Döden gäckar även med sitt inträde

Döden må vara ofrånkomlig för oss alla, men det blir allt svårare att avgöra när den inträder. Medicinsk vetenskap skjuter på gränserna samtidigt som den gör alltmer förfinade mätningar av tynande liv. Går vi mot en framtid där döden blir evigt undflyende – som om vi fick evigt liv?

I Svenska Dagbladet diskuteras vårt dödsbegrepp, av en idéhistoriker och sedan en läkare. Båda gör det utifrån problemet att hitta organdonatorer, eftersom den svenska definitionen med hjärndöd dröjer så länge att en del organ hinner förstöras före dödförklaringen.

Det finns anledning till oro när ivern att få organ för transplantation ska vara utgångspunkt för dödsbegreppet. Där måste väl ändå den döendes rätt prioriteras? Världen har redan problem med den illegala organmarknaden. Vi ska inte spä på monstrositeterna genom att otåligt trumma med fingrarna vid sjukbäddar.

Döden är en vidunderligt betydande passage, blott överträffad av födelsen. Nyttoperspektiv väger lätt mot nödvändigheten att låta döden ta sin tid och ske helt och fullt på den döendes villkor. Visst kräver fortsatta medicinska framsteg att vi omprövar dödsbegreppet, men inte utefter andra behov än just att veta när människor är oåterkalleligt döda – om nu ett sådant ögonblick alls går att fastställa med visshet.

Kanske är det enda som gäller obönhörligt vad Jesus illustrerade när han befallde en synbart död att resa sig, ta sin säng och gå. Den som inte klarar det torde vara och förbli död, åtminstone om ingen medicinsk assistans ges. Och där skymtar en förfärlig orättvisa som vi i hög grad redan har och riskerar att se förstorad i framtiden: Långt ifrån alla människor har tillgång till den avancerade vetenskap som skulle kunna hålla dem vid liv, även väcka upp dem ur vad som fordom betraktades som döden.

Läkaren i Svenskan hänvisar faktiskt till påvens syn på döden: ögonblicket när själen lämnar kroppen. Inte för att läkaren bekänner någon tro på själens existens, utan som ett symboliskt uttryck för att man är att betrakta som död när hjärnan inte längre förmår uppleva och förnimma. Jag tvekar, för hur vet vi när denna oförmåga är irreversibel?

Döden är och förblir ett mysterium som vi bör betrakta ödmjukt och med den eftertankens kranka blekhet som var Hamlets.

Läs även andra bloggares åsikter om döden, dödsögonblicket, organdonation, transplantation, dödförklaring.