Åklagare får inte styra över rättvisan

Jag har inget genomgjutet förtroende för svensk rättssäkerhet. Hela rättsapparaten verkar snarast se sig som del av överheten med uppdrag att hålla medborgarna på plats. Då är det inte mycket rättvisa kvar. Det visade sig när Wikileaks chef Julian Assange plötsligt förklarades anhållen för våldtäkt. Det kom plötsligt och släpptes lika fort, utan förklaring.

Det är förfärligt allvarligt att anklaga folk för våldtäkt. Då krävs ordentlig bevisning. Det kan inte ha varit fallet här, eftersom åklagaren tog tillbaka det där med våldtäkt strax efter att ha basunerat ut anklagelsen ”på sannolika skäl”, vilket är en hög grad av misstanke. När den kvickt återtogs måste den ha varit förhastad och felaktig.
Så får man inte hantera människor.

Det är ytterligare besynnerligt eftersom Assange (på bilden ovan) och hans Wikileaks är i hetluften just nu för att ha publicerat hemliga dokument om USA:s militära aktiviteter i Afghanistan. Kanske inte åklagaren har agerat för att desavouera Assange i den pågående debatten om Wikileaks, men att han är en världskändis kan mycket väl ha lockat åklagaren till att använda sin makt med extra iver.

Svenska åklagare har en väldig makt som behöver granskas, ifrågasättas och stramas åt. De har ett trist jobb med måttlig lön för att vara jurister, så det är frestande för dem att ge sin karriär en boost med den ena eller andra sortens buller. Man kan undra om det har hänt här.

Assange verkar i det offentliga rummet med en politisk agenda som många intressegrupper avskyr. De kastar sig förstås över denna anklagelse, hur grundlös den än är. Åklagaren har uppenbart struntat i det – eller rentav avsett det. Hur kan den skadan göras ogjord?

Nu har chefsåklagaren skrotat våldtäktsärendet men fortsätter att hota med ett ärende mot samma man, det mindre allvarliga brottet sexuellt ofredande, med ett annat förmodat offer. Ska det också grusas? Skada hinner de två fallen onekligen göra ändå, vad gäller Assanges anseende och därmed även Wikileaks. Om även det sexuella ofredandet slängs i papperskorgen, då blir det mycket svårt att se det annorlunda än att åklagarämbetet har betett sig såväl skamligt som skoningslöst.

Människors heder ska hanteras med största respekt, för vad annat har vi? Ett rättsväsende som skyndar att anklaga innan bevisning föreligger och den anklagade har fått yttra sig i saken – det är en styggelse som måste rättas till. Annars får vi med blixtens hastighet ett skoningslöst samhälle, där blott de som kontrollerar rättvisans redskap kan stå ut.

Det är förstås livat i pressen om saken. DN skriver här, här, här, här, här, här, här, Aftonbladet här, här, här, här, här, här, Svenskan här, här, här, här, här, här, SVT här, här, här, här.
Läs även andra bloggares åsikter om Julian Assange, Wikileaks, åklagare. Intressant?

Bilarna var behållningen

Malmöfestivalen drog igång på fredagen, så jag spankulerade runt lite där under eftermiddagen. Den börjar bli trött efter alla år den fortgått. Det är inte lätt med förnyelse. Roligast var några bilar som en konstnär busat med. Maten lockade inte alls.

När jag var Sydsvenskans hemlige krogrecensent Bong brukade jag skriva om festivalmaten. Det var inte något drömjobb att skynda runt under fredagseftermiddagen och trycka i sig en lång rad flottigheter, för att hinna skicka texten till tidningen samma kväll. Jag har ätit min beskärda del.

Det mesta av maten känns fortfarande igen. Thailändska hopkok, langos, korvar och färsbiffar. Varje år är det åtminstone någon ny grej bland allt det bekanta, men jag är osäker på vad det kan ha varit i år. Jag prövade en peruansk oxgryta som var vacker i färgerna men smakade grått. Så då tryckte jag även i mig en afrikansk oxgryta i hopp om att den skulle vara en vildare smakupplevelse. Jodå, men med smal marginal.

En färsköl på Green Lions tilltagna yta sköljde bort besvikelsen. Där stötte jag förresten ihop med Sydsvenskans rockskribent Håkan Engström – föga överraskande, eftersom han är en passionerad ölälskare.

Sydsvenskans närvaro är minst lika påtaglig nu som tidigare år. Tidningen har satt sitt namn på två stora scener i trakten av gamla posthuset, med mera. På en av dem satt Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri och intervjuade den gamla operasångerskan Marianne Mörck.
Och på ett uppslag i dagens nummer av Sydsvenskan tipsade Rakel, Håkan och tre andra medarbetare på tidningen om de bästa begivenheterna på festivalen. Som om de vore orakel, eftersom dessa evenemang ännu inte hade ägt rum.

Egentligen är det olämpligt att en tidning deltar så aktivt i en begivenhet som den också ska rapportera om. Det blir ofrånkomligen jävigt. Men Sydsvenskan torde göra alltmer i den vägen, för att ragga prenumeranter och insistera på sin betydelse för staden. Jag tvivlar på att det fungerar.

Lite kul hade jag ändå på min promenad. Konstnären Bertil Warnolf har riggat några bilar på Hamngatan, ett slags anti till Pimp my ride. En är lindad med gasbinda, en har ett hus på taket, och så vidare. Jag tyckte bäst om den som återtagits av naturen, fylld med prunkande grönska. Se bilden ovan.

Rätt kul var det också att Malmö Chokladfabrik stavat fel på skyltarna till sitt stånd. Se nedan. Kan de verkligen sin choklad när de inte ens kan stava till den?

Läs även andra bloggares åsikter om Malmöfestivalen, Malmö, Sydsvenskan, Bertil Warnolf.

Smörblomma

På S:t Gertrud i Malmö har det länge funnits en lunchrestaurang som inte lockar särdeles, men nu ledsagas den av en betydligt ambitiösare krog, Haqvin Bager, där köket leker lustfyllt även med de vardagliga ingredienserna.

Jag hade ingen aning om att stället fanns förrän en klubbkamrat, Enighets ordförande Leif Almö, ledde mig dit. Det var som att springa på en oas i Sahara.

Kvarteret S:t Gertrud är med sin välbevarade ålderdom en sightseeing i sig, och innergården uppmanar till rekreation innan den bistra årstiden kommer. Krogen Haqvin Bager har dessutom en trivsam inredning utan överdåd men med detaljer som sitter alldeles rätt. Och så är det något med taklamporna som blir pricken över i.

Jag studsade till redan när kyparen kom med smör och bröd. Den vackra blomman på bilden ovan är smöret. Riktigt skojigt att de gör sig sådant besvär med en så blygsam komponent i måltiden. Och lyckat – den prunkande blomman var så välgjord att det tog en stund för ögat att ens gissa vad den bestod utav. Den första sekunden fick jag för mig att det var ostskivor som lindats sålunda.

Maten var också behaglig, utan att kosta någon förmögenhet. Så det dröjer nog inte länge innan jag åter sätter kniven i deras smörblomma.

Läs även andra bloggares åsikter om Haqvin Bager, Sankt Gertrud, Malmö, XBong, krog.

Sydsvenskan tiger om boken om Bong

Jag skrev en bok om mina tolv år som Sydsvenskans hemliga krogrecensent Bong, som kom ut i våras. Det har Sydsvenskan inte skrivit ett enda ord om. De gillar verkligen inte mig – men det visar också hur ojournalistiskt de tillåter sig att tänka.

När min bok om åren som Bong kom ut lät jag Sydsvenskan få den en vecka innan pressmeddelande och recensionsex skickades ut till andra tidningar. Jag tyckte det var rimligt att de fick chansen att vara först att skriva om boken, eftersom det var på den tidningen jag hade verkat.

Boken hamnade hos Per Svensson på Sydsvenskans kulturredaktion och sedan hände ingenting, trots att det är självklart intressant för Sydsvenskans läsare att få veta om bokens existens, även att läsa vad en recensent kan anse om den.

Så när inget hade hänt på några månader mailade jag till Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri och frågade om det skulle komma någon recension. Hon svarade igår:
Nej, vi har inte recenserat din Bongbok. Vad gäller recensionerna är bokutgivningen så diger att vi måste välja bort mycket - tyvärr.

Det där med ”tyvärr” är ett slappt sätt att avfärda, likaså argumentet att det kommer ut så många böcker. Hur många böcker med lika uppenbart intresse för Sydsvenskans egna läsare kan det vara fråga om?

Andra böcker med anknytning till tidningen skrivs det gärna om på dess kultursidor – senast t.ex. en samling av medarbetaren Claes Fürstenbergs Malmökrönikor 2007-2009, som alltså redan hade publicerats i tidningen, med den fjantiga titeln Du vet att du är från Malmö.
Och när ovannämnda Per Svensson på kulturredaktionen tillsammans med en meningsmotståndare passade på att komma ut med debattbok om monarkin inför det kungliga bröllopet, med den ännu fånigare titeln Ja. Monarkins bästa tid är nu. Nej. Monarkin har aldrig varit farligare än nu, då brakade Sydsvenskan på med såväl en lång recension som två ordrika utdrag (1 och 2) ur boken, dessutom skrev tidningens politiska chefredaktör Heidi Avellan om den, likaså den politiska krönikören Per T Ohlsson.

Jag var tidningens första Bong och gjorde jobbet i tolv år, följd av en stor och engagerad läsekrets. Det är dessutom mig veterligt den första svenska boken som berättar om krogrecensentens hemliga och delikata jobb. Därför kan jag tveklöst slå fast – trots att jag är part i målet – att det är journalistiskt oförsvarligt att tiga om boken på Sydsvenskans sidor.

Stingsliga kulturredaktörer
Så varför gör de den tabben? På grund av personliga antipatier. De gillar inte mig, framför allt för att jag i denna blogg har kritiserat såväl Sydsvenskan i sin helhet som redaktören Per Svensson flera gånger. Att de verkligen är så stingsliga och småaktiga har jag genom åren fått flera belägg på.

Det är minst sagt underligt att just kulturredaktörer ska vara så känsliga för kritik, eftersom deras jobb går ut på just att kritisera andra. De får förstås själva kritik, i någon omfattning, oftast i polemik med kulturskribenter på andra tidningar men också via insändare om deras egna skriverier. Det kan de inte förhindra.

De låtsas välkomna detta, exempelvis genom att låta utomstående recensera deras egna böcker i den egna tidningen. Så har skett med båda Sydsvenskanrecensionerna nämnda ovan. När man läser dessa recensioner märker man dock tydligt vad som brukar vara fallet – sådana recensioner är så gott som alltid vänligt inställda, för att inte säga insmickrande. Det är en teater för att bevara skenheligheten.

Jag fick erfara det när jag som medarbetare på DN under 1980-talet sattes att recensera en revy skriven av DN:s egen kåsör. De ansåg att jag kunde göra det eftersom jag var frilansare på tidningen, inte fast anställd. Jag tyckte att föreställningen var rätt tråkig och skämten ganska slentrianmässiga, vilket jag också skrev i recensionen. Det blev ett väldigt liv på DN och kåsören var bestört över att hans egen tidning publicerat en kritisk recension. Sådant ska ju inte hända...

Det är svårare att kritisera att något inte alls har publicerats. Så det är tur att man har en blogg.

Här är boken om min tid som Bong på AdLibris och Bokus.

Läs även andra bloggares åsikter om Bong, XBong, Sydsvenskan, Per Svensson, kultur, krogrecension. Intressant?

När får SJ:s ledning sparken?

Äntligen börjar media rota på allvar i missförhållandena på SJ. DN är igång med en artikelserie där den skandalösa ledningens beteende framstår allt tydligare. Hur illa ska det gå innan bättring sker?

Jag har åkt tåg en del de senaste åren, framför allt mellan Malmö och Stockholm med X2000. Där blir det hela tiden sämre, men det var lätt att gissa på förhand.

Det har länge varit alldeles uppenbart att X2000-tågen inte repareras och underhålls ens nödtorftigt, utan försummas å det grövsta. Lika uppenbart är att det finns för få av dem för att rimligen klara tidtabellen, så förseningar går inte att ta igen förrän efter sista turen på natten.

Jag har haft många samtal med SJ-personal som suckar och i förtroende bekänner hur vidsträckta problemen är och hur likgiltig ledningen är för dem. De anställda är också mycket tydliga med att ledningen struntar i deras synpunkter. Till och med har DN nu berättat att lokförare som gör för många påpekanden om tekniska fel och brister på tågen plockas bort, rentav sparkas.
Personalpolitiken på SJ är rena stalinismen.

Missbrukat monopol
SJ skyller ifrån sig, men X2000:s förfall beror på att den egna ledningen väljer att spara kronor genom att strunta i underhåll. Tågen ska bara köras tills de stupar. Numera när jag åker dessa tåg är det på sin höjd hälften av dem som kommer fram någorlunda i tid, och det handlar så gott som alltid om tekniska fel på tågen – som de hade redan när resan startade, ofta redan när de startade resan innan dess.

Så ansvarslöst får inget trafikföretag bete sig. Vilket flygbolag hade överlevt så? SJ har i realiteten fortfarande monopol på en stor del av svensk järnvägstrafik, vilket de utnyttjar skamlöst genom att strunta i hur passagerarna drabbas.

Ulf Adelsohn är SJ:s ordförande och tjänar säkert en hacka på det. Han som gammal politiker borde väl begripa att se till allmänhetens bästa? Nej, han är högst delaktig i förfallet och påpekar blott att nya tåg kommer. Men de sätts inte i trafik förrän i slutet på nästa sommar, alltså 2011. Och de verkar inte ha några planer på att lägga extra kronor på befintliga tåg så att de ska rulla bättre fram tills dess.
Är det dags att koppla in konsumentombudsmannen, som om det skulle hjälpa?

Miljön behöver tåg
Samtidigt talas det ju ideligen – också från regeringen, som är SJ:s överhuvud – om tåget som det klimat- och miljövänligaste alternativet, och hur akut det är att vi väljer därefter. Hur kan de då ha mage att låta tågen förfalla? Dessutom har SJ höjt sina priser så mycket på sistone, att de mycket ofta är markant dyrare än flyget.

Det enda raka är att regeringen handlar som de talar och med krafttag går in för att läxa upp och rätta till SJ:s ledning. Sparkrav får inte gå in absurdum, speciellt inte på den transportväg som värnar allra mest om miljön. Snarare borde det vara optimal samhällsnytta att satsa friskt på tågen, så att vi kan och vågar använda dem till det allra mesta av vårt resande.
Annars kan bara konstateras att SJ:s skandalösa beteende egentligen är regeringens.

DN skriver om SJ-skandalen här, här, här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om SJ, X2000, Ulf Adelsohn.

Glaciär växer trots klimatkrisen

Ett gigantiskt isblock har lossnat från en glaciär på Grönland, berättar DN. Artikeln undrar om det beror på klimatförändring, men ignorerar det faktum att glaciären har växt de senaste sju-åtta åren. Det skulle ju kunna antyda motsatsen.

Vi har annars fått ideliga rapporter om att isen på Grönland, eller snart sagt överallt, smälter. Men denna glaciär har alltså växt de senaste åren. Hur stämmer det, och varför frågar journalisten inte alls forskarna om det?

I stället frågar de om glaciärens kalvning av detta väldiga isblock beror på klimatförändringen. Forskaren slår fast att varken det eller motsatsen går att fastställa – men påpekar också att det just är för att glaciären har växt som en kalvning var att vänta.

Så är det ideligen i klimatkrisfrågan. Journalister sitter så fast i sina föreställningar att de inte bara är oförmögna att ställa opartiska frågor – de vägrar att se de anomalier som dyker upp. Inte undra på att det är svårt för allmänheten att genom gammelmedia få någon som helst klarhet i frågan.

Läs även andra bloggares åsikter om klimatkrisen, klimatförändring, Grönland, is, glaciär, kalvning.

Religionerna får inte styra samhället

På DN Debatt pågår ett åsiktsutbyte om religion och religionsfrihet i Sverige, där kanske den viktigaste frågan börjar belysas: religionernas ökade krav på att deras intolerans ska tolereras, eller till och med bli lag.

För sådär en vecka sedan skrev fyra kristna ledare en debattartikel där de krävde att islam och judendomen ska få samma utrymme i vårt samhälle som kristendomen. Men vad de egentligen krävde var att samhället i än högre omfattning än nu ska rätta sig efter och böja sig för religiösa krav, oavsett religion.

De skrev bland annat: ”Hållningen borde vara största möjliga frihet för varje religiös människa att leva ut sin religion och tradition, så länge det inte kränker någon annan.”

Det låter fint tills man tänker på vad detta att leva ut sin religion får för konsekvenser på samhället, eftersom det hittills handlat mest om att vi andra ska tystna och foga oss för att de religiösa inte ska få sina värderingar utmanade eller ifrågasatta. De kräver tystnad, de kräver att slippa få sin tro ifrågasatt och sina ritualer granskade.

De kräver att få uppfostra sina barn som de själva vill, vilket alltför ofta betyder att indoktrinera dem och tvinga dem in i samma religion, isolera dem från det sekulära samhällets kunskaper och värderingar.
Det är inte omvärldens tolerans de kräver, utan rätten till den egna intoleransen.

I dagens DN har de fått svar på tal i en annan debattartikel, där en filosofiprofessor och en kurdisk författare varnar för detta tänkande och menar att kraven är absurda.

De bemöter sådana saker som vilka helgdagar vi firar, hur svensk lag förhåller sig till kosherslakt, och så vidare, men ser också hotbilden bakom de kristna ledarnas krav: ”Från att plädera för friheten för troende att utöva sin religion (som ingen ifrågasätter) glider man över till att hävda de troendes rätt att tvinga omgivningen att anpassa sig till deras tro.”

Religiösa organisationer vädrar sedan något årtionde tillbaka morgonluft. De påstår sig kränkta och vill till skydd mot detta lägga munkavle och ögonbindel på hela vårt samhälle. Men vi har ideligen hur många bevis som helst på att vi behöver göra det motsatta: granska och ifrågasätta. Inom religionerna sker alltför mycket tokigheter, och med religion som ursäkt begås alltför många dumheter.
Religionerna ska inte stå över den demokratiska ordningen, utan måste foga sig efter den.

Läs även andra bloggares åsikter om religion, intolerans.

Toner som alltid faller rätt

Det är inte ofta SVT får till det, befolkat som det är av idel uppblåsta stofiler, men nyss var det så gott som helkväll med jazzsångerskan Anita O’Day på TV2. Hon imponerade tvärs igenom decennierna, även i dammiga statstelevisionen.

Först var det en dokumentär om henne på hela 90 minuter, generöst impregnerad med sångnummer från hennes många aktiva decennier. Sedan följde en timma med två korta konserter, från Stockholm 1963 och Oslo 1970. SVT har en del guldklimpar i sitt arkiv. Spelningen från 1963 var fascinerande, medan den från blott sju år senare kändes slentrianmässig, som om hon tappat gnistan.

I sin krafts dagar var Anita O’Day mästerlig på att sjunga som ett musikinstrument, med toner och tonfall i improvisatoriska upptäcksresor. Dock alltid innerligt, med närvaro i texterna som om de kom från hennes självbiografi – och nog levde hon så att tabloiderna fick sitt, med ett långtida drogmissbruk och en respektlös egensinnighet som säkert föddes ur samma djup i henne som den flödande musikaliteten.

Hon levde 1919-2006 och sjöng så gott som in i det sista, men det var under 1950- och 60-talet som hon verkligen briljerade. Mest känt är hennes framträdande på Newport Jazz Festival 1958, där hon klädd som till eftermiddagste hos noblessen sjunger lika magiskt som Miles Davis spelade trumpet. Se t.ex. hennes ytterst egna version av Sweet Georgia Brown och Tea for two därifrån:



Med svindlande säkerhet sätter hon tonerna och artikulerar även under rappa partier ypperligt. Mest imponeras jag av att hon, som varje mästerlig musiker, väljer sina toner, tystnader och tempo så säkert som om hon vore kompositören, dessutom en med samma öra som Mozart och de andra storheterna. Allting bara stämmer, som om det inte gick att sjunga sångerna på annat sätt. Självförklarande. Så låter det när musik är riktigt, riktigt musikalisk.

Hon har också innerlighet bakom skickligheten, men den måste man skärpa örat för att höra omfattningen på. Då är den där.

Läs även andra bloggares åsikter om Anita O'Day, musik, jazz. Intressant?

Lider tecknade barn?

En man har dömts för barnpornogafibrott för att han hade japanska teckande seriebilder med nakna barn – och han är översättare av just japanska serier. En absurd lag leder ofrånkomligt till absurda domslut.

När den långtgående lagen mot barnpornografi infördes 1980 sades det vara till skydd för barn, vilket är hur rimligt som helst när det gäller fotografier och film, som onekligen måste ha använt barn. Men tecknade bilder? Vilka barn lider då, om de inte har tvingats att stå modell åt tecknarna?

Nej, när även tecknade bilder förbjuds är det inte fråga om skydd av barn, utan försvar för en gammal unken syn på sexualiteten, erotiken och nakenheten i sig. Som om det är något i grunden fult och hemskt.

Även barn har en sexualitet, vet varje psykolog, och de ska självfallet få utforska den på egen hand och i egen takt – men vi gör det omöjligt för dem om vårt samhälle helt förnekar att deras sexualitet kan finnas. Än värre när vi fördömer den. Själva ämnet har blivit så tabu att jag undrar om föräldrar, lärare och andra välvilliga vuxna i barnens omgivning ens vågar diskutera det med barnen.

Deras sexualitet ska plötsligt uppstå när de fyller 15, eller om det är 18 vad gäller barnporrlagen. Hur ska de på ett rimligt och sunt sätt kunna förbereda sig för det, och hur ska de förhålla sig till egna sexuella känslor och behov dessförinnan?

Barnen kommer nog till skada av den lagstiftning och moralpanik som påstår sig vara till deras skydd, för den förhåller sig inte till barnen sådana de är, utan till hur dessa moralister anser att de borde vara.

Det aktuella fallet, som gäller tecknade seriebilder från Japan, är alldeles absurt. Men det är även lagen, när den inkluderar tecknade bilder där inga verkliga barn har utnyttjats. Det är lika absurt som att förbjuda barnsexskildringar i text. Men ett sådant förbud kanske också kommer?

Lagstiftarna har till favoritsysselsättning i vårt moderna samhälle att bekämpa problem genom att förbjuda att de visas upp. Det blir ingenting bättre av, men mycket blir värre eftersom det inte blir belyst.

Här skriver DN, Expressen (även här) och Aftonbladet om domen.
Läs även andra bloggares åsikter om serier, barnpornografilagen, manga, yaoi.

Pop populärast på YouTube

Den mest sedda videon på YouTube är sången Baby med pojkstjärnan Justin Bieber, som nyss passerat Lady Gagas Bad Romance. Båda har setts cirka en kvarts miljard gånger. Annars är de hur olika som helst.

Justin Bieber är en liten parvel som kommit fram genom egna YouTube-videos upplagda av hans mor. En slätkammad, välartad gosse som inte ser ut att göra en fluga förnär eller utmana någon enda moralist. Han kan egentligen varken sjunga eller dansa, och låten Baby handlar om den allra oskyldigaste formen av kärlek och inget annat. Rena söndagsskolan.

De har inkluderat några sekunder med rapparen Ludacris, för att låten ska ha något slags udd alls. Annars vore den till förväxling lik vad som helst av Monkees eller the Osmonds på 1960-talet och hundratals andra rara fabriksprodukter under decennierna sedan dess. Rick Astley, för att ta en av arketyperna. Här är Justin Biebers etta:



Lady Gaga, den tidigare ettan på YouTube, som har körts om med två miljoner visningar (hon har just nu 247 mot Justins 249 miljoner), är en helt annan sak. Med sina många absurda kostymeringar och sin utmanande framtoning är hon verkligen ingenting för söndagsskolan. Dessutom har hon ett underbart sätt att bedriva satir även mot sig själv och det hon står för, vilket närmast är att axla Madonnas fallna mantel.

Jag vet inte om hon är en så storslagen sångare som många andra paranta kvinnor i dagens popmusik, ej heller är det så säkert att hon kan dansa med samma briljans och eftertryck – men det hon har förstår hon att spela ut fullständigt, och på det mest påträngande vis.

Bad Romance är ett överdåd av futuristisk och surrealistisk sceongrafi, som när ett modemagasin löper amok. Låten är också påflugen och sådär lagom insinuant, vilket kompenserar för den tunna melodin. Framför allt har alltihop en stor portion humor:



De två följs åt även med andra siffror på YouTube. Lady Gagas VEVO-kanal där har haft 6,5 miljoner besökare medan Justins har nästan det dubbla, 11 miljoner – men båda har strax över 200.000 prenumeranter. Gagas 23 videor där har sammantaget setts 817 miljoner gånger, medan Justins motsvarande siffror är 8 och 599 miljoner.
Det dräller förstås av deras videor på andra håll inom YouTube, men det är svårare att kartlägga.

Trea på YouTubes videolista är en liten gullighetsgrej, där ett småbarn biter ett annat i fingret, som har setts 211 miljoner gånger. Ingen annan video har setts 200 miljoner gånger. Fyran är en rolig kavalkad av discodanser som setts 147 miljoner gånger. På femte plats kommer nästa musikvideo, Party in the USA, en jönsig poplåt med Miley Cyrus där stjärnbaneret utgör återkommande scenografi, som visats 139 miljoner gånger. Samma artist har fler videor på topplistan. Föga uppmuntrande.

På sjunde plats ligger en video som ursprungligen är svensk. En bebis som skrattar, sedd 129 miljoner gånger. Det är dock inte den svenska upphovsmannens version som setts mest, utan en kopia uppladdad av en annan YouTube-användare. Det svenska originalet av samma videofilm har ”bara” setts 4,5 miljoner gånger.

Topplistan för videor uppladdade på YouTube av svenska användare leds av två pratande katter sedda 30 miljoner gånger, sedan Ushers låt Yeah, Basshunters Boten Anna, Septembers Cry for you och en till Basshunter.

Jag hoppas att det med tiden blir mer spännande i topplistorna, men det är inte vad som ses mest som är grejen med YouTube, utan den fantastiska mångfalden.

Här skriver DN, Aftonbladet och Svenskan om YouTubes topplista.
Läs även andra bloggares åsikter om YouTube, Justin Bieber, Lady Gaga, musik, internet. Intressant?

Musiken spirar när bolagen vissnar

På senaste visiten i Stockholm mötte jag ett gatuband som spelade vad man kunde kalla jazzraggae. Delar av dem har också ett punkband som verkar vara minst sagt livat. Musiken mår hur bra som helst utanför skivbolagens kontroll.

Gatubandet heter Kvartetten Raekan och har den udda sättningen gitarr, ståbas och kornett. De finns med några skojiga videor på YouTube, bland annat denna filmad på ett litet mysigt hak i Madrid:



Festlig text också: ”Mamma, mamma, mamma – jag räddar världen i morgon i stället.” Jag såg dem på Götgatsbacken där det på grund av sommarhettan var ovanligt få söndagsflanörer, men de som passerade fastnade med uppenbar förtjusning. Bandet lyckades till och med sälja de CD de hade med sig i ett jehu.

Två av bandets medlemmar är också med i punkbandet Klaas Kravallgrind från Trosa, som trots sin ungdom har spelat ihop sådär sju år. Kornetten får vara med även där, men i övrigt är det helt andra tongångar. Här är en video från en väldigt intim liten punkfest, som leder tankarna till gamla Ultrahusets vardagsrum, på den tid det begav sig:

Klaas Kravallgrind spelar på svettig punkfest

Klaas Kravallgrind (HELVETESMASKINEN 2010) | MySpace Music Videos

Det är så många år sedan jag var rockrecensent att jag har ringa inblick i dagens musikliv, men jag har förstått att det vimlar av band som Raekan och Klaas. De mal på med lust och glöd, oavsett vad skivbolagen och den övriga intorkade musikbranschen må anse om saken.

Jag är inte ett dugg bekymrad över musikindustrins kris, som är dess eget fel rakt igenom. Om den faller ihop betyder det inget annat än att musik mer och mer kommer att handla om musikers uppriktiga utlevelse och publikens självfunna inlevelse – som det ska vara. Bakom den döende musikbranschen väller den levande musiken fram.

Det är dags för tidningarnas rockrecensenter att strunta i skivutgivningen och i stället leta musiker på YouTube och MySpace, där musiken får låta som den och inte skivbolagen vill.

Läs även andra bloggares åsikter om musik, skivbolag, Kvartetten Raekan, Klaas Kravallgrind, gatumusik, punk.

Miss Transsexual och Miss Transvestit

Vid årets Pridefestival i Stockholm kommer Miss Transsexual att utses. Vinnaren får åka på VM i Bangkok. Jag minns vad jag fått berättat för mig om 1960-talets skönhetstävlingar för transvestiter, som hölls i New York med Andy Warhol som domare. Who else?

Miss Transsexual har blott åtta kandidater, och av dessa faller jag definitivt mest för Agneta som syns på bilden ovan. Sammalunda gör den översvallande majoriteten av röstande på Aftonbladets artikel i ämnet. Hon kommer att skåpa hem det, utan tvekan.

Nå, för några decennier sedan berättade en god vän för mig om de skönhetstävlingar för transvestiter som hölls i New York med Andy Warhol som domare. Det var på det glada 1960-talet. Vännen, som bevistade åtminstone en av dessa tävlingar, berättade att det var två kategorier på deltagare – vanliga transvestiter från varsomhelst, och de som hörde till gänget på Andy Warhols Factory.

Sistnämnda var i särklass. De försökte inte som de andra klä ut sig till paranta kvinnor, utan till transvestiter, denna fantasifulla hybrid eller inverterade arketyp eller vad man ska kalla det. Ett tredje kön. “Queer” skulle man väl säga numera.
Historien förtäljer inte om de vann, men det var tydligt att min vän ansåg det som det enda rimliga.

Vi har nog av könsroller, så vad vi behöver är inte främst män som trånar efter att bli kvinnor eller det omvända, utan människor som vägrar att fastna i könsstereotyper. Helst ska de busa med dem, eller ignorera dem fullständigt.

Läs även andra bloggares åsikter om Miss Transsexual, Pride, Andy Warhol. Intressant?

Ingen nyhet att vulkanen har slocknat

Den isländska vulkanen Eyjafjallajökull har slocknat. Den pyser numera bara lite vattenånga. Det skapar föga brus i media.

Jag undrade här om dagen hur det var fatt med vulkanen på Island, som för några månader sedan stoppade flygtrafiken i stora delar av Europa. Den lär kunna hålla på i uppemot ett år, kanske också sätta igång den betydligt större vulkanen Katla.

Men media berättade ingenting. Det har varit knäpptyst om vulkanen rätt länge. Så är det i media – inte ens Big Bang skulle föranleda löpsedlar mer än på sin höjd några veckor efter smällen.

Det är journalistiskt begripligt men samtidigt ett aber för en allmänhet som förlitar sig på media för kontinuerlig information, inte bara sensationer som sedan lämnas hängande.
Och moralpaniker får säga vad de vill, men vulkaner smäller högre än köpta samlag.

Nå, nu berättar Dagens Nyheter att forskarna anser vulkanutbrottet vara över. Kvar är blott en del vattenånga, men ingen ny lava väller fram. Ej heller har bamsevulkanen Katla berörts, så faran verkar vara över – denna gång.

En snabb sökning på Svenskan och Aftonbladet visar att de förbigår vulkanens insomnande med tystnad. De letar andra buller.

Läs även andra bloggares åsikter om Eyjafjallajökull, Katla, vulkan, Island.

Inget annat än hyckleriet att yvas över

Så det var sexköp Littorin hade gjort sig skyldig till och som fick honom att fly fältet. Ärligt talat, jag förmår inte bli upprörd. Det var en konstig lag till att börja med – men han borde nog ha verkat för dess avskaffande, om han vågade. Det har sina avigsidor att vara opportunist.

Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin skyllde på pressens förföljelse när han skyndade sig att avgå, men hans verkliga orsak hade inte ens nått tidningssidorna när han tog beslutet. Det var en preventiv uppsägning, om än i vårt politiska klimat säkert alldeles nödvändig. En sexköpande politiker kan inte vara minister.
Hans tabbe var att skylla ifrån sig, i stället för att bara hålla tillgodo med ett avsked av personliga skäl.

Sexköpslagen må ha goda intentioner men den är absurd: det är olagligt att köpa något som är lagligt att sälja. Hur stämmer det med rättviseprinciperna? Det är också uttryck för en föråldrad, moraliserande syn på sexualiteten, som bara ibland stämmer överens med verkligheten.

Sexköpslagen bottnar i en syn på lust som något lågt och intimitet som acceptabel under blott vissa bestämda och oftast hycklande betingelser. Det är mycket sådant numera, i vår märkligt nog tilltagande moralkonservativa kultur, med flera återgångar till ett viktorianskt tankesätt.

Visst finns stora problem inom prostitutionen, men de flesta av dessa kan nog spåras till just förbud och tabuisering. Därav kriminalitet, beroenden och missbruk på alla håll och kanter. Att förbjuda sexköp i lag är blott att dra åt dessa tumskruvar ytterligare, vars sociala följder förmodligen mörkas intensivt av politiker och myndigheter som vill försvara sin trångsyn och sin lata åtgärd.

Littorin faller på eget grepp, eftersom han inte alls motsatt sig sexköpslagen och liknande trångsyntheter, vad jag vet. Men det vore i dagens offentliga samtal rena självmordet för en politiker att ta sig ton i en annan riktning. Denna betvingande opportunism och likriktning är betydligt större hot mot demokratin än att en minister spenderat 2000 kronor på en stunds sängkammarlek med en främling.

Det bästa som skulle kunna komma ut ur denna politiska storm i vattenglaset är en omprövning av sexköpslagen och de reaktionära resonemangen bakom den. Men det tror jag inte mycket på. Vår offentliga debatt består av föga mer än en massa karriärister som tävlar med varandra i att vara mest politiskt korrekta och med brösttoner låtsas att de därmed är idealister.

Tidningarna har förstås glada dagar. Aftonbladet, som avslöjade Littorins sexköp, skriver här, här, här, här, här, här, här, här, DN här, här, här, här, här, Svenskan här, här, här, här, här, Expressen här, här, här, här, här, här.
Läs även andra bloggares åsikter om Sven Otto Littorin, sexköp, sexualmoral, politik, Littorin. Intressant?

Klimatforskare både friade och fällda

En undersökning friar en grupp klimatforskare från misstankar om fusk, berättar svenska tidningar – men de nämner inte att undersökningen ledde till en hel del skarp kritik av dessa forskare. Så ensidigt sköts klimatfrågan i svenska media.

DN, Svenskan och Aftonbladet publicerar samma kortfattade text skriven av TT-AFP, som påstår att en undersökning friat forskare på University of East Anglia från misstankar om fusk, efter att ett stort antal email mellan dem hade läckts ut på internet för en tid sedan (det så kallade Climategate).

Men så enkelt är det inte. En mer gedigen rapport från BBC visar att undersökningen lett till en hel del kritik av forskarna och deras arbetssätt, framför allt vad gäller information till övriga forskarsamhället. De har underlåtit att dela med sig av sina uppgifter och sitt forskningsmaterial, fast det är både kutym och nödvändighet i seriös forskning – så att andra kan granska och pröva deras uppgifter.

Just detta var en central punkt i kritiken av forskarna, efter att deras emailkorrespondens hade läckt ut. De har också enligt denna undersökning haft för bråttom att avfärda kritik utifrån (alltså från forskare utanför den egna gruppen).

Man måste också undra hur denna undersökning egentligen har gått till. Den har iscensatts av universitetet självt men kallas ändå oberoende och verkar mest vara baserad på forskarnas egna utsagor. Ändå kommer den med kritik som stämmer till allvarlig eftertanke, när det gäller hur IPCC:s rön om en mänskligt framkallad klimatkris har tagits fram. Sista ordet är inte sagt.
Dock är det uppenbart att den svenska pressen skyr en förutsättningslös granskning – eller ens att rapportera korrekt i ämnet.

Läs även andra bloggares åsikter om IPCC, klimatkrisen, klimatforskare, pressen, climategate. Intressant?