Inte går hans röst att jämföra med Judy Garlands fantastiskt rika och fylligt innerliga stämma, men i övrigt är de som systrar. Samma inlevelse och hängivelse, samma smärta strax innanför pannloben, samma kamp för att känna små glimtar av lycka i en värld med alltför många taggar.
Det handlar inte ett dugg om sångröst, utan om mänsklighet - att stiga ut på scenen såsom naken, och sjunga som en livsnödvändighet. Konsten är livsnödvändig, en krydda - och en rusdryck - utan vilken tillvaron är helt i maskinernas våld.
Det finns artister som just med sin egen vånda blir tröst åt oss andra. De måste vara alltigenom uppriktiga för att det ska fungera. De måste nog också ha ett oläkt sår i själen. Dit hör både Judy Garland och Rufus Wainwright. I hans konsert fick vi båda. Dubbel dos.
Då klarar man sig ett tag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar