade en härligt egensinnig musik, tung och samtidigt svävande. De skapade en stämning de höll så myndigt fast vid att även den bit av Pink Floyd de busade med att inkludera lät som en låt av Our Broken Garden.

Det är nog i synnerhet sångerskan Anna Brønsted som utgör kärnan och nerven i bandet med sin koncentrerade och påträngande sång, men jag tyckte att även trummor, bas och gitarr gjorde sitt till hur fullödigt som helst. Trummornas tyngd var klippan slottet stod på och gitarren flödade ibland ut i solon som var lystet luddiga.

Jag vågar lova att läsaren på bilden (klicka på den för en förstoring) missade något genom att låta uppmärksamheten stanna på boksidorna. När konserten var slut efter sådär trekvart fanns ju hans bok kvar oskadd, så läsningen hade kunnat skjutas upp.

Var verkligen boken så bra att han inte förmådde slita sig från den? Trots att jag själv är författare måste jag medge att ytterst få böcker har sådan magnetism, förmodligen mina egna böcker inräknade.

Läs även andra bloggares åsikter om Our Broken Garden, musik, Malmöfestivalen, litteratur. Intressant?

Hur festlig är Malmöfestivalen?

De senaste åren har Malmöfestivalen blivit tilltagande trist, som om luften gått ur den. När jag bläddrar i programmet för detta års festival, som startar på fredag, förstår jag varför: Politisk korrekthet mal sönder festen.

Det är slående uppenbart i festivaltidningen, som alla Malmöbor får i sina brevlådor. Den genomsyras av PK, som vilket politiskt partiprogram som helst. En del av det må möjligen vara åtminstone en smula behjärtansvärt, men inget avviker från den sociala vardagens beskäftighetsbrus – och inte är det ett dugg fest.

Redan på första uppslaget i festivaltidningen slås det på trumman för hemslöjd, läxläsningshjälp till skolbarn i Malmö, samt vegetarisk mat för miljöns skull. Hur party är det?

Maten har alltid varit en central ingrediens på Malmöfestivalen. Det blev jag sannerligen varse när jag i tolv år som Sydsvenskans krogrecensent Bong gick runt och prövade vad de otaliga stånden hade att erbjuda, tills det stod mig upp i halsen. Sådant orkar man bara med en gång om året.

Nu har kommunens festivalledning beslutat att alla stånd måste ha minst en vegetarisk rätt, för att ”minska vår klimatpåverkan”. Dessutom ska kaffe, te och socker vara ekologiskt, ingen fisk från överfiskade bestånd får serveras och inget kolsyrefritt vatten på burk eller flaska får säljas (därmed är det fortfarande grönt för Ramlösa, som har bubblor).

Förutom hysterin i reglerna kan man undra hur det mäter sig mot det enkla faktum att festivalens mat och dryck serveras i engångsförpackningar. Och det där med vattnet – det kan ju bara leda till att folk nödgas köpa mindre hälsosamma drycker. Sila mygg och svälja kameler, heter det.

Läxhjälp Malmö är en verksamhet som på flera sätt stöds av Malmöfestivalen, bland annat med insamlingsbössor. Det är en ideell verksamhet där skolbarn får hjälp med läxorna. Festivalgeneralen Karin Karlsson säger mer än lovligt naivt: ”Alla barn i Malmö ska gå ut med godkänt betyg i alla kärnämnen.”

Jag tycker att läxor i sig är inget annat än skolans fiasko: vad barnen inte lär sig på lektionerna beordras de i stället att lära sig själva hemma. Det är också ett uttryck för kärnfamiljens tillkortakommanden: föräldrarna borde ge all den läxhjälp som kan behövas. Men framför allt: är det verkligen en välgörenhet i denna vår värld som ropar mest på  uppmärksamhet?

Biståndsorganisationerna i vårt land har de senaste åren blivit alltmer inriktade på stöd som stannar i Sverige, som om vi numera levde under parollen envar sig själv närmast. Det gäller framför allt Rädda Barnen, som sällan bullrar om annat än vad svenska barn må behöva. Läxhjälpsprojektet genomförs dock med Röda Korset och Individuell Människohjälp, som tydligen följer i Rädda Barnens spår.

Det verkar vara si och så med läxorna i Läxhjälp Malmö En av ledarna för verksamheten säger i festivaltidningen: ”Ibland när de inte har någon uttalad läxa läser vi en bok tillsammans. Eller så får de berätta om något de tycker är intressant.”

Det tycker jag låter både viktigare och mer givande än läxläsning – men det avslöjar att detta är ren fritidsverksamhet. Barnen har någonstans att gå, där de kanske även får vuxenkontakt i avspända former. Gott så, men knappast skäl att prioritera framför de globala behoven av insamlingsbössor.

Nej, vad Malmös barn – precis som alla andra invånare i staden – framför allt behöver är åtminstone en veckas fest om året, där man kan glömma vardagens bekymmer och därmed få inspiration och kraft att ta itu med dem därefter. En festival ska inte vara nyttig, utan festlig. Annars är det helt enkelt ingen festival.

Läs även andra bloggares åsikter om Malmöfestivalen, läxhjälp, politisk korrekthet. Intressant?

Baksmälla på DN?

Även på DN har det uppenbarligen firats midsommar. Rubriksättningen är sådär kryptisk som den lätt blir när man inte riktigt orkar tänka efter. Se ovan.

Redan huvudrubriken om 200 sovrum förbryllar. Är det just blott sovrummen i en lång rad olika lägenheter som en privatperson på något sätt har tilldelats? Underrubriken i blått blir än mer besynnerlig. ”Vanlig människa” – alltså inte en ovanlig människa? Är det månde ett politiskt korrekt sätt att markera någon som inte hör till överklassen?

Själva artikeltexten förklarar att det är en gammal militär anläggning i Norge, något slags mastodontiskt skyddsrum i fjällen, som sålts till en privatperson för 1,3 miljoner fast den skulle kosta 100 miljoner att nybygga.

DN försöker göra nyhet av det faktum att priset var så lågt, men försvaret har försökt få lokalen såld i fyra år utan att lyckas, så inte undra på. Dessutom – klart att det skulle vara svindyrt att bygga något dylikt nu, men vad har det med saken att göra när norska försvaret inte anser sig behöva det?

Nyhetstorka och allt det där. DN toppade förstås nätupplagans förstasida med ”nyheten” att midsommarnatten varit bråkig, beledsagad av ett fotomontage minst lika kryptiskt som ovannämnda rubrik. Någon som kan gissa vad högra bilden föreställer?



Läs även andra bloggares åsikter om midsommar, DN, bakfylla. Intressant?

A- och B-lag på arbetsmarknaden

EU-kommissionen morrar till mot svenska regeringen, som trots EU-beslut inte har lagstadgat lika rättigheter för anställda i bemanningsföretag. Vi har fått en arbetsmarknad med A- och B-lag, alltihop för att kringgå LAS, lagen om anställningsskydd. Klassamhället i retur.

Det svenska samhället är inrättat efter de fast anställda, som ständigt gynnas och skyddas av regelverk, arbetsmarknadspolitik och fackförbundens ansträngningar. Men det är allt fler som står utanför denna ordning – dels de helt arbetslösa men också de som anlitas av bemanningsföretag i underliga anställningsvillkor, som arbetsmarknadens parter ignorerar.

Bemanningsföretagen har växt explosionsartat av ett enda skäl: De erbjuder ett sätt för arbetsgivare att komma runt LAS. Många företag föredrar därför att anlita personal som de inte har eget arbetsgivaransvar för. Bemanningsföretagen erbjuder arbetskraft i slit-och-slängmentalitet.

EU har sagt ifrån (se DN). Bemanningsföretagsanställda ska inte ha sämre villkor än den ordinarie personalen på arbetsplatsen där de hamnar. En självklarhet, kan man tycka – om man inte är den svenska regeringen. Inte heller fackförbunden bryr sig. Trots EU-direktiv har Sverige ännu inte infört sådana självklara likabehandlingskrav.

I stället har vi fått ett samhälle med en andra klassens medborgare – de som saknar fast anställning där de faktiskt arbetar och aldrig får det. De är i jämförelse så gott som rättslösa.

Vi har sedan länge förstås också den tredje klassens medborgare, de arbetslösa. Deras villkor är värst och blir bara värre för varje år som går – samtidigt som de i realiteten blir allt fler.

Bemanningsföretagens löntagare är en dold arbetslöshet, på så vis att deras situation är ytterst otrygg och de inte får fasta jobb i sina yrken.

LAS är en märklig konstruktion, vars princip ”sist in först ut” och andra skydd för de redan fast anställda i praktiken innebär att de som har det bra får det allt bättre, medan de som har det sämre får det allt sämre, ofta från de första stapplande stegen på arbetsmarknaden till pensionen med skral pensionsinkomst.

Det är det nya klassamhället. Jag kan slå vad om att vid närmare granskning visar det sig slå på samma sätt och mot samma grupper som det gamla klassamhället gjorde.

Läs även andra bloggares åsikter om bemanningsföretag, arbetsmarknaden, EU, arbetsrätt, LAS. Intressant?

Allt kan hända

Den tragiska olyckan på Kolmården, där en djurskötare dödades av vargar, väckte från första stund en mängd frågor. Så småningom får vi kanske svar på dem. De flesta av dessa kommer förmodligen att slå fast att när det gäller djur i bur kan man inte veta säkert. Och det visste vi ju redan.

Vargar i vilt tillstånd skyr människor. Därför händer ytterst sällan något. Ju vanare de blir vid människor, desto mer ökar risken – därom är alla experter överens. De blir aldrig tama, de bara ändrar sitt beteende, som blir svårare att förutsäga.

Kolmårdens vargar var uppfödda med nappflaska av skötare, just i avsikt att de skulle vänja sig vid människor. Djurparken specialiserar sig på vad de kallar ”Vilda möten” med djuren, där det handlar om att besökarna ska komma riktigt nära dem. Detta tar Kolmården duktigt betalt för.

”Vilda möten varg”, som ställdes in direkt efter olyckan, kostade 1095 kronor per besökare och utlovade exceptionell närhet till djuren. På hemsidan skrev de: ”Du kanske t o m får en nyfiken tass på dina axlar!”

Den webbsidan är borttagen nu, men den finns kvar i Googles cache. Därifrån tog jag bilden ovan.

Kolmården, som invigdes 1965, drevs i kommunal regi fram till 1997 då den gick över till privat ägo. Sedan 2001 ägs den av Parks & Resorts, som också har t.ex. Gröna Lund och Skara Sommarland. Jag har svårt att föreställa mig att de inte som varje privatföretag strävar efter stigande vinst. Då kan andra bevekelsegrunder halka i bakgrunden.

Jag är ingen zoolog men jag föreställer mig att en vargflock som ideligen får nära påhälsning av främmande besökare, som saknar träning i hur man förhåller sig till dessa djur, kan bli stressad av detta. I synnerhet när det är en flock som tillkommit helt annorlunda mot hur det sker i naturen. Media har också berättat att det har varit några tillbud under dessa ”vilda möten” med vargarna (se DN. Barn och vuxna har attackerats, om än med lindriga skador som följd.

Det har även förekommit dödsfall med vargar i inhägnad – om än inte tidigare i Sverige. Aftonbladet listar de kända fallen här (i en faktaruta under själva artikeln).

Detta borde vara nog för att en djurpark iakttar största försiktighet och inför flera säkerhetsåtgärder. Men från Kolmården får vi veta att det varit minst sagt glest med dylikt.

Skötare lämnas helt ensamma med djuren, utan någon särskild beredskap. Motstridiga uppgifter råder om en komradio med alarmknapp, men en av de ansvariga på Kolmården förklarade i en TV-intervju att skötaren i fråga blott hade mobiltelefon. Det är betydligt mer komplicerat och tidsödande om något händer. Ej heller har de någon form av beväpning. TV-bevakning fanns inte heller.

Skötaren var ensam i hägnet i över en timma innan medarbetarna reagerade, vilket antyder antingen att detta är vanligt eller att de inte har någon rutin för att avrapportera när de lämnar hägnet, eller båda.

När det gäller risk- och krishantering finns en gyllene regel, som brukar uttryckas på engelska: ”Assumption is the mother of all screwups.” Säkerhetstänkandet på Kolmården verkar ha varit ungefär detta – att förmoda att inget ska hända. Det är också vad de ansvariga gång på gång betonar – hur otroligt det är att något sådant händer och att det aldrig har hänt förut.

Den har vi hört förut. Det sägs ofta med indignation, som om det egentligen inte kunde hända. Som om kosmos plötsligt knasade sig. Men det betyder egentligen inget annat än att sannolikheten är låg, vilket också betyder att rätt vad det är – oförutsägbart när – så händer det.

Kolmården utmanade oddsen redan när de skaffade sin nappade, folkvana vargflock för att ge besökarna närkontakt med dem – och djurparken 1095 kronor per besökare. Det är märkligt att de inte därmed i åtminstone motsvarande grad skruvade upp säkerhetskraven.

Jag tycker att det också är anmärkningsvärt att de fortsatte med ”Vilda möten varg” efter att tillbud skett där besökare blivit attackerade och bitna. Då tänkte de nog betydligt mer på inkomsterna än på säkerheten. Förmodligen detsamma när de inte ökade sina säkerhetsarrangemang.

Det är förfärligt att en människa har dött i denna olycka. Vad skulle ha hänt om det gick lika överstyr vid ett ”vilt möte”, med ett antal besökare i hägnet?

Det finns förstås många människor som är beredda att ta sina risker med vilda djur, vare sig de är fria eller sitter i bur. Förhoppningsvis är dessa människor medvetna om riskerna och förstår att kalkylera med dem. Men ”assumption” spökar även där. Man trubbas med tiden av och börjar inbillar sig att det som inte hänt hittills ej ens kan hända. Men allt kan hända. Och gör det.

Media har förstås rapporterat flitigt om olyckan och fortsätter med det. DN har hittills skrivit om den här, här, här, här, här, här, här, här, här, här.

Läs även andra bloggares åsikter om varg, kolmården, risk. Intressant?

Pengar för Sverige ur tiden

Vi ska få nya sedlar. De har valts av Riksbanken efter en tävling med det mesta bestämt på förhand. Väldigt opportunistiskt och historielöst. Som om allt före 1900-talet vore värdelöst.

Bilden ovan visar den vinnande sviten, av Göran Östlund, men övriga tävlingsbidrag är minst sagt snarlika. De finns här.

Likheten beror på att Riksbanken från början bestämt vilka motiv som skulle vara med, även på vilka valörer:
20 kronor – Astrid Lindgren och Småland
50 kronor – Evert Taube och Bohuslän
100 kronor – Greta Garbo och Stockholm
200 kronor – Ingmar Bergman och Gotland (ny valör)
500 kronor – Birgit Nilsson och Skåne
1000 kronor – Dag Hammarskjöld och Lappland

Idel 1900-talspersoner. Idel konstnärer (förutom Hammarskjöld, om än han skrev några böcker). Dessutom allihop brett folkligt bekanta, även namnkunniga utomlands. Dessutom hälften män och hälften kvinnor, till och med varannan i valörerna. Riksbanken har ansträngt sig för att vara så politiskt korrekt det bara går.

Att det blev Dag Hammarskjöld i stället för en sjätte yrkeskonstnär beror antingen på att de inte kom på någon som uppfyllde kriterierna (de finns här) eller på att pamparna i Riksbanken inte kunde tänka sig en gycklare på den högsta valören. Makthavare plägar anse att Hammarskjöld är själva sinnebilden för en upphöjd makthavare, som genom sina förtjänster i deras ögon berättigar makten.

Riksbankens syn på 1900-talet är även den rätt enahanda. Den enda av de sex utvalda som hör hemma i seklets första hälft är Greta Garbo. De ville kanske inte ha två Bergman, för annars vore Ingrid ett val som stämde bättre in på deras tema.

Riksbanken vill hylla kulturen men visar sig tämligen ytligt bekant med den. De har fastnat vid de namn som automatiskt kommer för de flesta svenskar just idag – innan de har tänkt efter lite.

Jag tycker att det hade varit roligare med en djupdykning i 1900-talet, som nådde ner ända till dess begynnelse. Egentligen vore det mest passande för den svenska valutan att visa ett svep genom seklerna. De valda motiven är sammantaget så populistiska och räddhågsna att de blir en missvisande bild av den svenska kulturen – får jag innerligt hoppas.

Nå, jag kan i alla fall glatt konstatera att av tävlingsbidragen var Göran Östlunds de ojämförligt elegantaste, som dessutom mest ser ut som pengar – som de plägar se ut idag.

DN skriver om de nya sedlarna här, här och här. Nu (den 25 april) även här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om sedlar, riksbanken, kulturresa, 1900-talet. Intressant?

Höger blir vänster

Jag läser inte dagstidningarna med hög regelbundenhet, så jag missar en del tossigheter. Men nu stötte jag på en riktig praktvurpa: Johan Hakelius, krönikör i Aftonbladet, menar att Breivik är lärjunge till kulturmarxisterna. Och han är inte ironisk.

Dagspressen lever i panik numera. Tidningarnas upplagor krymper och allt mer av reklambudgetarna spenderas på andra media. Det är framför allt en effekt av internet, förstås. Deras desperation märks tydligt i spalterna, där det mesta handlar om att skapa sensation. Spektakel för att locka den allmänhet pressen envisas med att odla fördomar om.

Krönikörer och andra journalister med bild-byline tar i från tårna för att säga något som hörs i flödet. Det blir sällan särskilt kloka ord, för att uttrycka det milt (och just därmed mot strömmen).

Ändå är det sällan jag ser sådana magplask som Johan Hakelius begår i sin Aftonbladetkrönika Breivik är lärjunge till kulturmarxister. Där landar han i tesen som blev textens rubrik, men hinner även innan dess komma med påståenden som tävlar med slutklämmen om kalkonpriset.

I textens inledning undrar han retoriskt, apropå frågan om Breivik är tokig: ”Men krig, kanske ni säger. Är inte det massmord? Var Churchill tokig? Bush? Thatcher?” Sedan förklarar han med en magisters ton varför enskilda individers massmord inte är jämförbara med krig.

Men nej, Hakelius. Vi säger inte det, inte ens kanske. Du slår in vidöppna dörrar. Det är bara du som gör jämförelsen – för att genast avfärda den. Nonsensretorik.

Han fortsätter ogenerat med en hastig analys av Breiviks retorik, fastän han hellre borde nagelfara sin egen, och landar i att jämställa honom med vad han kallar "politiskt och kulturellt avantgarde i väst" under de senaste hundra åren. Han gör ingen hemlighet av att han därmed syftar på vänsterrörelsen. Baader-Meinhofligan nämns som ett exempel. Sedan landar han i kulturmarxismen.

Varför inte fascismen, som syns vara den ideologi Breivik står närmast? Eller nationalismen? Breivik har med väldigt många ord formulerat en uppenbar extremhögerideologi. Så varför vill Hakelius göra den till vänster?

Det är ingen hemlighet vilka strömningar i vår tid som Breivik förvridit till sitt manifest. Kanske är chauvinism det mest passande ordet för hans övertygelse. Låt oss inte blanda bort korten.

Vad gäller Breiviks retorik sammanfattar Hakelius den så här: ”Det här är en person som dels anser sig ha genomskådat ett förljuget samhälle, dels ser det som ett kall att provocera fram en reaktion. Han menar att samhället är sjukt, inte han.”

Nå, den synen har vänstern knappast monopol på, ej heller var de först med den. Varje rebell i alla tider har resonerat likadant. Det måste de, eftersom de inte kan göra uppror utan att bryta mot det sittande styrets lagar.

Skillnaden är förstås stor mellan ett folkuppror och en ensam människas ”korståg”. Breivik, som verkar vara exempel på det sistnämnda, hävdar med eftertryck att han inte gör det ensam. Han menar att han är del i en rörelse. Det måste han för att kunna hävda att hans handlande var osjälviskt, för en högre sak.

Hakelius gör vad han kan för att försöka kalla en högerextremist för vänsterextremist. Jag vet inte om det är särskilt relevant. Vansinnesdåd begås med alla möjliga ursäkter – oftast religiösa, och då sannerligen inte bara muslimska. Den som är så lagd hittar – eller hittar på – en ideologi att ta till ursäkt. Det är svårt att vaccinera samhället emot.

Men vi kan börja med att sansa tonen i det offentliga samtalet och vara försiktiga med hur infamt vi beskriver diverse motsättningar. Då blir det mindre ved till fanatikernas brasor.

Läs även andra bloggares åsikter om Johan Hakelius, kulturmarxism, högerextremism, chauvinism, Breivik. Intressant?

Tårta på tårta på tårta

Kulturministern skar i en tårta på en av Moderna museets utställningar och nu krävs hennes avgång. En ruskig tårta i och för sig – men det var ju precis vad konstnären avsåg och det kan inte undgå någon. Men reaktionerna är fullständigt blinda för det.

Konst är provokation. Den ska få oss att studsa till och uppleva något, ompröva något, begrunda något. Det går inte med små rara landskap i solnedgång.

Konstnären Makode Linde gjorde en installation, är väl vad man kan kalla det, på Moderna museet. En svart kvinnokropp som var en tårta, med hans eget huvud som stönade smärtsamt varje gång någon skar en bit av tårtan – vilket förstås museipubliken uppmanades att göra, för att installationen skulle kunna äga rum.

Kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth var en av de många som tog en bit av tårtan. Månde roat, månde generat på svenskars vis inför något som bullrar och märks. De deltog för att verket handlade om att belysa kvinnlig omskärelse och svarta kvinnors särskilda utsatthet sedan århundraden, och vem vill inte visa sympati med en manifestation mot sådana ruskigheter? Och eftersom de är så ruskiga är det svårt att belysa dem utan att det också blir ruskigt.

Men därefter har bland andra Afrosvenskarnas riksförbund krävt kulturministerns avgång. Det kan de endast göra om de också menar att vissa hemskheter är så hemska att de ska sopas under mattan. Hur ska man då någonsin kunna komma tillrätta med dem?

Med deras logik ska t.ex. varje krucifix förbjudas, eftersom det visar hur en jude avrättas av en perverterad, imperialistisk rättvisa. Och den som dristar sig att hänga ett runt halsen kan med samma logik inte vara annat än antisemit.

Konsthistorien har alltid innehållit provokationer av alla de slag. Se bara hur retsamt renässansens målare tog sig an motivet Maria bebådelse, där ängeln allt som oftast har ett spjuveraktigt uttryck som antyder hur befruktningen egentligen gick till. Se århundraden av karikatyrer och satirer. Jonathan Swifts anspråkslösa förslag hade i dagens hysteriska klimat framkallat hur många raserier som helst.

Vad konsten vet är att missförhållanden måste visas upp, annars förblir de för evigt. Det är en av konstens uppgifter. Om det blir förbjudet förlorar vårt samhälle all självdistans och därmed all möjlighet till reform.

Ramaskriet mot Moderna museets tårta är ett sorgligt symptom på ett förhållningssätt som närmast kan jämföras med myten om strutsen: att den sticker huvudet i sanden för att slippa se vad den inte vill veta av och därmed tror att det försvinner. Ifall någon undrar: det funkar inte.

Det här är riktigt löjligt. Och tyvärr är det kanske just därför det har blivit en så stor affär. Ur DN, som annars berömmer sig om att vara en sansad tidning, forsar artiklar om saken: här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här. Hittills. Nu (den 25 april) även här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om Lena Adelsohn Liljeroth, kulturministern, Makode Linde, tårta, moderna museet, Afrosvenskarnas riksförbund. Intressant?

Om inte...

Nätupplagorna av dagstidningarna må vara pigga men de är inte alltid vakna. Med anledning av den avblåsta strejken bland Handels medlemmar puffar DN på sin förstasida för två artiklar om vad som skulle han hänt om det blivit strejk. Om inte om hade varit...

Se bilden från nätupplagan ovan. Huvudnyhet är att strejkvarslet avblåstes. Men därunder puffas för två artiklar som gjorts i ett slags beredskap för den tänkbara strejken: De här 34 butikerna skulle ha berörts och Så skulle strejken ha slagit – fast de är helt överspelade.

Kanske var det någon nätredaktör som tyckte att det vore synd att inte använda materialet när det nu var framtaget. Kanske är det DN:s sätt att uttrycka besvikelse över att strejken – som skulle ha genererat många sköna rubriker – ställdes in.

Men effekten är snarast en övertydlig bild av massmedia på deken. Man gör nyheter av vad man redan vet varken har hänt eller kommer att hända. Det ligger i tiden.

Fordom gnydde media över att verkligheten allt som oftast var nyhetsfattig. Sedan kom redaktionerna på att de kunde lika gärna hitta på egna nyheter, så att de alltid hade något att uppmärksamma. Då blev det en nyhet i sig att media uppmärksammade något – en perpetuum mobile, fullständigt oberoende av den så kallade verkligheten, som media ändå alltid har varit obekväma med.

Men dokusåpakändisar och TV-skvaller har till och med pressen tröttnat på. Då kläcker DN reportaget om vad som inte kommer att hända. Det är mycket det, så hädanefter råder aldrig nyhetstorka.

Läs även andra bloggares åsikter om DN, journalistik, nyheter, media. Intressant?

Mindre mobil bakom ratten

Mobilförbud bakom ratten är ingen vits, säger en svensk utredning. Det ska enligt den inte ha någon effekt på trafiksäkerheten. Mycket märkligt. Bra några få länder i världen håller med. När jag är ute och kör – i och för sig helt ovetenskapligt – ser jag oräkneliga exempel på motsatsen.

När andra bilister beter sig ytterst märkligt – kryper fram i innerfilen på en motorväg, står stilla när det blir grönt, byter fil med ett plötsligt ryck, och så vidare – har de allt som oftast en mobiltelefon tryckt mot örat. Det är uppenbart att de inte klarar att prata i telefon och köra bil samtidigt. Skrämmande nog verkar de flesta av dem prioritera telefonsamtalet.

Men nu slår Väg- och transportforskningsinstitutet (VTI) fast att det inte är någon vits med ett förbud – för att bilister ändå inte skulle respektera det och för att statistiken inte visar att det gör någon skillnad. Båda argumenten är minst sagt förunderliga.

Självklart skulle det få en viss effekt, om än inte fullständig, om ett förbud infördes. De flesta bilförare skulle ändra sina vanor, om inte annat så för att de annars riskerade straffpåföljd vid ett tillbud. Åtminstone skulle bilister begränsa sin mobilanvändning och bli mer medvetna om riskerna.

Att mobilanvändning vid bilkörning inte skulle öka risken för olyckor är obegripligt, med tanke på hur dåligt många bilister kör så fort de pratar i mobilen. Där torde VTI ha arbetat med ett statistiskt material som på något sätt är skevt.

Statistik är ett trubbigt instrument med många felkällor. Det bör kompletteras med andra metoder – till exempel studier av hur folk faktiskt kör när de pratar i mobil, deras uppmärksamhet och reaktionstid. Har det gjorts sådana undersökningar?

Tillägg den 18 april:
Nu har en amerikansk undersökning dykt upp, som visar stor förbättring av trafiksäkerheten när handhållen mobiltelefon förbjuds: Mobilförbud minskar antalet olyckor.

Här skriver DN och Svenskan om undersökningen.
Läs även andra bloggares åsikter om mobil, trafik, handsfree, trafiksäkerhet, VTI. Intressant?

U-u-u-u-u-u-up

SVT har alla Melodifestivalens låtar online fram t.o.m. 9 april. Där finns även sångtexterna, som utgör en underhållande läsning och ett talande dokument över vår tid.

Tävlingen är sitt eget universum: låtarna som deltar är skrivna enkom för den och det är si och så med deras liv utanför den. Det blir något av ett cirkelbevis: låtarna ska låta som de ska för att hävda sig bland de andra som låter likadant. Goddag yxskaft.

Några undantag medges, jokrar i leken, för att mörka den andefattiga lathunden. Lustigt nog på sistone representeras de av gestalter som snarast hör hemma i den så kallade finkulturen. Det hjälper föga.

Texterna är allra oftast på engelska, vilket är så gott som nödvändigt för att ha minsta chans i Eurovisionsfinalen – likaså för att erövra juryrösterna, som numera allihop är utländska i ett desperat försök att hitta något som slår i Europa. Inte blir det många röster därifrån för sånger på vårt perifera tungomål.

Som skrivande människa blev jag nyfiken på vad det egentligen sjungs om i Melodifestivalen. Själva musiken är närmast outhärdlig i sin monotoni – men kanske är det bättre ställt med texterna?

Nja...

Vinnarlåten Euphoria beskriver lyckan i att vara kär. Här är hela texten:

Why, why can't this moment last forever more
Tonight, tonight eternity's an open door
No, don't ever stop doing the things you do
Don't go. In every breath I take I'm breathing you

Euphoria
Forever, ‘til the end of time
From now on, only you and I
We’re going u-u-u-u-u-u-up
Euphoria
An everlasting piece of art
A beating love within my heart
We’re going u-u-u-u-u-u-up

We are here, we are alone in our own universe
We are free, where everything's aloud and love comes first
Forever and ever together, we sail into infinity
We're higher and higher and higher, we're reaching for divinity

Euphoria...

Forever, we sail into infinity
We're higher, we're reaching for divinity
Euphoria
Euphoria
We’re going u-u-u-u-u-u-up

Euphoria
An everlasting piece of art
A beating love within my heart
We’re going u-u-u-u-u-u-up
Euphoria
Euphoria
We’re going u-u-u-u-u-u-up

Titelordet nämns nio gånger under låtens tre minuter, vilket är långt ifrån rekord i denna genre. Det är ett skönt ord, eufori, välfunnet för att skapa positiva känslor och sätta sig i minnet. Det brukar varje schlagerlåt ha som första och främsta komponent, ungefär som affärsprojekt numera brukar börja med att skaffa ett domännamn, som också blir produktnamnet.

Det är inte heller nytt. Betänk Yesterday, som Paul McCartney kallade Scrambled Eggs innan han skrivit texten. Eller slogans à la Springsteen, såsom Born in the USA. Eller det klassiska svenska exemplet Waterloo. Ett välkänt begrepp som låten så att säga ockuperar. Det tjatas i låten för att ockupationen ska bli fullständig.

Euphoria är en lustig text för att den snappar alla möjliga megalomaniska uttryck: forever more, eternity, end of time, everlasting, universe, everything, ever, infinity, divinity. Mestadels synonymer som ska beskriva hur evig denna kärlek och lycka är, i en ton av science-fiction. En Star Wars-schlager.

Eller en berusning, ungefär som Baudelaires uppmaning i den berömda dikten Berusa er! Förälskelsens första svindlande fas.

Men, som inte så sällan i förälskelse, är det inte föremålet för den utan känslan i sig som besjungs. Kontentan är ungefär: Nu mår jag bra, så ändra ingenting!

Det blir förstås lite anonymt, vilket ger en annan och dystrare ton åt raden ”we are alone in our own universe”. Fast de har varandra är de ändå ensamma, för det är den egna berusningen de fångas av – och då är partnern diffus, på sätt och vis oändligt avlägsen. Eller med Hjalmar Söderbergs ord: ”Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet.”

Det är sant att stor poesi oftare kommer från melankoli än från eufori, men här verkar det oavsiktligt, implicit. Det gör att textraderna inte biter. Snarare ringer de av desperation: måtte det vara så här! Det är ett medgivande av att så inte är fallet. Texten skulle nog lyfta betydligt om detta medgivande också fanns invävt i raderna.

Här skrivs det om vinnarlåten: DN, AB, Expressen, SvD.
Läs även andra bloggares åsikter om melodifestivalen, loreen, euphoria, lyrik, sångtext. Intressant?

Christer Björkman är inte den största skurken

Äntligen görs tillstymmelsen till grävande journalistik om Melodifestivalen. Det har jag längtat efter i åratal. Men Uppdrag granskning på SVT siktar in sig på Christer Björkman, som om han vore diktatorn. Nej, han är bara den lakej som profitörerna funnit följsam nog.

År efter år är det samma lilla gäng av låtskrivare som ligger bakom så gott som alla bidrag till Melodifestivalen och inga särskilt stora överraskningar var gäller artisterna heller.

Men kärnan ligger i låtskrivandet, precis som tävlingen också hävdar: nyskrivna låtar tävlar – inte deras artister eller scenshower, även om det förstås betyder mycket för att värva tittarröster. Det är de som skrivit låtarna som äger dem, jämte deras musikförlag och skivbolagen som ger ut dem. Där ligger makten och pengarna.

Det handlar förstås om pengar bakom kulisserna. Stora pengar, bekänner Bert Karlsson ogenerat i Uppdrag gransknings program – och ändå håvar han bara in en bråkdel av dem. Mer forsar in i form av STIM-ersättningar och liknande, eftersom bidragen till Melodifestivalen pluggas hårt i etermedia såväl under som i än högre grad efter TV-tävlingen.

Det blir stora pengar, i synnerhet för de låtar som är med i finalomgången – för att inte tala om vinnaren där.

Så en liten kartell av skivbolagsbossar, musikförlagsdoldisar och schlagerkompositörer håller hela Melodifestivalen i ett hårt grepp, närmast en befästning, där ingen släpps in – utom några alternativ som är så utflippade att de ytterst sällan hävdar sig i tävling och därför får medverka som alibi.

Så har det varit väldigt länge – redan innan Christer Björkmans tid i ledningen. Det är så svenskt. I denna lilla ankdamm är det mesta kontrollerat av små karteller och oheliga allianser. SVT är fullständigt infekterat av det sedan sådär 50 år tillbaka: nepotism och kamaraderi.

Uppdrag granskning är SVT-programmet som kittlar men knappast bits. De ”granskar” Melodifestivalen när den just pågår, men aktar sig för att följa pengarna längre än till Bert Karlsson, för han är ju redan en pajas, och de ser ingen annan eventuell maktmissbrukare än Christer Björkman, som förmodligen inte tjänar ett öre mer än sin reguljära lön för jobbet och inte skulle kunna rubba den korrupta ordningen om han så ville.

Det vill han inte, för han lever i den förvridna föreställningen att tro sig veta hur Melodifestivalen ska skötas för att vara bäst, fast det är länge sedan den svenska finalisten gjorde väsen av sig internationellt. Om han vore det minsta resultatorienterad skulle han säga upp sig efter alla dessa fiaskon i Eurovisionstävlingen.

Men hans perspektiv är blott det svenska. Eurovisionen trånar inte efter hans tjänster eller böjer sig för hans vilja. General är han bara för den svenska tävlingen, så mer förstår han sig inte på.

Att peka ut honom som den eventuella skurken är Uppdrag gransknings sedvanliga populism: de vill locka tittare genom att fokusera på det mest spektakulära – i detta fall den mest omtalade nunan i sammanhanget.

Den dolda eminensen i Melodifestivalen är musikförlagen. Bidrag måste vara representerade av något musikförlag för att få medverka. Det är företag som lever gott i skuggan. Att inte ens Uppdrag granskning snappar detta avslöjar hur lite de egentligen är ute efter att exponera myglet. De vill, som Christer Björkman, göra ett underhållande TV-program.

Inte för att någon av dem lyckas. Uppdrag granskning är pinsamt med sina brösttoner och sin fuskjournalistik där de aldrig drar sig för slag under bältet och alla möjliga melodramatiska knep. Melodifestivalen är en utdragen smet av riktigt dålig och fullständigt förutsägbar musik framförd av falskt smilande, konstlösa artister i en smaklös dekor belamrad av desperata visuella effekter.

Med andra ord: Melodifestivalen blir mer och mer som Idol, frid över dess minne. Bara ännu plastigare. Men samma lumpna mygel och kommers i bakgrunden. Musiken äger rum någon helt annanstans.

Här skriver Uppdrag granskning om sitt TV-program. Här behandlar Aftonbladet programmet sedvanlig ytligt och slarvigt med blott klipp ur det. Här gör Expressen pyttelite mer. Inte heller morgontidningen Svenskan orkar längre. De pratar förstås också blott om Christer Björkman. Så mycket för journalistiken.
Läs även andra bloggares åsikter om Christer Björkman, Melodifestivalen, Uppdrag granskning, musikförlag. Intressant?

Alla karaktärer är karikatyrer

Kronjuvelerna var först långfilm, sedan tre timmar TV-serie. Jag såg sistnämnda och blev påmind om den hopplösa situationen för svensk film: manusen är bara skräp, för att hela branschen är korrupt. Efter alla dessa odugliga svenska filmer är det sannerligen dags för omvälvning – ut med både barnet och badvatten!

Det är tröttande med denna usla kvalitet på svensk film, med blott enstaka undantag som dyker upp med långa mellanrum. Hela produktionsapparaten är i händerna på jönsar och deras kompisar, som också är jönsar.

Det märks tydligt på hur filmerna utformas. Alltid politiskt korrekta, för att inte säga inställsamma. Alltid ”lagom” på alla tänkbara sätt – drama och komedi, fantasi och realism, högt och lågt, som om det gick att göra god mat på att blanda alla livsmedel i en enda stor gryta. Det är desperation i brist på begåvning.

För mig är tillkortakommandet tydligast i manus: storyn är splittrad, sprucken och tafatt. Dialogen är obefintlig eller bara pladder – oftast enstaka ord mellan suckar och teatrala miner, som om det skulle säga allt. Karaktärerna är allihop karikatyrer, baserade på en hiskligt förenklad människosyn och fördomar.

Då går det inte för en biopublik att bry sig. Filmerna skulle inte ha en chans om det inte vore för det svenska stödsystemet för inhemsk film, som också är den främsta anledningen till att ett litet gäng med rätt kompisar kan äta hela kakan och ändå ha den kvar.

Kronjuvelerna är inget undantag. Storyn är så inkonsekvent och haltande att den inte ens skulle hålla som skvaller i kvällspressen. Samtliga karaktärer är illa maskerade karikatyrer, som ändå inte beter sig konsekvent efter sina grovt förenklade karaktärer. Det är som varje ny händelse och varje nytt handlande tillkommit med tärningskast. Så skrivs de sämsta historierna: ”Let's make it up as we go along.”

Alla ingredienser är stulna från dramaturgins mest elementära ABC och genomförda utan minsta lilla finess. Nycklar här, alkemi där, åtrå, svartsjuka, hämnd och förlåtelse, en pistol kallad revolver (som om det vore en amerikansk film – alltför många svenska filmer gör detsamma, fast svenskar plägar döda varandra på helt andra sätt). Lättfunna lustigheter i parodiska paradoxer, som en konståkande hockeyspelare, dessutom gay men det går över i ett kyskt huj, som vore det dirigerat av fundamentalistiska kristna. Allt klingar falskt.

Ofrånkomligen slutar det hela så konstgjort sörgårdsmässigt puttenuttigt som tänkas kan när man inte ägnat det någon vettig tanke. Och uppemot 50 miljoner kronor kostade kalaset, en av de allra dyraste svenska filmerna.

Kronjuvelerna är inte särskilt mycket sämre än genomsnittet av svensk film. Vad som får mig att sucka tungt är att detta fortgår obehindrat, med alla möjliga stödpengar och hela branschens goda minne, som om allt var frid och fröjd. Nej, nej, detta är en hel konstforms förfall i ett helt land. På grund av inget annat än att den är i händerna på ett litet slutet kotteri.

En sundare bransch hade spolat ner alltihop och börjat leta framtidens filmmakare bland amatörprodukterna på YouTube. Det hade gett en helt annan utdelning.

Här är långfilmen som DVD på CDON.

Läs även andra bloggares åsikter om kronjuvelerna, film. Intressant?

Gott nytt år!

Ur led är tiden.