onsdag 23 juni 2010

Sysselsättning för framtiden


Två ekonomer skriver på DN Debatt att sedan 1960-talet har antalet privatanställda i Sverige inte ökat ett dugg, medan de offentliganställda har fördubblats. Det är något helt annat än hur jag föreställde mig de senaste decenniernas utveckling.

Debattörerna, med förankring i näringslivet, argumenterar för att göra det lättare för näringslivet – märkligt nog utan några tydliga konkreta förslag. Mest upprepar de den uttjatade retorik som känns igen från näringslivet, i synnerhet under valår.

För mig var den enda överraskningen i deras text siffrorna om offentligt och privat anställda. Jag trodde att de senaste decenniernas synbara nedrustning av det offentliga och förflyttning av pengar till den privata sektorn skulle innebära en markant ökning av privatanställda på de offentliganställdas bekostnad. Men så här ser det ut:

Antalet privatanställda har varit ungefär detsamma sedan 1960-talet, cirka tre miljoner (som mest var de 3,3 miljoner – år 1964). Antalet offentliganställda har sedan 1960-talet ökat från cirka 750.000 till 1,5 miljoner – en fördubbling. Denna utveckling visas också i statistik hos Ekonomifakta.

Under samma period har Sveriges befolkning ökat från 7 till 9,3 miljoner, alltså med en tredjedel. Trots den betydande ökningen av befolkningen har det inte blivit fler jobb i den privata sektorn. I stället har den offentliga sektorn svällt, men bara så att den delvis fångar upp befolkningsökningen. Konsekvensen måste rimligen bli en ökande massarbetslöshet.

Det är inte riktigt sant, eftersom tydligen egenföretagare inte räknas med i ovannämnda statistik. De är enligt Ekonomifakta dryga 400.000. Denna siffra har minskat marginellt mellan 1995 och 2009 (jag trodde den var i ständig tillväxt), men Ekonomifakta meddelar tyvärr inte hur det såg ut innan dess.

Hur som helst, varken ökningen av offentliganställda eller andelen egenföretagare kompenserar helt för befolkningsökningen, så den stora arbetslösheten ser idag ut att vara rent matematiskt ofrånkomlig. Det är inte heller rimligt att en större ökning av offentliganställda ska sluka arbetslösheten, för detta skulle då helt finansieras av en privat sektor med måttlig eller ingen tillväxt – i alla fall på personalsidan.

De senaste decennierna har sett en ökad automatisering och datorisering inom alla samhällsfält. Vi behöver allt mindre mänsklig arbetskraft för att uträtta allt mer. Och inom de fält där arbetskraft är av nöden flyttas ofta produktionen till länder med betydligt lägre lönekostnader.

Det kräver onekligen en långsiktig strategi att möta denna utveckling, men jag ser inte att något av de politiska blocken presenterar någon sådan. De pillar i stället i små skattejusteringar hit och dit och blundar för det stora hela.

Vi kan inte slå oss till ro med en gigantisk grupp evigt arbetslösa, som vi faktiskt har idag. Det är ett liv i limbo. I stället bör vi förmodligen bryta upp den gamla ordning, som möjligen fungerade rätt bra före 1960-talet, då storföretag förväntades svälja all arbetskraft och staten kunde sopa upp resterna med diverse bidragssystem.

Jag tror att rörlighet måste till. Det nuvarande ekonomiska systemet är trögt och konserverande, fast världen förändras i rasande fart. Vi har definitivt råd att investera i en friare, experimentell framtid, för näringslivet genererar alltjämt gigantiska överskott, som numera mest används till att göra de rika ännu mer absurt rika.

Jag grunnar också på det egentliga jobb vi moderna samhällsvarelser har, vilket är att konsumera. Hela den globala ekonomin bygger på ett stigande antal konsumenter, där det spelar ringa roll om de har något annat för sig eller ej – bara de konsumerar mer och mer av de varor och tjänster som erbjuds. Annars slutar hjulen rulla.

Det är en udda världsordning, som ändå kanske innehåller ledtråden till hur en framtida arbetsmarknad måste se ut. Ekonomisk politik måste nog handla mer om konsumtion än produktion.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , . Intressant?

1 kommentar:

  1. Jag menar att det etiskt, moraliskt riktiga är att dem som har det sämst skall få det bättre. Jag ser inget som helst moraliskt värde i att alla skall "få lika mycket".
    Skall alla "få lika mycket" oavsett vad de gör, skadas tvärtom incitamenten (=drivkrafterna) för utveckling. Den som presterar litet behöver inte göra mer, då man får lika mycket i alla fall under nämnda princip. Den som har potential att prestera mycket lär sig att det inte lönar sig: gör man mer tas det ändå bort.
    Jag är emot "utjämningspolitik", men FÖR att vi alltid skall hjälpa dem som är sämst ställda. Konsekvensen av utjämningspolitik blir till stor skada för *alla* iom att det som gör det bättre för *alla* fördärvas. Det är värdefullare att ekonomin växter till starkt för alla, än att ekonomin "fördelas". På sikt får alla det bättre av det *förra*!
    Jag såg någon artikel (tror det var i SvD, men hittar inte referens just nu) om "välståndsfördelningen" de sista 100 åren. Från början var "välståndet" ganska spritt. När sossarna tog över började det jämnas ut. Samtidigt kan konstateras att under de kraftigaste perioderna av "fördelningspolitik" har tillväxten halkat efter. Sverige var nr 3-4 i BNP/capita i början av 70-talet. Sedan halkade vi till nr 17-18, och ligger väl nu på plats 11-12 (ungefär, i alla fall). Det är lätt att se sambandet i fallet för tillväxten och tillväxten för "fördelningspolitik".
    Det hävdas att "klyftorna" ökar men enligt SvD-artikeln handlar det om bara 1-2 procent.
    (Jag har f ö ingen förståelse för resonemang om att det inte får finnas "klyftor"! Om kriterium för att ha ett bra liv är att ha en villa och en Rolls-Royce spelar det fan ingen roll i helvete om det finns andra som har 10 RR och 10 villor! Det spelar ingen roll om någon har 10 000 RR och 10 000 villor, så länge alla har det som minst krävs för ett gott liv. Etik är inte jämförelse- eller om man så vill avundsjukamoral; etik är att jämföra med absoluta värden.)
    Jag hoppas vi kan fortsätta sänka skatterna och minska "fördelningspolitiken", för det tjänar *alla* på genom att den totala ekonomin växer. Ekonomins totala tillväxt är värdefullare än billiga "omfördelningslöften" som klichéartat avges i valkampanjer. (Se på t ex Kina...)

    --Ahrvid

    SvaraRadera