fredag 10 juni 2011

Döden gäckar även med sitt inträde

Döden må vara ofrånkomlig för oss alla, men det blir allt svårare att avgöra när den inträder. Medicinsk vetenskap skjuter på gränserna samtidigt som den gör alltmer förfinade mätningar av tynande liv. Går vi mot en framtid där döden blir evigt undflyende – som om vi fick evigt liv?

I Svenska Dagbladet diskuteras vårt dödsbegrepp, av en idéhistoriker och sedan en läkare. Båda gör det utifrån problemet att hitta organdonatorer, eftersom den svenska definitionen med hjärndöd dröjer så länge att en del organ hinner förstöras före dödförklaringen.

Det finns anledning till oro när ivern att få organ för transplantation ska vara utgångspunkt för dödsbegreppet. Där måste väl ändå den döendes rätt prioriteras? Världen har redan problem med den illegala organmarknaden. Vi ska inte spä på monstrositeterna genom att otåligt trumma med fingrarna vid sjukbäddar.

Döden är en vidunderligt betydande passage, blott överträffad av födelsen. Nyttoperspektiv väger lätt mot nödvändigheten att låta döden ta sin tid och ske helt och fullt på den döendes villkor. Visst kräver fortsatta medicinska framsteg att vi omprövar dödsbegreppet, men inte utefter andra behov än just att veta när människor är oåterkalleligt döda – om nu ett sådant ögonblick alls går att fastställa med visshet.

Kanske är det enda som gäller obönhörligt vad Jesus illustrerade när han befallde en synbart död att resa sig, ta sin säng och gå. Den som inte klarar det torde vara och förbli död, åtminstone om ingen medicinsk assistans ges. Och där skymtar en förfärlig orättvisa som vi i hög grad redan har och riskerar att se förstorad i framtiden: Långt ifrån alla människor har tillgång till den avancerade vetenskap som skulle kunna hålla dem vid liv, även väcka upp dem ur vad som fordom betraktades som döden.

Läkaren i Svenskan hänvisar faktiskt till påvens syn på döden: ögonblicket när själen lämnar kroppen. Inte för att läkaren bekänner någon tro på själens existens, utan som ett symboliskt uttryck för att man är att betrakta som död när hjärnan inte längre förmår uppleva och förnimma. Jag tvekar, för hur vet vi när denna oförmåga är irreversibel?

Döden är och förblir ett mysterium som vi bör betrakta ödmjukt och med den eftertankens kranka blekhet som var Hamlets.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , .

8 kommentarer:

  1. Jag är helt klart positiv till organdonation men väldigt skeptiskt till att överlåta all makt till läkarkåren...

    Det är en viktig fråga som allt för många ignorerar.

    Kram <3<3<3

    SvaraRadera
  2. Att här hänvisa till hjärnan, materiens lagbundenhet osv (abstraktioner) hjälper inte för att komma bort från detta. Även dylika uttalanden om att "det är min hjärna som täner" (när klart mer konsekvent är att säga "att jag tänker med min hjärna") gör anspråk på sanning och förutsätter att jag som tänker/säger/menar detta något är en någon som fritt insett något som bärande, meningsfullt, sant och just därför fritt valt att lyfta fram detta. Detta går inte enbart att förstå som resultat av en algoritm (hur avancerad den än må vara) hos någon slags biologisk maskin (se Gödel, Penroses matematiska argument ang människans tänkande, upptäcter etc som omöjligt kan reduceras till ett resultat av algoritmisk aktivitet m.fl)

    Sedan tycks vår helhetsprincip, den princip som gör "mig till mig" trots min förändring (tid), utsträckning osv vara starkt associerad till min medvetenhet och frihet som aldrig kan studeras som särstående ting (medvetande eller friheten som något som klistrats på en apa).

    Döden inträffar som påven säger alltså när din helhetsprincip (själen) inte längre håller dig samman i tiden (i förändring) och i utsträckning (rumsligt) till en någon.

    I grund och botten tycks dock vård handla om att rädda människor och i den mån det finns hopp om att kunna fullt ut, hos en låt oss säga person i närmast vegitativ sömn, återupprätta ett vaket liv (nu eller i en framtid) bör denna anses vara en fullvärdig person.

    Ett ofött barn klarar sig inte utan sin naturliga livsmiljö ("mammas mage") och inte heller vi. Det räcker att kliva ut på Mars yta för att upptäcka vårt beroende av en livgivande kontext (eller ja man behöver inte en åka så långt bort). Så kan en sjuk analogt vara beroende av sin omgivnings omtanke och idag avancerade läkarvård.

    Att minimera lidande, att arbeta utifrån våra föreställningar om vad någon upplever/inte upplever för tillstånd är på tok för godtyckligt som grund för att bedöma någons personvärde. Med sådana kriterier skulle det inte dröja länge innan vi inför allehanda osymptiska "initiativ" a la eugenics.

    Eugenics (med dess gamla malthusianska & social-darwinistiska arv) är i för övrigt ett återkommande tema i alla framväxande ideologier som söker reducera personens värde i relation till någon idé om "minskat lidande", "Social Rättvisa", "Den Rena Rasen", "Det nya CO2-Miljömässiga Samhället" osv.

    Nej lägg mer resurser på sjukvården. I en snar framtid kan vi säkert förlänga liv och så läne en gammal och mycket sjuk/svag person inte själv direkt klargjort att de vill dö naturligt utan medicinska ingripanden så är det "the way to go".

    Personer i koma vill nog inte att vi drar ut pluggen utan söker ge dem mer avancerad vård, t.ex. avancerad näring & medicin för att trigga återväxt av neuroner som t.ex. skadats i en olycka. Vi är snart där. So don't pull the plug!

    SvaraRadera
  3. Första delen till ovan inlägg gick förlorad av någon anledning.

    Men jag lyfte fram att själen inte är "medvetande" eller förnimmelser utan din helhetsprincip som person. Du är en någon och inte ett något. Det är också bärande grund för att du som (fri) person har sanningsanspråk. Om du bara var en algoritmisk bio-mekanisk maskin kulle du ha nada att säga med sanningsanspråk, inget av det "du" sa skulle nämligen vara ditt, ett resultat av dina övervgänden eftersom du självmedvetet och fritt kunnat se något som (mer) sant och just därför valt att mena, säga, uttrycka det (se Gödel, Penrose m.fl i deras matematiska bevis för människans icke-reducerbarhet i detta avseende).

    I fallet människan är alltså helheten mer än "summan av delarna" (analogt med hur punkterna i en cirkel alltid förblir något fundamentalt mindre än cirkeln som helhet).

    När påven talar om "själen" åsyftar han detta och inte något fritt flygande semi-transparent medvet-ande som i livet klistrats på en apa. Sådana föreställningar är trams, att argumentera dem är att argumentera en strawman.

    Att förfäkta helhetsprincipen är att förfäkta sina egna sanningsanspråk (och följdaktelige också förfäktandet som sådant).

    Människan särskiljer sig just i det att hon säger jag om sig själv (med rätta). Men det ytterst mänskliga att hon är en person utsträckt över många "nu" och ändå förblir densamma. När jag blev till (som befruktad cell) hade jag potential att genom (riktad) förändring bli mer, och en dag förstå att jag är en någon, att jag är jag (självmedveten) och som sådan fri (och ansvarig).

    SvaraRadera
  4. Hatten av för ett välskrivet inlägg.

    Påminner mig om en diskussion jag hade för lite sen om begravningsseder. Om nyttan av blommor vid begravningen. En väns maka gick bort. Han tyckte inte att några pengar skulle spenderas på blomster utan gå till förmenta nyttigheter - cancerfond och dylikt. "I helsike" sa undertecknad och satsade på en skaplig krans.

    Som om inte vördnaden inför döden - och livet, såklart, i samma paket - vore något alldeles väsensskilt från cancerforskning och andra föregivna nyttigheter. Som om inte begravningar vore det bästa tänkbara tillfället att stanna upp och agera - ska vi kalla det onyttigt?

    Nej, längsmed nyttans tidsaxel händer inte mycket väsentligt. Längs meditationens och de djupare känslornas - sorg, t ex - desto mer. /Mattias

    SvaraRadera
  5. PS. "stanna upp och agera" - freudianskt? Reflektera hade jag förstås tänkt skriva.

    SvaraRadera
  6. Mattias, jag skulle också ha satsat på blommorna. Vi har några ytterst viktiga passageriter, som är djupt helande. Vi är inga maskiner, så vi klarar oss inte utan dem.

    SvaraRadera
  7. Det skall poängteras att den fysiska döden skall man ta på allvar den kommer vi aldrig levande ifrån!

    Men en god nyhet har nått mig Lunds universitet har instiftat en professur i parapsykologi. Om detta stämmer kommer detta att innebära stora framsteg för svensk forsning i dödens gränsland!

    O ja: med fågelkvitter, blommor, bin, och surr av HIMLA klöver, är vår korta sommar här på de nordliga bräddgraderna dock snart över.

    Rålle.

    SvaraRadera
  8. Hej Rålle!
    Lund har en professur i parapsykologi sedan några år, bekostad via arvet från en privatperson (de skulle aldrig lägga egna pengar på det). Här är professorn i Aftonbladet.

    Jag vet inte vad de har för sig, men något ska väl hända där. De har i alla fall en grundkurs i parapsykologi på universitetet. Det finns en stor rädsla inom universiteten för detta ämne, bland annat beroende på en massa nonsens som förekommer utanför dem, men också för att parapsykologi bryter mot naturvetenskapliga paradigm.

    SvaraRadera