Pressen fortsätter att tyna bort

Pressen pratar numera inte så mycket om sina dalande upplagor. Men det fortsätter nedåt. Allt fler läser hellre deras nätupplagor – men dem minskar de satsningen på. Desperationen tilltar på redaktionerna.

När det gäller antalet läsare av nätupplagorna är siffrorna ganska osäkra. Tidningarna tänjer i dem efter behag. Men de tryckta tidningarnas spridning granskas av Tidningsstatistik, som i många decennier har gjort ett gediget jobb med detta.

För sådär tio år sedan, när Internet-boomen hade blivit en realitet, konstaterades kraftiga minskningar för tidningarnas tryckta upplagor. Därefter har det varit tystare om saken.

Jag blev nyfiken och tog en titt på statistiken för senaste året, 2010, i jämförelse med 2004 (det äldsta året med statistik på TS-hemsidan). År 2004 hade redan upplagorna sjunkit en hel del. Jag ville veta om trenden har fortsatt därefter.

Förvisso. Tidningarnas pappersupplagor fortsätter att sjunka, och detta i alarmerande rask takt. Här är siffrorna för de sju största dagstidningarna:

2010 års siffror (2004 inom parentes) samt förändringen i % i fetstil.
Aftonbladet 320.200 (452.300) -29 %
Dagens Nyheter 298.200 (368.200) -19 %
Expressen/GT/Kvp 286.500 (363.000) -21 %
Göteborgs-Posten 228.200 (248.800) -8 %
Svenska Dagbladet 192.800 (180.800) +7 %
Sydsvenskan 116.600 (138.300) -16 %
Dagens Industri 101.700 (116.700) -13 %

Bara Svenskan har haft en stigande upplaga (om än också den har börjat dala på sistone). Övriga rasar nedåt med en hastighet som de själva inte kan beskriva annorlunda än katastrofal.

Jag har inte sett att de gjort något radikalt för att motverka utvecklingen. Det mäktar de nog inte, för pressen har under sin månghundraåriga existens blivit alltmer konservativ och fastnat i gamla former.

Deras framtid kan knappast ligga någon annanstans än på nätet – vilket också är den miljövänligaste formen. Ändå har de på sistone snålat in på sina nätsatsningar, framför allt för att de fortfarande inte lyckas göra några stora reklamintäkter där.

Men det är de tynande pappersupplagorna som står i vägen för nätupplagornas reklamintäkter. Reklambyråerna törs inte sluta annonsera i papperstidningarna så länge pressen är primärt inriktad på dem, och då är det inte särskilt mycket pengar över för nätupplagorna.

Förmodligen är det också så att tidningarnas annonssäljare prioriterar pappersupplagorna, där de än så länge kan ta mer betalt. Men det är kortsiktigt tänkt.

Även de senaste åren har pressen visat att en professionell journalistik också fortsättningsvis kommer att behövas och att de stora redaktionerna med sin breda bevakning utgör en angelägen granskning av samhället och dess makthavare. Frågan är bara hur det ska finansieras.

Tidningarna måste visa stigande läsarsiffror, oavsett var dessa finns – på papper eller på nätet. Det kämpar de för att åstadkomma, men med vilsna medel.

Jag tror inte ett ögonblick på att dagstidningarnas hemsidor ska efterlikna hur det ser ut i övrigt på Internet, med tjafsiga bloggar (läsaren får avgöra om min hör dit), skandalisering och diverse lekstugor. Tyvärr är det vad redaktionerna mest satsar på.

I stället borde de lita på att den seriösa journalistiken vinner i längden. Professionella media har bara ett värde om de är just professionella, pålitliga och kunniga, om deras granskning är enveten och närgången, om de avslöjar vår samtids fånigheter i stället för att deltaga i dem.

Frågan är om pressen vågar vara seriös i detta krisläge. Hittills ser det inte så ut.

Läs även andra bloggares åsikter om pressen, tidningarna, internet, tidningsstatistik, journalistik. Intressant?

Röster är bäst på radio

True Talent är TV3:s variant på Idol och andra karaoketävlingar. Den egna varianten är att den röstande studiopubliken inte får se sångaren förrän de röstat. Det ska bara vara sångrösten som avgör. Men då borde det ju vara på radio.

Juryn har gjort det första urvalet – också de utan att få se sångarna förrän de valt dem. I studion får sedan publiken rösta om saken – från läktare vända bort, så att de inte ser ens en skymt av sångarna.

Den sköna dramatiken uppstår när de cirkulära läktarna lyser upp och skruvas runt, vilket inte sker förrän 50% av publiken på dem röstat för sångaren i fråga. Det är också dramatik när läktarna inte svänger, eller snarare tragedi.

Annars är det karaoke precis som vanligt. Sångarna gör gamla hits och det är dessa låtar mer än sångrösterna som avgör publikens val.



Att inte få se, bara höra, det är ju radio det. Skulle inte programidén bli så mycket bättre på radio? Kanske.

Men radio är numera så gott som aldrig mer än skivspelande varvat med programledarnas pladder, SR i viss mån undantaget. De andra radiokanalerna har ingen aning om hur man gör dramatik på radio. En förlorad konstart.

Det är trist, eftersom radio är ett underbart dramatiskt medium, just för att det överlämnar så mycket åt publikens fantasi. Ungefär som böcker gör. Och det är precis i publikens inre all konst ändå måste frodas.

Aftonbladet skriver om True Talent här, här, här, Expressen här, här.

Läs även andra bloggares åsikter om true talent, musik, tv3, karaoke, radio, musiktävling. Intressant?

Bubblor för barn

Vi är mitt i Malmöfestivalen, det årliga spektaklet i staden. Maten är uttjatad, musiken mestadels meningslös, men det här året har barnen en begivenhet som man måste avundas dem.

I kanalen kan de kliva in i stora plastbubblor och sedan uppleva ett ljuvligt gränsland mellan elementen luft och vatten. De stora bubblorna flyter på ytan och barnen sprattlar som yra apor inuti dem. Kan man ha det festligare?

Mannen som har hand om förnöjelsen är dessutom godhjärtad nog att ge dem ordentligt med tid för upplevelsen. Annars brukar dylika gratisnöjen ha så kort utmätt tid att man knappast ens hinner komma in i stämningen. Men dessa barn får leka så länge i sina bubblor att de knappt har ork att ta sig ur dem efteråt.

Ibland vill man bli barn på nytt.



Det var i dur men jag fick också höra moll på festivalen idag, när jag pratade med en yngling som förklarade sin stora kärlek till pianospelandet. Det hade han gjort så mycket att armarna till slut gav upp, så han klarar det inte längre. Något slags förslitning.

Han är knappa 20 år.

Det är en alldeles för tidig ålder att få sina drömmar krossade. Man önskar att det finns något slags bubbla även för honom.

Klicka på bilderna för att se förstoringar.

Läs mer om Malmöfestivalen på Sydsvenskan. Läs även andra bloggares åsikter om Malmöfestivalen.

Blodigt allvar

Myndigheter och experter tar avstånd från råd till kvinnor att sticka sig för att blöda under bröllopsnatten. Det är förstås absurt att någon ska behöva göra det för att tillmötesgå trångsyn och okunskap om oskuld. Men det är en realitet som inte så få kvinnor ställs inför – och det är blodigt allvar.

DN och Svenskan redogör för gynekologers tips till kvinnor i den svåra situationen att med blod i bröllopsbädden behöva ”bevisa” sin oskuld. De rekommenderas att sticka sig med en nål och får förklarat hur det sker riskfritt och i smyg.

Mot detta råd protesterar – helt begripligt – en lång rad experter och myndigheter. Det är förfärligt att kvinnor ska behöva stympa sig för att gå inhumant nonsens om oskuld och mödomsblod till mötes.

Men det är så. Många kvinnor befinner sig i den situationen och det är blodigt allvar. Konsekvenserna om de inte ”levererar” kan vara ödesdigra för dem. Och mot det har vårt samhälle idag inga fungerande garantier.

Då kan inte myndigheterna bara fnysa och vägra att var tillhands, så att säga två sina händer likt Pontius Pilatus. Något måste de göra och något har de i praktiken gjort för att ge dessa kvinnor en räddningsplanka, om än det är skandal att detta ska behövas.

Förr i tiden och i andra länder där denna sed för att försäkra sig om brudens oskuld har stor omfattning, har förstås andra lösningar utvecklats för blod i bröllopsbädden. Den svenska, hårt kritiserade rådgivningen har försökt att ge kvinnorna en säker och smidig variant på dessa knep. Det kan till och med rädda liv.

DN citerar Juno Blom, som arbetar mot hedersbrott hos en myndighet:
– Att kvinnor tidigare har tvingats till sådana här lösningar kan jag förstå, men det är inte förenligt med principen om mänskliga rättigheter i ett demokratiskt samhälle. Riktlinjerna strider mot kvinnans rätt till sin egen kropp och sexualitet.

Det är klart att hon har rätt men vad för tröst är det när en ung brud ensam ska möta make, föräldrar, svärföräldrar och övrig släkt på bröllopsnattens morgon? Det är lätt att ha principer när man inte behöver efterleva dem själv.

Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni är lika kategorisk:
– Flickor som söker hjälp ska få stöd som bygger på korrekt kunskap. Svensk sjukvård ska inte ägna sig åt att upprätthålla myter.

Jag tvivlar på att sjukvårdspersonal upprätthåller myter om sexualiteten, snarare bidrar de till att rasera dem genom att informera kvinnorna korrekt. Men en bister verklighet har lärt dem att också ge kvinnorna små knep för att klara sig i den akuta situationen.

Vad gör ministern? Hennes principer må vara alldeles korrekta men de hjälper inte de utsatta kvinnorna ett dugg. Vad Sabuni i själva verket säger är att det är dessa utsatta kvinnor som ska ta striden mot trångsyntheten. Sabuni vill inte ens ta i det med tång.

Hon säger också, med en lättvindighet som i bästa fall kan kallas naiv:
- Handlar det om reella hot mot flickan så bör ju socialtjänsten kopplas in och förövaren tas om hand.

Som om den möjligheten har fungerat hittills...

Märk också att Sabuni inte preciserar vem som ska koppla in socialtjänsten, som om det skedde av sig självt. Det är förstås ingen annan än den utsatta kvinnan som den lotten faller på – och det är sannerligen ingen lätt sak för henne, ej heller särskilt säker.

I Sverige på det tjugoförsta århundradet är det fortfarande så att många kvinnor är dubbelt övergivna.

Läs även andra bloggares åsikter om oskuld, mödom, äktenskap, bröllop. Intressant?

Vi är dåliga på att föröka oss

Jag snubblade förbi SCB:s hemsida och fastnade på en tabell över den svenska befolkningsökningen sedan 1700-talet. Den går sakta numera. Annat var det förr – före preventivmedlen.

SCB:s tabell visar vid vilka årtal Sverige nådde nästa miljon invånare, från 1767 då vi var två miljoner fram till 2004 då vi blev nio miljoner. De har även en prognos som pekar mot tio miljoner år 2021.

Det tog naturligtvis ett antal år för Sverige att gå från två till tre miljoner, eftersom det innebar en ökning med hela 50%. Så det skedde inte förrän 1835, 68 år senare. Men det innebar ändå den höga ökningstakten om 6% per år. Nästa miljon tog bara 28 år, för då var ökningen så stor som 10,3% per år – ett rekord i vår historia som ännu inte är slaget och inte torde bli det.

I själva verket minskade takten betydligt under 1900-talet, så den miljon (efter den tredje) som tog längst tid var den senaste. Det dröjde 35 år innan vi gick från åtta miljoner invånare (1969) till nio miljoner (2004), för under den perioden var takten blott 3,4%, vilket är den lägsta i tabellen.

SCB:s prognos för nästa miljon, den tionde, är att den tar 17 år, vilket är halva tiden men ändå bara innebär en liten ökning av takten – till 4,6%. Det ska ske år 2021.

Här är hela tabellen:



Nödvändig invandring

Man kan förstå varför både regeringen och näringslivet under 1960-talet var så angelägna om en skyndsam arbetskraftsinvandring. Den låga tillväxten på bara 3,4% räckte inte alls till när Sverige som industrination svällde och gjorde stora affärer över hela världen.

Denna risk hade uppmärksammats redan på 1930-talet, framför allt genom Gunnar och Alva Myrdals bok Kris i befolkningsfrågan 1934.

Kapitalistisk ekonomi är fullständigt beroende av tillväxt, ökad BNP varje år. Annars kraschar det, eftersom både stat och näringsliv tenderar att så att säga skuldsätta sig mot framtiden. På 1960-talet var det särdeles akut, då välfärden svingade sig uppåt och näringslivets alla hjul snurrade allt fortare.

Detta behov av invandring kvarstår säkert även framöver, eftersom befolkningstillväxten fortfar att vara måttlig, med blott en dryg procentenhets ökning från tidigare decennier. I synnerhet som vi får en allt större andel pensionärer, som den övriga befolkningen i arbetsför ålder ska försörja. Det blir svårt med mindre än 4,6% – som dessutom säkert är beräknade på en ansenlig andel fortsatt invandring.

Förr i tiden

Wikipedia har en tabell över Sveriges folkmängd sedan år 4000 f.Kr., då vi var cirka 10.000 (de historiska siffrorna är förstås uppskattningar). Vid tiden för Kristi födelse var vi 100.000, sedan dröjde det tusen år innan befolkningen hade fördubblats. Den första miljonen nådde vi en tid före år 1300, men sedan sjönk det drastiskt på grund av digerdöden. Inte förrän 1641 kom vi åter över en miljon.

Läs även andra bloggares åsikter om befolkningsökning, invandring, BNP, Sverige, nativitet. Intressant?

Det är inte rasism

En ny rapport berättar om delvis ökande intolerans mot judar och muslimer. I sina artiklar på nätet om detta har både DN och Svenskan stängt av möjligheten att kommentera. Förståeligt, men helt fel väg.

Det är i artiklar om dylika ämnen som kommentarerna på tidningarnas nätupplagor både flödar och flammar allra mest. Fast tidningarna skriver om just intoleransen vill de inte låta kommentarsfält visa upp dess fula nuna.

Man kan förstå redaktionerna, som får magknip när deras hemsidor plötsligt sprayas med mer eller mindre hatiska ord om hela folkgrupper. Dessutom är tidningarna publicistiskt ansvariga för vad som skrivs på deras egna hemsidor, oavsett vilka som författar, alltså även läsarkommentarer.

De behåller dock länkarna till bloggar som hänvisar till dessa artiklar. Det kan de göra eftersom bloggarna är på andra hemsidor och därför utanför tidningarnas ansvar. När jag skriver detta har Svenskan tio blogglänkar och DN nio, vilka i de flesta fallen är desamma.

Jag tycker att tidningarna tänker fel, även om det är förståeligt. De missförstår det fria ordets funktion.

Medias fördomar

Undersökningar visar att det är en minoritet av svenskarna som är intoleranta mot judar och muslimer. Delar av denna minoritet kan vara både högljudda och rabiata. Ju mer det syns, desto mer torde den övriga allmänheten ta avstånd från dem.

Dessa artiklars kommentarsfält skulle alltså kunna vara både illustrativa för artiklarnas ämnen och avskräckande, eftersom extremism alltid är det.

Bakom tidningarnas aversion ligger fördomar om allmänhetens intellektuella kapacitet. Som om Svensson skulle låta sig förföras av hatiska rabblanden om världskonspirationer och allt vad det är. Som om en informerad allmänhet genast går vilse.

Det är förstås precis tvärtom. Den bästa medicinen mot fördomar och intolerans är kunskap och diskussion, under förutsättning att detta sker öppet och utan filtrering.

Det är särskilt tragiskt att media inte förstår det, fast de är baserade just på yttrande- och åsiktsfrihetens principer.

Forskning kontra agitation

Bakom undersökningen i fråga ligger Forum för levande historia, en institution som arbetar med historie- och samhällsvetenskapliga metoder i ett uttalat syfte, vilket de på sin hemsida formulerar så här:
Vi arbetar mot dagens intolerans med utgångspunkt
i historiens brott mot mänskligheten. För demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter.

Det är förstås en vällovlig attityd men den är inte särskilt vetenskaplig, eftersom den innebär att man använder forskningen för att åstadkomma något som inte nödvändigtvis är detsamma som de forskningsresultat man skulle kunna nå. Man letar argument för sitt arbete i stället för att förutsättningslöst utreda situationen. Därmed brister man från början i tillförlitlighet.

Här presenterar de sin undersökning, som även finns i PDF här och här. Det är en sammanställning av resultat från andra forskningsrapporter och undersökningar.

Ett ganska svårgenomträngligt material av statistik och resonemang, där olika undersökningar jämställs fast de haft olika tillvägagångssätt och en hel del motfrågor respektive kontrollgrupper verkar saknas.

Hatiska hemsidor ökar inte

Rapporten nämner att antalet rasistiska hemsidor i världen var 15.000 år 2010. Det är en siffra som hämtats från två internationella organisationer mot rasism. Där uppges också att siffran för 2009 var 8.000 och 2004 blott 600.

En markant ökning, men flera frågor väcks: Hur har dessa hemsidor definierats som rasistiska? Hur har de hittats? Och för en statistiker är det självklart med en jämförande siffra: Hur många hemsidor har det vid samma årtal varit som inte var rasistiska?

Här finns en del statistik över Internets omfattning och tillväxt. Google registrerade i augusti 2009 15 miljarder hemsidor (web pages) och i november 2010 över 35 miljarder – alltså mer än en fördubbling.

En annan källa ger en uppskattning av webbplatser (web sites) för februari 2007 till nästan 109 miljoner. År 2005 ska de ha varit ungefär 70 miljoner. Exakt statistik inom detta fält är näranog omöjlig, på grund av Internets uppbyggnad.

Wikipedia uppger att antalet Internetanvändare fördubblades mellan 2005 och 2010 till att passera 2 miljarder.

Internet är så beskaffat att hemsidor kommer och är aktiva en tid, men försvinner inte när de har övergivits av sina användare. De ligger där och skvalpar i webbens enorma ocean.

En ökning av hemsidor inom ett visst ämnesfält är alltså på inget sätt något bevis på ökad popularitet eller ökat antal anhängare. Det måste först jämföras med andra fält och ämnen på Internet. Klart är av blott ovanstående siffror att rasism på Internet har en mindre tillväxt än Internet överlag, vilket borde tolkas som en minskning.

Det ställer saker i perspektiv, vilket borde ha gjorts i Forum för levande historias rapport.

Ungdomars attityder till judar och muslimer

I en undersökning från 2009 har 6,8% av tillfrågade skolungdomar instämt helt med enkätens fem negativa påståenden om muslimer. Totalt 18,7% (inklusive nyssnämnda grupp) visade sig i sina svar vara mer eller mindre negativa till muslimer. Motsvarande siffror gällande judar var 6,5% och 18,6% – alltså så gott som exakt desamma.

Jag hittade inte någon uppgift om i vilken grad detta var samma ungdomar. Det är anmärkningsvärt att ingen sådan jämförelse redovisas. Det är också anmärkningsvärt att ingen kontrolluppgift redovisas om skolungdomarnas attityder till andra grupper, låt oss säga finnar, smålänningar eller pensionärer, exempelvis.

Statistik är en vansklig vetenskap, eftersom det är svårt att veta om man hittat rätt korrelation och hur den i så fall ska tolkas.

Om det skulle vara så att det mestadels är samma personer som har fördomar mot judar och muslimer, då är det troligare att det handlar om någon allmän aversion mot främlingar än fördomar gentemot en specifik folkgrupp.

Om det dessutom skulle vara så att samma grupp ungdomar har aversioner även mot pensionärer eller vad det kan vara, då är det en allmän fördomsbenägenhet hos dem. Återigen knappast rasism som sådan.

Främlingsfientlighet, inte rasism

Jag tvivlar över huvud taget på att rasism har någon särskild spridning alls, efter Treblinka och Auschwitz, som också innebar den omedelbara döden för den dessförinnan etablerade ”vetenskapen” rasbiologi.

Främlingsfientlighet finns. Den är i viss mån en egenskap vår art bär med sig sedan mycket lång tid. Även kulturkollisioner förekommer rikligt, alltså ömsesidig irritation över att seder och attityder skiljer sig mellan grupper med olika bakgrund. Men ren rasism – knappast.

Det märks ju redan på definitionerna i ovannämnda undersökningar. Judar och muslimer är inte raser, de är människor med en viss religionstillhörighet.

Ett mer relevant begrepp för den intolerans som skymtar i ovannämnda och andra undersökningar är främlingsfientlighet. Det ger också tydliga vägar för hur vi ska komma tillrätta med problemet: Integration i stället för segregation, diskussion i stället för censur, information i stället för kriminalisering.

När diagnosen är felaktig torde också kuren vara det.

Läs även andra bloggares åsikter om rasism, främlingsfientlighet, Forum för levande historia, internet, intolerans, fördomar. Intressant?

PS (tillagt på kvällen):
Jag borde förklara bilden överst i detta blogginlägg, eftersom den strider mot rubriken. Fotot är från en rasbiologisk undersökning, någon gång under det tidiga 1900-talet. Rasbiologi är definitivt rasism - per definition.

Börsen är alltid hysterisk

I media spekuleras det en hel del om varför börsen just nu är så orolig. Men det är börsens normaltillstånd. En lugn och stadig börs upphör att fungera.

När börsen dalar (lustigt nog sällan när den stiger) beskrivs det som en abnormitet, att den normalt borde ligga stilla eller helst göra en sakta och stadig marsch uppåt. Men så är det aldrig och så vill börshandlarna inte ha det. Då blir inga förmögenheter gjorda.

Den absolut största handeln på börsen är day trading. Aktier byter ägare mängder av gånger över dagen, handlare gör hundratals affärer hit och dit, jagande de oftast små variationerna i aktiekurser från minut till minut. De är inte intresserade av kursförändringar på lång sikt, eftersom de aldrig behåller aktier särskilt länge.

Därför kan de göra vinster även när börsens värde befinner sig i dalande, eller för den delen förluster fast alla kurser stretar sig uppåt.

Tallskog på kuperad mark

Man ser det lätt på en kurva som visar en enskild akties kursförändringar över en dag. Det är fjärran från en rak linje, snarare en taggig och krumbuktande figur, ungefär som konturen av en tallskog på kuperad mark. Det gäller så gott som varje aktie det handlas flitigt med.

Denna spretiga rörighet i en akties kursförändringar, varje dag, låter sig inte förklaras av eventuella nyheter om företaget i fråga. Lika många nyheter som kursförändringar har inget företag, inte ens i närheten.

Nej, kursvariationerna skapas av den dagliga handelns egen dynamik från minut till minut, ett förlopp på rent imaginär grund, numera även accentuerat av datorers automatiserade köp och sälj. Företagens framgång och bakslag påverkar bara aktiekursernas förändringar marginellt, då och då. Resten är börshandelns inbyggda hysteri.

Börshandlare bryr sig bara om andra börshandlare

I reportage och intervjuer beskrivs det ofta som att när börsen dalar är det marknaden som förlorar förtroende för politikerna, som om börskurserna vore ett slags flytande betygssystem. Det är fel.

Börshandlare bryr sig bara om andra börshandlare, eftersom det är dem de köper aktier av och säljer aktier till. De försöker därför uteslutande ana hur andra börshandlare ska värdera aktierna en liten stund senare. De försöker gissa vad de andra ska tycka om några minuter.

Det är förstås ytterst neurotiskt och mycket kortsiktigt. När stora ras kommer beror det inte på omvärlden och hur den styrs, utan fortfarande blott på börshandlarnas spekulationer om hur deras kollegor ska agera härnäst. Det är så labilt som det kan vara.

Börsen är inte så viktig

Börsen är kaotisk och oförutsägbar. Frågan är egentligen hur mycket den betyder för ekonomin utanför börshusen.

Idag ges den stort värde, som om den utgjorde själva bränslet till alla transaktioner och affärer i näringslivet. Det är knappast sant, men inbillningen görs verklig genom att börsutvecklingen styr de stora politiska besluten om ekonomin.

Samhällsekonomin skulle lugna sig betydligt om mindre hänsyn togs till börsens sprattlande. Förmodligen skulle även börsen lugna sig, varvid den inte längre skulle utgöra villebråd för börshajars rovlystnad och en vildsint spekulativ finansmarknad.

DN skriver om börsens fall här:
Stockholmsbörsen öppnar upp
Ännu en nervös börsvecka väntar
Hel del psykologi bakom börsras
Börserna som ler och långhalm
Därför faller börserna just nu
Svenskan skriver här:
Svajig start på Stockholmsbörsen
Borg bekymrad över datorhandel
Ännu en nervös börsvecka väntar

Läs även andra bloggares åsikter om börsen, finanskrisen, ekonomi, politik. Intressant?

Gröna rymdgubbar

Rymdvarelser kan bestämma sig för att utrota mänskligheten för att vi förstör miljön, spekulerar forskare knutna till NASA. Det är ju ett trendigt och politiskt korrekt scenario – men skulle ändå inte ET & Co vara mer rädda för våra bomber, eller i själva verket – de smittsamma sjukdomar vi bär på?

Vårt samhälle är en organism som sitter fast i sin tidsanda, förmodligen för att det är i samhällskroppens inre dynamik tidsanda uppstår och förändrar sig. Ett sätt att varsebli tidsandan är att betrakta de domedagshot som målas upp mest och färgstarkast i varje tid.

Vi har alltid någon domedag att skrämma varandra med. Fordom var de knutna till religionen, såsom kristendomens Harmageddon. De senaste sådär hundra åren är det vetenskapen som har stått för domedagsprofetiorna.

Under min relativt korta livtid har flera katastrofvarningar avlöst varandra: kärnvapenkrig på 1950-talet, befolkningsexplosionen på 1960-talet, världskrig på 1970-talet, AIDS på 1980-talet, kometer på 1990-talet, klimatkris på 2000-talet. Det har funnits fler, som jag på rak arm inte minns.

När nu NASA-forskarna talar om vår miljöförstöring som möjlig orsak för rymdgubbar att ta kål på oss, då må de uppfatta sig vetenskapliga men har nog framför allt fastnat i tidsandan.
Å andra sidan, vi har ju ofta pratat om rymdvarelser som gröna gubbar...

Här skriver Svenskan om teorierna. De syns ha hämtat sina uppgifter från Guardian.

Läs även andra bloggares åsikter om NASA, alien, rymden, klimatkrisen, rymdvarelser. Intressant?

Snålheten bedrar visheten

Efter nästan tolv års trogen tjänst blev min cykel stulen i höstas. Det dröjde till för bara några veckor sedan innan jag kom mig för att köpa en ny – och lät då valet styras av strävan efter minimal stöldrisk. Ett misstag.

Min nya cykel är begagnad. Nya cyklar har ju rena fantasipriserna och är dessutom särskilt begärliga för tjuvar. Jag funderade länge på vad som kan tänkas göra en cykel ännu mindre attraktiv för dem.

Min förra cykel, som jag fick behålla så pass länge fast jag bara hade ett vanligt lås på den, såg väldigt alldaglig ut. Nästan så att den var osynlig. Jag tror att det var därför den klarade sig så pass länge. Cykeltjuvar lade inte märke till den, som varken var strålande snitsig eller mysigt ålderdomlig. Den var liksom neutrum.

Den här gången ville jag därför försäkra mig ytterligare och bestämde mig för att skaffa en riktigt ful cykel, som tjuvar skulle vägra att ta i. Men inte så ful att det gav den något slags charm eller karaktär. Bara ful.

Jag hittade den. Se bilden ovan. Riktigt ful, eller hur? Klicka på bilden om du av någon obegriplig anledning vill se den förstorad.

Problemet är bara att jag lyckades för bra. Cykeln är så ful att jag inte har någon lust att kliva upp på den och paradera genom Malmös gator. Det är inte bara olustigt med tanke på åskådare, utan också för min högst privata estetik. Mina ögon vill inte kännas vid den. Inte ens min bak sjunker med behag ner på dess sadel.

Jag lyckades hitta en cykel som det är ringa risk att någon stjäl. Lyckades för bra. Det är inte bara tjuvarna som undviker den. Det gör även jag.

Läs även andra bloggares åsikter om cyklar, cykelstöld, estetik. Intressant?

Drogpolitik har bieffekter

DN har en omfattande artikelserie om cannabis. Det kan bero på redaktionens sommartorka och sensationslusta men drogen har också något av en renässans, som om 1960-talet är ett decennium vi aldrig lämnar.

Själv blev jag tonåring 1967, själva året för den första summer of love, så cannabis var ingen främling. Jag var aldrig sugen på att pröva själv, för min hjärna var snurrig så det räckte, men många kamrater gick glatt in i såväl dimmorna som den subkultur de ledde till.

Hasch i stället för marijuana

På den tiden var marijuana ytterst sällsynt. Det var hasch som röktes. Samma drog i mer koncentrerad form och alldeles säkert med större hälsorisk på flera sätt. Mitt intryck var att gräs sällan förekom i Sverige för att det inte gick att sälja till samma pris men ändå var lika olagligt att smuggla in och sälja. Knarkhandlarna föredrog därför den koncentrerade formen, oavsett vad det innebar för deras kunder.

Ett annat skäl till att jag avhöll mig var att hasch alltid röktes i pipa och jag föredrog cigarretter. Så det var kanske tur för mig att gräs knappt förekom.



Mest ”avtändande” för mig var dock det intryck som haschrökande kamrater gjorde – de blev passiviserade, fnittriga och fåniga. Drogen verkade befrämja dumhet, medan dess användare i stället upplevde att de blev hur klarsynta som helt när de mumlade sina snurrigheter. Och de sjönk ner i en tröghet mycket nära apatin. Det hade jag inte alls tålamod för eller minsta längtan till.

Gin i immig flaska

Så jag höll mig till Gilbey's gin i flaskan med den läckert liksom immiga ytan. Den ändrades sedan till klart glas, vilket ryktades bero på att Systembolaget opponerade sig mot den läckra förpackningen. Jag blandade spriten med grape tonic och kände mig kultiverad.

Öl höll jag mig ifrån. Smaken attraherade mig inte, dessutom var det sådana mängder man behövde klunka i sig – och odören från avslagen öl var vämjelig. Det var en helt annan sak med vin men det var en svårare skog att orientera sig i. Det var svårt nog för en tonåring att alls få fatt i alkohol.

Tillgänglighet

På 1960- och 70-talet var det för ungdomar ofta lättare att komma över cannabis än alkohol, i alla fall definitivt inte ett dugg svårare. Det kan nog vara så alltjämt, vilket visar baksidan av en alltför barsk alkoholpolitik.

Det kan väl ändå inte vara myndigheternas mening att tonåringar ska ha närmare till cannabis än till alkohol? Verkligheten handlar ofta om att välja det minst onda, eftersom det ideala sällan är realiserbart. Politik handlar alltför ofta om att förneka detta.

Vi människor är så beskaffade att vi har svårt att bara avstå från något, men ganska lätt att ersätta det med något annat. Det gäller i synnerhet behovet av droger, som syns vara allmängiltigt för människan i alla kulturer och tider.

Det sättet att tänka klarar dock ingen myndighet. De förhåller sig alltför ofta maniskt till människan som de tycker att hon borde vara. Men den människan finns inte.

Vi arma själar kämpar genom vad man fordom kallade livets grottekvarn mot ett ofrånkomligt slut vi är mycket medvetna om. Då går det inte att avstå en och annan katarsis, den rening och tillfälliga lättnad som bland annat ett eller annat slags rus kan ge.

Därför är jag övertygad om att en klok och verksam drogpolitik förstår att välja det minst onda och styra så att få av oss riskerar att gå ur askan i elden.

Politik är att glömma

Under 1900-talets första hälft prövade många länder att förbjuda alkohol, helt eller delvis. I Sverige hade vi motboken, som skulle begränsa konsumtionen om det inte fanns så många vägar runt det. I USA hade de totalförbud, vilket gjorde den organiserade brottsligheten varaktigt stor och rik.

Dessa experiment gavs upp när man motvilligt konstaterade vad de kostade samhället.

Ändå envisas politikerna ideligen med förbud av olika slag. Det beror nog mer på att det är deras favoritmetod än på någon dokumenterad framgång med den. Förbud är billiga lösningar, som ger intryck av beslutsamhet.

När politiker har förbjudit något tycker de att de har gjort allt som går att göra. Dessutom så gott som gratis. Det kan de inte motstå, hur dåligt det än i längden visar sig fungera.

Politik är att glömma. Vad som gjorts inför ett val eller i nya makthavares iver direkt efter ett, hinner knappast visa sin verkan till nästa val. Lagom till valet därefter har redan eventuella lärdomar gått förlorade.

Politik är att låtsas

Politik är också att låtsas. Teater. Det viktiga i politiken är inte vad man tycker och gör, utan vad man verkar tycka och göra. Därför letar politiker alltid efter ståndpunkter och åtgärder som framställer dem i så god dager som möjligt. De vill visa vad de gillar och ogillar, så tydligt som möjligt.

Det leder till en svartvit världsbild, fast livet består av såväl gråtoner som färger. Få ting i världen är antingen eller. De är alltid både och, om än i varierande proportioner.

Svårtyglade bieffekter

Det leder också till att händelser sällan är isolerade. När något bekämpas är det något annat som gynnas eller missgynnas i proportion. Det är lika svårt att komma ifrån som det är att förutsäga.

När det gäller droger leder ofrånkomligt en framgångsrik kamp mot en drog till en annan drogs segertåg. Olika droger har olika sociala och psykologiska effekter, så det är ingen lätt sak att på förhand avgöra ens vilken drog som i längden är att föredra.

Dessutom är det så mycket annat som påverkas. Kriminaliteten är en av de allvarligaste. Lagar fungerar bara till den grad de efterlevs och det är aldrig helt och fullt. Inget samhälle har lyckats ändra på den saken.



Därför bör politiker passa sig för att stifta lagar som gynnar utvecklingen av den mest oönskade brottsligheten, det vill säga den brutalaste och mest hänsynslösa.

Droger är också direkt kopplade till kulturens vågor och tendenser. På 1960-talet var cannabis och LSD hippiefavoriterna, på 1970-talet blev samhällsklimatet barskare och heroin vanligare, bland 1980-talets yuppies sniffades det mängder av kokain, och så vidare.

Det är svårt att säga vad som kom först, hönan eller ägget, drogen eller dess subkultur, men de tenderar hur som helst att eskalera varandra.

Även drogfrihet har sina kulturella uttryck, som man kan ha olika åsikter om. Se bara frikyrkorörelsen...

Svåra val utan svar


Som nog märks av det ovanstående är jag rätt osäker vad gäller frågan om legalisering av cannabis. Det finns värre saker, helt klart, och konsekvenserna av rådande förbud är kostsamma för samhället, såväl vad gäller brottsligheten som kriminaliseringen av brukarna. Därför vore mycket vunnet vid en legalisering.

Å andra sidan är det svårt att överblicka alla konsekvenser om cannabis släpps helt fritt, eller att hejda dem om de visar sig fördärvliga. Så man bör nog skynda sakta, som med så mycket i politiken. Steg för steg.

Cannabis tycks vara ett välgörande läkemedel i vissa sammanhang. Det bruket borde i så fall våra myndigheter skyndsamt göra tillgängligt även i vårt land. Vi har ju redan en fungerande infrastruktur för dylikt, med recept och apotek.

Marijuana verkar vara en rimligt skadlig drog (det finns knappast några oskadliga), medan detsamma nog inte kan sägas om hasch. Samtidigt verkar nöjesbrukare av cannabis mestadels hålla tillgodo med förstnämnda, så det ena leder förmodligen inte till det andra i någon omfattning – i synnerhet inte om försäljningen flyttas från kriminalitet till det öppna samhället.

Det skulle också leda till att myndigheterna får en tydlig överblick över dessa drogvanor, som torde vara till stor hjälp i drogpolitiken. För att inte tala om hur det skulle strypa brottslighetens resurser.

Jag gissar att någonstans där ligger den rimligaste kompromissen. Cannabis som läkemedel. Marijuana som tillåtet rusmedel – med åldersgräns och reglerad handel, likt vad som redan gäller för alkohol och tobak. Sedan får man se vad som händer.

Jag bävar för en återkomst av den där fördumningen och fåniga flummigheten som genomsyrade mycket av 1960-talet. Å andra sidan är det mycket i vårt samhälle som befrämjar dumheten – det mesta och värsta är inte ens drogklassat.

Här är DN:s artiklar om cannabis hittills:
Cannabis kan bli godkänt läkemedel
Cannabusiness
”Plötsligt var det som om jag flög”
Så orsakar cannabis psykisk ohälsa
”En person som råkat ut för detta ska aldrig röka cannabis igen”
”Man kan inte byta ut missbruk mot ingenting”
Föräldrarna upptäcker ofta missbruk sent
Enkät: Har du märkt att acceptansen för cannabis ökat bland unga?
”Cannabis gör dig känslomässigt urholkad”
Tullverket: Beslagen ökar kraftigt

Uppdatering den 27 augusti:
Här är en intressant motbild till nuvarande drogpolitiks teser, från forskarhåll: Nu rasar grunden för svensk drogpolitik.

Läs även andra bloggares åsikter om cannabis, marijuana, hasch, droger, drogpolitik. Intressant?

Löjeväckande censur på Google

När jag som bäst höll på att lägga upp mina bloggbilder på nytt (se mitt förra blogginlägg) stötte jag plötsligt på patrull. Google vägrade att acceptera min illustration till inlägget om RFSU:s Onanipraktika, fast den bara var en bild av bokens omslag. Google är smittat av en hycklande amerikansk sexualmoral.

Censuren verkar vara i tilltagande, eftersom jag inte hade några problem att lägga upp bilden när jag ursprungligen skrev blogginlägget i april 2009. Men när jag ska ladda upp bilden på nytt, eftersom den blev raderad av misstag tidigare – då är det stopp. En varningsbild dök upp, som förklarade att bilden inte accepteras.

Det måste vara ordet onani som skapar denna reaktion i Googles dator. Ska det då vara så farligt? Onani måste väl vara den mest ofarliga och oskadliga form av sex man kan tänka sig.

Många stora webbplatser har automatiserade funktioner för att stoppa porren – märkligt nog ringa motsvarigheter för att stoppa våldsskildringar, uppvigling, rasism och allt vad det kan vara. Där är det inget annat än den hysteriska amerikanska dubbelmoralen om sex som kommer till uttryck, vilket är djupt olyckligt om det inverkar på vad övriga världen har möjlighet att kommunicera och diskutera.

Vi borde inte tvingas in i den trångsynta moralism som stora grupper i USA förespråkar och som räddhågsna amerikanska storbolag fegt följer. Internet är världstäckande och ska därför inte på något sätt lyda under en enda nations konventioner.

För att inte tala om hur fel det blir närhelst censur tillämpas. Det är en läxa åt alla censurivrare. Allt som berör sexualiteten är inte porr. Eller menar Google att vi allihop ska leva i absolut celibat?

Situationen är onekligen ironisk, eftersom jag i mitt blogginlägg om RFSU:s informationshäfte påpekade hur fegt häftet var utformat – utan några som helst illustrationer, av samma rädsla för att råka snudda vid det pornografiska som Google tydligen uppfylls av.

Denna tämligen nyvaknade rädsla för sexualiteten är rent löjeväckande.

Bilden ovan på RFSU-skriftens omslag är en länk från deras egen hemsida. Det är alltså detta omslag – på några blommor – som Googles dator bedömde vara otillbörligt.

Läs även andra bloggares åsikter om censur, sex, Google, RFSU, onanipraktika, bloggar. Intressant?

Alla bilder blev svarta hål

Här om dagen råkade jag radera alla bilder på min blogg. Nu befinner jag mig i det mödosamma arbetet att ladda upp dem igen. Google är inte fool proof.

Under våren skaffade jag en ny mobil, en Android. Det verkade som att alla mina bloggbilder hade kopierats över på den. Det är väl onödigt att de tar upp plats där, tänkte jag för några dagar sedan och raderade dem.

Senare upptäckte jag att på min blogg hade alla bilder ersatts av svarta rutor med varningstrianglar på. Jag trodde först att det var något tillfälligt tekniskt fel hos Google, så jag avvaktade.

Men snart stod det klart att bilderna inte dök upp igen och då begrep jag sambandet. Min mobil och mitt Googlekonto är länkade, så när jag raderade bilderna från telefonen togs de i själva verket bort från bloggkontot. Oåterkalleligen.

Lyckligtvis har jag alla bilder på min hårddisk, så de har inte gått helt förlorade.

Lite sökning på nätet och Googles hjälpforum slog fast att det inte finns någon enkel metod att reparera skadan. Jag måste manuellt lägga upp bilderna på nytt i vart och ett av blogginläggen. Det räcker inte att bara tanka upp allihop i Googles bildarkiv Picasa – blogginläggen hittar dem inte utan manuellt angivna länkar.

Jag har sedan bloggens start i februari 2008 skrivit 1.019 blogginlägg hittills (1.020 med detta). Så gott som alla är illustrerade med någon bild. Ugh!

Jag kunde strunta i det och säga typ ”lätt fånget, lätt förgånget”, men bilderna utgör för mig en så viktig del av blogginläggen att jag bara inte kan nöja mig med det – även om de flesta gamla inläggen sällan blir lästa.

Så det var bara att kavla upp ärmarna. Jag arbetar mig bakåt i tiden. Just nu är jag vid maj 2009 och svär över att jag skrev så mycket i bloggen vid den tiden...

Google borde nog ha automatiska varningar när någon ger sig på att radera så omfattande. Det har inte bara hänt mig, såg jag i min nätsökning. Andra har gjort precis samma misstag på sina mobiler, så här finns vad man kan kalla en säkerhetslucka.

Men det är också en påminnelse om att hela denna nya värld av ord och bilder som Internet har öppnat är bräcklig. Vi vet ingenting om hur pass bestående den ska visa sig vara. Hur mycket kan gå till spillo blott vid en olycklig knapptryckning?

Läs även andra bloggares åsikter om Picasa, Google, Android, blogg, bilder, internet. Intressant?

Naturen kan inte vara onaturlig

En ny studie visar att zebrafinkar i homosexuella relationer kurtiserar varandra och är trogna på samma sätt som heterosexuella par. Det är ingen nyhet i naturen, utan i vårt betraktande av den. Vi ser vad vi kan tänka oss – eller kan acceptera.

DN berättar om den amerikanska undersökningen, som har publicerats i tidskriften Behavioral Ecology and Sociobiology. Zebrafinkar som lever i samkönade par visar samma kurtiserande och trogna beteende som de av olika kön.

Undersökningen visade också att det blir fler samkönade par när det är ont om det motsatta könet, men att dessa par ändå består när fler fåglar av det motsatta könet är tillgängliga.

Zebrafinkar är monogama och tenderar att hålla ihop – även när relationen frestas på. Det visar en annan undersökning om samma fågel, presenterad i juli av DN och Svenskan. Både honor och hanar kan vara otrogna, men de håller ändå ihop i sina ursprungliga par. I många andra monogama arter brukar i stället otrohet leda till uppbrott.

Det är först under de senaste decennierna som biologerna har konstaterat och kartlagt homosexuellt beteende hos olika djurarter, något som är vanligt förekommande. Dessförinnan kunde man inte föreställa sig att djur hade den förmågan. De betraktades som absolut heterosexuella, eftersom det ansågs vara det ”naturliga” och bara människan var kapabel till det ”onaturliga”.

Vi behöver alltid vara medvetna om de skygglappar som vår världsbild ger oss, utan att vi är medvetna nog att ifrågasätta den. Vi ser vad vi förväntar oss, upptäcker vad vi letar efter, men har väldigt svårt att ta oss ur dessa självuppfyllande profetior. För att klara det måste vi inte bara tänka, utan även tänka på hur vi tänker och hur det gör oss trångsynta.

Det är till och med förhastat att tala om biologernas upptäckt av homosexualitet i djurriket som en seger för det gränslösa förnuftet. Snarare är det resultatet av en växande social acceptans av homosexualitet. Först när vi började bli tillfreds med homosexualitet bland människor kunde vi upptäcka den bland djuren.

Religiösa fundamentalister torde ändå fortsätta att envisas med sin intolerans mot homosexualitet. De hävdar ofta att den är ”onaturlig”, vilket faller på sin egen orimlighet när det visar sig att naturen dräller av den. De kommer väl att hävda att även zebrafinkar kan vara ”perversa” och ”onaturliga”.

Vid närmare granskning visar det sig att naturen inte är särskilt ”naturlig”. Det är förstås inte en anomali hos naturen, utan i vår syn på den. Vi har ett slags antropomorft synsätt, som vill se vår värld på samma sätt som vi vill se oss själva. Som om hela världen verkligen vore skapad blott för oss, vilket hävdas i bibelns andra skapelseberättelse (Genesis 2).

Därmed röjer naturen vid förutsättningslös beskådan inte bara att vi haft fördomar om den, utan också om oss själva när vi utifrån denna vrångbild påstått det ena och det andra om vad som är naturligt för människan. För att se världen som den är, i stället för hur vi vill ha den, behöver vi först och främst se klart på vad som är vår egen natur.

Läs även andra bloggares åsikter om homosexualitet, sex, naturen, zebrafink, genesis, vetenskap, antropomorf. Intressant?

Inte bara el har en junta

Aftonbladet och E24 har en artikelserie om vad de kallar el-juntan: Vattenfall, Eon och Fortum, som totalt dominerar branschen i Sverige. Uttrycket är ovanligt vågat, även för att komma från en kvällstidning – men det är inte alls missvisande.

Sverige är litet nog för några få stora företag att helt kontrollera sin bransch genom att bilda kartell. Vi har förstås lagar mot sådant, men små resurser och ringa politisk vilja att se till att de efterlevs. Därför kan man räkna med att övertrampen är många.

Bara det faktum att villkor och priser är så nära mellan de stora oljebolagen, försäkringsbolagen, bankerna och så vidare – det borde få klockor att ringa hos Konkurrensverket, men de har numera så mycket annat för sig...

Aftonbladet och dess ekonomipublikation E24 granskar elmarknadens tre stora och visar varför de är värda att kallas el-juntan. Se här, här, här, här, här, här och här. Det är skumrask och kundmanipulationer på högsta nivå.

Regeringen morrar då och då. Ändå har elbolagen fått igenom en del märkliga regler, såsom att olika landsändar ska taxeras olika – på ganska grumliga grunder. Det har också uppstått något slags regionalisering vad gäller möjligheten att välja elbolag. Sverige har delats upp i zoner, som begränsar konkurrensen ytterligare.

Elbolagen fortsätter att sko sig med kryptiska tariffkonstruktioner och andra knep, som det är märkligt att svensk lag alls godtar. Kanske gör den inte det, om någon bara rotar tillräckligt djupt i det hela – och får tillgång till allt som sker bakom kulisserna hos elbolagen.

Det är långt ifrån bara elbolagen som agerar i denna gråzon mellan lagligt och skurkaktigt. Bankerna, med sin skog av likartade avgifter och hysteriska vinster som de inte sällan använder så katastrofalt att hela den svenska ekonomin riskeras – de skulle nog bäva inför en närgången granskning. Man bör också grunna på varför så få utländska banker etablerar sig i Sverige, dessutom så diskret och smått när det någon gång sker. Skulle inte EU öppna gränserna för all företagsverksamhet?

Kanske skulle Konkurrensverket använda lite enkel matematik för att spåra karteller och annat fuffens: När ett litet antal storföretag dominerar en bransch, har snarlika villkor och allihop gör saftiga vinster – då finns det anledning att ana fuffens. Speciellt som de aldrig har prispresskrig mot varandra.

Och det gäller för så gott som varenda bransch i Sverige. Livsmedel, media, transport, byggbransch... Det finns många juntor.

Läs även andra bloggares åsikter om kartell, konkurrens, el-juntan, ekonomi. Intressant?

Västra hamnen under konstruktion

Sydsvenskans kultursidor har tema Västra Hamnen (här, här och här), det exklusiva området i Malmö. Det väcker minnen. Jag var där när det invigdes. Då hette det Bo01 och var fortfarande en byggarbetsplats.

Bo01 var en stor utställning av verkliga hus, som skulle visa framtidens snitsiga boende. Det mesta var försenat vid invigningen 2001, så det var verkligen som att gå omkring på en byggarbetsplats. Den mäktigaste byggnaden, Turning torso, hade inte ens börjat byggas. I stället fick man se den jordyta det skulle ske på och lite bilder från arkitektkontoret.

Jag var Sydsvenskans hemliga krogrecensent Bong på den tiden, så jag gjorde nedslag på restaurangerna i området (här är den texten). De flesta av dem försvann redan när utställningen avslutades men den bästa, Salt & Brygga, serverar fortfarande sitt ekologiska kök. Jag trodde inte att de skulle klara sig i det då rätt karga och och alienerade bostadsområdet i vardande.

För eget nöjes skull gick jag också runt och tog en hel del bilder, som jag samlade i en utställning på min hemsida. Jag kunde inte motstå att döpa utställningen till Under Construction, fast jag förstod att många surfare skulle låta bli att klicka sig dit i tron att det var just en site under konstruktion. Här är den utställningen. Några av de bilderna ser du nedan (och ovan, under rubriken):

Läs även andra bloggares åsikter om Västra hamnen, Bo01, Malmö. Intressant?