Nattbild

Så här på småtimmarna kan det vara dags för en nattbild. Bara för syns skull.
Jag tog bilden på en innergård, imponerad av dramatiken som lyktan skapade på betongväggen. En rastplats på ett fängelse för olydiga spjälstaket. Klicka på bilden för att se en förstoring.

Läs även andra bloggares åsikter om nattbild, foto.

Citerad i Metro

Nu har ett av mina blogginlägg citerats i Metro. Dessutom med min nuna i ett bildmontage (se ovan). Betyder det att jag är viktig nu?

Metro har något de kallar Bloggsnackisen (en lite väl sökt ordbildning), där de refererar en del bloggar i aktuella debatter. Mitt inlägg om Bahnhof och IPRED har blivit citerat i en sådan artikel – dessutom med bild.

Vad jag kan minnas på rak arm är det första gången jag uppmärksammas på detta sätt i gammelmedia – utan att få skäll ;)

Läs även andra bloggares åsikter om Metro, IPRED, Bahnhof, bloggsnackisen.

Ibland blir det så fel...

Språkförbistringen ställer till med alla möjliga tokigheter. Ovanstående bild är logga för ett österrikiskt företag som faktiskt heter KUK. Tillsammans med bilden blir det ganska gräsligt.

Om jag förstår det rätt är KUK en producent av diverse nyttiga livsmedel och hälsotillskott. Här är deras hemsida: kuk.com.

Bilden är säkert ett sätt att visa nyttan och ofarligheten hos deras produkter, men för en svensk blir det i sammanhanget djupt olustigt med de nakna barnen, varav ett dessutom just står i begrepp att suga på en stor polkagris.

Man kanske inte ens får skoja om sådant?

Läs även andra bloggares åsikter om kuk.com, reklam, språkförbistring.

PS: Från Morpheo i kommentarerna nedan fick jag tips om denna bild - och här finns ingen språkförbistring att skylla på:

Sex får inte vara olagligt för minderåriga

Det är svårt att vara politiskt korrekt. En åklagare vill åtala dem som skriver ut p-piller till flickor under 15. Annars är det medhjälp till våldtäkt, menar han. Principen är tydligen att unga flickor aldrig vill ha sex själva.

Svensk sexualmoral har blivit riktigt hysterisk. Till skydd för barnen betraktas i lagens bokstav all sex med minderåriga som våldtäkt eller i alla fall övergrepp. Det kom med sexualbrottslagen 2005 och var ämnat att försäkra hårda straff för vuxna som förgriper sig på minderåriga. Domstolen skulle aldrig behöva reda ut om det var sex i samförstånd eller ej.
Redan det är egentligen kusligt, om än i vissa sammanhang förståeligt.

Men följden blir, enligt vice chefsåklagare Mikael Hammarstrand, att all sex med någon under 15 är olagligt övergrepp – även om partnern är lika ung. Därför är det medhjälp till brott om någon skriver ut preventivmedel till så unga personer.

Våldtar varandra?
Här blottas hyckleriet i den politiskt framhetsade lagstiftningen. Människor under 15 förutsätts aldrig vilja ha sex. Hur det än sker är det ett slags våldtäkt. Det innebär att om två 14-åringar har sex så våldtar de i själva verket varandra.
Hur går det ihop?

Det dräller av flickor som kommit långt in i puberteten innan de fyller 15 – faktiskt torde det vara en övervägande majoritet av dem. Med könsmognaden kommer könsdriften. Därför är det minst sagt troligt att de önskar ha sex, om än självklart på helt egna villkor.
Lagar som begränsar deras möjligheter till ett sexliv eller gör det onödigt riskabelt för dem är en björntjänst.

De senaste decennierna har vi sett en stigande hysteri gentemot sex från det offentliga samhället. Jag tvivlar på att ett sådant förbudstänkande, om än aldrig så välmenande, gör mer nytta än skada.

Vi måste utgå ifrån att sex normalt är något positivt, och rätta våra lagar därefter. Vi vill komma åt missförhållandena, men inte sabotera unga människors väg till en glädjande och njutninsfull sexualitet – ett av jordelivets förnämsta glädjeämnen.

Aftonbladet skriver här, Svenska Dagbladet här, DN här och här om p-piller för minderåriga.
Läs även andra bloggares åsikter om sex, p-piller, minderåriga, sexualbrottslagen.

Fildelning har många föregångare – men inte IPRED

Svenska Dagbladet berättar om forna strider mellan upphovsmän och ny teknik. Idag tycks de absurda – och så kommer nog morgondagen att se på IPRED och försöken att ta död på fildelning.

Några av de många exemplen:

1926 kom den första ljudfilmen, och musikerna protesterade för att det gjorde biografpianister arbetslösa. Inom ett decennium fanns ingen enda biografpianist kvar. Däremot blev kompositörer och musiker ersatta för att deras musik användes i filmerna.

1920- och 30-talet protesterade musikerna mot radio, som gav gratis musik. Det ledde så småningom till kompensation i form av STIM-pengar, men inte tystades radion.

1970-talet stämde filmbolagen Sony, tillverkaren av videobandspelaren Betamax, för att folk kunde kopiera filmer från TV. De förlorade, men tjänade snart massor med pengar på egenproducerade videofilmer.

1970-talet protesterade svenska musiker mot diskoteken för att DJ:s ersatte livemusik. De kom ingen vart, men licensavgifter infördes för att ersätta musikerna vars musik spelades på diskoteken. Sammalunda för restaurangers och butikers inspelade musik.

1981 protesterade Per Gessle, Tomas Ledin, Eva Dahlgren och flera andra musiker mot kassettbandet och uppmanade sina fans att inte privatkopiera musiken. Ingen brydde sig, men en kassettersättning infördes för att kompensera musikerna. Den heter numera privatkopieringsersättning och gäller även CD-skivor och MP3-spelare.

Alltså:
Ny teknik som gjort det möjligt att sprida musik och annan konst mer har inte stoppats eller förbjudits. I stället har man hittat andra sätt att kompensera upphovsmännen. Så varför inte även nu?

Läs även andra bloggares åsikter om IPRED, fildelning, upphovsrätt.

Lucka i lagen gör IPRED verkningslös

Internetleverantören Bahnhof har hittat en lucka i lagen som kan göra IPRED verkningslös: de raderar alla IP-adressuppgifter inom några dagar, så att ingen hinner använda dem till att spåra fildelare. Och de gör så för att en annan lag begär det.

Det är ett strålande bevis på att IPRED-lagen är ett förhastat hopkok som ignorerar rättssamhällets grundläggande principer om medborgerlig integritet.
Bahnhof påpekar att andra lagrum säger att uppgifter om användarnas internetvanor inte ska sparas – för att skydda användarnas integritet. Eftersom IPRED inte medger att sådana uppgifter lämnas ut förrän efter domstols godkännande torde de redan vara raderade när en sådan begäran kan verkställas.

Andra internetleverantörer verkar inte ha uppmärksammat detta, men de torde skynda sig att härma Bahnhofs rutiner – annars kan de få svårt att behålla sina kunder.

Det blir lite besynnerligt om regeringen skyndar sig att genomdriva en kompletterande lag om att internetleverantörerna ska spara dessa uppgifter, för då måste de helt och hållet ge upp tanken på att allmänheten ska få surfa på internet utan att detta kartläggs av deras internetleverantör.

Det här är riktigt festligt. IPRED har inte varit i kraft mer än ett par veckor, och redan läcker den som ett såll. Lagen faller på sin egen dumhet.
Lagar ska inte stiftas i hast, utan med eftertanke – och man ska inte göra lag av enskilda branschintressen.

Här skriver Sydsvenskan, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och DN om Bahnhof.
Läs även andra bloggares åsikter om Bahnhof, IPRED, fildelning.

Check som knappast saknar täckning

Idag fick jag en check i posten som knappast saknar täckning. Den var från United States Treasury, alltså den amerikanska statens kassa. Min bank hade inga betänkligheter mot att lösa in den.

Checken kom från IRS, som är det amerikanska skatteverket. Jag räknar inte med att så många gånger till i livet få pengar från USA:s skattemyndighet, så bara det var kul. Inte för att det var någon förmögenhet – men bara själva grejen :)

Checken kom för att mitt förlag i USA felaktigt hade dragit skatt på en del av min royalty därifrån. Det ska de inte göra, eftersom det finns ett skatteavtal mellan Sverige och USA som betyder att man skattar enbart i sitt hemland – inte i båda länderna, vilket hade varit hårt på mina (hittills) blygsamma royaltyintäkter.

Jag var tvungen att vända mig till USA:s skatteverk för att begära pengarna tillbaka. Jag fruktade att det skulle fastna för evigt i deras väldiga byråkrati, men checken kom på bara några veckor. Imponerande både med tanke på hur många skatteärenden de måste ha hela tiden och hur udda just mitt fall var.

Jag tvivlar på att det hade gått lika fort på Sveriges lilla skattemyndighet. Inte heller vore en lika ståtlig check att räkna med.

Om jag inte vore en så fattig författare hade jag nog struntat i att lösa in checken, för att i stället behålla den som souvenir. Men ack, jag behöver varenda dollar, särskilt så högt i kurs som den står nu.

Finanssektorn klarar inte av alla pengar

Nu har undergångsstämningen nått vår finansminister Anders Borg. Plötsligt pratar han om den värsta krisen sedan 1930-talets depression och öser fram nya stödmiljarder. Men är det inte dags att – som på 1930-talet – granska det ekonomiska systemet på allvar?

Anders Borg presenterar sin ekonomiska vårproposition, som finns i sin helhet här. Den skrapar fram sådär 11 nya miljarder till diverse stöd mot arbetslösheten och den skakiga ekonomin.
Borg motiverar det med dramatiska ordval om en kris av sällan förr skådad omfattning. Här är hans egna ord om saken på DN debatt.

Socialdemokraterna säger att det inte är nog med pengar och delvis felplacerade – men det är små skillnader i sammanhanget. Varken de eller regeringen har minsta lust att ifrågasätta det ekonomiska system som under de senaste decennierna skapat ganska många och allt djupare sådana kriser.

Skenande finanssektor
Sjukdomshärden är uppenbar: den skenande finanssektorn med sitt kortsiktiga och ansvarslösa spelande på börsen och världsmarknaderna. Väldiga belopp kastas in i denna virvel, som bara kan leda åt fanders, förr eller senare.
Och varje gång det sker går staten in med skattepengar för att plåstra ihop eländet – vilket ger ännu mer pengar till finanssektorn att leka med.

De ekonomiska kriserna är inte allmänhetens fel alls. De jobbar och betalar sina skatter. Där sker inget särskilt. Varje gång är det i stället börser, banker och andra delar av finanssektorn som ställer till det med att obekymrat låta allt gå in absurdum.

Denna gång är det bolåneinstituten i USA som har låtit saker gå överstyr – men också svenska banker och fonder som plöjt ner en massa pengar i satsningar på länder i f.d. Sovjetunionen – för att stora vinster hägrade.
Mindre än tio år tidigare var det börsens fullständigt orealistiska spekulation i IT-branschen som skapade krisen, och tio år innan dess var det de hysteriska spekulationerna i fastigheter som sprack.

Varje gång är det finanssektorn som tar sig friheter de inte behärskar och därmed får hela välfärdsekonomin i sådan gungning att staten måste använda folkets skattepengar för att rädda dem ur knipan.
Samma finanssektor som dessutom har mage att betala sina inkompetenta och fullständigt ansvarslösa chefer fantasilöner och bonusar som räcker till himlen.

Mer pengar till staten
Det är dags för en allvarlig och djupgående revision av hela finansekonomin och börsen. Vi kan inte låta detta hända vart tionde år, varje gång krypande närmare den totala ekonomiska kollapsen. Vi måste kräva ansvar av finanssektorns styrande, och vi måste bakbinda dem så att de inte kan ställa till sådana vansinnigheter.

Finanssektorn har under de senaste decennierna fått alltmer ökade friheter, och det har flera gånger visat sig vara katastrofalt. Alltså är det dags att kraftigt begränsa dessa friheter. De klarar inte av dem.

Och det är dags att balansera den hysteriska spekulationsekonomin i den privata sektorn med ökade offentliga medel – t.ex. med skatter som också tar av de rika och av de vinstdrivande företagen (när de då och då går med vinst). En rik stat kan skapa den trygga grund som gör att konjunkturer och börssprattel inte får så förfärliga återverkningar på samhället.

Det är lätt gjort. Vi kan bygga ut skola och sjukvård så att det verkligen fungerar, och lägga resurser på landets infrastruktur så att den inte förfaller. Vi kan betala anställda i stat, landsting och kommun anständiga löner, så att de med sin konsumtion bidrar till att hålla balans på nationalekonomin. Vi kan ge studenter en rejäl studielön så att vi verkligen får universitet öppna för alla oavsett föräldrarnas rikedom. Vi kan ge dessa universitet och högskolor rejäla resurser till forskning i alla ämnen, så att vi inte är beroende av vad för framtid FoU på diverse kallhamrade storbolag vill ha. Och så vidare.

Dags att satsa på det allmänna, som verkar för allas bästa i stället för att bara gynna ett fåtal förbi all behärskning – och som är åtkomligt med den demokratiska apparaten. Då kan vi rösta om hur vi vill att framtiden ska se ut, i stället för att bara hålla tummarna och skylla på marknaden.

Aftonbladet skriver här och här, DN här, här, här, här och här, Svenska Dagbladet här, här, här, här och här om Anders Borgs vårproposition.
Läs även andra bloggares åsikter om vårbudgeten, vårproposition, Anders Borg, finanskrisen, budget.

Amazon censurerar - en klassiker i litteraturens värld

Internetbokhandeln Amazon har under helgen rensat bort tusentals böcker från sina topplistor, t.ex. böcker på gay-tema eller med oblyga sexskildringar. De vill bli mer barnvänliga. Det är gamla tongångar, som man hade hoppats att vår värld vuxit ifrån.

Amazon fortsätter att sälja även dessa titlar, men visar inte upp dem på bästsäljarlistor, så de blir extra svårfunna. Dessutom ger det förstås en skev bild av vilka böcker som är populärast.
Flera böcker som beskriver homosexuell kärlek har strukits, även om de inte är sexuellt explicita alls. Är det barnen som Amazon vill “skydda”, eller bibelbältets hardcore-kristna?

En bok som raderats från listorna är en klassiker, som varit med om sådant förr: Lady Chatterley’s älskare (felstavad av Aftonbladet) av D H Lawrence 1928. Boken blev med en gång censurerad på en väldig massa håll. Det råkar den ut för fortfarande, här och där.
Senast alltså på Amazon.

Jag undrar hur det är fatt med Markis de Sades böcker...

Det har blivit omedelbara protester i USA, så Amazon backar och kallar det hela ett datamisstag. De får kalla det vad de vill, bara de rättar till saken (vilket de redan verkar ha gjort) och aldrig gör om det.

Läs även andra bloggares åsikter om Amazon, censur.

Historiens 100 viktigaste svenskar - just nu

DN publicerar en följetong med de 100 viktigaste svenskarna genom tiderna. Det är från en ny bok av journalisterna Niklas Ekdal och Petter Karlsson. Ettan avslöjas den 6 maj, exakt en månad före nationaldagen. Jag kan inte påstå att jag håller andan.

Det dräller av listor i pressen. Få av dem är särskilt genomförda eller på något sätt angelägna. Det är en lek, varken mer eller mindre. Det är också ett sätt att skapa nyheter av ingenting alls och förbruka lite spaltmeter.

DN:s satsning avviker inte från normen. Listan är uppenbart sammanställd som underhållning – eller rättare sagt både entertainment och infotainment. En blandning av högt och lågt, av kändiseri och lärdom. Som att sitta mellan två stolar.

Idag har plats 100-71 publicerats. En brokig skara. Sist är drottning Kristina, näst sist gamla SAS-chefen Jan Carlzon. Redan där har det gått åt fanders. Det är enkelt att leda i bevis: Om hundra år, vem av de två kommer att finnas i historieböckerna?
Just det.

Det dräller av liknande absurditeter på listan. Fotbollstränaren Svennis är på plats 97, Lill-Babs på plats 90, Zlatan på plats 77, med mera. Listan borde rätteligen kallas “De viktigaste svenskarna – just nu”. Det är blott i våra ögon för ögonblicket som listan är det minsta rimlig.
Men de kallar sin lista Historiens 100 viktigaste svenskar. Det är att ta i.

Nå, hur som helst. Jag kan inte låta bli att tippa etta. Det måste bli Gustav Vasa, som grundade det konungarike Sverige vi fortfarande lever i. Han slängde ut danskarna, gjorde sig själv till kung och lät jobbet gå i arv, hade landet att gå över till protestantismen, och röjde på massor av andra sätt ny mark. Han var ingen ängel, inte heller en upplyst despot (den illusionen dök inte upp förrän ett par hundra år senare) – men ingen har betytt mer än han för det vi kallar Sverige.

Är det någon som har ett annat förslag?

Här förklarar de två journalisterna själva hur de har tänkt.
Läs även andra bloggares åsikter om 100 svenskar, DN, historiens 100 viktigaste svenskar.

Nöjesguiden censurerar

Nöjesguidens chefredaktör Margret Atladottir skrev en kortfattad recension av TV-serien Generation Kill, som kritiserades av flera kommentarer. Hennes svar var oförskämda och ledde till en het debatt. Den har Nöjesguiden nu raderat. Så mycket för det fria ordet.

Diskussionen kom snabbt att handla om Atladottirs oförskämda ton, likaså kollegan Carl Reinholdtzon Belfrages. Han skyndade till hennes försvar och var minst lika oförskämd. Diskussionen dog inte ut, som annars sker, utan har malt på sedan början på september förra året.

Jag har inte läst kommentarerna där på några månader, men tydligen ledsnade Nöjesguiden och dess chefredaktör på den. Nu har de tagit bort alltihop – inklusive den korta TV-recensionen som det hela började med.
Här låg den sidan fram till igår:
Generation Kill
Nu är det bara en död länk.

Det diskuteras i kommentarerna till en annan text av Atladottir: If it makes no difference...
Vi får se hur länge den tråden får vara kvar.

Men Nöjesguidens poppiga redaktion är inte särskilt klara över hur internet fungerar. Google har en cache på den raderade sidan här.
Där finns själva texten och ett stort antal av de första kommentarerna. Här är några exempel på hur Atladottir och Carl Reinholdtzon Belfrage besvarar de kritiska kommentarerna:

CRB: ”Herregud, gå i tysthet och med lite värdighet, din jävla pajas. Skriv nu inte in mer och förnedra dig själv.”

MA: ”Tommy: Run along, lilla kvinnohatare. Skaffa dig ett jobb!”

MA: ”Tellier: jag heter inte Margit. Tror du verkligen att jag svarar på frågor från fega små anonyma kryp som tror att den ultimata dissen är att kalla någon för ett liknande namn? Då hade du fel. Som jag sagt tidigare: run along!”

MA: ”Tellier: Ahaaa, så du skrev inte "Margit" istället för det korrekta Margret för att vara rolig, utan för att du stavade fel? Då är du ju bara slarvig och ointelligent. Har ingen lust att svara på frågor från en sådan individ heller.”

Ett slags avbön
Den 11 april publicerade Margret Atladottir ett slags avbön, där hon förklarade att hon kanske hade använt lite hårda ord men det var egentligen berättigat och nu är det synd om henne för att hon får så mycket kritik. Men hon tänker inte ge sig: “Ni kan inte vinna över mig”, säger hon, och förklarar:
”Jag skäms inte över att jag kallat en anonym läsare för tönt, men jag skäms över den uppståndelse det ska bli.”

Hon skäms för att hon inte får förolämpa folk ifred?

Nå, också denna artikel har raderats från Nöjesguidens hemsida. Den låg här: Generation Kill-drevet. Men den går förstås också att hitta i Googles cache här.

På den ursprungliga Generation Kill-tråden hade hon samma dag skrivit en betydligt ödmjukare ursäkt, som tyvärr försvann när tråden raderades. Hon kanske ångrade att hon ångrade sig. Här är den texten:
”Jag tycker att det börjar gå lite överstyr på den här tråden såhär i påskatider. Jag vill inte behöva ta bort den här artikeln och tråden, och kan inte föra in någon slags moderatorsystem på kommenteringen än och eftersom hela det här drevet baseras på de onödigt otrevliga kommentarer jag postade här för ett år sedan så jag vill jag ta tillfället i akt och be om ursäkt för det. Det var faktiskt sjukt osnyggt av mig och inget annat än förhastat. Sanna mina ord när jag säger att jag kommer aldrig att ge mig in i kommentarsdiskussioner! Jag minns vagt att jag vid tillfället var oerhört ledsen, frustrerad och galet arg eftersom jag dagligen fick anonyma elakt trötta gliringar på den här webben. Men det är ändå ingen ursäkt, för jag sjönk till en vidrigt låg nivå. Fruktansvärt onödigt och dumt av mig, förlåt till alla som tagit illa vid sig, jag menar det helt seriöst också om någon skulle tvivla på det.”

Tidens anda
Den arroganta tonen Margret Atladottir annars tillåter sig är en jargong som tyvärr har blivit mode bland “poppiga” journalister. De tror att det bästa sättet att leva är att stöddigt ta för sig och lika stöddigt spotta på allt omkring sig, som självutnämnda kungligheter. De tror att det är frisk journalistik.

Gammelmedia skyndar sig att anlita och uppmuntra dem i samma tro på att detta är tidens anda och vägen till ungdomliga läsare, radiolyssnare och TV-tittare. Jag är säker på att de bedrar sig.

Margret Atladottir gör nog ungefär vad hennes uppdragsgivare förväntar sig, och skapar onekligen ett brus som kan öka intresset för Nöjesguiden – tillfälligtvis, på hög bekostnad av dess trovärdighet.

Om det inte håller testar tidningens ägare bara något annat – och någon annan – eller drar med sina pengar till andra projekt. Det blir svårare för Margret Atladottir. På så sätt är hon offret som riskerar att drunkna i denna storm i vattenglaset.

PS: En annan märklig diskussion på Nöjesguiden, där jag själv är inblandad, finns fortfarande kvar här.

Missa inte det intressanta inlägget och kommentarerna om Atladottir på bloggen the real mumlan.
Läs även andra bloggares åsikter om Margret Atladottir, Nöjesguiden.

Ipredkoll varnar när man håller på att bli rättsfall

Det bubblar av kreativitet på internet för att motverka IPRED-lagen. En sådan nyhet är Ipredkoll, där man kan ange sitt IP-nummer och få veta om det dyker upp i något domstolsärende. Civil olydnad i rättvisans tjänst.

IPRED-lagen är tänkt att fungera så att man blir identifierad och spionerad på – av privata bolag – utan att få veta om det. Det är inte rimligt. Men på Ipredkoll.se kan man registrera sitt IP-nummer och sedan få besked per epost om det dyker upp i något domstolsärende.

Det är inte bombsäkert. Informationen bygger på vad engagerade frivilliga luskar fram genom att kolla domstolshandlingar i IPRED-ärenden och så vidare. Ju fler som deltar i den spaningen, desto mer täckande blir dess resultat.
Det är dessutom helt lagligt – än så länge – eftersom dylika domstolshandlingar är offentliga.

Så om du surfar på internet med ett fast IP-nummer, se till att registrera det hos Ipredkoll.se.
Jag tvivlar på att det fungerar för dem som får ett nytt IP-nummer tilldelat varje gång de kopplar upp sig på internet (dynamisk IP), men de jobbar på saken. Om du inte vet ifall du har fast eller dynamiskt IP-nummer kan du t.ex. besöka Ipredkoll.se vid olika tillfällen. På deras hemsida visas det IP-nummer du har när du besöker dem.

Ipredkoll.se är på väg att flyttas över till Piratbyråns webbsite, men det innebär inte att dess adress eller funktioner ändras.

Här skriver DN om Ipredkoll. Läs även andra bloggares åsikter om IPRED, Ipredkoll, fildelning.

Bloggopera

En blogg med snabbt stigande popularitet har visat sig vara en bluff, genomförd av Malmö Opera som reklam för en av dess föreställningar. En bluff, men en gediget gjord sådan.

Bloggen heter Black Ascot och påstås vara skriven av Erika, en föräldralös Östermalmstjej med massor av ångest och 750 klänningar i garderoben. I själva verket har bloggen skapats av marknadsförarna på Malmö Opera, som finurlig reklam för dess föreställning Vanessa.
De har bemödat sig om att berätta ungefär detsamma på bloggen som sker på föreställningen.

Och det är ett rejält arbete. Sedan bloggen startade i februari har de skrivit 87 inlägg. Dessutom är det massor med bilder.

Som reklamknep är det inget nytt att maskerat lansera sig på internet, men den här bloggen är berömvärt genomgjuten. Texter som andas ångest och längtan, bilder av hög kvalitet, en helhet som verkligen är strålande teater.
Jag är säker på att de har haft väldigt kul under tiden.

Internet tål sådana bus - det dräller ju av dylika och andra förställningar på nätet. Exempelvis har YouTube flera konton där videor i hemlighet görs av hela produktionsbolag.
Det är intressanta experiment med detta nya medium. Även mängder av privatpersoner passar på bakom anonymitetens skydd att spela allehanda roller och leva ut sina fantasier.
Det måste vara utmärkt terapi.
Kanske är det vad konst egentligen handlar om.

Här skriver Svenska Dagbladet och Aftonbladet om bluffbloggen.
Läs även andra bloggares åsikter om Malmö Opera, Black Ascot, blogg.

IPRED ökar kanske försäljningen - just nu

Försäljningen ökar sedan IPRED-lagen mot illegal fildelning trädde i kraft, hävdar branschen. Det kan vara sant – men frågan är hur det går i längden.

Man ska läsa uppgifter om minskad fildelning och ökad handel med vaksamhet. Branschen har från första början gjort detta till ett PR-krig – genom att skrämmas med lagen och genom att hävda att de vinner kriget mot fildelarna.

Pressen gör sig inte särskilt stort besvär att granska uppgifterna eller sätta dem i perspektiv. Dessutom finns också hos pressen en dold agenda om att återta resurser och inflytande de har förlorat till internet. Därför bör man se kritiskt på uppgifter de kommer med.

Aftonbladet citerar Lars Gustafsson, VD på Ifpi, som är skivbolagens branschorganisation i Sverige:
”Vi ser en tydligt positiv tendens, även om det inte finns några exakta siffror än.”

Självklart vill Ifpi se en positiv tendens i och med IPRED, eftersom de har insisterat på den. Om det inte finns några siffror ännu så är det inget annat än ren spekulation från Ifpi.

Det verkar ändå troligt att försäljningen ökar och att fildelningen har minskat sedan 1 april, när IPRED trädde i kraft. Det syns också på Netnods statistik för de senaste fyra veckorna, som visar en fortsatt minskad internettrafik (men där spelar såväl den annalkande våren som påskhelgen också en roll):

Oklar framtid
Frågan är hur det går i längden. Än så länge har inget bolag ens fått ut någon namnuppgift i domstol.

Den lilla internetoperatören Ephone, som utmanades av Ljudboksförlagen, tar strid mot dem och vägrar att ge ifrån sig några uppgifter. Om till och med en liten firma biter ifrån sig, hur ska det gå när någon av giganterna utmanas? Hela musik- och filmbranschen väger rätt lätt gentemot bamsarna i telekom-industrin.

Sedan återstår att se någon fildelare fälld i domstol.

Dessutom har de nya lösningarna för anonymitet på internet bara börjat spridas. Om de väl kommer igång kan det få global spridning på nolltid, för så rasar det på i internet. Och då är branschen tillbaka på ruta ett igen.

Faktum kvarstår: bolagen vinner ingenting på att utmana och hota den allmänhet som de vill ha till kunder. Man kan inte tvinga folk att köpa skivor, filmer och böcker – de måste vilja det, och det måste vara lustfyllt.

Aftonbladet skriver här och här, DN här, här och här, Svenska Dagbladet här och här om IPRED.
Läs även andra bloggares åsikter om IPRED, fildelning.

Reklambranschens påskägg

Årets guldägg har delats ut i förra veckan. Det är reklambranschens eget pris till sig själv, så det blir därefter. Jag har i flera år tyckt att reklam bör recenseras i pressen, och erbjudit mig att göra det ett par gånger. Men det är kanske inte fint nog? Nödvändigt är det i alla fall.

Ingenting i vårt samhälle ska stå okommenterat i media – i synnerhet inget så påträngande som reklamen. Ändå finns ingen regelbunden bevakning av reklamen i pressen, kanske beroende på att de själva lever på den och därför inte vill riskera att stöta sig med reklambyråer och stora annonsörer?
Pressen är feg, och blir allt fegare ju sämre det går för den.

Reklamrecensent
I vår vardag blir vi bombarderade med reklam. Det behöver kommenteras, diskuteras och recenseras. I synnerhet sistnämnda.
När jag var krogrecensenten Bong på Sydsvenskan och Jan Wifstrand var chefredaktör, erbjöd jag mig att göra det. Eftersom reklam görs med samma omsorg som konst, och har allraminst samma påverkan på allmänheten, känns det lika självklart som nödvändigt.

Jan berättade då att han haft samma idé sedan flera år, och att det var ett drömprojekt även för honom.
Om vilken annan redaktör som helst hade sagt detsamma skulle jag omedelbart dra slutsatsen att de bara ville ha en ursäkt för att stjäla idén – men så funkar inte Jan Wifstrand. Han är tillräckligt mycket idéspruta för att aldrig behöva stjäla idéer. Dessutom har han fasta principer, till skillnad mot alltför många av hans kollegor.

Därför påminde jag honom om saken när han blivit chefredaktör på DN. Det blev inget då heller, så jag antar att han fick mothugg av medarbetarna. De tycker kanske att reklam inte är fint nog att recensera. Tokfel i så fall.

Kanske börjar jag i stället recensera reklam här på min blogg med något slags regelbundenhet – kanske inte. Hur som helst tycker jag fortfarande att det är en strålande idé.
Allt som ingår i vår kultur bör kommenteras, gärna även recenseras, vilket är ett sätt att diskutera allt med konstnärligt inslag. Dit hör reklam, om än ibland inte särskilt högtstående – å andra sidan kan reklam ibland vara så bra att man föredrar det framför en gallerirunda.

Årets Guldägg
Så hur var det med årets Guldägg?
Tävlingen är tokig eftersom den styrs och genomförs av idel branschfolk. Därför blir det lätt de stora reklambyråerna och de stora kunderna som kammar hem priserna. Men inte bara, och inte alltid som man väntar sig.

Exempelvis var årets reklamfilmsvinnare Radiotjänst med sin serie reklamfilmer där Radiokören sjunger tack till personer som betalat TV-avgiften. Mäkta kul och fyndigt. Dessutom har dessa reklamfilmer lett till en markant ökning av betalda avgifter.

Tidigare försökte Radiotjänst skrämma TV-tittarna att betala, genom stränga förmaningar och hot om pejling. Det fungerade inget vidare, förstås.
Det nya positivt formulerade budskapet är så självklart att man undrar varför det dröjde så länge innan de kom på det – förmodligen för att de är och känner sig som en myndighet och därför automatiskt föredrar maktspråk.

Radiotjänst har faktiskt ett eget konto på YouTube, men där har de bara lagt upp två av dessa reklamfilmer och inte loggat in på det senaste halvåret. Hur sömnigt är det? Till råga på allt har de spärrat för “embed”, alltså möjligheten att lägga videofilmen även på andra webbsidor. Dum oginhet som snarare stjälper än hjälper reklamvärdet.

Så nedanstående exempel, med kören på Stadsbiblioteket i Stockholm, har jag hittat på ett annat YouTube-konto:



Det har varit märkligt lite i pressen om Guldägget, kanske för att det är lite pinsamt att skylta med det egna levebrödet, men här skriver DN och Svenska Dagbladet om det.
Läs även andra bloggares åsikter om guldägget, reklam, Radiotjänst, radiokören.