Fördomar i regeringens syn på extremism

Fredrik Reinfeldt och ett par av hans ministrar skriver på DN Debatt vad som behöver göras preventivt mot våldsam extremism. Men de tänker fördomsfullt, så det är risk att de både missar målet och råkar skapa nya sociala spänningar.

De påpekar att extremism med risk att leda till lika extrema våldshandlingar finns i tre specifika extremistmiljöer: ”den autonoma vänstern, vitmaktmiljön och den våldsbejakande islamismen”. Jag vet inte vad de menar med ”autonom” vänster, ordet betyder ju blott självständig och det är väl på något sätt varje politisk rörelse?

Jag är också förbryllad av att de inte nämner fundamentalistisk kristendom, fast även den har varit grogrund för våldshandlingar. Är det kristdemokraterna som fått denna extremism exkluderad?

Socioekonomiskt marginaliserade

Mest oroande är dock regeringens utpekande av en samhällsgrupp som särskilt i riskzonen för att skapa terrorister. Så här skriver de:

”Forum för levande historia har genomfört värderingsundersökningar bland svenska gymnasieelever kring attityder mot judar, romer, muslimer, homosexuella och invandrare. Resultatet visar att det finns en kärna av omkring 20 procent av eleverna som uttrycker tydligt intoleranta attityder, det handlar framförallt om pojkar från socioekonomiskt marginaliserade hem. Individer inom denna grupp kan riskera att utgöra en grogrund för framtida extremism. Därför är det viktigt att just sårbara individer som kan lockas av antidemokratiska budskap står i centrum för förebyggande insatser för att kunna upptäckas i tid.”

Med det kryptiska uttrycket ”socioekonomiskt marginaliserade” kan de knappast mena annat än fattiga. Klassamhällets bottenskikt. Men är det verkligen där terrorister och extremister oftast har sin bakgrund?

Reinfeldt och hans ministrar inleder förstås sin artikel med det hemska terrordådet i Norge, men Anders Behring Breivik passar inte alls in i deras modell. Hans bakgrund är närmast högborgerlig och välbärgad. Det är långt ifrån sällsynt, i synnerhet bland högerextrema och vitmakt-anhängare. Inte heller är det märkligt: de privilegierade har ju mest att försvara mot vad de anser vara hotbilder i samhället.

För övrigt beskrev Breivik sig själv som kristen.

Fattiga är inte farligast

Från samhällets toppskikt odlas ständigt bilden av de sämst lottade som de mest oregerliga och minst socialt anpassade. Det är en fördom, som tyvärr ständigt bekräftar sig själv genom att rättsapparaten agerar i enlighet med den och samtliga ”statsmakter”, alltså även pressen, ideligen uttrycker den, oavsett hur det tål närmare granskning.

Just Breivik spelade på detta, vilket han på flera ställen stolt redogjorde för i sitt manifest: han kom undan risker och problem genom att uppträda med överklassmanér. Då slapp han misstanke fast han gjorde saker som borde ha skapat uppmärksamhet. Och hela hans vurmande för tempelriddare med mera visar att han såg sig som elit snarare än förtryckt.

Han är långt ifrån ensamt exempel på en extremist med socioekonomiskt gynnad bakgrund.

Regeringen vill påstå att fattiga är farligare än andra. Farligare för de rika, måhända, men knappast ens det. När rika blir fattiga beror det så gott som alltid på att andra rika har kommit över deras pengar.

Det är också ytterst osäkert att fattiga skulle vara mer våldsbenägna än rika. Snarare är det så att deras våld oftare kommer till samhällelig kännedom och leder till långtgående rättsliga åtgärder.

Förmodligen resonerar både regeringen och Forum för levande historia upp och ner. Olika former av extremism har olika procent anhängare i olika sociala grupper, helt enkelt till följd av vilka idéer extremismen i fråga uttrycker. Vitmakt har väl inte särskilt många invandrare bland sina anhängare, våldsbejakande islamism har knappt några kristna anhängare, och så vidare.

Statistik är vansklig. Man kan inte bara leta efter korrelationer och ta fasta på första bästa. Man behöver leta upp de mest tydliga korrelationerna.

Extremism kan dyka upp överallt, precis som andra abnormiteter kan. Det är själva extremismen som är kärnan, inte vilken specifik lära den omfattar. Därför är det ytterst olämpligt att generalisera – i synnerhet på sådant sätt som redan med de mest otäcka exemplen på extremism har visat sig felaktigt.

Bakläxa för regeringen. De behöver tänka bredare och djupare, om de ska hitta verkningssamma motgifter mot extremism. Deras debattartikel presenterar ingen lösning, utan blott deras egen fördomsfulla världsbild – som i viss utsträckning är en del av problemet, inte dess lösning.

Läs även andra bloggares åsikter om Anders Behring Breivik, extremism, terrorism, klassamhället, politik, regeringen.

SJ är klantigt men inte populistiskt

Fackförbundet Seko klagar i DN på att SJ:s ledning skyller ifrån sig på personalen i samband med avvisningen av barn från tåg. SJ:s agerande är ”populistiskt”, säger Seko. Det där ordet har blivit en fluga.

Att SJ:s ledning skyller ifrån sig är uppenbart. De hänvisar till luddiga regler, som det dessutom är oklart hur länge de har funnits. Kanske nytillkomna, menar i alla fall Seko. Och när det gäller alla dessa förseningar och inställda tåg plägar de skylla på Banverket, numera kallat Trafikverket. När det gäller märklig prispolitik och vagnstallets förfall skyller de på budgetkrav.

Vid det här laget är det pinsamt uppenbart att SJ:s ledning är inkompetent och saknar handlingsförmåga. De gör reklam i stället för sitt jobb, går och gömmer sig i stället för att gå till verket. Men är de populister?

Inte mer än extremister är det. Ordet populism sprider sig som en löpeld men används galet. Se mitt förra blogginlägg. Populism är strävan att göra sig populär genom att predika uppfattningar man tror att allmänheten vurmar för. Dit hör knappast att skylla ifrån sig, som SJ-ledningen gör.

Det är A och O i mediastrategi att aldrig skylla ifrån sig – även om man de facto skulle vara helt oskyldig. Det saknar ödmjukhet och antyder låg moral. Det är en uppfattning som så gott som hela allmänheten delar. Så SJ-ledningen är inte populistisk, den bara klantar sig. Som vanligt.

Om SJ-personal gör fel, dessutom samma fel mer än en gång, då är det uppenbart att dess ledning har fallerat i instruktioner och utbildning av sin personal. Alltså kan det inte blott vara vad man brukar kalla ”den mänskliga faktorn”, ett uttryck som inom hela transportindustrin är populärt när ledningar vill skylla ifrån sig. Och att skylla ifrån sig är väldigt populärt bland alla sorters ledningar. Höga chefer talar bara om sitt ansvar när de löneförhandlar för egen del. Då något oönskat händer är de plötsligt maktlösa, av ett eller annat skäl.

Det är inte populism det heller. Det är svek. Man frågar sig för n:te gången varför de ska ha så groteskt höga löner.

Läs även andra bloggares åsikter om SJ, avhysning, populism.

Populism är nyspråk

I synnerhet sedan tragedin i Norge har det gått inflation i pressens användning av begreppet populism. De högerextrema tankar som bland andra Anders Behring Breivik hyser kallas högerpopulistiska. Men det är ett både olyckligt och obehagligt ordval, framför allt för att det felaktigt insinuerar att åsikterna delas av väldigt många.

Populism är egentligen att vädja till eller flörta med populära åsikter. Att locka allmänheten genom att försöka låta som den. Men högerextremism, i synnerhet av den bestialiska sort som kom till uttryck i tragedin i Norge, delas av ytterst få. En försvinnande liten minoritet.

Det står klart redan med begreppet ”extremism” – en extrem åsikt fjärran från den allmänna meningen. En extremist kan knappast vara populist. Snarare motsatsen.

Varför används ändå orden som om de vore synonyma i mängder av artiklar och debattinlägg? Det är nog ett försök att förringa extremuppfattningarna, vilket gör det hela ännu obehagligare – för det antyder att brett omfattade folkliga uppfattningar är extrema, intoleranta och farliga.

Elitism

En motpol till populism är elitism, uppfattningen att stå över folkflertalet. Breivik är uppenbart snarare elitist än populist, eftersom han anser sig veta bättre än alla andra och vara berättigad att tvinga på omvärlden sin ståndpunkt, även med de mest brutala våldsgärningar.

När debattörer och diverse självutnämnda experter i pressen föraktfullt beskriver extremism som populism gör de sig också skyldiga till en form av elitism. Som om majoriteten har fel just för att den är i majoritet – som om demokrati ofrånkomligt leder åt fanders.

Det är klassamhället som blottar sig i sådan retorik. Föreställningen att pyramiden, med privilegierad elit i topp och en massa av förtryckta i botten, är den enda pålitliga ordningen. Ändå är det ofta i privilegierade grupper de extrema åsikterna frodas, inte bland ”vanligt folk”. Det gäller såväl vänster- som högerextremism.

Språket är dynamit, så vi bör använda det med försiktighet och eftertanke. Den terminologi vi väljer påverkar sedan hur vi ser på saker och vart våra argument för oss.

Nyspråk är ett begrepp uppfunnet av George Orwell i hans berömda bok 1984 för att peka ut just detta. Storebrorssamhället vände upp och ner på användningen av viktiga värdeord, för att lura folket att överge principerna bakom dem. Frihet var ofrihet och så vidare. Något liknande kan ske om elitism och extremism kallas populism.

Det dräller i pressen av ”populism” och ”högerpopulism”, i synnerhet efter attentaten i Norge. Här är några exempel: Dagen, Sydsvenskan, Sydsvenskan, Sydsvenskan, SR, Aftonbladet, Aftonbladet, Expressen, GP, Svenskan, Svenskan, Svenskan, Svenskan, Svenskan, DN, HD.

Läs även andra bloggares åsikter om populism, högerpopulism, högerextremism, extremism, elitism, klassamhället.

David får inte dras av

I en debattartikel på Svenskan klagar ordförandena i två konstnärsorganisationer bland annat på att företags konstinköp inte är avdragsgilla. Det är en hård värld som betraktar konstnärlig utsmyckning av en arbetsplats som onödig lyx.

Karin Willén på Konstnärernas Riksorganisation och Johan Wingestad i Sveriges Konsthantverkare och Industriformgivare ger några enkla exempel på hur konstnärer lättare ska kunna försörja sig på sin konst. Däribland att företags konstinköp bör vara avdragsgilla.

De skriver: ”Vi finner det orimligt att samhället erbjuder skattereduktion om en målare målar om en vägg, men inte om en konstnär gör ett konstverk på samma vägg.”

Jag kan bara hålla med. Jag tog för givet att sådana kostnader var avdragsgilla för företagen. Det är ett sedan årtusenden känt faktum att en livsmiljö behöver utsmyckas för att vara dräglig, precis som att den behöver tillströmning av frisk luft, svalka på sommaren och värme på vintern. Människan lever inte av bröd allena.

För en borgerlig regering torde det vara särdeles uppenbart att företag genom investering i olika former av miljöförbättring på arbetsplatserna gynnar verksamheten och resultatet. Jag vill därför tro att denna skatteregel är någon gammal rest från en tid med en futtigare syn på samhällsliv och mänskliga villkor. Förhoppningsvis ska det ändras nu när det har blivit påtalat.

Idag säljs konst framför allt till privatpersoner och till myndigheter. Många företag gör nog också en del konstinköp, fast de inte får dra av för dem, men den konsten stannar nog på direktionsrum och lokaler för kundmöten. Det vore dubbel vinst med avdragsgill konst, för då skulle den säkert sprida sig över arbetsplatserna – därmed öka trivseln för anställda samtidigt som den bidrog till konstnärernas idag ganska skrala kassa.

Det är också viktigt att intresset för konst har så många källor som möjligt. Privatpersoners inköp är oftast av nödvändighet ganska budgetmässiga när det gäller både omfång och innehåll. Myndigheters köp kännetecknas alltför ofta av myndigheters ganska likriktade och konventionella syn på konst och kvalitet. Företag som givetvis vill profilera sig även genom sina konstinköp skulle säkert spreta åt diverse sköna håll, från det förutsägbart flata till det djärvt annorlunda.

Det kan bara bli win-win, även för staten.

Läs även andra bloggares åsikter om konst, avdragsrätt, konstnärer, avdragsgill konst, skatt, konstnärers inkomster.

Uppdatering
Nu har jag fått veta att företagen visst får göra avdrag för konstinköp, precis som andra inventarieinköp. Det är som det borde vara. Då begriper jag inte riktigt vad de två debattörerna menar, men det är en annan femma. David får dras av.

En och en halv timmas mardröm

Det är fel tid nu, men jag kan inte låta bli att reflektera över några märkligheter vad gäller det förfärliga dådet på Utöya, där minst 85 ungdomar mördades av en i sanning vedervärdig människa. Det dröjde en och en halv timma efter larmsamtalen innan polisen kom. Under tiden kunde mördaren mala på. Varför?

Det är nog så att bomben i Oslo, vid regeringsbyggnaden. Var ett slags skenmanöver och att den metodiska, uppenbart lustfyllda slakten på Utöya var det egentliga målet för Anders Behring Breivik. Det kan vara så banalt som att unga socialdemokrater hade de skarpaste argumenten mot hans rasistiska och högerextrema klyschor på diverse webbplatser.

Han kan nog också ha tänkt att ungdomarna var det störst chans att nå oskyddade. Han kom till ön när inga viktiga vuxna politiker var där, för då hade han förmodligen mötts av moteld och hans polismaskering hade knappast fungerat. Men femhundra tonåringar var hjälplöst, oskyddat villebråd.

Nå, den där dårens bevekelsegrunder och strategi kan man lämna därhän. Trots att jag som romanförfattare lever mig in i diverse psyken för att skildra dem med något slags förståelse, har jag ingen lust för den tankeövningen med Breivik.

Andra frågor kliar i huvudet. Främst denna: Första larmet om vad som skedde på Utöya kom till polisen cirka 17.30 – men det dröjde en och en halv timma innan de kom till platsen och kunde gripa honom odramatiskt. Inte så konstigt. Han hade haft all tid i världen att förrätta sitt monstruösa värv ostört, tills han inte längre hittade några offer.

Dessutom ville han behålla sin egen livhanke, så han aktade sig för att göra motstånd eller vifta med vapen när polisen kom.

Varför dröjde det så länge? Utöya är, vad jag förstår, bara fyra mil från Oslo. Man kunde nästan cykla och simma dit på kortare tid än en och en halv timma, och nog måste polis ha funnits närmare till hands?

Förhoppningsvis får vi så småningom veta hur det hänger ihop, fast jag anar att norsk polisledning inte kommer att medverka helhjärtat till just den belysningen. Tänk på det: I en och en halv timma flydde hundratals ungdomar för glatta livet på den lilla ön och många låg med livshotande skador som bara skyndsam läkarvård skulle kunna åtgärda. Vilken mardröm!

Till på köpet tillät inte polisen räddningstjänsten att komma till ön förrän man kontrollerat om det fanns några bomber. Medan människor låg och dog.

Jag kan inte tänka mig annat än att här har begåtts ohyggliga fel. Ett av dem är nog att polis och liknande myndigheter har scenarios för sig som inte alltid stämmer med verkligheten. En del amerikanska skolskjutningar antyder samma dilemma. Polisen dröjer med sin aktion, av diverse säkerhetsskäl, och under tiden blir oskyldiga människor kallblodigt avrättade, en efter en.

Det är hög tid för dessa myndigheter att ompröva sina rutiner.

Vi kan aldrig skydda oss helt och hållet mot dårskap, men man undrar hur en sådan man som Anders Behring Breivik kunde komma i besittning av automatvapen, även om han var medlem i en skytteklubb. Ingår automatvapen i skytteklubbars verksamhet? Och hur kunde han få köpa hundratals kilo av en kemikalie som man enkelt gör bomber av?

Det dräller av dårar men vi behöver inte vara så släpphänta i vårt samhälle att de med lätthet beväpnar sig.

Pressen flödar av artiklar om dådet, så jag ger bara några: DN, Svenskan, Aftonbladet, Expressen. Här skriver DN om polisens förklaring till sitt sena anländande till ön.

Läs även andra bloggares åsikter om norge, oslo, terrorism, utöya, terrordåd, , anders behring breivik.

Ungdomsbok bannlyst i Norge

Jag har just släppt en ny upplaga av min ungdomsbok Om Om, som kom ut första gången 1979. Det är en vildsint science fiction-historia om en liten pojke med allsmakt. Även boken har en lustig historia. Den blev långfilm på ett gymnasium i Sverige och starten på en dansk filmregissörs karriär – men Norge vägrade att ge ut den för att de tyckte att den var för konstig.

I januari 1978 råkade jag se att tre skandinaviska bokförlag gemensamt gått ut med en ungdomsbokstävling, där de sökte nya författare. Jag hade börjat skriva på allvar halvannat år dessförinnan men ännu inte fått något publicerat.

Tävlingen lockade – det var bara ett problem: blott en dryg vecka återstod till sista inlämningsdagen för manus.

Obestämd olycka

Jag tyckte ändå att det var värt ett försök. På den korta tiden sedan sommaren 1976 hade jag knattrat ihop tre romanmanus, varav det senaste på bara sådär en månad. I mitt frenetiska tillstånd kändes en vecka som en evighet.

Jag klarade det nästan. Ett par dagar efter deadline den 1 februari skickade jag manuset Om Om till förlaget och inkluderade ett följebrev där jag bad om ursäkt för förseningen, som jag antydde berodde på en olycka – utan att säga av vilken sort, hur allvarlig eller ens vem den drabbade.

På den tiden arbetade bokförlag i ett annat tempo än nu, så Norstedts redaktörer lät mitt försenade bidrag ingå i tävlingen.

Den svenska juryn bestod av författaren Stig Malmberg, bibliotekarien Harriette Söderblom och förlagsredaktören Ulla Fröderström. De utsåg min bok till svensk vinnare och jag blev bjuden på middag på källaren Diana, som låg i förlagshusets bottenvåning i Gamla stan (den division av Norstedts som då kallades AWE/Gebers). Det blev fler besök både på förlaget och krogen, innan boken kom ut följande år.

Ulla Fröderström var en underbar redaktör, som det var en fröjd att arbeta med på det gamla sättet. Vi satt på varsin sida av hennes skrivbord och gick igenom förstakorrekturet sida för sida. Diskuterade ett adjektiv här, ett komma där. Hon var väldigt generös med de kunniga råden och jag sög i mig.

Norsk vägran

I och med att Om Om var svensk vinnare gick boken vidare till den skandinaviska finalen, där den tävlade mot en dansk och en norsk bok. Vinnaren skulle ges ut i alla tre länder.

Svenskarna och danskarna var snart överens om att Om Om borde utses till vinnare, men norrmännen ville inte gå med på det – fast de inte hade någon alternativ kandidat. De tyckte bara att Om Om var alltför konstig.

Förhandlingarna drog ut på tiden utan att någon lösning uppenbarade sig. Till slut gav de upp med en kompromisslösning: de svenska, danska och norska vinnarböckerna skulle gemensamt förklaras vinnare av den skandinaviska finalen och ges ut i alla tre länder.

Så mitt svenska förlag gav även ut den danska och den norska boken, det danska förlaget Forum gav ut den svenska och den norska, men på det norska förlaget Gyldendal gav de bara ut den danska boken – de vägrade att ge ut Om Om, trots överenskommelsen.

Det var märkligt. Självklart kände jag mig hedrad. Bannlyst i Norge. Inte illa för en debutant.

På 1970-talet var Norge fortfarande konservativt och betydligt mer genomströmmat av religion och kyrka än sina grannländer. De uppfattade nog Om, den allsmäktiga gossen, som hädisk. Jag tror att det är annorlunda nu. Å andra sidan har fortfarande inte Om Om getts ut där...

Döm inte boken efter omslaget

Nå, Om Om gavs ut i Sverige och Danmark 1979. Den svenska utgåvans omslag målades av Jan Ternald, en skicklig konstnär som alltjämt gör bilder främst i fantasystil. Jag var inte helt förtjust i omslaget, som jag tyckte såg lite pilligt och kladdigt ut.

Jag målade mycket på den tiden, så jag hade gjort ett eget förslag i tusch och akvarell. En inramad porträttbild på Om med påvetiaran på huvudet och nattlinne, hans mundering i boken. Nu slår det mig att där ser han väldigt mycket ut som Michael Jackson kom att göra – flera år senare.

Jag gjorde en variant i olja också, där Om inte längre såg ut som Michael Jackson men annars var sig lik. Förlaget bestämde sig ändå för Ternalds version. Nu har jag fått min revansch – min oljemålning från 1978 pryder den nya upplagans omslag. En prålig ram har den också fått.

Den danska utgåvan gick en annan väg med sin fotoliknande illustration, som om boken vore ett vanligt science fictionäventyr. Ett aningen falliskt rymdskepp och i förgrunden vad som möjligen kan vara maskrosor. Jag tyckte att det var lite platt och gråtrist, men jag är närmast omöjlig att tillfredsställa.

Inför den andra upplagan 1985 bad jag Rolf Gohs, den fenomenalt begåvade serietecknaren bakom Mystiska 2:an, att göra en omslagsbild. Vi hade lärt känna varandra när jag hjälpte honom lite med dialogen till en av hans serieböcker.

Rolf är en mästare i att skapa dramatik mellan svart och vitt men jag blev inte klok på den besynnerliga rymdgubben bakom Om. Är det inte en dykardräkt han har? (Klicka på bilderna för att se förstoringar av dem.)

Numera gör jag alla mina bokomslag själv – och är ändå långt ifrån alltid nöjd.

Omnipotens och demens

Jag blev intervjuad i några tidningar och i radio när Om Om kom ut. Inget särskilt mediabrak men tillräckligt för att förgylla en ung debutants vardag.

Boken sålde hyfsat i båda länderna men livet gick vidare. På hösten åkte jag till USA och blev kvar där till följande sommar. Då var Om Om historia.

Jag fick i och för sig en del smickrande läsarbrev om boken, såväl från unga som vuxna. Det märktes att hos många slog Om Om an en nerv eller närde en dröm. Oms allsmakt var för de flesta det centrala. Han kunde göra allt han ville. En fantasi som många hyste och inspirerades av.

Det sägs att barn periodvis har omnipotenskänslor. De upplever sig gränslösa med en oändlig framtid där allt är möjligt. En vacker känsla som vårt samhälle gör sitt bästa för att slå hål på. Det var jag mycket medveten om när jag skrev boken, som delvis var ett sätt att dra lansen för denna känsla och dess berättigande.

Men jag fick också höra på avvägar att en professor i geriatrik använde Om Om i sin undervisning om senil demens. Han förklarade för sina studenter att Om upplevde världen just som senildementa kan göra. Barndom och ålderdom, ormen som biter sig själv i svansen.

Roligast var ändå när jag då och då mötte en förtjust läsares översvallande reaktion på att ha Om Oms författare mitt emot sig.

En kastade sig om min hals med ett glädjetjut. En annan hade jag diskuterat kosmologiska ting med ett tag när han frågade om jag hade läst Om Om (han uttalade det som det indiska mantrat, Åm Åm), en bok som förklarade vad han menade om verkligheten.

Jag kunde inte motstå att spela oskyldig ett tag för att höra honom utveckla sig om bokens betydelse. Jag vet, det var rätt lömskt av mig – men vem hade kunnat motstå det?

Om Om the movie

Ett par år efter att Om Om hade kommit ut – och, vad jag trodde, tynat bort – kom ett brev från en gymnasieelev i Solna. Han hette Mikael Elf och berättade försiktigt att han och några skolkamrater hade hämtat lite ur min bok för en film de jobbade med, som sitt specialarbete.

Jag svarade glatt att det hade jag verkligen inget emot. Då bekände han att det var en långfilm i super-8 som han och kamraten Erik Cung-Dinh engagerat praktiskt taget hela skolan i arbetet med och som ganska mycket var en filmatisering av min bok. Det hade han inte vågat medge av rädsla för att jag skulle sätta käppar i hjulet. Aldrig i livet!

De hade storslagen premiär i aulan på Solna gymnasium till hösten. Några tidningar skrev om det imponerande projektet. Grabbarna hade byggt modeller av rymdskepp som de trickfilmade, med mycket mera. Det tog dem nog ett år av träget slit.


Mikael spelade själv huvudrollen i sin film. Allsmakten fanns där, likaså en tydlig antydan av en Kristusgestalt, vilket jag inte riktigt hade räknat med. I mina ögon är Om snarare en utmanare av den eventuelle guden än hans förkroppsligande. Nå, en roman förlorar sin författares bestämmanderätt i samma ögonblick som den får en läsare.

Om Om the movie maker maker

Om Om inspirerade inte bara till en film utan också till att en filmmakare blev till. Det var den danska upplagans förtjänst. Men det tog tio år innan jag blev upplyst om saken.

Ännu ett brev. Denna gång på danska. Det nådde mig i slutet på 1989, tio år efter att Om Om publicerats, och kom från Hans Fabian Wullenweber, en 22-åring med stora planer på att bli filmregissör. Bakom sig hade han en kort karriär som fotomodell, avbruten av en tidigt begynnande flint.

Hans hade läst min bok när han var 14 och ”blev meget grepet af den”. Det var gossen som kunde göra allt, vad omvärlden än ansåg om saken, som fascinerade Hans. Redan när han läste boken bestämde han sig för att en gång göra film av den. Nu undrade han om jag ville diskutera saken med honom.

Vi sågs i Köpenhamn en tid därefter. Jag förstod att det var långt kvar innan han kunde förverkliga sin dröm men också att han hade glöden, för att inte säga besattheten, att bli filmregissör och som sådan skapa både större och mörkare filmer än vad Om Om skulle kunna bli.

Det skarpa sinnet och det stora allvaret gav intrycket av en dansk Ingmar Bergman i blivande. Det tror jag fortfarande.

Men 1989 slet han med diverse små filmprojekt och längtade till Den Danske Filmskole. Om Om skulle inte bli film inom det närmaste. I stället hjälpte jag honom med några kortfilmsmanus. Det fortsatte när han väl kom in på filmskolan och blev en alltmer slipad – och svårmodig – regissör. Minst lika krånglig som Bergman. Det hör till, annars blir det inga filmer som biter.

Hans Fabian Wullenweber vid en av våra talföra middagar på krogen.

Vi tappade kontakten efter några år. Jag hade också blivit rätt trött på att brottas med honom om hans manus, som på något sätt aldrig landade. Svår typ, som man säger. Några fina kortfilmer blev det i alla fall. Jag kunde konstatera att mitt första intryck om hans begåvning var mitt i prick.

Hans Fabian Wullenweber har hunnit göra en klase filmer genom åren, bland annat Klättertösen, som gick väldigt bra i Danmark och även fick en amerikansk version, men också de betydligt allvarligare Tvilling och Cecilie. Just nu befinner han sig i slutproduktion av en ny ungdomsfilm, Bora Bora. Dock ännu inte Om Om.

Ändå är det nu närmare till hands än fordom, för nu finns ett filmmanus. Jag skrev ett på engelska för några år sedan, när jag pysslade en del med sådant. Det skvalpar väl runt lite här och där, hittills utan några napp, men Hans har inte sett det ännu. Så vem vet?

Å andra sidan tror jag att ödet har andra filmer i beredskap åt honom. Mer Bergmanska, om man säger så. Det mörka sinnets djupa allvar och plåga, inte en liten pojke som har universum till lekstuga.

Nytt blad

Sedan hände inte så mycket mer med Om Om. Då och då har jag hört av folk som läste den för länge sedan. Det har varit påminnelser om att den var lite kult, så jag har ibland tänkt att boken borde ges ut på nytt. Men annat har kommit emellan.

Det här året fick jag för mig att ge ut nya upplagor av alla romanerna från mina första år som författare. Jag började med Evigheten väntar (Den siste), vilket jag har berättat om i ett tidigare blogginlägg. Det var en väldig dust med den redigering av språket som jag inte kunde motstå att göra.

Samma besvär hade jag med Om Om. Mycket har hänt med mig och min språkuppfattning sedan sittningarna med Ulla Fröderström på förlaget i Gamla stan. Vissa fel förvånar det mig att inte hon, med all sin erfarenhet, tycktes ha sett. Kanske lät hon det vara för att inte ta geisten ur mig.

Jag är mer härdad nu, så jag tål omfattande rättelser i mina texter – speciellt när det är mina egna. Under de språkliga fläckarna som jag mödosamt putsat bort ligger alltjämt en berättelse som jag själv tycker är charmerande, även om den som norrmännen konstaterade är väldigt konstig. Eller kanske just därför.

Vi får se vad Om ställer till med den här gången.

Här är mer information om boken: Om Om.
Om Om går att beställa på alla internetbokhandlar. Här är den på AdLibris, Bokus och Bokia.

Läs även andra bloggares åsikter om Om Om, ungdomsböcker, science fiction.

Billiga buteljer från Bordeaux

Systembolaget är inte vad det en gång var. Att hitta sköna viner som har nått mogen ålder är inte lätt, speciellt om de ska vara från t.ex. Bordeaux, och det får de mycket gärna vara. Lösningen på dilemmat finns inte i butikerna, utan i Beställningssortimentet.

Fram till för några decennier sedan lagrade Systembolaget (eller dess systerkompani Vin & Sprit) alltid vinerna tills det var dags att dricka dem, innan de ställdes fram i butikerna. Någon ekonom kom väl på att det var kostsamt, så det har man upphört med.

Upphört har också det omfattande sortiment av fina franska viner till rimliga pengar som förr gick att hitta i Systembolagets butiker. Kanske var det samma ekonom som tyckte att de var för dyra i inköp, vad vet jag. Trist är det i alla fall.

Beställningssortimentet är en mängd viner som svenska handlare importerat, men som inte bereds plats i Systemets butiker, av en eller annan anledning. Där finns flera fynd och ofta till förvånande låga priser – i vissa fall för att importörerna hoppas få in dessa viner i Systembolagets ordinarie sortiment, vilket leder till betydligt större omsättning.

Jag botaniserade och fann bland annat de två slottsviner från Bordeaux som syns på bilden ovan och som har nödvändig ålder för dylika drycker (minst åtta år men gärna tio): Château Baulos la Vergne från 2001 och Château Peybonhomme Les Tours från 1998. De kostar blott 86 respektive 160 kronor! Normalt kostar denna typ av buteljer, dessutom vid mogen ålder, sisådär 500 kronor och uppåt – långt uppåt.

Baulos (nr 82488) visade sig vara den enklare av dem, helt klart, men ändå en njutning med sitt djup, sin balans och fyllighet. Jag anade att det tål ytterligare några års lagring, så man borde köpa på sig en klase buteljer och sedan pröva sitt tålamod.

Peybonhomme (nr 83103) är några år äldre och dubbelt så dyr, men med god marginal värd prisskillnaden. Detta vin har nått sin höjdpunkt, vilket märks både på färgen och den sofistikerade smaken. Jag tvivlar på att det är någon poäng att samla på sig något större antal flaskor, om man inte räknar med att tömma dem i någorlunda rask följd, för detta vin håller på att tappa myndigheten och styrkan i sin kropp. Men än så länge är det en skön upplevelse, värd långt mer än sina 160 kronor.

Beställningssortimentet har fram till nu publicerats i särskilda häften, men de har nog kvar den där ekonomen på Systembolaget, för nu är det slut med det.

Man hänvisas till Systemets hemsida, där detta sortiment tyvärr (föga överraskande) inte listas separat, utan man får klicka sig fram till urvalet i hemsidans otillfredsställande menysystem. Det är också online, och framöver enbart där, man kan beställa dessa flaskor framgent – men det är å andra sidan ganska smidigt, när man väl har hittat dem.

Läs även andra bloggares åsikter om Bordeaux, vin, Systembolaget, beställningssortimentet.

Tystlåtet 1970-tal

Jag såg Hannes Holms film Himlen är oskyldigt blå från i fjol, om Sandhamn och knarklangning på 1970-talet i en kompott av komik och tragedi. Den fick en del beröm i recensionerna men jag led för varje minut alltmer av bristen på dialog – ack så typisk för svensk film.

Jag minns 1970-talet och det var långt ifrån tystlåtet, vilket bevisar sig i filmer från den tiden. Men sedan dess har det blivit alltmer ordfattigt på vita duken, i synnerhet när det är drama. Himlen är oskyldigt blå följer den stumma trenden.

I stället för samtal fick man ett antal talande miner, som om det skulle förmedla både känslor och tankar så mycket bättre. Som om det var stumfilm.

Det är en korkad vanföreställning som odlats inom svensk film de senaste decennierna. Filmmakarna verkar tro att dialog förringar upplevelsen, vilket förmodligen beror på att de själva är usla på att knåpa ihop en sådan. I stället kommer känsloladdade händelser slag i slag, för att engagera publiken.

Men utan monologer och dialoger får vi ringa grepp om karaktärerna, därmed inte heller mycket till medkänsla för dem. De blir föga mer än spratteldockor, som kastas mellan sorg, glädje och ett knippe andra basala känslor under det att de rycks fram genom handlingen, som i sin tur sällan bygger på annat än ytterst förutsägbara sammanträffanden.

Det är lika ont om gedigna manus i svensk film som det är gott om regissörer övertygade om att det ändå går att göra fascinerande rullar. Men uppemot två timmar utan ett enda vettigt samtal, det blir riktigt trist.

Vi människor lär känna varandra genom ord. Det gäller även för skådespel.

Här är filmen som DVD på CDON.


Läs även andra bloggares åsikter om Himlen är oskyldigt blå, Hannes Holm, film, svensk film.

Mannen har alltid varit sexobjekt

DN har en artikelserie om mannen och mansrollen, där de pekar på moderna trender i attityder och forskning – men det är inte mycket som är nytt. I synnerhet inte synen på manlig skönhet och hur den har exponerats.

DN-artiklarna i serien handlar om mannen ur lite olika vinkel: pro och kontra i dagens mansroll, mannens genetiska bräcklighet och mannen som sexobjekt.

Sistnämnda pekar ut vår tids idrottsmän som mansideal, halvnaket exponerade i idol- och modebilder. Vältränade män i tjugoåren, komfortabla med att posera som sexobjekt. Men det är inget nytt. Mannen som ståtlig modell, avklädd och åtråvärd, har funnits i konsten allraminst sedan de gamla grekerna. Skulpturen ovan är från 300-talet före Kristus, samtida med Aristoteles. Det är inte mycket som skiljer denna atlet från vår tids fotbollsstjärnor.

Faktiskt har det manliga skönhetsidealet varit så gott som detsamma genom årtusendena. Statyn ovan är föregångare till Michelangelos David och till David Beckham. Atletiska ynglingar som kunde vara kusiner tvärs igenom epokerna. De har till och med så gott som identiska proportioner, vilka återgavs av Leonardo i hans berömda cirkel.

Detta skönhetsideal för män har det alltid drällt av exempel på. Det är inget nytt för vår tid. Vi blir lätt hemmablinda när vi ska rota fram tendenser och trender. Det mesta vi hittar är i själva verket skåpmat.

Det är också ytterst tveksamt om velourmannen och den moderna kännande familjefadern är särskilt nya fenomen. Olika ideal för manligt beteende har existerat jämsides förr, precis som de gör nu. Det avslöjar både bildkonsten och litteraturen genom seklen. Där har män varit sturska och veka, hårda och blödiga, likgiltiga och trånande, grymma och ömmande, om vartannat. Sällan har någon enda mansroll varit dominerande, om vi bara tränger igenom våra egna fördomar om gångna epoker.

Intressantast av DN-artiklarna är den om mannens genetik, som berättar om de manliga medfödda svagheterna som också är styrkor. Där förklarar sig en hel del manligt beteende som biologiskt betingat, fast vi föredrar att se det som sprunget ur medvetna val eller social fostran.

Å andra sidan är genetiken en vetenskap som knappast hunnit växa ur sina barnsjukdomar, av vilka en del har haft gruvliga yttringar. Naturvetenskaperna är inte oberoende av det sociala sammanhang där de frodas. Därför bör vi inte ha för bråttom med att rätta vår världsbild efter dem. Även mycket av vetenskapen tenderar att slitas ner av tidens tand.

Genetiken är på modet nu, men det återstår att se vart den leder. Eftersom vi vet varifrån den kommer bör vi vara särdeles vaksamma.

Jag är mer nyfiken på det mänskliga än på det manliga och kvinnliga. Könsuppdelningen är oss av naturen given, om än inte alltid med så enhetliga avgränsningar som vi brukar göra gällande. Vi tenderar ändå att ge den alla möjliga betydelser som det inte alls är säkert att den innefattar. Män och kvinnor har betydligt mer likheter än skillnader. Detta självklara faktum har vi knappt börjat utforska.

Läs även andra bloggares åsikter om mansrollen, könsroller, mannen, sexobjekt, genetik.

Döden gäckar även med sitt inträde

Döden må vara ofrånkomlig för oss alla, men det blir allt svårare att avgöra när den inträder. Medicinsk vetenskap skjuter på gränserna samtidigt som den gör alltmer förfinade mätningar av tynande liv. Går vi mot en framtid där döden blir evigt undflyende – som om vi fick evigt liv?

I Svenska Dagbladet diskuteras vårt dödsbegrepp, av en idéhistoriker och sedan en läkare. Båda gör det utifrån problemet att hitta organdonatorer, eftersom den svenska definitionen med hjärndöd dröjer så länge att en del organ hinner förstöras före dödförklaringen.

Det finns anledning till oro när ivern att få organ för transplantation ska vara utgångspunkt för dödsbegreppet. Där måste väl ändå den döendes rätt prioriteras? Världen har redan problem med den illegala organmarknaden. Vi ska inte spä på monstrositeterna genom att otåligt trumma med fingrarna vid sjukbäddar.

Döden är en vidunderligt betydande passage, blott överträffad av födelsen. Nyttoperspektiv väger lätt mot nödvändigheten att låta döden ta sin tid och ske helt och fullt på den döendes villkor. Visst kräver fortsatta medicinska framsteg att vi omprövar dödsbegreppet, men inte utefter andra behov än just att veta när människor är oåterkalleligt döda – om nu ett sådant ögonblick alls går att fastställa med visshet.

Kanske är det enda som gäller obönhörligt vad Jesus illustrerade när han befallde en synbart död att resa sig, ta sin säng och gå. Den som inte klarar det torde vara och förbli död, åtminstone om ingen medicinsk assistans ges. Och där skymtar en förfärlig orättvisa som vi i hög grad redan har och riskerar att se förstorad i framtiden: Långt ifrån alla människor har tillgång till den avancerade vetenskap som skulle kunna hålla dem vid liv, även väcka upp dem ur vad som fordom betraktades som döden.

Läkaren i Svenskan hänvisar faktiskt till påvens syn på döden: ögonblicket när själen lämnar kroppen. Inte för att läkaren bekänner någon tro på själens existens, utan som ett symboliskt uttryck för att man är att betrakta som död när hjärnan inte längre förmår uppleva och förnimma. Jag tvekar, för hur vet vi när denna oförmåga är irreversibel?

Döden är och förblir ett mysterium som vi bör betrakta ödmjukt och med den eftertankens kranka blekhet som var Hamlets.

Läs även andra bloggares åsikter om döden, dödsögonblicket, organdonation, transplantation, dödförklaring.

Jämställdheten letar fortfarande efter lösningar

På Riksidrottsförbundets (RF) stämma här om veckan beslutades om en ny jämställdhetsplan, som i princip går ut på att man ska tänka på jämställdhet jämt och att styrelser och tränare inom idrotten ska vara minst 40% av vardera könet. Det må vara lovvärt men också en komplikation – dessutom konserverar det könsrollerna.

RF:s nya policy bygger på en utvärdering gjord av Gertrud Åström, där hon har granskat några av RF:s verksamhetsberättelser och policydokument. Hon har struntat helt i den praktiska verkligheten och ändå slutit sig till vad RF borde göra. Det handlar förstås därför mest om vad RF borde skriva...

Här är hennes utredning.

Gertrud Åström är en jämställdhetsdebattör och före detta ensamutredare åt förra regeringen i samma ämne. Då föreslog hon en ny myndighet just för jämställdhet, fast hon menar att separerade jämställdhetsorgan inte gynnar saken. Kanske hoppades hon på att bli dess generaldirektör?

Hon agiterar för jämställdhetsintegrering, ett begrepp hon själv lanserat och som innebär att man i varje del av den ordinarie verksamheten lägger in ett jämställdhetsperspektiv – i motsats till att utse en kommitté eller liknande för saken och sedan tåga på som vanligt. Det är inte så dumt tänkt av henne men det torde vara realitet på de flesta håll i Sverige, förvisso även idrotten. Få ansvariga ignorerar jämställdhetsperspektivet.

Det visar sig också i siffror. Idrottsrörelsen har under de senaste åren fått en tilltagande andel kvinnor i beslutande organ – just nu en tredjedel (33% år 2009), och kurvan pekar uppåt. Det är totalt dryga 40% kvinnor i idrotten, så andelen kvinnliga beslutsfattare är inte långt från det rimliga målet. Det finns all anledning att tro att det löser sig av sig självt inom några år.

Det visar sig bland annat i det faktum att av ovanstående styrelseledamöter inom idrotten var det bland dem under 30 år 71% kvinnor, medan det för gruppen över 60 år var 95% män. Ge det några år...

Andra problem kvarstår. Kvinnor får allt större plats bland ledare, såväl utom som inom idrotten. Men könsrollerna består – faktiskt verkar de på sistone bli ännu mer cementerade än för några decennier sedan. Könskvotering och jämställdhetsarbete av den sort RF och Gertrud Åström förespråkar bidrar faktiskt till detta, eftersom det pekar ut könen och ställer dem mot varandra.

Queer

Inom genusvetenskaperna har på senare år alternativa strategier växt fram. De handlar framför allt om queer-perspektivet, alltså granskningen av könet som en social konstruktion.

Det råder förstås rent biologiska skillnader mellan könen men det som i mycket högre grad formar vårt samhälles könsroller är grumliga uppfattningar om skillnaderna mellan män och kvinnor, som skapar sociala könsroller – förväntningar och krav på människor utefter vilket kön de har.

Det är där könsrollerna har sitt fäste och åstadkommer störst skada, eftersom de hindrar människor från att vara individer som själva väljer attityd och livsinriktning. I vårt sociala liv är vi i hög grad slavar under det kön vi råkar ha, alldeles oavsett hur vi trivs med det eller passar i mallen.

Queerforskningen har kommit långt i förståelsen av dessa mekanismer. Den politiska kamp som görs utifrån queerperspektiv presenterar många möjligheter att rasera själva könsrollerna, i stället för att ideligen blott hantera symptomen på dem.

Detta berör dock varken Gertrud Åström eller RF. De stannar vid ett föråldrat perspektiv på jämställdhet, som genom sitt fokus på könen knappast gör annat än att bevara könsrollerna. Inte heller ger de någon som helst plats för en könsöverskridande människosyn. Därför är de rena stenåldern.

Kampsport är könlös

Inom Svenska Budo & Kampsportsförbundet har vi de senaste decennierna haft en stigande andel ytterst framgångsrika kvinnliga utövare, som håvar hem mängder av medaljer i internationella mästerskap och är framstående tränare ute på klubbarna. Tidvis har det varit bland kvinnorna de största och flesta framgångarna har rönts.

Ändå finns jämställdhetsproblem även i våra led. En del medlemmar och fans värdesätter inte kvinnliga segrar lika högt som manliga och berättigar detta med minst sagt murriga argument. Vi kan också se att det bland tränare och andra ledare fortfarande är en oproportionerligt stor andel män. Det är tydligare ju högre upp man kommer i graderna hos de idrotter som tillämpar graderingar.

Lösningen är knappast att införa ett antal kvoteringar, eftersom problemet inte bottnar i kvantiteter, utan i attityder och kultur, som i sin tur leder till kvantiteter. Det är könsrollerna – de sociala könen och den sociala synen på dem – som är orsaken. Så det är dem vi behöver komma åt.

I SB&K:s förbundsstyrelse är det vår vice ordförande Raili Bükk som ansvarar för både jämlikhets- och jämställdhetsarbetet. Hon håller som bäst på att både granska situationen och tillsammans med andra engagerade aktiva leta efter lösningar.

Det är ingen lätt uppgift, eftersom det i hög grad handlar om att plöja ny mark. Men nog ska det gå att hitta vägar lämpade just för våra idrotter och hur de utövas, som stimulerar en sant jämställd utveckling. Det kan vi bara vinna på.

Jag tror också att våra idrotter är nära de insikter som nåtts inom queerforskningen, eftersom vi vardagligdags tränar tillsammans med ringa eller ingen tanke på kön, och våra idrotter lockar såväl kvinnor som män ungefär likvärdigt. Hos oss spelar helt enkelt könet sällan någon roll alls. Det är så det ska vara.

Som ordförande i Svenska Budo & Kampsportsförbundet deltog jag i Riksidrottsförbundets (RF) stämma sista helgen i maj. Med anledning av det skrev jag några inlägg i min blogg på vårt förbunds hemsida, som jag tror kan ha ett visst allmänintresse. Därför publicerar jag dem även här, lätt redigerade.

Läs även andra bloggares åsikter om Riksidrottsförbundet, RF, Svenska Budo & Kampsportsförbundet, SB&K, jämställdhet, queer

Ingen idrott är svensk

Riksidrottsförbundet (RF) har en satsning på gång där den samlade svenska idrottsrörelsen marknadsförs under en slogan: Svensk idrott – världens bästa. Det går att ifrågasätta.

Tanken bakom satsningen är utmärkt – den svenska idrottsrörelsen behöver presenteras med samlad front för att tillvarata sina intressen effektivt i Sverige. Vi ska stå enade närhelst sådant som berör oss alla kommer på tapeten.

Den slogan man valt, dock, har jag varit tveksam till. ”Världens bästa” är ett luddigt uttryck. Bäst på vad? Dessutom är det på många punkter inte sant. Vi är inte bäst i världen på idrott, att döma av hur det ser ut på VM-prispallarna. Däremot har vi i Sverige ett välutvecklat ideellt föreningsliv som driver idrotterna och det är kanske inte unikt men ändå utmärkande för hur vi gör saker i vårt land.

När det gäller den första delen av RF:s slogan, ”Svensk idrott”, blev jag med tiden mer positivt inställd. Något ska det ju heta och detta begrepp är så att säga minsta gemensamma nämnare. Det vore inte dumt om Riksidrottsförbundet följde efter och bytte namn till Svenska Idrottsförbundet eller liknande. Det där med ”riks” känns lite unket.

Å andra sidan, det finns ju ingen idrott som är svensk. Så gott som samtliga idrotter i RF har sina ursprung i andra länder. I vårt förbund, Svenska Budo & Kampsportsförbundet, är det bara glima som kommer i närheten men dess ursprung är snarare nordiskt än just svenskt. Likadant ser det ut i övriga idrottssverige. Idrotterna har utländskt ursprung och utövas dessutom internationellt på samma sätt. Idrott är till sin natur internationell, inte nationell.

Det är förstås en väldigt stor poäng med idrotten. Den är, som man sa förr, förbrödrande – skapar kontakter och gemenskap över alla nationsgränser. Då blir det lite udda när just den svenska idrottsrörelsen vill särskilja sig med nationellt förtecken – även om det i sammanhanget är aldrig så oskyldigt.

Vi behöver hitta slagkraftiga uttryck för den svenska idrottsrörelsens gemenskap, men helst inte så att nationalitet ges en huvudroll i förhållande till omvärlden. Det är knepigt. Kanske skulle vi helt enkelt nöja oss med att byta namn på Riksidrottsförbundet – till Svenska Idrottsförbundet – och låta det räcka som gemensam nämnare?

Som ordförande i Svenska Budo & Kampsportsförbundet deltog jag i Riksidrottsförbundets (RF) stämma sista helgen i maj. Med anledning av det skrev jag några inlägg i min blogg på vårt förbunds hemsida, som jag tror kan ha ett visst allmänintresse. Därför publicerar jag dem även här, lätt redigerade.

Läs även andra bloggares åsikter om RF, Riksidrottsförbundet, Svenska Budo & Kampsportsförbundet, SB&K, RIM.

1,7 miljarder utan budget

Riksidrottsförbundets (RF) stämma, som ägde rum den gångna helgen, hade förstås också att besluta om de kommande årens verksamhet och ekonomiska plan – men ingen budget presenterades och det var bara vi i Svenska Budo & Kampsportsförbundet som efterfrågade en sådan.

RF erhåller totalt 1,7 miljarder kronor i statsanslag. Det är inga småpengar. Ändå presenterades ingen budget för hur de ska fördelas under de kommande två årens verksamhet. Allt vi fick var två enkla diagram, som sa så gott som ingenting. Det var RF:s ekonomiska plan.

Vi var det enda förbundet som efterlyste en budget, vilket Riksidrottsstyrelsen ignorerade. RS ville inte ens gå med på vårt förslag att behandla den ekonomiska planen som en egen punkt på dagordningen. Tyvärr var det inte heller något annat ombud på stämman som uttryckte samma önskemål, så det rann ut i sanden. Stämman avslutades utan att någon som helst budget ens hade presenterats.

Det hade aldrig varit möjligt, eller ens tillåtet, på vår egen förbundsstämma, förhoppningsvis inte heller på något annat specialidrottsförbunds stämma.

Regleringsbrev

Förr om åren fick RF sitt statsbidrag tillsammans med ett regleringsbrev från regeringen, som angav hur bidraget skulle fördelas mellan olika instanser och verksamheter inom idrottsrörelsen. Det gjorde förstås att en budget inte kunde stuvas om särskilt fritt av RF-stämman, annat än inom varje anvisad pott. Inte för att det ursäktade den kompletta bristen på budget men det förklarade saken nödtorftigt.

Sedan något år har regeringen så gott som avvecklat regleringsbrevet. Nu kan idrottsrörelsen själv avgöra hur statsbidraget ska fördelas mellan de olika verksamheterna. Då är en budget alldeles nödvändig, i synnerhet som det handlar om så stora pengar: 1,7 miljarder kronor!

Jag har svårt att förstå varför budget saknades och varför den inte efterfrågades av fler än oss. Mitt intryck är att det handlar om en auktoritär mentalitet inom idrottsrörelsen, där dess medlemmar förväntas foga sig efter Riksidrottsstyrelsens beslut som om den vore en kung under enväldets tid.

Det är nog också så att många av de mindre förbunden är rädda för att sticka upp huvudet, av rädsla för repressalier av någon sort. De är alltför beroende av RS och RF-kansliet, så de tiger stilla och lyder.

Föråldrade ideal

Idrottsrörelsen har en hel del föråldrade attityder och ideal i sitt bagage, som den inte förmår göra upp med – eller ens verkar intresserad av att ifrågasätta. RF är en hierarki av den gamla sorten, med en ledning som pratar maktspråk och en auktoritär arbetsordning som alltför mycket bygger på pondus och prestige. Inte att förvånas över hos en rörelse som växt fram i det tidiga 1900-talets idéströmningar, särskilt som den aldrig på allvar tagit itu med dem.

Inom RF talas det vackert och ofta om demokrati och transparens, men för att dessa begrepp inte bara ska vara honnörsord måste de tillämpas i verkligheten. Där brister det ideligen. Jag undrar hur idrottsrörelsen skulle klara den ihärdiga granskning som till exempel politikerna och kultursektorn ständigt utsätts för. Vi borde välkomna den.

Som ordförande i Svenska Budo & Kampsportsförbundet deltog jag i Riksidrottsförbundets (RF) stämma sista helgen i maj. Med anledning av det skrev jag några inlägg i min blogg på vårt förbunds hemsida, som jag tror kan ha ett visst allmänintresse. Därför publicerar jag dem även här, lätt redigerade.

Läs även andra bloggares åsikter om RF, Riksidrottsförbundet, Svenska Budo & Kampsportsförbundet, SB&K, RIM.

Fördomar i idrottsrörelsens topp

Nu är Riksidrottsförbundets (RF) stämma över, efter tre dagars möte med över 700 deltagare allt som allt. Det har varit konstruktivt på flera punkter, ändå är eftersmaken bitter. Både Riksidrottsstyrelsen och styrelsen för SISU, idrottsutbildarna, visade sig kallsinniga mot självklara önskemål om likabehandling inom idrottsrörelsen. Varför då?

På deras förra stämmor, 2009, beslutades att en likabehandlingsplan skulle utarbetas och presenteras 2011. Ändå beslöt båda styrelserna att strunta i det, trots stämmobesluten. De motiverade detta på samma sätt: de har fått för sig att den nya diskrimineringslagen inte gäller för ideella föreningar.

Mot detta kan man resa två självklara invändningar: dels är det inte alls så enkelt som att föreningslivet är undantaget från diskrimineringslagen, och även om så vore – det betyder inte att det är fritt fram att diskriminera.

Det har dessutom visat sig att idrottsrörelsen inte alls är fri från diskriminering av olika grupper, så RF och SISU borde ivrigt ta sig an dessa frågeställningar och leta efter lösningar.

Diskrimineringslagen säger att man inte får diskrimineras på grund av kön, könsidentitet eller könsuttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. RF:s stadgar har en snarlik skrivning.

Detta är förstås väldigt viktiga frågor. Diskriminering förekommer bevisligen i vårt samhälle – även inom idrotten. Därför behöver RF och SISU i allra högsta grad arbeta för likabehandling. Jag begriper inte hur de båda styrelserna kan vara så ovilliga till det.

Om inte vi i Svenska Budo & Kampsportsförbundet hade lyckats få igenom förnyade direktiv om saken på de båda stämmorna skulle både RF och SISU i realiteten ha tagit avstånd från ett samlat och aktivt arbete mot diskriminering. Det hade varit skamligt.

Religion och etnicitet

På ännu en punkt har Riksidrottsstyrelsen agerat mycket märkligt utifrån diskrimineringsperspektivet. De föreslog stämman en särskild skrivning om att förbund baserade på en viss religion eller etnicitet inte ska tillåtas i RF. Det är egentligen självklart och är redan angivet i RF:s stadgar. Det gäller förstås även kön, sexualitet, och så vidare.

Varför då ett särskilt beslut om saken på RF-stämman – och varför bara om religion och etnicitet? Det är ett sätt att peka ut några grupper i samhället, som om de utgjorde ett akut problem. Det är inget annat än ett uttryck för fördomar.

Vi påtalade detta på stämman och yrkade på att formuleringen skulle strykas, men det ville inte Riksidrottsstyrelsen gå med på. Tyvärr ej heller stämman. Nu har denna besynnerliga och insinuanta skrivning fastställts och kommer att ingå i RF:s regelverk. Utan att ens något skäl presenterades för varför denna skrivning skulle behövas.

Det är djupt olustigt. Sammantaget – oviljan mot en likabehandlingsplan samt detta utpekande av religion och etnicitet – är detta svårt att tolka på annat sätt än som ett uttryck för envisa fördomar inom svensk idrotts ledning och en ovilja att komma tillrätta med dem.

Runt om i idrottsrörelsen ser vi ofta tendenser till fördomar och avoghet gentemot vårt förbunds idrotter, från människor som vet inget eller ytterst lite om dem. De verkar ändå anse sig berättigade att stå fast vid sina fördomar. RF-stämman har tyvärr blottlagt att detta inte är ett fenomen isolerat till hur de ser på olika idrotter, utan verkar vara en utspridd attityd inom idrottsrörelsen. Vi vet att den innehåller en del föråldrat gods, men vi var före denna stämma inte medvetna om att det gäller i så hög grad och så högt upp i idrottsrörelsen.
Det är sorgligt. Det är också oacceptabelt.

Som ordförande i Svenska Budo & Kampsportsförbundet deltog jag i Riksidrottsförbundets (RF) stämma sista helgen i maj. Med anledning av det skrev jag några inlägg i min blogg på vårt förbunds hemsida, som jag tror kan ha ett visst allmänintresse. Därför publicerar jag dem även här, lätt redigerade.

Läs även andra bloggares åsikter om RF, Riksidrottsförbundet, Svenska Budo & Kampsportsförbundet, SB&K, RIM.

RF och häcklare på YouTube

Som ordförande i Svenska Budo & Kampsportsförbundet deltog jag i Riksidrottsförbundets (RF) stämma sista helgen i maj. Med anledning av det skrev jag några inlägg i min blogg på vårt förbunds hemsida, som jag tror kan ha ett visst allmänintresse. Därför publicerar jag dem även här, lätt redigerade.

Här om veckan hölls Riksidrottsförbundets stämma i Uppsala, där svensk idrott samlades och fattade beslut om framtiden. Det spelar inte så väldigt mycket roll för den vanliga träningen på klubbarna, men desto mer för förbundets möjligheter att verka för våra idrotter. Så vi var där och kämpade som om det vore SM-final.

Hela materialet till stämman var uppemot två kilo papper. Som Hamlet sa: Ord, ord, ord.

Genom hela läsningen påmindes jag ideligen om vad jag uppfattar som grundproblemet med RF: Det har blivit en stor byråkratisk apparat som slukar massor av pengar för att skriva en massa opportunistiska dokument och sedan insistera på att de blir katekes för våra idrottare. Ni har ingen aning om hur mycket det är, men det får vårt stackars kansli brottas med dagligen och vi i förbundsstyrelsen när vi inte kan undgå det.

Tjänstemännen på RF – och tyvärr även stora delar av RF:s valda ledning från idrottsrörelsen – befinner sig långt från själva idrottsutövningen men har ingen självinsikt på den punkten. De tror att de kan sitta på sina kontor och räkna ut hur idrott ute i klubbarna ska bli bättre. Och det kostar pengar när de gör det. Dessutom har de inte sällan en mästrande ton när de predikar för oss i förbundet om hur vi borde göra.

Jag känner igen det från många organisationer. När administrationen växer blir den ett självändamål och ord ersätter handling. Dessa många ord uttrycker vad som är gångbart i tiden men inte lika omsättbart i praktiken. RF formulerar visioner, värdegrunder och idéprogram på löpande band. So what? I de österländska kampkonsterna får man lära sig att ingen filosofi är något förrän den kan omsättas i praktik. Filosofi är inte att tala, utan att göra.

Det vet varenda idrottare. RF borde buga och ödmjukt lyssna på de erfarenheter som görs på träningsgolvet i själva idrotterna. Det är verkligheten. Vad RF håller på med är i alltför hög grad ett tyckande från kontorsstolen.

Jag känner igen det från YouTube, där jag har en del aikidovideor upplagda. Mängder av häcklare skriver föraktfulla kommentarer om att det där minsann inte funkar i ”verkligheten” eller att jag skulle få så mycket stryk av den och den. På deras YouTube-konton finns förstås inga som helst egna kampsportsvideor. De vet allt, fast de aldrig själva prövat.

Nå, det finns både på YouTube och RF många vettiga människor också. De vettiga på YouTube är förstås de som skriver smickrande om mina videor... På RF är det de förtroendevalda och anställda som envetet verkar för idrottens själ och mening, som söker de vettiga lösningarna och aldrig glömmer att idrott är inte att prata, utan att göra. De som gör det sistnämnda må vara sparsamma med orden men det är dem vi behöver lyssna på.

Om ni blev nyfikna är detta mitt YouTube-konto:
Aikidostenudd
Välkomna att häckla! Om det kommer från utövare är det alltid uppskattat.

Läs även andra bloggares åsikter om RF, Riksidrottsförbundet, Svenska Budo & Kampsportsförbundet, SB&K, RIM.