Herr och fru Gårman

Nu ska myndigheterna plöja ner pengar i en Fru Gårman, för att balansera mansdominansen med Herr Gårman - gubben som visar var vi kan korsa gatan. Det har blivit som religion: jämställdheten är så helig att allt förnuft kollapsar.

Det finns förvisso orättvisor mellan könen men de har ingenting med den skylt att göra, vars ordlek råkar fungera bara på det ena könet. Det är en skenreform, där myndigheter slösar skattemedel bara för att markera sin egen politiska korrekthet.

Jämställdheten har blivit en hysteri. Det är för att den numera är en fullständigt okontroversiell fråga - vilket bevisar att den inte längre är något problem.

Jämför med jämlikheten, som ingen längre talar om. Orättvisorna mellan samhällsklasserna är i dagens Sverige ofantligt mycket större - och hemskare - än de är mellan könen. Men det är kontroversiellt och komplicerat. Där gömmer sig förtryckets verkliga ansikte.
Så då ägnar man sig åt vägskyltar i stället.

Rufus gör Judy så det svider

Jag har just sett Rufus Wainwrights konsert med Judy Garland-låtar på TV. Det var näst intill förtrollande.
Inte går hans röst att jämföra med Judy Garlands fantastiskt rika och fylligt innerliga stämma, men i övrigt är de som systrar. Samma inlevelse och hängivelse, samma smärta strax innanför pannloben, samma kamp för att känna små glimtar av lycka i en värld med alltför många taggar.

Det handlar inte ett dugg om sångröst, utan om mänsklighet - att stiga ut på scenen såsom naken, och sjunga som en livsnödvändighet. Konsten är livsnödvändig, en krydda - och en rusdryck - utan vilken tillvaron är helt i maskinernas våld.

Det finns artister som just med sin egen vånda blir tröst åt oss andra. De måste vara alltigenom uppriktiga för att det ska fungera. De måste nog också ha ett oläkt sår i själen. Dit hör både Judy Garland och Rufus Wainwright. I hans konsert fick vi båda. Dubbel dos.
Då klarar man sig ett tag.

Man kan dricka lagom

Valborg närmar sig och därmed oron för hur tonåringarna ska hantera alkoholen. I Aftonbladet ger familjerådgivaren Ingegerd Gavelin i och för sig sansade råd, men de handlar ändå om nolltolerans. Tonåringar ska inte dricka alls. Lycka till!

Det är så lätt att kräva absolutism av andra, men jag är övertygad om att sådan stränghet gör problemen värre. Alkohol är här för att stanna och somliga hanterar det bättre än andra. Kanske vore världen mycket bättre om alkohol inte alls fanns, men nu när den gör det så behöver vi träna oss i sans och måtta.

Krav på nykterhet, vare sig de kommer från samhällets institutioner eller från tonårsföräldrar, är bara bluff: alla vet att kraven inte följs. Men de som ställer kraven kan därmed säga att de minsann har förbjudit alkohol - som om det var allt som behövdes för att kunna hävda att de har gjort allt de kunde.

Vi människor har våra fel och brister. Det går inte att bara förbjuda dem och tro att allt blir bra. Vi måste lära oss att leva med dem - inte mot dem. Bara så har vi någon chans att lindra skadorna och få ett drägligt liv ändå.

Så vad skulle mina råd till tonåringar vara inför Valborg?
Till exempel: Om du dricker - blanda inte sorter, och försök att undvika starksprit. Drick sakta och försök att hejda dig när du känner att du blir full. Och hur full du än blir - dra dig inte för att ringa hem och be om att bli hämtad.
Det sista är nog allra viktigast. Tonåringar som tror att föräldrarna inte tolererar drickande drar sig för att ringa dem eller gå hem i tid - och då kan det gå riktigt illa.

Bong i olja

Stadsmissionen i Malmö har en konstauktion den 1 maj på köpcentret Mobilia. De bad om en tavla av mig i egenskap av före detta krogrecensenten Bong, så jag målade denna - en närbild på en kronärtskocka, vilket jag tyckte kunde passa.

Här kan du läsa mer om min svunna tid som Sydsvenskans krogrecensent Bong.

McCain blir president

Det blir John McCain, republikanernas kandidat, som vinner det amerikanska presidentvalet i november. Obama blir demokraternas presidentkandidat men har ingen chans mot McCain. Hillary Clinton förlorar inflytande och söker sig bort från politiken helt och hållet.
Det står klart efter att jag har kollat de tre kandidaternas horoskop ;-)
Du kan läsa mer om det på min engelskspråkiga astrologihemsida:
Complete Horoscope

Även Per Bjurman på Aftonbladet kommer till samma slutsats, om än utifrån helt andra resonemang ;)

Clintons dåliga moral

Hillary Clinton vädrar morgonluft i kampen mot Barack Obama, för att han råkat säga att det finns intolerans, religiös fanatism och våld bland fattiga vita. Hon skyndade sig att prisa deras religiositet och skryta med att hon sköt gevär som liten – vilket förstås bara är att bekräfta Obamas fördomar.

Det är särskilt löjligt med tanke på att hennes popularitet hos dessa väljargrupper helt och hållet är något hon fått till skänks från sin man efter hans tid som populär president.

Clinton avslöjar allt mer av sin låga moraliska nivå - och på det sätt som de flesta omoraliska människor brukar: genom att anklaga andra för dålig moral. Vad Clinton tillåter sig i kampen mot Obama visar förfärande tydligt hurdan hon är.

I Sydsvenskan berättar Per T. Ohlsson i en läsvärd ledare att Hillary Clinton fick frågan om Obama var muslim, och dröjde med svaret. Infamt. Hon vill till och med göda folks fördomar för att få dem att vända sig ifrån Obama.
Jag är helt säker på att den som försöker komma till makten med omoraliska metoder inte plötsligt kommer att bli moralisk om han eller hon får makt. Snarare tvärtom.

American Idol alltmer glädjande

Svenska Idol har de senaste åren tenderat mot ett frosseri i fåniga skämt och i de allra minst begåvade sångarna. American Idol går åt rakt motsatt håll. De ger alltmer plats åt de glimrande talangerna - och den lycka det även är för publiken att upptäcka dem.

Programmet går på TV4 med några veckors fördröjning men alla framföranden är allihop plättlätta att hitta på YouTube strax efter att de har sänts i amerikansk TV.

Två talanger griper mig mest. Den ena är Jason Castro, med rastahår och en alltmer djärv musikalitet, som gör varje sång till sin. Se till exempel hans spjuveraktiga framförande av Judy Garlands gamla superhit “Somewhere over the rainbow”:


Den andra överväldigande talangen är David Archuleta, en liten sjuttonåring med en jättestor röst och en innerlighet som ger skälvningar. Här gör han Imagine och det märks att låten betyder väldigt mycket för honom:


Det finns något närmast sakralt över talangjaktsprogrammen när de är som bäst: de ger glimtar - ur folkdjupen - av mänsklig storslagenhet. Inte illa.

Upprepade brott ger inte större straff

Mördaren av Engla i Dalarna har tidigare dömts för flera sexbrott, berättar Sydsvenskan idag. De korta strafftiderna han fick är förbryllande - och än mer att han fortsatt att begå sexbrott utan att strafftiden ökat eller något annat skett för att motverka upprepning.

Jag vet inte varför han klarade sig så billigt undan varje gång - det behöver man läsa domarna för att få kläm på. Men i Sverige är det tydligen så att ingen hänsyn tas till tidigare brott när nytt straff (eller annan åtgärd) utdöms.
När det gäller sexförbrytare verkar detta vara på tok för blåögt, eftersom dessa mycket ofta upprepar sina brott.

I stället för att samla hela befolkningens DNA i ett jätteregister eller skynda att publicera namn på misstänkta, borde vårt samhälle på allvar se över vad som sker när sex- och våldsbrott har upptäckts - åtminstone när de upprepas.

I vissa delar av USA förekommer ett slags “tredje gången gillt”, som innebär att vid en tredje dom ökas straffet radikalt. Där kan det gå alldeles överstyr, eftersom det gäller hur bagatellartade brott som helst - och straffpåföljden blir omänskligt hård.
Men det är lika tokigt att brottslingar kan göra om samma allvarliga brott och drabba en efter en av oskyldiga, försvarslösa människor, utan att rätten har möjlighet att ens ta med det i sin bedömning.

Det heter att rättvisan är blind, men med det ska menas att den inte ska göra skillnad på folk och folk. Lagen ska behandla alla lika. Däremot måste den ha rätt att se mönstren.

Världens dummaste ledare?

Sydsvenskans ledarsida skriver idag om vårpropositionen: "Medan finansminister Anders Borg (m) som sig bör prisade den förda politiken drog åskmolnen in över talarstolen så fort någon ur oppositionen närmade sig."
Ledaren fortsätter med att kalla oppositionen för dysterkvistar.

Heliga enfald! Det är ju precis lika "som sig bör" att oppositionspartierna kritiserar regeringen, som att regeringen prisar sin proposition. Det måste även en borgerlig ledarsida ha klart för sig.

Texten avslutas: "Någon har problem med verklighetsuppfattningen. Och det är av allt att döma inte regeringen."
Nej, och inte oppositionen heller. Här är det Sydsvenskan som har problem med verklighetsuppfattingen.

Nepotistiskt gnäll

Skådespelerskan Helena Bergström beklagar sig i Aftonbladet över att Colin Nutley fått dålig kritik för sin senaste film Angel. Hon tycker att regissören, som också är hennes make, får för lite respekt. jag antar att hon därmed försöker skylla de dåliga publiksiffrorna på recensenterna.

Helena Bergström spelar huvudrollen i filmen. Det brukar hon göra i makens filmer, vilket har blivit rätt tröttande med tiden. Lilla familjeföretaget. Nepotismen är ett stort problem i svenskt kulturliv, och paret Bergström-Nutley är ett skriande exempel på det.
De har med tiden blivit så självgoda att de anser att både recensenter och biopublik borde stå dem till tjänst.

Jag har inte sett Angel och är inte ett dugg nyfiken. Trailern räckte för mig. Ett spektakulärt och allom bekant tema, som hanteras med precis det uppradande av klichéer och dramaturgisk spekulation som man kan förvänta sig av en måttligt begåvad filmskapare.
Jag blev i och för sig inte särskilt imponerad ens av Nutleys största biosuccé Änglagård. En hyfsat gullig tapet av ytligheter med en rent bedrövligt fattig dialog.

Jag vill ha nya regissörer - och skådisar! Varför samma lilla gäng i film efter film efter film efter film?
Om inte svensk filmindustri kvickt öppnar portarna och släpper in en hel klase nya friska talanger kommer den att dö ut - och förtjäna det.

Kvinnor lever längst - trots allt

I Sydsvenskan skriver Anne Swärd tänkvärda ord om det enkla faktum att kvinnor lever längre än män - och så har det varit väldigt länge. Om det är ett manssamhälle vi lever i, så är detta en märklig anomali. Borde inte ett långt liv vara bland de viktigaste privilegierna?

Idag är det kvinnor som för fram nyanserna och motbilderna i debatten om könen. Män törs knappast, eftersom ett ifrågasättande av de enklaste teserna om könssamhället bara skulle tolkas som att de stöder orättvisorna.
De finns förvisso - men vi kommer ingenstans genom att se det som ett krig mellan könen.

I samhällets komplexa struktur är vi allihop offer. Det visar sig till exempel i att så många kvinnor fortfarande uttrycker sitt bestämda stöd för könsroller och deras konsekvenser. Det visar sig också i att män precis som kvinnor lider av att pressas in i dessa könsroller.

Vi måste vidga synen och nyansera debatten.
Egentligen tror jag att det mesta av bristerna i samhället beror på att det är en trög kropp, som tar alltför lång tid att anpassa sig till en förändrad livssituation.
Ideal och moral lever kvar, fast de hör till en annan tid. Det är rena döden för såväl män som kvinnor.
Och det är vad vi borde prata om.

Mer engelska på svenska skolor

Ulf Nygren uttrycker i Aftonbladet en berättigad oro för hur regeringen kan komma att urvattna svenskan genom att göra skolundervisningen mer inställd på “nytta”.
Självklart leder varje begränsning av ett språk till att dess möjligheter minskar, inte ökar.

Något som i mycket högre grad skulle befrämja svensk konkurrenskraft och allt det där, är en ordentligt ökad satsning på det engelska språket i våra skolor. Engelska är vår tids världsspråk, vilket ger alla dem som har det som modersmål ett väldigt försprång internationellt.

Om svenska elever får så mycket engelska i sig att de blir helt och hållet tvåspråkiga, då tar vi igen det försprånget. Vi borde börja med undervisning i engelska senast i årskurs ett, och göra den så omfattande att eleverna efter grundskolan uttrycker sig lika ledigt på engelska som på svenska.
Vi är ju nästan där redan nu, till följd av engelskans dominans i populärkulturen. Skolan behöver bara fylla på med den kvalificerade språkkunskapen.

De nationella gränserna dalar varje dag i betydelse. Ju mer internationell vår utbildning är, desto mer förbereder den för framtiden - och det börjar med språket.

De som har närmast till pengarna tar dem

Det är väl inte någon enda människa som överraskas av att vd- och styrelsearvoden ökar fast storföretagen går sämre? Aftonbladet redovisar de mängder av miljoner som ledarna för börsföretagen får i lön och bonus, fast kurserna faller.

Hur kan detta fortsätta? Enkelt. De som får dessa svindlande ersättningar är de som sitter vid kassakistan. De jobbar inte hårdare än andra, de är inte mer kompetenta än andra - men de styr över pengarna, så de ser till att en mängd av dem går i egna fickor.

Börsbolagen är lättast att plundra, eftersom de inte har några enskilda ägare som säger ifrån. De ägs av investmentbolag, banker och fonder, som styrs på samma sätt. I själva verket består näringslivets toppskikt av en massa kompisar som turas om att strö guld över varandra.
Och de har ingen som helst hejd. Det är ju inte deras bolag.

Gissa vilka som betalar i slutänden...

Sjuktid är pengar

Jag råkade bryta en tå i Berlin i helgen och fick genast en läkarvård som imponerade stort på mig. Marginell väntan, omsorg och väldigt kompetent behandling. Service som på en guldkrog.

Läkaren instruerade mig noga att mitt bandage skulle bytas två dagar därefter, alltså idag tisdag. Men hemkommen till Sverige stötte jag snabbt på patrull. Sådant befattar sig inte läkare med, utan det ska göras av distriktssköterska. Jag ville gärna få en läkares bedömning av hur läkningen ser ut hittills, men fick veta att det bara kommer på fråga om mina besvär blir akuta - och jag föreställer mig att i så fall är det redan onödigt sent, ur medicinsk synpunkt.

Dessutom fick jag efter diverse väntan i telefonlur veta att det inte fanns tid för mig hos en distriktssköterska förrän på torsdag, ytterligare två dagar senare. Sköterskan i telefon försäkrade att det nog inte skulle vara någon fara, men det rimmade dåligt med den tyska läkarens betonande av att detta borde göras senast tisdagen.

Svensk sjukvård håller inte vad den lovar. Det får vi ideliga rapporter om, och ovan kom en till. Besparingar gör att servicen och därmed den medicinska kvaliteten försämras. Vad är det då för vits med att våra myndigheter ansvarar för detta?

Neutral eller Nato

Aftonbladets debattredaktör Lotta Gröning irriterar sig på politikernas myglande väg mot ett svenskt medlemskap i Nato. Jag känner precis detsamma, sedan ett antal år.

Den svenska neutraliteten var under större delen av 1900-talet i det närmaste oantastlig och helig. På 70-talet fick en borgerlig försvarsminister sparken för att han halkade ur sig i en intervju: “Vi vet ju ändå vilka som är våra vänner...”
Jag tror att det var med Carl Bildt som det började ändras. Han var förtjust i att frottera sig med amerikanska pampar och tyckte att den svenska neutraliteten var passé.

Jag ser ingen annan anledning till politikers längtan efter Nato än att de vill göra sig själva märkvärdigare och spela med de stora pojkarna. Det är onekligen lite som äventyrsfilmer från Hollywood.

Neutraliteten har klarat Sverige genom det förra seklets största tragedier och har alla förutsättningar att göra samma goda jobb åt oss i framtiden. Världen behöver inte ännu en nation som ivrigt går i krig.
Det förutsätter förstås alliansfrihet i fred. Våra politiker får göra sig märkvärdiga på annat sätt.

Idol i förfall

TV4:s Idol ska genomgå stora förändringar till hösten, avslöjar Aftonbladet. Redan förra årets omgång var kraftigt omstuvad - till det betydligt sämre. Sketcher och fånerier tog tid från själva grunden: sångarna och juryn.

Märkligt att TV4 inte tror på detta över hela världen makalöst framgångsrika koncept. I USA ändras så gott som ingenting från säsong till säsong - samma jury, samma tonvikt på sångarna och juryns kommentarer. De vet vad de gör.

De svenska producenterna jazzar bara runt, förmodligen i något slags eget självförverkligande. Förra årets omgång av Idol var betydligt sämre än föregående, just för att allt larv minskade tiden för det grundläggande dramat: hoppfulla sångare som stångas med en hårdnackad jury.
Det torde bli ännu värre i år, om TV4:s experimentlusta får fortsätta att härja.

Om det är någon förändring jag skulle önska så är det att i uttagningsprogrammen få höra mer av de goda sångrösterna och mindre av jönsarna. I övrigt får Idol gärna behålla sin ursprungsform.

Jag borde väl avsluta med någon besk kommentar om hela grejen, för att ta finkulturellt avstånd ifrån den - men jag måste medge att programserien är magnetisk.
Nå, jag kan i alla fall bestämt hävda att det är inte via TV-programmet Idol som framtidens stora idoler skapas. En klase underhållare, måhända, men i längden knappast ens det. De medverkande är idoler under den korta tid de hårdexponeras i TV-programmet och mediacirkusen runtom. Därefter är de allra flesta ute i kylan igen.

Absolut makt korrumperar absolut

Regeringen har bekostat en historieskrivning av kommunismens monstrositeter, som blir grundligt avslöjad av Håkan Blomqvist i Aftonbladet idag. I DN kritiserar ett antal historiker samma sak.

Det är förstås en väldigt borgerlig historieskrivning, som håller tyst om kapitalismens grymheter men även om viktiga historiska bakgrunder till de kommunistiska diktaturernas utveckling.

Historien skrivs av vinnarna, heter det. Just nu sitter borgarna i regering och Sverige styrs av marknaden. Då får vi en historieskrivning som passar dem. Lyckligtvis ifrågasätts den.
En enda sanning finns inte, så vi får som vanligt skaffa oss en egen bild.

Själv tror jag att varken kommunism eller kapitalism förklarar civilisationens många grymheter. Det handlar om makt: Makt korrumperar, absolut makt korrumperar absolut.

När ett lands styre är koncentrerat till en liten homogen grupp, då börjar med automatik maktmissbruket. Får det fortgå så leder det till bestialitet. Oavsett om det är politiker eller näringsliv som styr, och oavsett vilken ideologi de utgår ifrån.

Samhällets enda skydd mot maktmissbruk är att fördela makten på flera ganska jämbördiga parter som löpande förhindras att förena sig med varandra. Ingen lätt sak.

Censur är det stora hotet

I Aftonbladet skriver Mustafa Can att Geert Wilders antimuslimska film Fitna är ett antiklimax, ett sömnpiller. Så låter det ofta när kulturdebattörer tacklar konst och andra uttryck som framför “olämpliga” ståndpunkter.

De menar att Wilders har gjort en dålig film, att Lars Wilks Muhammedhund inte var riktig konst, att de danska karikatyrteckningarna på Muhammed inte var tillräckligt intressanta att publicera, och så vidare.

Sådana argument avslöjar egentligen bara svagheter i deras egna ståndpunkter, eftersom de därmed anser sig fria att strunta i själva saken: de eventuella missförhållanden som blir belysta.

Det värsta missförhållandet är censuren. Mustafa Can berättar i sin text om de många försöken att hindra Wilders film från att komma ut, men har inga problem med det - och det är skrämmande.
Yttrandefriheten bygger på att vi ska få framföra även de åsikter som etablissemanget eller majoriteten avskyr, annars är den så gott som lika med noll.

Wilders film må vara bra eller dålig, sann eller falsk, men det borde vara självklart för oss allihop att han ska få visa den.

Själv är jag övertygad om att det är censur som leder till fördomar och hatiskhet. Det vi inte får tala fritt om kan vi inte förhålla oss sansat till.
Alla argument för att filmer, skulpturer och teckningar inte ska visas, är inget annat än argument för censur.

(Här är en annan blogg jag skrev om Geert Wilders film.)