måndag 15 september 2014

Valet handlade om vilket parti man inte skulle rösta på


Det svenska valresultatet kom att handla om 13% av rösterna i stället för övriga 87%. Det är föga överraskande, eftersom även valrörelsen hade ungefär samma snedfördelning. Den handlade mycket mer om faran med Sverigedemokraterna än nyttan med övriga partier.

Det var inte partiernas talespersoner som skapade den snedfördelningen, även om de allt som oftast sjöng med i kören. Det var media – såväl etablerade massmedier som sociala media – som stod för den omfattande och upphetsade fokuseringen på Sverigedemokraterna. Valet kom att handla om vilket parti man inte skulle rösta på. På så vis blev det ett slags anti-val.

Våra massmedier går så gott som alltid i den fällan. De behöver sensationer och skandaler, för att motivera de fetaste rubrikerna och därmed locka läsare och tittare. De gjorde sammalunda med Ny demokrati inför valet 1991 och de gör det då och då med Fi trots dess marginella plats i politiken. Pressen söker alltid efter spektakel.

Sociala media har i hög grad ungefär samma mekanism. Brösttoner gör sig mer hörda än sansade samtal, undergångsstämningar blir vardagsmat. I denna de sociala mediernas barndom är ilskan om inte kung så i alla fall trendsättare.

Sverigedemokraterna tjänade på det. De mer än fördubblade sina röster från förra valet. Från 5,7% till 12,9%. Denna enorma framgång ledde till ett regeringsskifte, eftersom det framför allt var moderaterna som backade (från 29,9% till 23,2%). Övriga riksdagspartier hade blott marginella skillnader från 2010.

Så Sverigedemokraterna avgjorde valet.

De står ensamma i riksdagen med sin syn på invandringen, som utan tvekan är den fråga de profilerar sig med. I sin första TV-intervju på valnatten förklarade deras partiledare Jimmie Åkesson deras framgång: ”Vi är väldigt profilerade i invandringspolitiken. Det har blivit en fråga för fler, eftersom invandringen har varit så stor.”

Stärkta av framgången tar de genast till ett skarpare tonläge. Det gör de med viss triumf, eftersom deras framgång skett trots att övriga partier tagit kraftigt avstånd från dem, rentav fördömt dem.

Och kanske har just alla dessa fördömanden bidragit till deras framgång. Det är svårt att belägga, men uppenbart är att de inte har förlorat röster på de övriga partiernas avståndstagande. Den stora valframgången har skett detta till trots.

Strängt taget – Sverigedemokraterna har betraktats som ren paria av alla utom deras egna väljare. Så skarpa skiljelinjer är det sällan i politiken. Inte undra på att Sverigedemokraterna spelade huvudrollen i detta val och fick röster därefter.

5 kommentarer:

  1. Hej!
    Här har du en av alla dessa hemska SD:röstare, dessutom med visst utländskt påbrå. Min anledning till att rösten föll på just SD är att jag också tycker att integreringen inte fungerar, men skyller på invandrare gör jag inte, utan snarare vad detta innebär. Så segregerat som Sverige är idag har det aldrig varit tidigare. Under industrin jobbade utlänningar och svenskar sida vid sida, men så fungerar det inte längre. Det är betydligt färre och sämre jobb öronmärkta för invandrare och även på arbetsplatser jobbar långt färre invandrare och svenskar tillsammans än tidigare. Om invandrare ska få jobb krävs det långt mycket mer i erfarenhet för att alls komma på fråga än vad det gäller svenskar. Likadant har vi vad det gäller bostäder och vi ser också långt mycket mer segregerade bostadsområde. Ja, 87% av sveriges befolkning är inte rasister, men merparten av dessa bor och jobbar ändå segregerat, antingen avseende invandrare eller svenskar. Problemet överhuvudtaget är ju att vi inte har haft en vettig jobbpolitik på år och dag, men det lär vi knappast se någon ändring på. Sedan att dessutom fylla på med invandrare som hamnar i gettoområden känns än mer huvudlöst. Dessa områden har ju dessutom blivit betydligt fler för bl a Rinkeby befolkades inte en gång i tiden av närmast 100% socialberoende invandrare. Främst behövs invandringen bromsas så de som verkligen vill och har ambitioner av dessa invandrare får en chans att komma ifrån detta. Som det är nu så är den strukturella rasismen mer påtaglig än någonsin och detta gäller alla. Det är ju lätt att ex googla diverse olika företag och se vem de har anställda och i många företag och branscher lyser invandrare helt med sin frånvaro. Fortfarande snackas det mycket om kvinnor är dåligt representerade ex, som chefer, men hur många invandrare tror du man hittar på bättre jobb i svenska företag? Det som jag mer oroas över är att vi ska få en liknande situation som indianerna i USA. dvs. att invandrare bor i dessa "reservat" i generationer och att segregeringen ärvs vidare i en ond cirkel som inte bryts. Men fortfarande är huvudproblemet en hopplös arbetsmarknad.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mats, du har många kloka ord och jag håller med dig i mycket - segregationen och den förvridna arbetsmarknaden, framför allt. Men jag tvivlar på att Sverigedemokraterna har någon fungerande lösning. Och jag tror inte att stängda gränser är en lyckad väg att gå. Hellre då kraftansträngning för integration och en arbetsmarknadspolitik som aktivt verkar för medmänskliga ideal.

      Radera
    2. Inget parti har väl helt den optimala lösningen. Men att som övriga partier sticka huvudet i sanden och fortsätta med ständigt större flyktingströmmar känns ännu mer huvudlöst. Problemet som jag tycker är just att individen idag är mer i centrum än samhället i sig och dess invånare. Vad vill vi utvecklingen ska bli med vårt samhälle? Är det ok med den nyfattigdomen vi har bland stora delar av befolkningen, svårt med bostäder, svårt med jobb, högre pensionsålder, sämre utbildning, sämre vård, längre vårdköer osv och ändå ett av världens högsta skattesamhälle. Om man delar ett bröd i för många bitar så blir det till slut bara smulor att dela på till alla och det håller ingen vid livet. Ungefär på samma sätt försöker man att göra med svensk budget. Stängda gränser kommer det aldrig bli helt, eftersom det inte är Jimmie Åkesson som sitter med asylärenden, utan ett gigantiskt maskineri med många handläggare. Men idag ligger vi på 10 gånger mer beviljade tillstånd än övriga och troligen skulle vi väl kommit ner till en nivå som andra länder, vilket gör att de som är här med tiden kommer ha större chans både med bostäder och jobb. Övergången till asylpolitiken i sig 1975 är egentligen huvudproblemet, eftersom före eller senare hamnar ändå alla som en del av arbetsmarknaden och den fungerar inte alls. Det man också ska ha klart för sig är att Sverige målas upp likt ett välmående, ekonomiskt, Eldorado i många länder på ett liknande sätt som Amerika är hägringen för många svenskar, genom alla som emigrerat. Att det blivit så beror delvis på att man vill visa på att man lyckats och har det bra i det nya landet, samt att man åker dit på semester, vilket gör att en helt annan bild egentligen förmedlas och att det inte syns hur mycket slit och arbete som ofta ligger bakom.

      Radera
  2. Tänk så lätt det är att hitta syndabockar för problemen i vårt samhälle. När jag växte upp, i slutet av 1950-talet, var det Andersson och Pettersson och Lundström... som tillhörde de fattiga och skulle förbjudas...

    SvaraRadera
  3. Sverigedemokraterna har aldrig fattat att det fanns en skillnad mellan invandrare och flyktingar på den tiden då Mona Hillman Pinheiro hade hand om årorna i ekan ;-)

    SvaraRadera