Först var det en dokumentär om henne på hela 90 minuter, generöst impregnerad med sångnummer från hennes många aktiva decennier. Sedan följde en timma med två korta konserter, från Stockholm 1963 och Oslo 1970. SVT har en del guldklimpar i sitt arkiv. Spelningen från 1963 var fascinerande, medan den från blott sju år senare kändes slentrianmässig, som om hon tappat gnistan.
I sin krafts dagar var Anita O’Day mästerlig på att sjunga som ett musikinstrument, med toner och tonfall i improvisatoriska upptäcksresor. Dock alltid innerligt, med närvaro i texterna som om de kom från hennes självbiografi – och nog levde hon så att tabloiderna fick sitt, med ett långtida drogmissbruk och en respektlös egensinnighet som säkert föddes ur samma djup i henne som den flödande musikaliteten.
Hon levde 1919-2006 och sjöng så gott som in i det sista, men det var under 1950- och 60-talet som hon verkligen briljerade. Mest känt är hennes framträdande på Newport Jazz Festival 1958, där hon klädd som till eftermiddagste hos noblessen sjunger lika magiskt som Miles Davis spelade trumpet. Se t.ex. hennes ytterst egna version av Sweet Georgia Brown och Tea for two därifrån:
Med svindlande säkerhet sätter hon tonerna och artikulerar även under rappa partier ypperligt. Mest imponeras jag av att hon, som varje mästerlig musiker, väljer sina toner, tystnader och tempo så säkert som om hon vore kompositören, dessutom en med samma öra som Mozart och de andra storheterna. Allting bara stämmer, som om det inte gick att sjunga sångerna på annat sätt. Självförklarande. Så låter det när musik är riktigt, riktigt musikalisk.
Hon har också innerlighet bakom skickligheten, men den måste man skärpa örat för att höra omfattningen på. Då är den där.
Läs även andra bloggares åsikter om Anita O'Day, musik, jazz. Intressant?
Väl talat, Stefan!
SvaraRaderaJag såg filmen från Newport-konserten för några år sedan (tror faktiskt den gick på SVT) och tyckte redan då att Anita O'Day var exceptionell. Så det var kul att se dokumentären + konserterna nu (jag missade början av dokusen, men den finns på SVT Play för intresserade - och jag tog igen det jag missat där).
En sak som slog mig utöver den flödande musikaliteten (fraseringen, taktkänslan, improvisationen, och "känslan för feeling" som Charlie Norman kallade det) var att Ms O'Day trots div svårigheter i livet verkade *trivas* med det hon gjorde. Hon verkade stortrivas på scen, och kanske var det droger - men även efter hon kickade habiten verkade hon trivas och ha no regrets.
En riktig jazzdrottning.
Här ett klipp (från sverigegiget) som jag fäste mig vid ("Fly Me to the Moon"):
http://www.youtube.com/watch?v=oIcHLBbN3uM&feature=related
Notera en sak. Ms O'Day hävdade att hon pga en halsmandeloperation i ungdomen inte kunde ta vibraton eller dra ut på toner - men i klippet ovan gör hon just det.
Hon hade ännu mer talang än hon själv insåg...
--Ahrvid
Ahrvid, jag blev också betagen av hennes chosefria attityd och många leenden, samtidigt som hon berättade om väldiga plågor och svårigheter. Det fanns något rakt och okonstlat över hennes personlighet, som speglade hennes musikalitets lediga pricksäkerhet.
SvaraRaderaUppblåsta stofiler? SVT sänder fan så mycket bättre program än övriga svenska kanaler.
SvaraRaderaNej.
SvaraRadera