TV svämmar över av karaoke

Jag har tittat igenom ett antal avsnitt av den amerikanska TV-serien Glee, med sång och dans och diverse instant drama. Den är populär nu, hör jag, och det är lätt att förstå – men inte lika lätt att försvara.

Det handlar om en showkör-grupp på highschool, bestående av vad elaka tungor kallar geeks, som försöker hävda sig mot fotbollsspelare och cheerleaders på samma skola – men mest är det sång- och dansnummer löst sammanfogade av diverse tårdrypande drama i snabbtempo.

Ganska bedrövligt, om man ser det som teater. Den allvarligaste dramaturgiska missen, frånsett de sedvanliga stereotyperna, är att många inslag är rent absurt satiriska och sedan ska ändå karaktärerna agera och reagera som om det vore realism. Det kraschar ideligen på sin egen orimlighet.

Glee kan närmast beskrivas som en lite mer kinky och frank variant av High School Musical, filmmusikalerna om tonåringar som deras föräldrar skulle vilja ha dem. Samma fjantdramatik interfolierad med karaoke, alltså halvdana försök att göra covers och inbilla sig att man därmed blir Aretha Franklin, Madonna eller Freddie Mercury. Men det konceptet var inte High School Musical först med – det kom med Idol, som fortfarande leder TV-ligan med detta enkla recept, dessutom med den enklaste dramaturgin: i slutet har alla utom en förlorat.

Idol har verkligen impregnerat de senaste årens TV-underhållning – och topplistor. För att inte säga förgiftat. Produktionsapparaten och dess herrar lever på plagiat, varför denna framgång snabbt har lett till hur många epigoner som helst. Grunden är egentligen vacker. Ur folkdjupen kan en stjärna stiga. Tiggarpojken kan bli prins. Men i denna värld är prinskronan ingen väg ut ur slaveriet. Dessutom hamnar den så gott som alltid på fel huvud.

Sammalunda i Glee. De som lyfts fram i gruppen och får göra så gott som alla solonummer är de mest slätstrukna figurerna. Producenterna måste vara både blinda och döva, vilket händer när man egentligen bara ser dollartecken och lyssnar efter klirret i kassakistorna. Det är bland birollerna de intressanta karaktärerna och rösterna gömmer sig. Men de får bara vara med som alibi och förgyllande inramning åt de slätstrukna huvudrollerna. Varför är det alltid så?

Däri ligger denna programidés största begränsning, oavsett hur man tänjer nödtorftigt i den. Karaoke kan få de mediokra att skina, men de genuina originalen, de stora konstnärskapen, klingar falskt i sådana arrangemang – om de alls deltar i dem. Karaoke är att kopiera. Där fastnar inga original.

Glee har ändå några poänger. Dramatiken visar ett tydligt mönster, som är sant även utanför USA: de vuxna är egentligen bara upptagna av sitt eget självförverkligande, som de skoningslöst utnyttjar ungdomarna till att försöka genomföra. En avslöjande sanning som förtjänar att upprepas.
Dessutom får de till en del roliga scener, såsom denna lilla pärla från det allra frejdigaste avsnittet av serien (dessutom det ojämförligt populäraste klippet från serien på YouTube):



Läs även andra bloggares åsikter om Glee, Idol, High school musical, karaoke. Intressant?