Hur bra kan man vara?

I recensioner är ordet ”bra” så gott som intetsägande, oavsett vad som recenseras. Hur då bra? Ändå är det få recensenter som klarar sig utan det, för att de har bråttom att bedöma men brister i att beskriva.

I DN har Niklas Wahllöf i sin recension av konserten med Patti Smith använt ”bra” inte bara en, utan tre gånger. Det är svagt.

Det hjälper inte med extra överord. Wahllöf kallar Patti Smith en ”fruktansvärt bra liveartist”. På vilket sätt är det fruktansvärt och på vilket sätt är hon bra?

Svenskan har massor med ord som skulle berätta mer. Kanske hon är intensiv på scen, rentav trollbindande, kanske hon får hela huset att svänga? ”Bra” berättar ingenting.

I slutklämmen konstaterar recensenten: ”Det är väldigt bra.” Jag blir nyfiken – vad skiljer ”fruktansvärt bra” från ”väldigt bra”?

PS: Bilden, av DN:s fotograf Adrian Pehrson, är härlig – eller skulle jag säga riktigt bra? Den berättar minst lika mycket som recensionstexten om Patti Smiths företräden på scen.

Läs även andra bloggares åsikter om Patti Smith, Niklas Wahllöf, DN, recension, musik, språk, bra. Intressant?