Cheap Love Stockholm

Inför lördagens bröllop firar Stockholm i två veckor med festivalen Love Stockholm, som är riktigt cheap: sponsorerna brer ut sig skamlöst. Bröllopsfirandet har blivit föga mer än en reklamkampanj.

Kungsträdgården är nedlusad med reklamtält, som bland annat täckt in så gott som hela dammen (se bilden ovan). All underhållning styrs av sponsorer, som ogenerat gör påflugen reklam för sig själva. Annars hör det till god ton i reklambranschen att vara diskret med sin sponsorroll när det gäller högtidliga offentliga evenemang, dit nog Victorias bröllop får räknas. Men här har dammarna brustit.

Gårdagskvällens konsert på Skeppsbron betalades av Cloetta, som struntade i smaken när det gällde att skrika ut sin närvaro. Bland annat fick alla artister i slutet paradera med tokstora snaskförpackningar i famnen då de tog emot publikens applåder. Det var så förnedrande för dem att jag inte förmådde ta någon bild.

Alcazar kvittade det nog lika. De är själva föga mer än en reklamsnutt, likaså deras musik – för att inte tala om deras kostymering, som matchade Cloettas förpackningar. Pianisten Patrik Jablonski må ha reagerat på spektaklet, eftersom han spelade både burdust och vulgärt, förhoppningsvis i ett slags protest. En duo i pojkbandsstil, som förmodligen heter New Street, gjorde ett blekt intryck som stämde med den menlösa inramningen.

Men Fernando Fuentes lyckades blåsa liv i alltihop med sin lustfyllda och energiska tolkning av några Michael Jacksonlåtar. Och Eric Gadd, som avslutade konserten, lyckades skapa en intim stund med publiken, trots att den förvisats onödigt långt från scenen av kravallstaket. Eric var ensam om att gå hela landgången ner från den båt som hyste scenen, för att få närkontakt. Och där de andra uppträdde som påfåglar var han uppenbart angelägen om att skapa den kontakt som för både artister och åhörare är scenkonstens existensberättigande.

Han har också ett intressant sätt att sjunga eller snarare tolka sina låtar. Han går in i dem på ett sätt som ger intryck av att han komponerar dem på nytt, vid varje framförande. Lyhört, lekfullt, liksom nyfiket. Det gör att det spritter i sångerna och att man som publik har öronen på skaft, fast man hört dem många gånger förr.
För mig hade han gärna fått hålla på betydligt längre än de utmätta sådär tio minuterna, men trots den korta tiden hann han ge oss den näring vi trånat efter.

Alla artister ackompanjerades av Stockholm Concert Orchestra, som tyvärr var obegripligt nedmixad, så att den knappt hördes över de konventionella rock- och popinstrumenten. Det hade varit så mycket mer givande om arrangemangen gjorts med symfoniorkestern framhävd och styrande. Nu fick man i stället leta efter de sköna instrumentens välljud.
Det märktes också att orkesterns inspiration pendlade väldeliga – och förståeligt – mellan de olika framträdandena.

Senare hann jag se Darins sista låtar i Kungsträdgården. Gossen har blivit man men har åtminstone en del av gosselynnet kvar. Han hedrade också Michael Jackson, med en gedigen och innerlig medley efter inropet. Kul att Jackson fortsätter att bränna i så många artister. Inte oförtjänt. På många sätt fortsätter han att vara angelägen och omvälvande för mängder av artister och deras fans.
Själv skulle han nog ha tyckt att det på firandet av ett prinsessbröllop var helt rimligt med audiens hos the King of Pop.

DN skriver här och här, Svenskan här och här, Aftonbladet här och här om Love Stockholm.

Läs även andra bloggares åsikter om Love Stockholm, bröllopet, Eric Gadd, Darin, reklam, sponsorer, Kungsträdgården. Intressant?