All forskning är inte vetenskap

Gentemot astrologi och horoskop ska man förhålla sig skeptiskt, eftersom vetenskapliga belägg saknas – men det betyder inte att allt kan avfärdas innan det har prövats på vederhäftigt vetenskapligt sätt. Avfärdar astrologin gör ändå ideligen självutnämnda förnuftets profeter, som så gott som alltid begår misstaget att hasta till slutsatser på väldigt svaga grunder.

Generellt tenderar dessa att kräva betydligt mindre (för att inte säga obefintligt) vetenskapligt stöd för att avfärda astrologin än de skulle behöva för att acceptera den. Därför sprider de okritiskt påstådda fakta utan att göra sig besväret till det minsta källkritik. Inte särskilt vederhäftigt.

Tyvärr är det ett mönster som återfinns överallt där etablerade paradigm existerar. De accepteras okritiskt medan anomalierna mot dem avfärdas alldeles för lättvindigt. Just denna attityd gör att vetenskapens stora landvinningar alltid först måste ta sig igenom en mur av fördomar och motvilja.

Jag stötte nyss på ett typiskt exempel på denna okritiska hållning till argument mot astrologin, i en text av vetenskapsreportern Tomas Lindblad: Paranormala fenomen. Där ger han exempel på vad han anser är vetenskapliga belägg för att avfärda bland annat astrologin.

Tomas Lindblad har ägnat sig åt vetenskapsjournalistik på flera tidskrifter om forskning, Sydsvenskan och Sveriges Radio. Han har också varit journalistlärare på Skurups folkhögskola. Så han borde ha god kläm på källkritik och granskande reportage.

Men när han ska visa hur vetenskapliga undersökningar har bevisat att astrologi är nys, då snubblar han redan från starten:
”I januari 2011 åstadkom en astronomiprofessor i Minneapolis en viss uppståndelse när han räknade ut att de datum som anger vilket stjärntecken en person är född i ligger ungefär en månad fel i tiden.”

Tomas Lindblad är dåligt bevandrad i elementär astronomi när han tror att detta var en upptäckt som gjordes 2011. Det handlar om precessionen, som har varit känd av astronomer och astrologer i sådär två tusen år. Den används i astrologin vid talet om tidsåldrarna – att vi går från Fiskarnas till Vattumannens tidsålder.

Det har långt före 2011 förekommit astrologer som justerar zodiaken i sina horoskop efter precessionen. De flesta västerländska astrologer gör dock som astronomerna – betraktar zodiaken som ett fixt koordinatsystem i rymden, oavhängigt stjärnbilderna.

Därmed råkar Tomas Lindblad röja att han inte bara är illa bevandrad i astronomi, utan ej heller har bemödat sig att ta reda på särskilt mycket om astrologi.

Nästa vetenskapliga undersökning han hänvisar till är en studie över ”tidstvillingar” (människor födda ungefär samtidigt), som ska ha visat att inga särskilda likheter förelåg mellan dem:
”Kanadensarna Dean och Kelly vid Universitetet i Saskatchewan beskrev i en rapport 2003 de studier av tidstvillingar som gjorts, och bidrog med en egen, där 2.101 personer födda i London i mars 1958, med i genomsnitt 4,8 minuters intervall deltog. De här personerna beskrevs vid tre punkter i livet – 11, 16 och 23 års ålder – med 110 olika egenskaper, inklusive IQ, läsförmåga, matematikkunskaper, personlighetstyp, längd, vikt, syn och hörsel. Dessutom fick de berätta om sina intressen, hobbyer, yrkesval, val av partner, olyckor och andra viktiga händelser i livet.”

Några saker i det ovanstående borde Lindblad själv ha reagerat på, såsom att personer mellan blott 11 och 23 års ålder tillfrågas om yrkesval, partnerval och viktiga händelser i livet. Vad vet en 11-åring om yrkesval, eller för den delen en 23-åring? Det där med IQ är också något som i sig allvarligt kan ifrågasättas. För att inte tala om det vaga begreppet personlighetstyp.

Över huvud taget blir man nyfiken på en så oerhört omfattande undersökning över så lång tid. Bara att IQ-testa över 2.000 personer är så tidskrävande och dyrt att få utöver statliga myndigheter mäktar med det. Att även t.ex. matematikkunskaper och läsförmåga ingår indikerar att det torde vara fråga om ett undersökningsmaterial från skolans värld, som alltså sammanställts i helt andra syften. Redan därmed är det mycket tveksamt om det går att använda för en studie om astrologins trovärdighet, som är något helt annat.

Rapporten från 2003 som Lindblad hänvisar till heter Is Astrology Relevant to Consciousness and Psi? Den siktar egentligen på frågan om astrologer använder sig av extrasensorisk förmåga och i så fall om det ger resultat. Där refereras till undersökningen av tidstvillingar, som dock ej är inkluderad. I stället anges den som ”forthcoming”, vilket betyder att den ännu är opublicerad. Att den ändå refereras till i denna text beror på att den ska vara genomförd av den ene författaren till rapporten, Geoffrey Dean.

Geoffrey Dean är en engelsman som huvudsakligen skrivit om astrologi – initialt som astrolog, senare som skeptiker. Det är oklart vad han har för akademisk bakgrund, kanske geolog eller kemist men inget sägs om hans meriter, ej heller i ovannämnda rapport. Hans opublicerade undersökning anges i litteraturförteckningen som: Dean, G. (forthcoming), ‘Does birth induction affect the subsequent life?’.

Det är ett märkligt förfarande att i en vetenskaplig rapport förlita sig på en opublicerad undersökning, eftersom den därmed inte har kunnat granskas av sakkunniga (peer review) och ej heller kan synas av rapportens läsare. Undersökningen verkar fortfarande tio år senare vara opublicerad, om det inte bara är så att den är ogooglebar, vilket är osannolikt för en publicerad vetenskaplig text. Andra källor på nätet (dock pro-astrologiska) säger detsamma – att varken undersökningen eller materialet den ska vara baserad på har publicerats.

Därmed är den ingen trovärdig källa, vilket borde vara uppenbart för varje vetenskapsjournalist.

Även titeln som Geoffrey Dean har angivit för sin opublicerade undersökning är märklig. Den ger snarare intryck av att vara något slags medicinsk studie. ”Birth induction” är inte något etablerat begrepp men leder tankarna till ”labor induction”, att påskynda förlossning. Vad astrologi har med det att göra är svårt att avgöra, likaså vad för kompetens Dean besitter i en sådan undersökning.

Man behöver inte vara granskande journalist för att ana en anka.

Slutligen använder Tomas Lindblad en test av astrologers förmåga som argument mot astrologin:
”I ett holländskt test från 1996 tävlade 44 erfarna astrologer om 5 000 holländska gulden i uppgiften att para ihop sju stjärnkartor med rätt individ.”

Testen presenteras av Rob Nanninga, som också lett genomförandet av den, här: The Astrotest. A tough match for astrologers. Den har ursprungligen publicerats i Correlation, Journal of Research into Astrology men återges på en webbplats för holländsk kritik av s.k. pseudo-vetenskap och det paranormala, där Nanninga ingår i styrelsen. Han är också redaktör.

Nanninga publicerade 1988 en bok med kritik mot det paranormala, men mycket mer har jag inte lyckats utröna om honom. Han är en av de ledande skeptikerna i Holland och det verkar vara hans yrke. Hur det är med hans forskarmeriter är oklart.

Det kan verka tjurigt att begära att han ska ha vetenskapliga meriter för att hans Astrotest ska vara trovärdig – men eftersom han både utformat och lett den blir det ofrånkomligt, om han vill hävda dess vetenskapliga värde, att han genomfört den kompetent. Det är ingen lätt sak.

Det visar sig när Rob Nanninga redogör för den – ytterst ofullständigt och delvis rent missvisande, såsom när han vill belägga hur erfarna och kunniga de 44 astrologer var som genomförde testen:
”Half of the participants had read at least fifty books on astrology. Three quarters had taken a course in astrology and one quarter was training others. At least half of the participants had analyzed over a hundred astrological charts and one-third was frequently paid for its services. One quarter was member of the Dutch Society of Practising Astrologers (NGPA).”

Dessa siffror är ointressanta om de inte jämförs. Förmodligen är det den fjärdedel som är medlemmar i NGPA som också är den fjärdedel som hållit kurser och merdelen av den tredjedel som får betalt för att tolka horoskop. Det kan också vara så att den fjärdedel som inte gått någon kurs ej heller har läst 50 böcker eller analyserat mer än hundra horoskop – och vad har de i så fall i undersökningen att göra?

Rob Nanninga är lika vag vad gäller urvalsprocessen för astrologerna, som verkar ha ett besvärande inslag av slump och improvisation. Sammalunda med de sju personer vars horoskop används.

Mest besvärande är att han inte redogör för de frågor som de sju hade att besvara. Mycket verkar vara rent nonsens, framkommer i förbifarten:
”Ten respondents complained that the answers of the subjects were often similar. For instance, in reply to a multiple choice question about their job, all subjects claimed to be reliable workers. But again, there were many more differences than similarities. Moreover, even in those cases when most subjects expressed a similar opinion, there were usually dissenters. For example, although four subjects had a vivid imagination and were fond of aesthetic experiences, there was one subject who showed not the slightest appreciation for such experiences. Why didn't his chart stand out from the others?”

Pålitlig arbetskraft, livlig fantasi, estetiska upplevelser – vad är det för gegga? Om frågeformuläret hölls på den nivån vore det ett under om svaren gick att skilja åt, vad Nanninga än påstår.

Hans försvar må vara att astrologerna själva godkänt frågorna – men där är den springande punkten för hela undersökningen. Den förutsätter inte bara att astrologers kompetens är bevis för eller emot astrologin som sådan, utan också att astrologer ska vara kapabla att utforma en rättvisande test av deras förmåga. Varför skulle de klara det? Så som testen är utformad jobbar de ju aldrig normalt.

Liknande tester av astrologer har gjorts förr och senare, vad jag vet med för dem föga smickrande resultat. Inte konstigt, eftersom det inte finns formella utbildningar och krav för astrologer. De är ett brokigt släkte av mer eller mindre autodidakta, med vitt skild syn på astrologin och dess verktyg.

Intressantast i Ninningas undersökning var jämförelsen av de 44 astrologernas resultat, som visade att de gissade hur olika som helst. Men Ninninga misstolkar detta som bevis på att astrologi inte fungerar, fast det i stället är just ett bevis på att astrologer inte har en homogen uppfattning om astrologin.

Det råder ringa samstämmighet om astrologin bland dess utövare, så hur ska den kunna granskas med dem som försökskaniner?

Tomas Lindblad faller i en liknande fälla som den där Rob Nanninga fastnat. När han försöker belägga att vetenskapen avfärdat astrologin råkar han med sina exempel i stället visa att astrologin inte prövats på ett vederhäftigt vetenskapligt vis. Därmed röjer han också sin okritiska syn på det som ger sken av vetenskap.

Läs även andra bloggares åsikter om astrologi, pseudovetenskap, skeptiker, vetenskapsjournalistik. Intressant?