Betongförortens magi

Ikaros över Brandbergen gavs ut 1987. Vad jag vet var det första gången livet i en betongförort skildrades i en roman. Nu finns boken i en ny upplaga. Jag tänkte att det kunde behövas, eftersom betongförorterna finns kvar.

Jag hade jobbat med boken sedan 1983, närmare bestämt den 5 november det året. Sällan är mina romaners startskott så tidsbestämda, men det har att göra med hur den här romanen tog form – och hur jag uppfattar betongförortens väsen.

Varde förort!

Själv hör jag till den första generationen att växa upp i det så kallade miljonprogrammets höghusområden, som uppstod ur ängar och skogsmarker runt städerna likt bibelns gud skapade världen med befallningen ”Varde!” Ena dagen lantlig frid, nästa dag en klase av betongkolosser som fylldes med folk från när och fjärran.

Jag flyttade under barndomen allt längre ut, mot allt nyare Stockholmsförorter: Blackeberg, sedan Hässelby Strand, sedan Söderhöjden i Jakobsberg 1965, när området inte ens var helt färdigställt och balkongerna ännu saknade räcken. Då var jag elva år och hade många drömmar om att flyga, kanske som en besvärjelse mot balkongens skrämmande frestelse. Vi bodde på sjunde våningen.

Brandbergens inre lyster

I slutet på 1970-talet hamnade jag i Brandbergen, som vid den tiden var något av en arketyp för allt som sades vara hemskt med betongförorter. Dess arkitekt föreslog i en debattbok att hela området skulle sprängas bort.

Jag störde mig på ensidigheten i medias skildring av dessa förorter: grått, kallt, hopplöst. Men det var bara ytan. Så snart dessa snabba byggen befolkades fylldes de av liv. Ett liv som måste glöda för att stå emot ytans ogästvänlighet.

Hexagram 22 från I Ching.

Jag fann en talande symbol för denna paradox i ett hexagram från I Ching, den gamla kinesiska spådomsboken. Det var nummer 22 av bokens 64 hexagram, kallat pi, som består av begreppen brand och berg. Boken berättar att det symboliserar en hård och karg yta, som inom sig döljer lyster och skönhet. Vi använde hexagrammet som symbol för Brandbergens Aikidoklubb.

Sådan är betongförorten. Arkitekturen må vara skoningslös och kall, men människor blåser liv i den. Eftersom det är en kamp blir livet där särdeles intensivt och verkligheten får drömska motbilder. Utmaningen frammanar magi.

Det ville jag skildra i romanform. Livet i förorten, under betongens missvisande yta.

Hotet från stjärnhimlen

Ämnet krävde sin egen metafysiska infallsvinkel. Den uppenbarade sig ur astrologin, som jag av en slump börjat studera på 1970-talet och skrivit ett par böcker om. I november 1983 skulle Pluto, den yttersta av planeterna, komma in i Skorpionen, det stjärntecken den sägs härska över.

Det händer bara en gång per cirka 250 år och eftersom Pluto inte upptäcktes förrän 1930 var det första gången någonsin vi visste om det. Pluto står för metamorfos och katastrof, vilket Skorpionens tecken också liksom hotar med – under ytan. Dramatik var att förvänta.

Roboten Pershing II.

Dramatik kom. Mest alarmerande var hotet om ett kärnvapenkrig mellan USA och Sovjet, på grund av att Pershing-robotar skulle placeras ut i Europa och därmed göra det möjligt att bomba Moskva på bara några minuter. Nato hade en övning som simulerade detta, samma vecka som Pluto gick in i Skorpionen, och i Moskva trodde de att kriget var omedelbart förestående. Här skriver Peter Englund om den krisen.

Men Skorpionen är hotet, inte verkställandet. Så det förblev en skräck men stannade under ytan. Inga eruptioner, inte förrän Sovjetunionens sammanfall flera år senare.

Nå, astrologiskt var tidpunkten ändå utmärkt laddad för en skildring av betongförortens magiska undertoner. Det var dessutom i en period då så gott som samtliga solsystemets planeter befann sig inom två stjärntecken, Skorpionen och Skytten, vilket är ytterst sällsynt. Skorpionen är hotet och Skytten är utbrottet. Alla födda i den perioden har enligt astrologin denna krutdurk i sina liv, om än uttryckt på många olika sätt.

Plutos inträde i Skorpionen skedde exakt den 5 november 1983, klockan 22:16 svensk tid. Jag beslöt att med detta ögonblick som utgångspunkt beskriva ett antal scener och händelser i Brandbergen, som skulle förmedla vad jag ville berätta om förortslivets inre natur. Boken skulle heta Novembernatt i Brandbergen och vara en kavalkad av dess vardagslivs märkligheter. Ungefär som en novellsamling, löst sammanknuten till en roman.

Flygturen som inte tog slut

Den första historien jag gav mig på var idén om en grabb som lärde sig flyga – snarare sväva – genom fantasins andliga kraft. Han skulle falla från sitt fönster på sjunde våningen men i ett så drömskt tillstånd att han bara sakta sjönk till marken och landade oskadd. En dröm jag närt sedan flytten till Söderhöjden nästan tjugo år tidigare.

Romaner lever dock sitt eget liv, så snart de har tagit sin början. Berättelsen om ynglingen som lärde sig flyga svällde och svällde. Det blev alltmer uppenbart att den räckte som roman – och som skildring av betongförortens inneboende magi.

Det innebar också att jag kunde avfärda den fantasilösa novembernattstiteln. Boken fick i stället heta Ikaros över Brandbergen – vad annars? Dess huvudperson var onekligen en modern Ikaros – det ungdomliga övermodet som trotsar faran för att nå den stora upplevelsen. Det är så mänskligt, underskönt mänskligt.

Förortshoroskop

Här är hela horoskopet för det ödesmättade ögonblicket när Pluto gick in i Skorpionen, sett från Brandbergen (ett horoskop är inte komplett utan en fastställd plats):

Det är märkligt på flera sätt, till exempel att alla planetpunkter befinner sig under horisonten, i det fördolda. Det är den privata sfären – speciellt umgänge och hem, tredje och fjärde huset, där de flesta planeterna har samlats. Återigen en utmärkt bild av betongförorten, vars fasader skymmer det rika innehållet av mänskligt samkväm.

Förvånande färdig

När jag tidigare detta år bestämde mig för en nyutgivning av boken våndades jag inför den redigering jag aldrig kan motstå att göra. För en tidigare roman, stenåldersskildringen Den siste, visade det sig vara ett mödosamt och frustrerande arbete. Ju kladdigare mitt korrektur blev, desto mer tveksam blev jag inför företaget – ända till slutminuterna.

Men Ikaros över Brandbergen var en helt annan historia. Jag lusläste sida efter sida och fann blott småsaker här och där att fixa. En sådan skillnad mot de tidigare tre romanerna! Den mest radikala ändringen blev omslagets utformning – och även där gör förlagan sig påmind.

Bilden på Ikaros är faktiskt min egen, från en väggmålning vi gjorde i Brandbergens centrum i början på 1980-talet. Den knaggliga bruna bakgrunden är den yta som varje höghus i Brandbergen hade.

Så här är boken igen, återfödd till en värld där mycket har förändrats radikalt och till synes för gott – men inte de miljöer som romanen skildrar.

Här finns den för beställning från internetbokhandlarna AdLibris, Bokus och Bokia. Mer om romanen och utdrag ur den finns på Arriba.

PS

Jag må ha varit den första att skildra betongförorten så att säga metafysiskt i en roman, men inte den sista. Jag känner mig väldigt bekant med den angreppsvinkel som John Ajvide Lindqvist tillämpade i Låt den rätte komma in. Han är yngre än jag men skildrar en äldre förort: Blackeberg. Där har jag också bott, om än i så unga år att det inte är mycket jag minns därifrån.

Johns vampyrhistoria är skräckfylld men också en förortsskildring med både värme och närhet. Förmodligen fann också han att det vore omöjligt utan att använda sig av det absurda.

Läs även andra bloggares åsikter om brandbergen, förort, betongförort, ikaros, astrologi, pershing. Intressant?