Lättja leder till poesi

Tidningarnas kultursidor recenserar för varje år en allt mindre andel av de utgivna böckerna. Det finns så mycket annat att skriva om, och krympande spaltmeter att göra det på. Bevakningen av poesin fortsätter dock att dominera. De allra flesta diktsamlingarna utgivna på de större förlagen blir recenserade i så gott som varje tidning. Det innebär att poesin har en majoritet av recensenter bland sina fåtaliga läsare.

Kulturredaktionerna ursäktar detta intresse för poesin med att den som konstform är särskilt angelägen, vilket är rent nonsens. Form är ingen garant för betydelse eller kvalitet. I själva verket kastar de sig över diktsamlingarna för att de är så korta och snabblästa böcker. Lättjan styr.

Romaner tar tid att läsa från pärm till pärm, facklitteratur måste man dessutom begripa sig på – men en diktsamling skummar man igenom på mindre än en timme. Vad än poeter själva vill hävda gäller detsamma för skrivandet: en diktsamling är betydligt mindre mödosam att plita ihop än en roman eller fackbok.

Lägg till detta att många litteraturrecensenter själva är poeter, så är det inte konstigt att så många diktsamlingar recenseras i tidningarna.

Visst finns bländande poesi, här och där. Vad jag vänder mig emot är att poesin med automatik anses finare än andra litterära former, och behandlas med större vördnad alldeles oavsett innehållet. Det är bara bluff.