Jämställdheten letar fortfarande efter lösningar

På Riksidrottsförbundets (RF) stämma här om veckan beslutades om en ny jämställdhetsplan, som i princip går ut på att man ska tänka på jämställdhet jämt och att styrelser och tränare inom idrotten ska vara minst 40% av vardera könet. Det må vara lovvärt men också en komplikation – dessutom konserverar det könsrollerna.

RF:s nya policy bygger på en utvärdering gjord av Gertrud Åström, där hon har granskat några av RF:s verksamhetsberättelser och policydokument. Hon har struntat helt i den praktiska verkligheten och ändå slutit sig till vad RF borde göra. Det handlar förstås därför mest om vad RF borde skriva...

Här är hennes utredning.

Gertrud Åström är en jämställdhetsdebattör och före detta ensamutredare åt förra regeringen i samma ämne. Då föreslog hon en ny myndighet just för jämställdhet, fast hon menar att separerade jämställdhetsorgan inte gynnar saken. Kanske hoppades hon på att bli dess generaldirektör?

Hon agiterar för jämställdhetsintegrering, ett begrepp hon själv lanserat och som innebär att man i varje del av den ordinarie verksamheten lägger in ett jämställdhetsperspektiv – i motsats till att utse en kommitté eller liknande för saken och sedan tåga på som vanligt. Det är inte så dumt tänkt av henne men det torde vara realitet på de flesta håll i Sverige, förvisso även idrotten. Få ansvariga ignorerar jämställdhetsperspektivet.

Det visar sig också i siffror. Idrottsrörelsen har under de senaste åren fått en tilltagande andel kvinnor i beslutande organ – just nu en tredjedel (33% år 2009), och kurvan pekar uppåt. Det är totalt dryga 40% kvinnor i idrotten, så andelen kvinnliga beslutsfattare är inte långt från det rimliga målet. Det finns all anledning att tro att det löser sig av sig självt inom några år.

Det visar sig bland annat i det faktum att av ovanstående styrelseledamöter inom idrotten var det bland dem under 30 år 71% kvinnor, medan det för gruppen över 60 år var 95% män. Ge det några år...

Andra problem kvarstår. Kvinnor får allt större plats bland ledare, såväl utom som inom idrotten. Men könsrollerna består – faktiskt verkar de på sistone bli ännu mer cementerade än för några decennier sedan. Könskvotering och jämställdhetsarbete av den sort RF och Gertrud Åström förespråkar bidrar faktiskt till detta, eftersom det pekar ut könen och ställer dem mot varandra.

Queer

Inom genusvetenskaperna har på senare år alternativa strategier växt fram. De handlar framför allt om queer-perspektivet, alltså granskningen av könet som en social konstruktion.

Det råder förstås rent biologiska skillnader mellan könen men det som i mycket högre grad formar vårt samhälles könsroller är grumliga uppfattningar om skillnaderna mellan män och kvinnor, som skapar sociala könsroller – förväntningar och krav på människor utefter vilket kön de har.

Det är där könsrollerna har sitt fäste och åstadkommer störst skada, eftersom de hindrar människor från att vara individer som själva väljer attityd och livsinriktning. I vårt sociala liv är vi i hög grad slavar under det kön vi råkar ha, alldeles oavsett hur vi trivs med det eller passar i mallen.

Queerforskningen har kommit långt i förståelsen av dessa mekanismer. Den politiska kamp som görs utifrån queerperspektiv presenterar många möjligheter att rasera själva könsrollerna, i stället för att ideligen blott hantera symptomen på dem.

Detta berör dock varken Gertrud Åström eller RF. De stannar vid ett föråldrat perspektiv på jämställdhet, som genom sitt fokus på könen knappast gör annat än att bevara könsrollerna. Inte heller ger de någon som helst plats för en könsöverskridande människosyn. Därför är de rena stenåldern.

Kampsport är könlös

Inom Svenska Budo & Kampsportsförbundet har vi de senaste decennierna haft en stigande andel ytterst framgångsrika kvinnliga utövare, som håvar hem mängder av medaljer i internationella mästerskap och är framstående tränare ute på klubbarna. Tidvis har det varit bland kvinnorna de största och flesta framgångarna har rönts.

Ändå finns jämställdhetsproblem även i våra led. En del medlemmar och fans värdesätter inte kvinnliga segrar lika högt som manliga och berättigar detta med minst sagt murriga argument. Vi kan också se att det bland tränare och andra ledare fortfarande är en oproportionerligt stor andel män. Det är tydligare ju högre upp man kommer i graderna hos de idrotter som tillämpar graderingar.

Lösningen är knappast att införa ett antal kvoteringar, eftersom problemet inte bottnar i kvantiteter, utan i attityder och kultur, som i sin tur leder till kvantiteter. Det är könsrollerna – de sociala könen och den sociala synen på dem – som är orsaken. Så det är dem vi behöver komma åt.

I SB&K:s förbundsstyrelse är det vår vice ordförande Raili Bükk som ansvarar för både jämlikhets- och jämställdhetsarbetet. Hon håller som bäst på att både granska situationen och tillsammans med andra engagerade aktiva leta efter lösningar.

Det är ingen lätt uppgift, eftersom det i hög grad handlar om att plöja ny mark. Men nog ska det gå att hitta vägar lämpade just för våra idrotter och hur de utövas, som stimulerar en sant jämställd utveckling. Det kan vi bara vinna på.

Jag tror också att våra idrotter är nära de insikter som nåtts inom queerforskningen, eftersom vi vardagligdags tränar tillsammans med ringa eller ingen tanke på kön, och våra idrotter lockar såväl kvinnor som män ungefär likvärdigt. Hos oss spelar helt enkelt könet sällan någon roll alls. Det är så det ska vara.

Som ordförande i Svenska Budo & Kampsportsförbundet deltog jag i Riksidrottsförbundets (RF) stämma sista helgen i maj. Med anledning av det skrev jag några inlägg i min blogg på vårt förbunds hemsida, som jag tror kan ha ett visst allmänintresse. Därför publicerar jag dem även här, lätt redigerade.

Läs även andra bloggares åsikter om Riksidrottsförbundet, RF, Svenska Budo & Kampsportsförbundet, SB&K, jämställdhet, queer