Ingen granskning av Melodifestivalen

Jag har sett stumpar här och där av Melodifestivalen, vilket inte är något jag direkt skryter med. Men det måste påpekas igen: svensk journalistik fallerar fullständigt inför detta spektakel. Ingen granskning alls, bara pladder och joller. Ändå finns det så mycket att undersöka.

Inte ens Uppdrag granskning, TV-programmet som anser sig så tufft, gjorde minsta ansträngning när de förra året behandlade Melodifestivalens general Christer Björkman. De nöjde sig med att parasitera lite på hans kändisskap. Jag skrev om det här.

Övriga media gör ingenting annat än glitterreportage och skvaller från efterfester. All riktigt journalistik är som bortblåst. Det bottnar måhända i att ingen reporter med självaktning vill ta Melodifestivalen på allvar – men vad har de då i yrket att göra? Och varför går de i så fall med på att sjunga med i kören, som om allt vore frid och fröjd?

Det stinker om Melodifestivalen. Hur tas låtarna ut, varför ständigt några få återkommande och dominerande låtskrivare, skivbolag och framför allt musikförlag, doldisarna som hela evenemanget kretsar runt, för att inte säga betjänar?

Melodifestivalen har ett minimum av transparens, fast den är i statliga televisionen SVT, som ska vara befriad från kommersiella intressen. Och journalisterna tar det med ro.

Jag såg denna lördagkvälls återkvalsprogram, som var samma lömska soppa som föregångarna, förstås. Röstsiffrorna hölls hemliga – också för dem som röstades ut. Ännu underligare: kriterierna för vilka låtar som skulle duellera mot varandra av de fyra i kvällens semifinal nämndes det inte heller något om.

Självklart kan en producent i hög grad styra vilka låtar som går vidare till den stora finalen, genom hur de ställs mot varandra. Det är en baggis när man har röstsiffrorna från föregående omgång. Så varför inte ett ord om hur duellanterna kombinerades? Det är bara ytterligare ett exempel på mörkläggningen som är Melodifestivalens främsta kännetecken.

Den mest alarmerande mörkläggningen är förstås den som gäller när de tusentals inkomna bidragen ska reduceras till de 32 som väljs att framföras i TV. Där får inte tittarna rösta, vilket förstås skulle vara komplicerat – men urvalsprocessen borde vara fullständigt genomlyst. Det bryr sig inte pressen ett dugg om att ens efterfråga.

Efter kvällens program tittade jag till DN:s bevakning av programmet. Den tunga draken är inte ett dugg bättre än andra media. Bara glam och blaj, skrivet av deras särskilda Melodifestivalskribent Hanna Fahl, som i artiklar och blogginlägg är lika ytlig och obekymrad som Christer Björkman själv. Så här avslutar hon sin rapportering från kvällens avsnitt:

“Dags att packa ihop och dra till efterfesten nu. Gissningsvis kommer både Ewald och Stjernberg att riva dansgolvet. Fahl på festival ska äta buffé och dricka en drink. Hörs snart!”

Där gör hon ett flagrant övertramp gentemot pressetikens regler. Och skryter med det. Hon ämnar låta sig bjudas på party av festivalledningen. Inte undra på att hon struntar i den kritiska granskningen.

Jag har själv jobbat på DN som rockrecensent för ett stort antal år sedan, så det smärtar mig att se detta förfall. Visst kämpar DN som alla andra tidningar mot det tynande som Internet innebär för pressen – men inte är journalistiskt förfall någon räddningsplanka. Tvärtom.

Så när kommer en riktig journalistisk granskning av det korrupta spektaklet Melodifestivalen? Och vad är det för fel på svenska nöjesjournalister, som aldrig ens kommer på tanken att göra en sådan granskning?

Det har jag efterlyst i flera blogginlägg genom åren, t.ex. här, här och här. Jag skrev även i skråets egen facktidning Journalisten om det. Men väntar alltjämt. Det är svårt att ta pressen på allvar när den inte tar sitt eget jobb på allvar.

Läs även andra bloggares åsikter om meldoifestivalen, pressen, journalistik. Intressant?

Tidningarna dör hellre än att tänka om

Pressens kris diskuteras alltmer öppet – och ensidigt. Det handlar mest om att hålla liv i tidningarna med statsbidrag. Som museer.

Kulturminstern intervjuas i DN om presstödet, som är under utredning. Några chefredaktörer tillfrågas om lägets allvar. I båda fallen står den gamla tryckta tidningen i centrum, som om god journalistik blott kunde räddas genom bevarandet av den. Det är förnekelse.

En betydligt mer nyanserad och eftertänksam syn står presstödsutredaren Åke Wredén för. Han grunnar också läsvärt på långsiktiga konsekvenser av Internets ökande betydelse.

Vi måste hålla isär teknik från innehåll. Den tryckta tidningen håller på att förlora sin betydelse, men inte den kompetenta journalistiken. Internet har gjort vår värld än mer globaliserad och mediaintensiv. I denna smältdegel är det klart att behovet av seriös journalistisk bevakning och rapportering växer fram med förnyad angelägenhet. Det kommer också att generera intäkter, som gör sådan journalistik såväl möjlig som lönsam.

Men det kräver nya idéer, nya utformningar och nya vägar till läsarna.

Reklamen, som länge varit den tryckta pressens huvudsakliga inkomst, kommer självklart att flytta sina pengar till Internet. Den är bara långsam med det, eftersom de flesta tidningarna fortfarande trycks och knycker det mesta av reklambudgetarna.

Pressens gny om bristen på reklamintäkter för nätupplagorna är bara girigt, eftersom de fortfarande håvar in reklampengar för papperstidningarna och inte vill att de ska minska. De drömmer om en fördubbling av reklamintäkterna och denna trånad förblindar dem.

I och med att de fortsätter att måla in sig i detta hörn blir jag alltmer tvivlande på att nuvarande bamsar bland pressens aktörer har en chans att överleva. Framtiden hör snarare till de nydanande äventyrare som inte släpar med sig ett gammal bagage. De som oreserverat vågar satsa nytt är bättre rustade för Internet, där det hör till vardagen.

Alltså: i stället för att försöka både bevara den gamla tynande täckningen för tryckta tidningar och breda ut måttligt omsminkade versioner på nätet, borde satsningar göras på nyhetsmedia helt skapade för nätet och därför formbara efter dess förutsättningar och behov. Och den dominans som ett fåtal tidningsbolag hittills haft på nyhetsrapporteringen är bara att glömma. Äntligen.

Läs även andra bloggares åsikter om pressen, tidningskris, presstöd, internet. Intressant?

Farväl Författarförbundet!

Jag blev medlem i Sveriges Författarförbund 1980 och är det alltjämt – en liten stund till. Det är en sammanslutning där jag mestadels känt mig som en katt bland hermelinerna.

Författarnas eget förbund genomsyras av en syn på det fria ordet som i mina ögon är trångsyn, och en tillämpning av toleransen som jag vågar påstå att Voltaire skulle ge mig rätt i att kategorisera som intolerans. Så det får vara nog nu.

Principiellt är jag fortfarande anhängare av idén om solidaritet, att göra gemensam sak med meningsfränder och medmänniskor för allas bästa, men då måste det vara ömsesidigt. Författarförbundet är djupt nedsjunket i klassamhällets förgiftade världsbild, som ursäktas med finkulturens förlegade värderingar, där fundamentet är: Kultur är finare ju högre upp i pyramiden den har sin hemvist.

Det kallas kvalitet men är inget annat än en mätsticka för klasstillhörighet. De författarskap som förbundet värnar om är de där överklass och burget borgarskap lyser mellan raderna. Paradoxalt nog görs det ofta genom teser som hävdar jämlikhet och folklig rättvisa – men med snäva definitioner som gör vissa så mycket jämlikare än andra.

Det är de privilegierades retorik för att berättiga sina privilegier. Förr kallade man det salongsbolsjeviker. Termen är mer eller mindre utgången, men knappast beteendet.

Jag har varit verksam i diverse ideella föreningar men aldrig stött på så mycken sortering i ”rätt” och ”fel” personer som inom Författarförbundet. Det har varit särskilt beklämmande på förbundets stämmor, där stämningen varit rent hatisk mot den ena eller den andra, utan att skälen för detta presenterats – som om de vore ovidkommande. Somliga var paria, stundtals eller ständigt, beroende på hur osynliga vindar blåste, och detta var något som av princip inte skulle redovisas sakligt. Det skulle man veta ändå, annars var man själv paria.

Självklart framkallade det en paranoid stämning, som nog skulle känts bekant för dem som genomlevde McCarthyismens USA. Författarförbundets stämmor blev uppvisningar i vad vi kallar politisk korrekthet – men dessutom med ett infamt eftertryck som uppmanade till pöbelmentalitet. En kyrka byggd runt inkvisition.

Jag vet att det ovanstående låter som absurda överdrifter, men jag försäkrar att stämningen var kusligt tydlig på de förbundsstämmor jag bevistade. Människor som ansåg sig vara avantgarde i kulturens samhällsbygge paraderade med sin förträfflighet och spottade på envar som inte passerade deras nålsöga, vilket egentligen blott handlade om klasstillhörighet.

Ett exempel på den trångsyn som omhuldas i Författarförbundet är skiljelinjen mellan finkultur och populärkultur, en uppdelning som redan med sin terminologi avslöjar den hierarkiska elitismen: kultur som är populär kan inte vara fin. Det är förstås en kultursyn som sträcker sig långt utanför Författarförbundet, men som sannerligen borde avfärdas inom författarnas egen sammanslutning.

Begreppet kvalitet blir med denna syn lika med finkultur, vilket är hur galet som helst, även i ett historiskt perspektiv. Oftast är det just den litteratur och annan konst som föraktats av överheten och dess smakråd, som med tidens tand visar sig vara den bestående och värdefullaste i vårt kulturarv. Därför brukar den med tiden av överheten definieras om till finkultur, som om det vore dit den alltid hörde. Knappast.

Jag drabbades själv av den där trångsynen, redan från början av mitt medlemskap i Författarförbundet. Vid någon sammankomst när jag var ny och ung, i början på 1980-talet, förklarade förbundets förste vice ordförande Benkt-Erik Hedin förtroligt för mig att de hade ett nyfiket öga till mina romaner, men han rådde mig att när det gällde mina ansökningar till Författarfonden: ”Nämn inte astrologiböckerna.”

Jag har skrivit böcker om astrologi, ett ämne som man förvisso kan ha delade meningar om, men jag ansåg redan då att det inte var författarkårens sak – eller Författarfondens – att bestämma vad som var goda eller dåliga ämnen för litteratur. Det är på sin höjd något för eftervärlden att bedöma. Med den uppstudsighet som kom av förortsuppväxten blev det därför en princip för mig att ständigt nämna och upprepa även mina astrologiböcker. Tilldelningen av fondstipendier blev därefter.

Det var i mina ögon samma sak som när en reporter på TV gjorde ett inslag om mig och min förortsskildring Ikaros över Brandbergen för ett kvällsmagasin i dåvarande TV-monopolet, där Annika Hagström (gift med författaren Anders Ehnmark, bara ännu en länk i kedjan av nepotism inom kulturen) var den tunga programledaren.

När hon såg en förhandsvisning av inslaget sa hon: ”Det där är ingen förortsgrabb. Han har växt upp i stor familj på Östermalm, det ser väl jag!” Hon vägrade också att tro att jag växte upp med en ensamstående mor, hur hon nu kunde slå fast det med sådan visshet. Jag vet tyvärr hur: jag kunde uttrycka mig. Det stämde inte med hennes bild av förortsungar. Man skulle vara dum i bollen, för att därmed vara helt beroende av hennes och hennes gelikars vägledning.

Annika Hagström vägrade att sända inslaget, så det kom i stället i ett annat program senare. Någon tid därefter träffade jag henne på Norstedts förlagsfest – en ”fin” begivenhet. Då skyllde hon ifrån sig och påstod att det var andras beslut över hennes huvud. Så går det till i de fina salongerna.

Jag har mött den där trångsyntheten på mängder av andra sätt i kulturkretsen och Författarförbundet. Mönstret är alltid detsamma. Man är fin om man från födseln hör till de fina, eller spelar med 100% i deras spektakel. Annars är man fördömd. Och de har mage att påstå inte bara att de har ideal, utan att de kämpar på idealens barrikader.

Det var bara när jag skrev musik- och teaterrecensioner i Dagens Nyheter, kulturetablissemangets katekes, som jag märkte en respekt från deras krets och hanterades nästan som en like. Det var förstås bara ännu vämjeligare.

Jag har ideligen varit äcklad men ändå hängt kvar i det där förbannade Författarförbundet, som anser sig ha rätt till genväg till regeringens kassakista och alla möjliga andra stödåtgärder, eftersom det folk de föraktar inte köper tillräckligt många böcker för att betala deras dyra krognotor och Östermalmslyor. De som envisas med att poesi är finare än prosa bara för att så är det, och att Bonniers förlag är lika med kvalitet för det är ju Bonniers.

Varför har jag hängt kvar? Det är nog den lydighet som förväxlats med solidaritet i vår moderna världs nyspråk. Man liksom borde vara med om man nu skriver böcker. I kärnan måste väl ändå Författarförbundet vara det fria ordets Mecka? Med dårens envishet har jag hållit fast vid det hoppet genom decennierna, trots ideliga besvikelser.

Det är dystert. Författarna behöver en sammanslutning som värnar om åsiktsfriheten, även dess mest vildsinta uttryck. Men jag tror inte längre att Författarförbundet kan bli det. Egentligen har jag nog inte trott det sedan min mest ungdomliga blåögdhet på 1980-talet. Förbundet har alltid varit och kommer alltid att vara blott en bastion till försvar för överhetens privilegier.

Ändå kunde jag av blott gammal vana ha hängt kvar till döddagar. Men detta år blev det akut genom snöd penningnöd. Det kostar en duktig slant att vara med i Författarförbundet: 1.400 kronor om året. Sedan jag slutade som krogrecensenten Bong på Sydsvenskan och därmed halverade min redan blygsamma inkomst är det ett belopp som smärtar att punga ut. Så jag har fortfarande inte betalat årets avgift.

Här om dagen kom en email från Författarförbundet där de förklarade att om jag inte genast betalade skulle jag uteslutas. Det är onekligen tålmodigt, eftersom året snart är slut. Men det stämde mig till ny eftertanke. 1.400 kronor svider i min ekonomi, dessutom svider också åren av besvikelse över Författarförbundets trångsyn. Så varför betala?

Trots allt är det med stor vånda jag beslutar mig för att skriva detta och i samma anda strunta i betalningen. Säkert borde jag i stället med högstämd röst förklara mitt utträde ur förbundet, men det är i mina öron alltför mycket av kulturelitens skådespeleri. Jag föredrar att bli utesluten för att jag inte har råd med avgiften – eller i alla fall inte kan motivera den i min snäva ekonomi. Det är för mig en sannare symbol för hur galet det är.

Inte för att jag tror att de bryr sig. De hade nog gärna varit utan mig redan när jag vägrade att förtiga mina astrologiböcker.

Vi är helt enkelt inte samma sort, även om vi alla kallar oss författare. Det är bättre att jag skriver mina tokiga böcker, så får de hållas med sin teater på den där upphöjda scenen. Åt var och en sitt.

Läs även andra bloggares åsikter om Sveriges Författarförbund, Författarförbundet, litteratur, klassamhället, kultur. Intressant?

Fyra grader till Ragnarök

Världsbanken ger sig in i klimatfrågan med en skrämmande rapport om 4° temperaturökning under detta sekel. Det har de inget solitt vetenskapligt stöd för, så de resonerar vagt om hur hemskt det vore om det skulle ske. Och svensk press jönsar med. Inte undra på att klimatkrisen ifrågasätts – annat vore aningslöst.

Här är Världsbankens rapport 4° Turn Down the Heat De koncentrerar sig förstås på världsekonomiska konsekvenser, men det är ändå märkligt att de utgår ifrån en sådan anmärkningsvärd prognos, som strider mot det mesta som hittills sagts – även bland klimatkrisförespråkare.

Svenska tidningar kastar sig glupskt över saken. Heidi Avellan på Sydsvenskan använder rapporten fullständigt okritiskt som ett argument mot klimatskeptiker, som hon menar är ovetenskapliga fast hon själv uppenbarligen inte gör hemläxan.

Svenska Dagbladet publicerar som flera andra media en text från TT om saken, där den framställs som kalla fakta (om uttrycket tillåts i sammanhanget). De har också intervjuat en professor i fysisk geografi, Lennart Olsson, som hävdar att det finns än värre scenarier i vissa studier (6-7° ökning på hundra år). Han hoppar dock över deras sannolikhet.

DN är ändå roligast. Där har deras vetenskapsreporter Karin Bojs tagit sig friheten att anonymt intervjua sig själv, som om hon vore en av experterna. Hon sväljer rapporten med hull och hår, som om den vore gudsord. Det gör hon i och för sig med allt vetenskapligt material hon får i händerna. Hon ser sin roll mer som predikare av naturvetenskapens ofelbarhet än som granskande journalist. Bedrövligt.

DN har också återgett ovannämnda TT-artikel i sin helhet. Där tillfrågas ”miljöprofessorn” Johan Rockström om rapportens betydelse. Lika lite som geografen Olsson är han någon meteorolog. Han är agronom.

Pressen måste lära sig att när de ska ha uttalanden från experter bör det vara experter på ämnet i fråga. De tänker ungefär som med kändisarna: de tillfrågas om allt mellan himmel och jord, som om de begåvats med särskild visdom just för att de blivit kända nunor. Men ansiktet räcker inte in till hjärnbarken.

Sveriges Radio och dess Ekoredaktion, som ska vara saklighetens försvarare i svenska media, går allra längst i sina många artiklar om Världsbankens rapport. Där framställs det som att 4° temperaturökning är ett ofrånkomligt faktum, fast det inte ens hävdas av rapporten i fråga. Här är två citat från SR:s hemsida: ”Världsbanken kom igår med nya siffror som visar att jordens medeltemperatur stiger med fyra grader.” ”Världen går just nu mot en temperaturhöjning på fyra grader.” De har inte läst på ett enda dugg.

Genomgående är att den intressanta läsningen i ämnet inte ges i ovannämnda artiklar, utan i kommentarerna under dem. Där är det gott om pålästa inslag. Ytterst pinsamt för en mediabransch i djup kris, som hela tiden hävdar sig vara så viktig just för att den enligt egen utsago har saklig och oberoende journalistik. Knappast i detta fall, eller närhelst det blir häftigare rubriker om man slarvar med granskningen.

Så hur ser det egentligen ut? Man kan ju åtminstone fråga en meteorolog. Här är en av de mest meriterade vi har i Sverige, Lennart Bengtsson, professor i meteorologi. I denna debattartikel i UNT meddelar han till exempel att uppvärmningen sedan år 1900 varit 0,7°. Att den skulle skutta iväg till 4° under de kommande 50 åren eller så blir därmed minst sagt osannolikt. Grönlandsisen, som är ett annat återkommande skrämskott i klimatdebatten, har minskat med blygsamma 1%. Det betyder knappast att den håller på att försvinna.

Lennart Bengtsson irriteras begripligt av okunnigheten i debatten och därmed hos allmänheten, speciellt som det får till följd att felaktiga beslut fattas och galna prioriteringar görs.

Det har de senaste åren kommit otaliga larmrapporter om ett klimat som ger intryck av att skena. De gedigna vetenskapliga rapporterna är förstås mycket mer sansade och försiktiga i sina slutsatser, men det hjälper inte när media tolkar dem som ovan – i synnerhet som politiker och andra beslutsfattare just läser tidningarna i stället för de vetenskapliga rapporterna.

Fördomarna och missuppfattningarna snubblar på varandra i en salig röra. Exempelvis är det ingen som ifrågasätter temperaturökningen. Den har hållit på sedan lilla istiden på 1600-talet. Däremot är det tveksamt om den accelererar eller i vilken grad den beror på mänsklig miljöpåverkan. Likaså är det ingen som ifrågasätter en ökning av koldioxidnivån – däremot åter hur alarmerande det är och vad det betyder för klimatutvecklingen.

Självklart är mänsklig påverkan (och åverkan) på naturen omfattande. Man behöver bara ta en flygtur för att förstå det. En så gigantisk civilisation kan inte gå spårlöst förbi. Men det gäller inte bara klimatet (där dessutom vår påverkan är särdeles svårbevisad och därför mestadels perifer), utan även mängder av andra faktorer. Vi gallrar skoningslöst i naturens bestånd. Vi förgiftar den och oss själva med en hel kemilåda i massproduktion. Vi skapar en värld som på hur många sätt som helst ogenerat kittlar sin egen plötsliga undergång.

Om det går åt fanders misstänker jag att det sker innan klimatet hinner göra det åt oss. Men jag är en så obotlig optimist att jag tror det löser sig innan det går så långt, vad hotet än är.

Katastrofer kommer, det är alldeles säkert, men Ragnarök lär dröja. Utom i pressen, där det sker hela tiden. Men de lever på sensationer och måste därför ständigt hitta på dem, precis som finansekonomin lever på kriser och därför alltid skapar dem.

Läs även andra bloggares åsikter om världsbanken, klimatkrisen, klimatskeptiker, pressen. Intressant?

Pressen må dö, men inte journalistiken

DN har en artikelserie om tidningarnas mörknande framtid, där den granskas från diverse vinklar. Det är god journalistik, hur det än må smärta skribenterna. För pressens framtid är bara ljus om man tänjer på begreppen. Men journalistiken kommer att bestå.

Det har hunnit bli en klase artiklar på temat och det lär bli fler.

I juli skrev kulturreportern Georg Cederskog en resebetraktelse över de sjunkande upplagornas press på pressen i England. Där ges en bild av samstämmighet bland redaktörer om att framtiden för tryckta tidningar redan är så gott som omintetgjord – lustigt nog motsagd blott av representanter för journalistskolorna, som syns hänga kvar i forntiden som om den vore helig.

I augusti skrev DN om tidningarnas jakt efter nya sätt att ta betalt, med koncentration på den svenskan situationen. Det handlar mest om en naiv tro på att ta betalt för nätupplagorna, som tycks bottna blott i att det kostar att göra tidning. Som om det vore konsumenternas moraliska skyldighet att betala för att hålla systemet flytande. I jämförelse med de engelska tankegångarna är det rena förnekelsen.

Senare i augusti berättades om kundtidningarnas framgångar, i motsats till hur det går för övrig press. Men det betyder att de lämnar journalistiken till förmån för reklamens värld, som har sin egen försörjning – knappast via prenumerationsavgifter från konsumenterna. Kundtidningar är reklam, inget annat. Inte heller handlar det ett dugg om journalistikens grund: nyheter.

Samma dag skrev Åsa Beckman ett slags krönika där hon beklagar kundtidningarnas framgångar och betonar vikten av vad hon kallar oberoende journalistik, ett begrepp som kan ifrågasättas. Mest verkar hon syfta på de egna arbetskamraterna.

I september rapporterades att Svenska Dagbladet lägger ner sin kulturdel som ett led i omfattande besparingar på grund av pressens tilltagande kris. De avskaffar också sportredaktionen. I stället ska de köpa in frilansmaterial, vilket i praktiken innebär minskad bevakning – annars torde det inte bli billigare. De tänker sig också en betallösning, med sedvanligt naiv optimism om dess utdelning.

I mitten på oktober skrev Richard Swartz en kolumn, vilket väl ska vara en krönika, om kvalitetstidningens förfall, med Svenska Dagbladet som aktuellt exempel på grund av dess neddragningar. Han hävdar att det bara finns ett dussin ”kvalitetstidningar” kvar i hela världen, hur han nu kommit fram till det och vilka som må vara hans kriterier. Jag vågar gissa att han räknar DN till dem. Mest gnyr han på neddragningarna, som om de vore av illvilja blott, och ger en känga åt nätpirater, som om de styrde över tidningarnas ekonomi. Högdraget nonsens som bara kan övertyga en läsare om sundheten i att inte prenumerera.

Den 25 oktober startade DN en serie kallad ”Vad är en tidning”, liksom lite existentiellt sådär, men det första bidraget från kulturchefen på en tysk tidning, som hävdar att det inte finns någon tidningskris, blott föränderlighet. Så sant, men hans slutsats blir att tidningarna ska vara eftertänksamt kommenterande, något de redan i hög grad gått bet på. Klokhet går inte att garantera. Det leder blott till högmod, som är den snabbaste vägen till dumhet. Dessutom hjälper det föga mot pressens kris. Ändå envisas han med en tro på papperstidningens framtid, som om det är ett ändamål i sig.

Det andra bidraget till ”Vad är en tidning” skrevs av Anette Novak, f.d. chefredaktör på Norran. Hon letar efter tidningens själ och hjärta, med vilket hon syftar på en ideologisk grund för granskande nyhetsjournalistik. Det är närmast en truism, men leder lätt till redaktörer som anser sig vara smak- och åsiktsföredömen för läsarna. Den attityden skämmer redan pressen sedan länge. Knappast någon medicin mot tidningsdöden. Dock verkar hon uppfriskande befriad från kollegornas paniska värnande om just den tryckta papperstidningen.

Den senaste artikeln i serien om tidningarnas framtid kom den sista oktober och handlar om pressen som teknikens fånge. Den är skriven av Svenska Pens ordförande Ola Larsmo, som anser att telekomföretagen borde ersätta pressen för att dess nätupplagor är en stor del av vad Internet erbjuder – och som allmänheten betalar telekomföretagen för. I praktiken skulle det därmed bli så att pressen försörjdes av ökade telekomkostnader för allmänheten, vilket inte är långt ifrån en skattefinansierad press. Dessutom säger Larsmo ingenting om alla andra hemsidor på nätet med storpublik – ska inte också de ersättas, fast de inte är gamla tidningsbolag?

Det är ett utmärkt initiativ av DN att ombesörja den här diskussionen på sina sidor, men hittills är den beklämmande idélös. Det handlar uteslutande om att bevara status quo – en press som får sina pengar trots att dess dominans över informations- och nyhetsflödet minskar. Med andra ord, pressens debattörer ser om sitt eget hus.

Med den attityden är deras undergång ofrånkomlig. De är som fabriken Facit var när elektronräknarna kom: fabriksledningen avfärdade det som en tillfällig fluga och envisades med produktionen av mekaniska räknare. Gissa hur det gick för dem.

Tidningarna försöker likställa press och journalistik, men det är två helt olika fenomen, om än de delat säng rätt länge. Pressen, i synnerhet i tryckt form, är på utdöende, men journalistiken består och har till och med vuxit.

Det finns fler människor än någonsin förr som presenterar och kommenterar nyheter. De når en hel värld fast de inte har ett gigantiskt mediabolag i ryggen. Det är förstås alldeles underbart och kommer i längden att leda till ökad kvalitet inom journalistiken, ökade möjligheter för allmänheten att själv välja vilka källor de använder sig av för nyheter och debatt.

De nya skribenterna må kallas bloggare eller annat, men en stor del av dem jobbar rent journalistiskt – i många fall med större kompetens än tidningarnas redaktörer i samma ämnen. Många av dem har också hittat inkomster, som mer än väl kompenserar dem för arbetet. Det må vara annonser eller sponsorer, eller andra affärsavtal som är ytterst jämförbara med hur pressen genom alla år har fixat sina inkomster.

På Internet reder det ut sig med tiden. Dugliga och förtroendeingivande skribenter uppmärksammas och finner möjlighet till utkomst, fast de inte är knutna till en tidning.

Det blir lite som att i politiken gå från partival till personval. Hittills har tidningarna som sådana varit auktoriteterna, oavsett vilka journalister de haft i sina stall. Nu kan läsarna lämna beroendet av en tidnings orubbliga styrning för att söka sig direkt till de skribenter de uppskattar. De väljer person i stället för institution.

Kanske är det helt enkelt så att tidningarna som institutioner är i utdöende, om de inte snabbt och radikalt hittar sätt att försörja sig på nätupplagorna (och betaltjänster är bara att glömma, har det redan visat sig). Men det betyder inte alls att även journalistiken dras med ner i graven. Den har en lysande framtid, för därom är vi nog alla överens: en gedigen, kunnig och tillförlitlig nyhetsbevakning kommer vi alltid att behöva. Så det kommer vi alltid att ha.

Läs även andra bloggares åsikter om pressen, journalistik, tidningar, tidningsdöden, DN. Intressant?

Kolmården slingrar sig

Jag undrade vad som hänt efter dödsolyckan i Kolmården i juni, där en djurskötare dödades av vargarna, så jag gjorde en sökning på nätet. Polisutredningen verkar fortfarande pågå men djurparken har gjort sin egen Olycksrapport, enligt vilken de är hur oskyldiga som helst. Jaså?

Det är inte så lite av Tage Danielssons vers om kärnkraftsolyckan i Harrisburg. Den var så osannolik så den har helt enkelt inte hänt. Samma tongångar redovisar Kolmårdens ledning i sin så kallade Olycksrapport från den 28 september, som egentligen bara är ett eget försvarstal.

De vill inte ens konstatera att djurvårdaren verkligen dödades av vargarna. I stället skriver de att det är ”mycket som tyder på att vargarna vållat hennes död”. Och vad skulle tyda på att det inte var så?

Texten på sex sidor är annars till övervägande del rena reklamskriften, där den egna verksamheten lovprisas på alla möjliga sätt. Någon särskilt detaljerad rapport över olyckan är det inte alls, den nämns snarast i förbifarten – mellan alla floskler om Kolmårdens välsignelser. Det enda de kommer fram till om olyckan är att medarbetare fann djurvårdaren död och ”vad som utlöste olyckan är fortfarande oklart”.

De medger dock, i motsats till tidigare påståenden, att incidenter förekommit innan dess. De nämner en från maj 2011, som de avfärdar med orden ”utan direkt attack och utan att personskada uppkom”. Men Aftonbladet vaknade till och kollade saken närmare. Det visade sig vara en synnerligen alarmerande situation där en djurvårdare fick svinga en spade till försvar och kände sig ytterst hotad av flera vargar. Det tog 40 minuter innan vårdaren lyckades lämna inhägnaden. Inte heller då kom någon till undsättning, så man undrar vilken beredskap de brydde sig om att ha.

Rapportens senkomna beskrivning i förbifarten av incidenten ger knappast en rättvisande bild av den. De försöker blott ursäkta att händelsen så gott som ignorerades och undanhölls pressen vid dödsfallet, då Kolmårdens ledning i stället hävdade att inga incidenter förekommit tidigare. De gör bort sig i slag på slag. Man får hoppas att polisutredningen går till botten med det uppenbart bristande säkerhetstänkandet på djurparken.

Ändå har de mage att på sin hemsida i ett uttalande den 1 oktober skryta med de säkerhetsföreskrifter de nu har infört och påstå att ”för oss går säkerheten först”. Nu, ja. Det är så dags.

Jag bloggade även om olyckan på Kolmården när den hände. Det blogginlägget är här: Allt kan hända.

Läs även andra bloggares åsikter om Kolmården, vargar, olycksrapport. Intressant?

Vad har Obamas hund med saken att göra?

DN har lite frågesport på nätupplagan: Vad vet du om Mitt Romney och Barack Obama. Men de frågor som tidningen puffar med på förstasidan är löjligt oväsentliga. Se bilden ovan. Varken Romneys pappa eller Obamas hund ställer upp i valet.

DN råkar med detta göra USA-valet till en leksak. Ska vi rösta mellan pappan och hunden, är det tänkt? Vad tänker de på DN egentligen om sin läsekrets?

Tidningarnas desperation inför sjunkande upplagor tar sig pinsamma uttryck. DN försöker popularisera sig men vet ingenting om det, så följden blir bara ett stigande förakt från den läsekrets de fordom haft och skulle kunna hoppas på i framtiden.

Mot dumheten kämpar själva gudarna förgäves.

Någon på redaktionen måste i efterhand ha tänkt till, för i frågorna om Obama saknas sedan den om hundens namn. Men Romneys pappa kvarstår. Det är väl ett erkännande åt nepotismens betydelse, som förvisso är större vad vi väljer att kalla våra hundar.

Läs även andra bloggares åsikter om DN, journalistik, pressen, Barack Obama, Mitt Romney, presidentvalet, USA

DN fabulerar och fantiserar

Så var det dags för DN att göra en Aftonbladet. Nätupplagan har fått artiklar märkta DN Plus, som man måste betala för att se. Inte många ännu, men det lär snart bli fler. Jag är säker på att det går åt fanders för DN om de målar in sig i det hörnet.

DN kallar sin betallösning för digitala paketet. På dess reklamsida (se bilden ovan) är det fyra animerade standardtyper som var och en via en jönsig reklamtext har sin poäng med att teckna upp sig för servicen. Det är en så slätstruken grupp av såväl gestalter som klyschor att jag undrar om inte DN skulle börja med att byta reklambyrå – eller har de en så grådaskig syn på sina läsare?

Dessutom har de mage att påstå att servicen kostar ”från endast 29 kronor i månaden”, men när man klickar på beställ är det 199 kronor per månad som gäller – om än de som redan prenumererar på papperstidningen får en månad gratis, vilket är en piss i Nilen. Vad då 29 kronor? Det är rent ljug.

Det är inte särskilt realistiskt. Det är desperat. Tidningarnas upplagesiffror dalar drastiskt, hur de än försöker dölja det med diverse manipulationer av statistik och med gratisexemplar. De vill ha Internets extremt låga distributionskostnad och omfattning, men de vill inte anpassa sina prisnivåer. Det går inte ihop.

Om detta är vad de har att komma med är de snart historia. Och med den envetna dumhet de härmed visar upp är det lika så gott.

Läs även andra bloggares åsikter om DN, digitala paketet, nättidningar, internet, pressen. Intressant?

Pressens framtid är på nätet, annars har de ingen

Newsweek, den stora amerikanska veckotidningen, upphör vid årsskiftet med sin pappersupplaga. Därefter ska den bara finnas på nätet. Det är ett drastiskt steg, som de allra flesta tidningarna knappast kan undgå, förr eller senare.

I och med Internets framväxt sitter pressen i en lustig rävsax. De lever på annonsintäkter, som beräknas på upplagorna – men dessa minskar på grund av att det mesta går att hitta på Internet.

I sina nätupplagor får tidningarna dock inte lika bra betalt för sina annonser som i tryckt form, så de vågar inte stänga tryckpressarna. Därmed befinner de sig i ett slags limbo, där de tryckta upplagorna dalar accelererande och inkomsterna tar samma väg. Det slutar illa, om de inte vågar göra vad verkligheten kräver av dem.

I stället jönsar de. Newsweek ska från 2013 bara finnas i en nätupplaga som man måste prenumerera på. Varför skulle någon större skara göra det, när nyheter är gratis på hur många webbsidor som helst?

Det är gratissidorna på Internet som får de stora besökartalen och därmed kan ta ordentligt betalt för annonser där. Betalsajter kan knappast leva på annonser, så de måste få ihop ekonomin på blott prenumeranter.

Det har tidningar aldrig lyckats med. Även under den tryckta pressens glansdagar var det annonserna som utgjorde lejonparten av inkomsterna. Prenumerationer och lösnummerförsäljning stod för smulor i kassakistan. Så hur kan de inbilla sig att det ska gå bättre på nätet?

Ändå är det i samma riktning de flesta tidningar tänker sig framtiden, också i Sverige. De hoppas kunna ta så pass betalt för sina nätupplagor från prenumeranter att det ska gå ihop, fast annonsintäkterna knappast kan bli så tilltagna som de varit förr.

Det handlar om dominans. Före Internet dominerade tidningarna nyhetsflödet så gott som fullständigt – även i jämförelse med radio och TV, som saknade såväl bredden som djupet. Dessutom var det även etermedia inräknat ganska få aktörer som delade på kakan. Det är slut nu.

Eftersom tidningarna inte längre har samma dominans över nyhetsflödet kan de inte räkna med samma inkomster – vad de än hittar på. Det är enkel matematik. De måste göra vad så många andra branscher redan gjort: dra åt svångremmen och anpassa sig.

Vad de inte vill kännas vid är att de är sina egna värsta konkurrenter om annonspengarna. Deras nätupplagor har minimala annonsintäkter för att reklampengarna går till de tryckta tidningarna, där annonspriserna fortsätter att vara orimligt höga.

I den grad de för över sin verksamhet till nätet – om de fortsätter att låta nätupplagorna vara gratis – kommer också annonspengarna att slussas dit. Då blir det mer, men bara under förutsättning att de fortsätter att nå riktigt många människor.

Ändå är ofrånkomligen matematiken sådan att pressen inte kan räkna med samma resurser som i fornstora dagar. De måste dra ner. En hel del av snålandet kommer med automatik: produktion och distribution är betydligt enklare och billigare när man slipper trycka tidningarna. Kostnaden som återstår är den journalistiska, som det borde gå för en driftig tidning att få ihop med annonsintäkter när inte papperstidningarna längre tar för sig av dem.

Men, som sagt, det kräver mod att ta steget. Svenska tidningar avvaktar och tittar oroligt på varandra. Ingen vill börja. Så jag misstänker att framtidens nätbaserade press kommer att utgöras av nya företag, som från början jobbar på det viset och därmed lär sig hur man gör, utan att streta emot i varje vrå.

Saxat ur pressen (nätupplagorna, förstås) om Newsweeks metamorfos: DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD. Läs även andra bloggares åsikter om newsweek, internet, pressen, media, nätupplagor, tidningar. Intressant?

Kotteriet klantar sig

Svenska Akademien får kritik för misstankar om jäv i samband med årets litteraturpris till Mo Yan. Akademiens reaktioner skvallrar om en nonchalans för problemet som är än mer alarmerande än jävet i fråga. Det är inte så lite påveämbetet över dem.

Mo Yan har översatts av Göran Malmqvist, som är ledamot i Akademien och dessutom som aktad sinolog spelat en synnerligen stor roll i att Mo Yan fick årets litteraturpris. Det låter onekligen som något av en jävsituation. Men det medger varken han eller Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund. Båda argumenterar lika raljerande som haltande.

Göran Malmqvist skickade följande meddelande till flera svenska mediechefer när SVT gjorde ett reportage om saken:

”SVTs kulturredaktion har tydligen snubblat i mörkret när de gick ut för att leta efter jävsföreträdare. Hälsa dem från mig när ni träffas vid morgonkaffet att de bör skaffa sig bättre glasögon eller kraftigare ficklampor när de ger sig ut nästa gång. Med töntar som Martin Jönsson i SvD, Per Svensson i Sydsvenskan och Anton vad-han-nu-heter i SVTs kulturrredaktion har vi väl fått den kulturövervakning som vi förtjänar vid denna ankdamm.”

Det är rena goddag yxskaft. Inget enda argument. Man kan lika gärna säga om hans slutrad att vi fått den Akademi vi förtjänar i ankdammen. Och så skryter han med att inte veta vad Anton heter i efternamn, som om han talade om en andra klassens medborgare. Malmqvist blottar inget annat än sin egen sociopatiska samhälls- och kultursyn.

Den känner jag till sedan förr, eftersom jag också har drabbats av den: Tigas ihjäl.

Peter Englund är inte bättre. Han säger på sin blogg att Svenska Akademien betalat Göran Malmqvist för att översätta verk av Mo Yen, men om översättningarna publiceras av något förlag ”har jag förstått att han kommer att skänka bort rätten till översättningarna till förlaget i fråga”.

Inte konstigt, om han redan fått betalt för dem – men den intressanta frågan är om Malmqvist tänkte ge bort sina översättningar innan skvalpet i ankdammen började.

Märkligt att båda akademiledamöterna vägrar att se problemet – i synnerhet som det dök upp med diverse underliga turer redan år 2000 när Gao Xingjian (också översatt av Göran Malmqvist) fick Nobels litteraturpris.

Svenska Akademien är ett litet kotteri där man oljar in varandra med försäkringar om ömsesidig förträfflighet, som om det där gänget som väljer sina egna medlemmar skulle representera någon övermänsklig elit. Det enda de är säkert bevis på är hur fel det blir när demokratin sätts ur spel, i synnerhet när den ersätts med inbillad elitism.

Orsaken till att jäv bedöms med största allvar inom juridik och politik är just att en beslutande församling som är så liten att ett kamratskap uppstår har ytterst svårt att frångå detta när det krävs att objektiva beslut fattas. Den soppan sitter Svenska Akademien i och när de inte ens vill kännas vid problemet vet vi att de inte försöker. Då går det som det går.

Peter Englund är ännu roligare när han försöker förklara bort misstankarna om att litteraturpristagarens namn läckte ut i förväg. Ebba Witt-Brattström hade veckan före tillkännagivandet till DN sagt att hon visste vem litteraturpristagaren var, vilket är graverande då Akademiledamoten Horace Engdahl är hennes make. Detta avfärdar Peter Englund i sin blogg med att han talat med henne:

”Och hon sade då att 'Det var mitt sätt att slippa frågan, och jag kunde inte föreställa mig att DN skulle trycka det icke-svaret.'”

Man måste vara djupt insyltad i kotteriet för att svälja en sådan förklaring. De lever allt i ett dockhus, den där så kallade kultureliten.

I pressen: DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD.

Läs även andra bloggares åsikter om Svenska Akademien, Peter Englund, Göran Malmqvist, jäv, Nobelpriset, litteratur, Mo Yan. Intressant?

Konstfärdig och gladlynt sushi

Malmö har en sushirestaurang som utmärker sig: Saiko på St. Knuts väg 7. Där möts skarpa insikter om det japanska köket och skojfrisk västerländsk innovation. Festligt för både öga och tunga.

Trots att jag känt till Saiko länge och hört mycket gott om stället, dröjde det till denna sommar innan jag äntligen kom dit, med god hjälp av middagssällskapet Orvar Säfström, som gjorde ett kort återbesök i Malmö för att packa ihop det sista av bohaget.

Han är numera stockholmare och har säkert skoj med det, men jag anar att han gärna hade tagit Saiko med sig i flyttlasset.

Vad jag uppskattade mest med Saikos behag var den lediga atmosfären mitt i all kulinarisk finess, samt de raffinerade och ändå smått fördolda smakkombinationerna – man fick så att säga hålla tungan rätt i mun för att fånga upp finurligheterna. Ja, och så är det ögonfröjden, som märks på bilderna (klicka på dem för att se förstoringar).

Fiskskivorna på nigiri sushin är inte särdeles tjockare än på andra sushihak, vilket är en trist eftergift åt lönsamheten, men på Saiko breder fisken ut sig svulstigare över risbollen så att proportionerna ändå blir de rätta. Och riset är mästerligt.

Varje sushi toppas av sin alldeles egen välfunna örtkryddning, försiktigt, försiktigt. Det skapar små överraskningar, lite som oväntade vändningar i slutminuterna på långfilmer. Man säger hoppsan och vaknar till. Ibland blir kombinationen alldeles fenomenal.

Dessertfat på Saiko.

Varje litet fat av såväl sushi som annan matlagning belägger vad som alltid borde vara sant på krogarna men alltför ofta inte är det: kocken har smakat av noga och tänkt sig för, mitt i lekfullheten. Då går det inte fel.

Läs även andra bloggares åsikter om Saiko, sushi, krog, mat, Malmö. Intressant?

SAS fuskar när det dalar

Det dalar för SAS, såsom för många flygbolag. Desperationen ökar. På SAS leder det till mängder av nedskärningar, som oundvikligen även måste leda till minskade inkomster. Snålheten bedrar visheten.

För en tid sedan hittade de på Ekonomi Extra, som kostar betydligt mer än vanliga biljetter mot det där lilla extra. Det är rätt lite, märkte jag när jag blev uppgraderad på min Tokyoresa. Några centimeter bredare säten, två maträtter att välja på, rusdrycker utan extra kostnad. Dålig utdelning på vad som kostar flera tusenlappar till.

Egentligen är Ekonomi Extra bara vad man erhöll för vanlig ekonomibiljett förr. Det är i stället sistnämnda som blivit mycket sämre. Alltså egentligen en rejäl prishöjning i lönndom.

Det är ett lumpet sätt att göra affärer på. Samma nyspråk som i Orwells roman 1984. Jag tror inte ett ögonblick att det håller i längden – i synnerhet som SAS på detta sätt har blivit snålare för ekonomipassagerarna än flera andra flygbolag. Man närmar sig lågprisbolagens primitiva service men tävlar knappast ännu med deras låga priser. Det kan inte hålla.

Det vore klokare av SAS att våga hålla lite högre priser och inte dra ner på servicen. De ynka kronor de sparar på diverse småflaskor kan knappast vara avgörande för resultatet.

En annan sak jag undrar över är alla dessa allianser som flygbolagen nu är hopkopplade i (Star Alliance osv.). Internationella samarbeten där de samsas om trafiken för att inte konkurrera på samma flygsträckor. Är inte det karteller?

Finns det inget lagskydd mot karteller på den internationella marknaden? Det är i så fall en allvarlig brist som t.ex. EU borde ta itu med.

Läs även andra bloggares åsikter om SAS, ekonomi, karteller, ekonomi extra

Ibland är musik på riktigt

Idag är sista dagen på årets Malmöfestival och jag hade turen att få en strålande final: Honningbarna, ett friskt punkrockband från Norge. Det var så överväldigande och härligt att jag blev riktigt gripen. Sedan gjorde sig den våta väderleken påmind och jag cyklade hem. Det var bra så.

Honningbarna har den där märkliga kvaliteten som slår igenom alla och envar. Det går inte att se likgiltigt på dem. Det går faktiskt inte heller att göra det ogillande, vad man än anser om ivrig punkmusik med slagordsstinn lyrik. Det här bandet gör sin musik självklar för varje öra och uttrycket spritter i varje själ.

Man blir glad, precis som sångaren Edvard Valberg hela tiden är. Och riktigt skoj har både han och vi det när han ger sig på sin cello – ett udda inslag i dylik musik, men den blir lika självklar som allt det andra. Inte sökt, inte märkvärdig, bara ännu ett instrument att spela punkrock på.

Musiken är finurlig och mer avancerad än den må verka på ytan. Musikerna låter ana gedigna kunskaper, vilket inte ett ögonblick hindrar dem från att leka glatt och respektlöst i sin genre, som de då och då tänjer på rätt ordentlig.

Det är framför allt så friskt och helhjärtat att man måste bli rörd. Jag blev det till tårar, till min egen förvåning.

När jag var rockrecensent på DN, för rätt många år sedan nu, var vi ett skrå som längtade efter just att bli gripna, att bevittna något som inte bara var den vanliga lunken av skivbolagsprodukter och övervintrade artister från forna glansdagar. Något nytt, som kunde överraska och få oss att sträcka oss på tå. Det hände inte ofta.

Honningbarna hade precis det.

Skön show var det också. Sista numret slank både sångaren och gitarristen ut till publiken och gjorde låten därifrån, ivrigt dansande tillsammans med ögonblickligen euforiska åhörare.

De bjöd på sig själva, som det heter, men inte som någon marknadsföring, utan i pur förtjusning över att väcka publikens förtjusning. Precis vad det ska handla om, men alltför sällan gör i det som tyvärr kallas showbusiness – eller ”branschen”, som man säger på svenska. Konst är ingen bransch, den har bara råkat bli gisslan i en.

Ett sådant band kan gå hur långt som helst. Honningbarna sjunger visserligen på norska, vilket reser vissa hinder, och kanske är de helt nöjda med det. Annars har jag svårt att se något hörn i världen som skulle kunna stå emot dem.

Läs även andra bloggares åsikter om Honningbarna, punkrock, Malmöfestivalen, musik Intressant?

Kulturkrock på konsert

Jag såg det danska bandet Our Broken Garden uppträda på Malmöfestivalen. Jag fann deras konsert fängslande, men som synes på fotot ovan var det olika med den saken.

Ynglingen till höger läste oavbrutet i sin bok, som för honom måste ha varit än mer fängslande än konserten. Men då undrar man varför han gjorde det precis framme vid avspärrningen (som i och för sig denna dag var överflödig).

Läste han demonstrativt, eller fann han kanske att musiken var utmärkt bakgrund till historien som utspelade sig på boksidorna? Hade han måhända en ypperlig simultankapacitet?

Hur som helst, jag höll min uppmärksamhet på Our Broken Gardens framträdande och skulle nog ha gjort det även med en aldrig så god bok i handen. De spelade en härligt egensinnig musik, tung och samtidigt svävande. De skapade en stämning de höll så myndigt fast vid att även den bit av Pink Floyd de busade med att inkludera lät som en låt av Our Broken Garden.

Det är nog i synnerhet sångerskan Anna Brønsted som utgör kärnan och nerven i bandet med sin koncentrerade och påträngande sång, men jag tyckte att även trummor, bas och gitarr gjorde sitt till hur fullödigt som helst. Trummornas tyngd var klippan slottet stod på och gitarren flödade ibland ut i solon som var lystet luddiga.

Jag vågar lova att läsaren på bilden (klicka på den för en förstoring) missade något genom att låta uppmärksamheten stanna på boksidorna. När konserten var slut efter sådär trekvart fanns ju hans bok kvar oskadd, så läsningen hade kunnat skjutas upp.

Var verkligen boken så bra att han inte förmådde slita sig från den? Trots att jag själv är författare måste jag medge att ytterst få böcker har sådan magnetism, förmodligen mina egna böcker inräknade.

Läs även andra bloggares åsikter om Our Broken Garden, musik, Malmöfestivalen, litteratur. Intressant?

Hur festlig är Malmöfestivalen?

De senaste åren har Malmöfestivalen blivit tilltagande trist, som om luften gått ur den. När jag bläddrar i programmet för detta års festival, som startar på fredag, förstår jag varför: Politisk korrekthet mal sönder festen.

Det är slående uppenbart i festivaltidningen, som alla Malmöbor får i sina brevlådor. Den genomsyras av PK, som vilket politiskt partiprogram som helst. En del av det må möjligen vara åtminstone en smula behjärtansvärt, men inget avviker från den sociala vardagens beskäftighetsbrus – och inte är det ett dugg fest.

Redan på första uppslaget i festivaltidningen slås det på trumman för hemslöjd, läxläsningshjälp till skolbarn i Malmö, samt vegetarisk mat för miljöns skull. Hur party är det?

Maten har alltid varit en central ingrediens på Malmöfestivalen. Det blev jag sannerligen varse när jag i tolv år som Sydsvenskans krogrecensent Bong gick runt och prövade vad de otaliga stånden hade att erbjuda, tills det stod mig upp i halsen. Sådant orkar man bara med en gång om året.

Nu har kommunens festivalledning beslutat att alla stånd måste ha minst en vegetarisk rätt, för att ”minska vår klimatpåverkan”. Dessutom ska kaffe, te och socker vara ekologiskt, ingen fisk från överfiskade bestånd får serveras och inget kolsyrefritt vatten på burk eller flaska får säljas (därmed är det fortfarande grönt för Ramlösa, som har bubblor).

Förutom hysterin i reglerna kan man undra hur det mäter sig mot det enkla faktum att festivalens mat och dryck serveras i engångsförpackningar. Och det där med vattnet – det kan ju bara leda till att folk nödgas köpa mindre hälsosamma drycker. Sila mygg och svälja kameler, heter det.

Läxhjälp Malmö är en verksamhet som på flera sätt stöds av Malmöfestivalen, bland annat med insamlingsbössor. Det är en ideell verksamhet där skolbarn får hjälp med läxorna. Festivalgeneralen Karin Karlsson säger mer än lovligt naivt: ”Alla barn i Malmö ska gå ut med godkänt betyg i alla kärnämnen.”

Jag tycker att läxor i sig är inget annat än skolans fiasko: vad barnen inte lär sig på lektionerna beordras de i stället att lära sig själva hemma. Det är också ett uttryck för kärnfamiljens tillkortakommanden: föräldrarna borde ge all den läxhjälp som kan behövas. Men framför allt: är det verkligen en välgörenhet i denna vår värld som ropar mest på  uppmärksamhet?

Biståndsorganisationerna i vårt land har de senaste åren blivit alltmer inriktade på stöd som stannar i Sverige, som om vi numera levde under parollen envar sig själv närmast. Det gäller framför allt Rädda Barnen, som sällan bullrar om annat än vad svenska barn må behöva. Läxhjälpsprojektet genomförs dock med Röda Korset och Individuell Människohjälp, som tydligen följer i Rädda Barnens spår.

Det verkar vara si och så med läxorna i Läxhjälp Malmö En av ledarna för verksamheten säger i festivaltidningen: ”Ibland när de inte har någon uttalad läxa läser vi en bok tillsammans. Eller så får de berätta om något de tycker är intressant.”

Det tycker jag låter både viktigare och mer givande än läxläsning – men det avslöjar att detta är ren fritidsverksamhet. Barnen har någonstans att gå, där de kanske även får vuxenkontakt i avspända former. Gott så, men knappast skäl att prioritera framför de globala behoven av insamlingsbössor.

Nej, vad Malmös barn – precis som alla andra invånare i staden – framför allt behöver är åtminstone en veckas fest om året, där man kan glömma vardagens bekymmer och därmed få inspiration och kraft att ta itu med dem därefter. En festival ska inte vara nyttig, utan festlig. Annars är det helt enkelt ingen festival.

Läs även andra bloggares åsikter om Malmöfestivalen, läxhjälp, politisk korrekthet. Intressant?