Slutet på Departed

Jag har just sett Martin Scorseses gangsterfilm The Departed på DVD. Om du ännu inte har sett filmen men tänker göra det: sluta läsa här, för jag avslöjar en del om handlingen.

Alla dör på slutet – och fort går det. Som en klassisk tragedi, typ Hamlet eller Romeo och Julia. Men till skillnad från Shakespeares dramer är The Departed rena röran på slutet. Man får intrycket att budgeten tog slut och det var bråttom att gå i mål. I själva verket är det nog Scorseses mörka världsbild som spökar – han står inte ut med slut som kan tolkas som att det är något bra med världen.

Följden blev en dramaturgisk kullerbytta. Eftersom alla dör, helt utan mening, kan man inte annat än undra varför man över huvud taget brydde sig om att se filmen. Man möter eftertexterna med frustrerad och irriterad anda.

Dramaturgin, som har varit oförändrad sedan de gamla grekernas dramer, kräver en process genom filmen – en kamp mot en lösning eller en insikt. The Departed gav ingendera – annat än att alla inblandade blev ihjälskjutna. Det säger inget alls, utom hur "trigger happy" amerikansk film är.

Matt Damons roll var nog den som kom närmast att vara filmens huvudkaraktär, protagonist, men han var samma svekfulla skurk hela tiden, så där hände inget alls. Sammalunda var Leonardo di Caprio hjälte rakt igenom och Jack Nicholson samma härliga skitstövel som vanligt.

Hur kan en så erfaren regissör som Scorsese klanta sig så pass med den grundläggande dramaturgin? Kanske tror han sig stå över den. Hybris i modern tid.
Det gör han inte.


Här är filmen som DVD på CDON.

Sensuell videokonst

Jag brukar försöka svänga förbi elevernas vårutställning på Konsthögskolan i Malmö, fast jag oftast blir besviken. Det är för många installationer som mest verkar vara brist på konstnärligt arbete – och på bärande idéer, för den delen.

I år var det roligare än vanligt. Visst fanns en del fuskverk som kallades installationer, och en del klantigt måleri som försökte kompensera med sökta teman – men också flera suggestiva videofilmer.

Det är uppenbart att video är dagens uttrycksform för unga konstnärer. Där finns inspirationen, idéerna och behållningen för betraktaren. Det var också glädjande att många av videofilmerna genomsyrades av sensualism, en livsbejakande forskning i ganska avskalade och intima verkligheter.

Det är förstås det fyrverkeri till kreativitet som ryms på YouTube, som göder konstelevernas intresse för videofilm. Säkert är det också därifrån de hämtat glädjen och en del av idéerna.
Internet förändrar vår värld fortare och mer långtgående än vi anar.

XBong på Atmosfär

Jag var den hemliga krogrecensenten Bong på Sydsvenskan i tolv år, så jag borde vara mätt på dylikt. Men ibland kommer ett återfall. Såsom vid dagens besvikelse på restaurang Atmosfär i Malmö:

Atmosfär har under flera år varit en av Malmös paradkrogar, med höga priser och mat som förtjänade det. Detta år har de ändrat till ett blygsammare koncept med billigare rätter och mer bistro-feeling. Lovvärt – men bara om kvaliteten ändå är något utöver det alldagliga.

Idag tog jag en lunch där för 85 kronor, som var en flerfaldig besvikelse. Maten serverades innan jag fått vinet, brödet och salladen. Redan där en blunder som är svår att förstå.
Men framför allt: maten såg för eländig ut. Det var en pocherad kummel i små trista och torra bitar, som om det vore resterna från andra tallrikar. Direkt olustigt.

Eftersom jag inte längre behöver något hemlighetsmakeri framförde jag min besvikelse till servitrisen, som förklarade att så blir det när man kokar fisken. Dumheter! Hon erbjöd sig att ta min tallrik och låta köket göra ett nytt försök.
- Men du har just förklarat att det blir samma sak.
- Ja, just det, sa hon.
Så jag petade i mig maten, med hjälp av vinet, och skyndade mig därifrån. Himla tur för dem att jag inte är Bong längre.

Här berättar jag om mina tolv år som Sydsvenskans krogrecensent Bong.

Sydsvenskan vilseleder

I en stort uppslagen artikel i Sydsvenskan berättar Eskil Fagerström om skeptikerna mot klimathotet – men blott som om de vore en skock snurrpellar. Det är grovt missvisande, och riktigt usel journalistik.

I artikeln hävdas gång på gång att forskarna är ense om klimathotet, vilket är fel. Vissa forskare är ense – framför allt meteorologerna. Andra forskare, såsom geologer, ser det annorlunda.
Ingen enda skeptiker får komma till tals, vilket är en journalistisk dödssynd. I stället jämförs de med amerikanska kristna fundamentalister som bara tror på Bibelns skapelseberättelse.

Vad Sydsvenskan mörkar är till exempel att få skeptiker ifrågasätter den senaste tidens klimatuppvärmning, utan förklaringen till den.
Jordklotet har haft väldiga klimatsvängningar genom årmiljonerna – betydligt kraftigare än nu – och detta har varit helt naturligt. Klimathotet har blivit en medial panik de senaste åren, med världskrigsrubriker i tidningarna så fort vi har en solig dag – men så snabbt går det knappast att rubba jordklotets balans. Tvivlet är på sin plats och borde utforskas hederligt av journalisterna.

Pressen är inte den första att kunna skryta med sansat omdöme, och förlorar därför trovärdighet med betydligt större hastighet än klimatet värms upp. Sydsvenskan bevisar inget annat än att den inte förtjänar bättre.
Tur att internet finns. Där kan den intresserade hitta samtliga åsikter, utan att behöva få dem förlöjligade av partiska journalister.

Lagar kan vara olagliga

Sveriges grundlag står inför en behövlig översyn. Den har många svagheter, bland annat att den är svårbegriplig för andra än jurister. Men framför allt: den är inte skyddad mot annan lagstiftning.

Märkligt nog ger svenskt rättsväsende inget utrymme för att pröva om lagar är lagliga - dvs. om de går emot andra lagar. Inte ens om de trotsar grundlagen. Därmed kan riksdagen egentligen när som helst stifta lagar som helt gör grundlagens fri- och rättigheter om intet.
Vi har alltså en grundlag som bara fungerar om riksdagen respekterar den - och det är sannerligen inte alltid att lita på.

Det märks titt som tätt på hur yttrandefriheten nonchaleras när andra intressen kommer i konflikt med den. Det märks också på alla de fall där svenska medborgares rättigheter kränks. Så fort opportunismen pekar åt annat håll glöms grundlagens principer bort.
Det är hög tid att detta rättas till.

Våra grundlagsstadgade rättigheter ska vara heliga, och inte försummas så fort det blåser lite i den offentliga debatten.

Clintons enda chans

Hillary Clinton vägrar att ge upp, fast hon inte längre kan ta in Obamas försprång i de amerikanska primärvalen. I Sydsvenskan skriver Lennart Pehrson att det kan bero dels på att hon därmed vill sätta ett högt pris på sitt stöd till Obama, eller att hon siktar på en tung post i Vita Huset.

Ingendera förklaring verkar särskilt trolig. De flesta bedömare anser att hennes envishet är den faktor som gjort det svårast för Obama att komma igång med en kampanj mot republikanernas McCain, och har därmed minskat chanserna att han vinner presidentvalet. Ju längre hon har hållit på, desto värre har det blivit.

Inte ger det henne någon chans till tjänster från Obama. Tvärtom. För varje dag hennes kampanj fortsätter, minskar chansen ytterligare att hon skulle kunna göra Obama någon som helst nytta - och omvänt.

Jag tror att hon fortsätter med en dåres envishet för att detta val är hennes enda chans till presidentposten, och röstmarginalerna till Obama hela tiden varit så små att hon bara inte kunde ge upp. Något kunde ju hända - det kan det fortfarande.
Hon fortsätter sin kampanj för att hennes odds fortfarande är bättre än hon kan hoppas på i ett framtida val.

Vad är våldtäkt?

Högsta Domstolen har nyss dömt två olika sexuella övergrepp mot sovande, berättar Sydsvenskan: den som stack ett finger i en kvinnas underliv dömdes för våldtäkt, medan den som onanerade en man dömdes för sexuellt tvång, som är betydligt mildare.

Lika svåra som delikata saker att bedöma. Jag antar att könet på de drabbade inte var huvudsaken. HD försökte gradera de olika gärningarnas kränkning av den sexuella integriteten. Summa summarum tyckte HD att gärningen mot kvinnan kom närmare samlag.
Det kan ifrågasättas.

Jag tror att gamla föreställningar om mäns och kvinnors sexualitet spökar i bedömningen. Könsorganen är olika utformade, varför gärningarna får olika utseende. Men könsorgan är det i båda fallen - så vad är skillnaden i kränkning?

En stor del av problemet ligger nog i att domstolen måste så att säga översätta sexuella kränkningar till våldtäkt fast de ser annorlunda ut, sedan lagen ändrades så att begreppet våldtäkt vidgades.
Det gjordes för att kunna skärpa straffen för vissa sexuella kränkningar, men skapade förstås en mängd märkliga resonemang. Domstolar måste fråga sig hur nära våldtäkt handlingar är, som inte alls är våldtäkter.

En förutsättning för att lagar ska fungera är att även medborgarna kan begripa dem och på förhand förstå inte bara om en handling är brottslig, utan också ungefär hur brottslig. Det torde vara mycket svårt med nuvarande lagstiftning om sexualbrott - eftersom inte ens rättsväsendets experter är säkra på saken.

Hade det inte varit enklare och rättssäkrare om man bara ökat det maximala straffet för sexuella kränkningar, vilka de än är?

Tonårssex tabu

Ungdomsmottagningarna har efter de skärpta lagarna mot sexualbrott mot minderåriga blivit restriktiva med preventivmedel till ungdomar, berättar Sydsvenskan. Även om det handlar om sex mellan ungdomar.

RFSU oroar sig för att det framkallar ångest i ungdomars syn på sin sexualitet. Jag tror att RFSU har alldeles rätt. Siffrorna talar sitt tydliga språk: över 80% av ungdomsmottagningarna kräver tillstånd från föräldrarna för att skriva ut p-piller till minderåriga (under 15 år). Några tillåter det aldrig.
Därmed får ungdomarna lida för att ungdomsmottagningarna är räddhågsna, och tonårsgraviditeter blir följden. Ungdomar avstår inte från sex för att de inte får p-piller.

Sverige har de senaste decennierna haft en rad moralpaniker när det gäller sex. Kontentan verkar vara att sex är något i grunden ruskigt, förutom mellan sammanboende vuxna - alltså den gamla vanliga kyrkliga moralen från förr.

I stället för att blott se spöken i erotiken, borde vi allvarligt ifrågasätta varifrån vi får den befängda tanken att sex skulle vara något förfärligt - och avfärda den.

Överbetyg till Amanda

Aftonbladets Fredrik Virtanen är förvånad över de höga betygen Amandas CD får av recensenterna. Det är jag också.

I Sydsvenskan skrev Maria G. Francke en helsida proppad med eländiga plattityder om hur underbar Amanda skulle vara, och gav betyget 4. Det var kanske i lokalpatriotisk yra.

Jag har inte hört skivan men tillåter mig ändå att tvivla på att Idol-stjärnan skulle vara så makalös. I stället misstänker jag att Idols enorma genomslag även har knockat flera recensenter. För mig är det ett bevis på att vi behöver musik som sprids fullständigt oberoende av skivbolag - och TV-kanaler.
Etablerade media blir allt fjantigare. Gud ske lov för internet.

USA predikar

På Sydsvenskans ledarsida skriver Henrik Bredberg att världen behöver “amerikanska ledare som blickar utåt och som predikar en frustande tro på frihet och demokrati”.
Det är det sista vi behöver!

Alla amerikanska presidenter kör den predikan, fast de i realiteten inte bryr sig om något annat än hemlandet - och dess egenintressen utanför gränserna. Därför blöder världen på hundratals ställen.

Vad världen behöver är snarare amerikanska ledare som håller sig till sitt, och låter resten av världen sköta sig själv.
Åtminstone borde USA vara demokratiskt också på den internationella arenan, så att andra länders önskemål och behov respekteras likvärdigt.

Plask i ankdammen

I DN var det Leif Zern som recenserade Lars Noréns dagböcker, fast han själv har kritiserats skarpt i dem. Zern ger igen i sin recension, och Aftonbladet ger sig på Zern för detta.
Allmän pajkastning torde följa.

För övrigt har Norén varit märkligt petig med vilka som skulle få intervjua honom med anledning av boken, och på vilket sätt. Han har ordnat det för sig. Jag såg nyss en intervju i SVT där reportern var drypande inställsam och vördnadsfull, som inför en uppenbarad gudom.

Svenskt kulturliv är en nepotistisk soppa, där alla är släkt eller på annat sätt innästlade med varandra, och svensk kulturdebatt är en ankdamm, där man leker ‘Herre på täppan’ och maniskt bevakar förgyllningen av sin egen gärning. Det är sorgligt trångt och kvavt, som om allt ägde rum i en garderob.
Jag bryr mig lika lite som jag blir överraskad.

Hotfulla tuttar

Bara Bröst är ett nätverk av kvinnor som kämpar för att precis som männen få vara barbröstade offentligt. Jag tror att de flesta männen hejar på dem - inte blott för ögonfröjden, som vore fånig att förneka, utan också för att de har rätt i sak. Varför ska kvinnor vara tvungna att klä sig annorlunda än män?

Ofrånkomligt innebär olika klädregler att förlegade könsroller bibehålls. Frånsett könsperspektivet undrar jag vad det nu kan vara för farligt med tuttar, eller nakenhet över huvud taget? Alla dessa samhällsbärare som sätter gränser vid vissa plagg eller vissa publika sammanhang - har de frågat sig varifrån de får idén att nakenhet skulle vara en komplikation?

Inget annat än gamla unkna värderingar och föråldrad moral döljer sig bakom aversionen mot nakenhet. Det borde vi göra upp med i sin helhet. Människokroppen är vacker, oavsett kön och ålder. Varje restriktion mot nakenheten leder endast till att vi känner bestörtning inför det som borde glädja oss, och skam inför det som vi borde vara stolta över.

I Sydsvenskan jämför Mats Skogkär kraven på nakna bröst med kraven på att få bära burka, och föreslår en lösning “någonstans på halva vägen”. Jämförelsen är intressant men slutsatsen idiotisk.

Halva vägen - ska då alla ha lika mycket kläder på sig jämt? Uniformstvång för varenda medborgare...
Skogkär fegar också förbi det enkla faktum att de bara brösten handlar om en befrielse av kvinnan, medan burkan är att hålla henne bakom lås och bom.

Tystnadens pris

Sydsvenskans ledare ondgör sig över att var tionde svensk väljare är positivt inställd till sverigedemokraterna. Men det beror framför allt på den intolerans mot sådana åsikter, som även denna ledare är ett exempel på.

Voltaire, som formulerade yttrandefrihetens principer, insisterade på att alla åsikter skulle tillåtas, hur upprörande de än månde vara för makten eller flertalet. När det gäller invandringen, dock, är taket på diskussionen lågt. Varje invändning mot invandringen och varje oro över dess konsekvenser kallas rasism - och har till och med blivit ett lagbrott.

Man kan alltså åka i fängelse om man argumenterar för minskad invandring eller belyser dess kostnader, diskuterar invandrarnas överrepresentation i brottsstatistiken, och så vidare.
Jag tror i och för sig att lagens tillämpning är någorlunda sansad, men jag vet inte. Det vi får lära oss av lagen och den “politiskt korrekta” offentliga debatten är att man inte får ifrågasätta det där med invandringen.

Sådant frustrerar förstås allmänheten - med all rätt. Därför söker sig många till ett parti som vågar trotsa förbudet och tala ut - hur illa dess logik än rimmar. Jag tror att en stor del av stödet för sverigedemokraterna egentligen är ett stöd för det fria ordet. Det är både begripligt och behövligt.

Yttrandefriheten är sorgligt eftersatt i Sverige. Den offentliga debatten bara låtsas träta men är egentligen överens om det mesta. Avvikande åsikter ges sällan utrymme. Och ståndpunkter som inte passar denna offentlighet blir snabbt förlöjligade och avfärdade, alltför ofta även förbjudna.
Vi måste både tillåta och uppmuntra en diskussion utan gränser och tabuer. Då blir snabbt sverigedemokraterna åter förflyttade till den lilla periferi där de hör hemma.

Heliga enfald!

I Amerikanska Idol har det varit Andrew Lloyd Webber-tema, och den egensinnige Jason Castro gjorde en ytterst innerlig och naken version av Memories - så mycket skönare och mer påträngande än de flesta versioner man hör på musikalscener.

Men juryn fattade ingenting. Kanske längtade de till den pråliga musikalen eller har de blivit så avtrubbade att de inte kan känna innerlighet. Mest är de nog helt enkelt fulla av sig själva.

Det är typiskt för dylika jurymänniskor - de hör om folk sjunger rent eller ej, men begriper sig inte på verklig skönsång.
Döm själv:

Bong i olja klubbad

På själva 1:a maj hade Stadsmissionen i Malmö sin auktion av diverse skänkta tavlor, bland annat min i egenskap av före detta krogrecensenten Bong - en oljemålad närbild på en kronärtskocka, som syns här bredvid.

Ett trettiotal tavlor auktionerades ut och inbringade totalt 35.000 kronor. Högsta budet var 4.200:- för en målning av Per Åhlin, han som gjort tecknad film. Min kronärtskocka klubbades för 700:-. Det är mer än grönsaken kostade i livsmedelsbutiken, men knappast så mycket som det skulle kosta att äta den i en meny på Bloom eller Vendel at Sturehof.

Här kan du läsa mer om min svunna tid som Sydsvenskans krogrecensent Bong.