Sådan sång är meningen med livet

Alla blir lyckliga inför stor talang. Fordom kallades det en gudagåva och det är en träffande beskrivning på hur det känns att bevittna en sådan. Idol fick en redan i säsongens första program – den obegripligt brådmoget snitsige 17-åringen André.

Det var som en blixt från klar himmel. André Zuniga-Asplund satte sig med gitarren och förklarade att han skulle gå från reggae till Från och med du, varvid Anders Bagge gjorde en min som sa att det lät både omöjligt och osmakligt.

Det dröjde inte en takt in i låten förrän hela juryn var trollbunden. Jag också. Hur kan en 17-åring ha mognaden att leka så spirituellt med musiken och glida både självklart och sensuellt från något slags calypso-reggae till modern svensk pop, utan att tappa greppet en enda mikrosekund?

Dessutom med en gnista i den hesa rösten som borde kunna bota cancer och en teddybjörnscharmig liten brytning på vad jag uppfattade som norska. En fullvuxen artist i en pojkvasker.

Alexander Bard for upp ur stolen för att göra en alldeles egen våg med sitt jubel, men innan dess visade jurymedlemmarnas ansiktsuttryck att de knappt trodde sina ögon och öron.

I den stund då André så mjukt gick från det svängiga introt till popsången var det omöjligt att föreställa sig någon värdigare vinnare av Idol.

Sådant blir man lycklig av och det är en välsignad reflex vi människor har. Vad än elaka tungor påstår är vi bevisligen osjälviska, välmenande varelser. Vi gläds över andras storslagenhet, för vi njuter av den – ofta mer än de själva förmår. Glimrande talang skänker ett stänk av vad som måste vara meningen med livet.

Här skriver Expressen om André Zuniga-Asplund. Det går fort nu för tiden. Han har redan över 3.000 fans på FaceBook. En tidigare inspelning av Från och med du på YouTube har spelats 45.000 gånger.

Läs även andra bloggares åsikter om Idol, talang, musik, TV, André, André Zuniga-Asplund. Intressant?

Kön mot klass

Löneskillnaderna mellan män och kvinnor i Sverige minskar, uppger DN. I jämförbara yrken är den nu endast 5,9%, vilket knappast beror på någon kvardröjande misogynitet.

Skillnaden är dock större om man slår ihop alla yrken i en klump. Då tjänar männen i medeltal 14,3% mer. Återigen är det knappast fråga om att kvinnor missgynnas, för då skulle det vara ungefär samma skillnad även inom jämförbara yrken.

Ändå döljer sig en gammal fördom där. Traditionella kvinnoyrken, som fortfarande kvinnor i högre grad än män har, värderas lägre än de traditionellt manliga. Exempelvis är vårdyrken lägre avlönade än fabriksarbete och byggjobb, lärare sämre betalda ju yngre barn de arbetar med, och så vidare.

Men de riktigt stora löneskillnaderna är inte mellan könen, utan mellan samhällsklasserna. En VD betalas sjukt mycket mer än alla sina underordnade. Där har skillnaderna till och med ökat de senaste decennierna.

Könssamhället är i avtagande, men klassamhället blir hårdare och dess orättvisor större. Och allvarligt talat: de som fortfarande insisterar på att de största orättvisorna är mellan könen, de medverkar till denna utveckling.

Nu är inte det angelägnaste målet att en kvinnlig VD ska tjäna lika groteskt mycket pengar som en manlig dito, utan att alla människors arbete ska värderas rättvist och rättvisande.

(Siffrorna kommer från en rapport av Medlingsinstitutet och gäller år 2010. Här skriver DN om de större löneskillnaderna.)

Läs även andra bloggares åsikter om jämställdhet, löneskillnader, klassamhället, ekonomi, rättvisa. Intressant?

Den äktenskapliga plikten

DN berättar att en fransk kvinna tilldömdes 10.000 Euro i skadestånd från sin exman, för att han haft sex med henne för sällan. DN har hämtat nyheten från The Telegraph.

Det väcker två frågor:
1) Skulle domstolen ha fattat samma beslut om rollerna varit omvända?
2) Hur mycket sex är för lite, och finns i så fall för mycket sex?

På den första frågan vågar jag lova att svaret är nej. I våra föråldrade och verklighetsfrämmande könsroller förväntas mannen vara den oändligt trånande, som alltid tar initiativet, medan kvinnan ska vara den motvilligt medgivande. Domstolen dömde som om sex var hans ansvar och skyldighet. De dömde utefter hans könsroll.

Om i stället mannen klagat på att kvinnan ”släppt till” för sällan, skulle domstolen avfärda hans skadeståndskrav och i stället klandra honom med en mängd invektiv.

Svensk lag och dess tillämpning är än mer tydlig med dessa könsroller. En gift man kan dömas för att vara för klåfingrig mot sin fru, även när det inte är fråga om våld – som om de vore främlingar. Har det någonsin hänt att en kvinna dömts för detsamma?

Denna syn på könen är en kvarleva från viktorianska ideal. Inget av könen gynnas av den, hur det än kan tyckas. Utom monetärt då, såsom i det franska skadeståndsfallet. Men det har sitt pris för hela jämställdheten.

Den andra frågan är mer komplicerad. Det franska paret hade varit gift i 21 år. Det är besynnerligt att kvinnan efter så lång tid kan framföra ett retroaktivt klagomål.

Om mannens avoghet gällde för merdelen av äktenskapet, varför dröjde hon så länge med att reagera? Räckte det för henne med samlag sisådär vart tjugonde år och därför gick hon i taket när det inte blev något ens då? Om hon önskade en tätare frekvens borde hon rimligen ha sagt ifrån tidigare.

Man undrar hur många kärleksstunder domstolen ansåg rimligt. Skadeståndet på 10.000 Euro bör ju ha beräknats på en sådan uppskattning. Vilket styckepris per uteblivet samlag ligger bakom beloppet – tio samlag à 1.000 Euro, hundra à 100 Euro, eller tusen à 10 Euro?

Rent nonsens alltihop, som det så lätt blir när fördomar är utgångspunkten.

Läs även andra bloggares åsikter om äktenskap, rättvisa, sex, jämställdhet, skadestånd. Intressant?

Sångare blir inte idoler

Så är jag tillbaka till min guilty pleasure, Idol. Jag var särskilt nyfiken på hur Alexander Bard skulle bete sig. Han är rätt burdus. Redan i första avsnittet demaskerade han hela grejen.

Knappt halvvägs in i programmet vräkte han ur sig att Idol inte alls handlar om att hitta sångare, utan artister. Det räcker inte långt att bara kunna pricka tonerna och waila lite.

Han har förstås alldeles rätt. Hur långt skulle t.ex. Håkan Hellström ha kommit om det hängde på skönsång? Thåström? Ulf Lundell? Praktiskt taget vem som helst som verkligen blivit idol?

Det handlar om artisteri, en helhet där sångrösten blott är en skärv. Om det alls går att precisera en viktigaste egenskap – och det är tveksamt, eftersom det finns så många olika typer av idoler – är det förmodligen förmågan att väcka känslor. Eller helt enkelt karisma, den oförklarliga utstrålningen.

Alexander Bard kommer att hinna vräka ur sig en bunt oförblommerade yttranden innan säsongen nått sitt slut. Säkert retar han gallfeber på sådär halva TV-publiken, likaså på jurykamraterna. De tävlande deltagarna kommer dock förmodligen att uppskatta honom alltmer.

Han är ingen dumbom och han förstår sig på den så kallade branschen, fast han sedan sitt uppdykande i den envist har ägnat sig åt vad jag skulle kalla eurodisco, hjärntvätt maskerad till musik. Och bakom all vresighet är det en snäll kille, tro det eller ej.

I alla fall var han det när vi sågs en del på 1980-talet. Innan han blivit legend. Han vräkte ur sig många kluriga plumpheter redan då, men med en hel del generös självironi. Och nog var han besk, men aldrig bitter.

Jag känner betydligt större tveksamhet när det gäller den andra nykomlingen i juryn, skivbolagsmannen Pelle Lidell. Det är folket på skivbolagen som allra minst förstår sig på musik och hur idoler blir till, för de envisas med vanföreställningen att de kan skapa dem.

Lidell verkar inte skilja sig från sina kollegor på den punkten. Han litar på sitt öra och sitt öga, fast han uppenbart sitter fast i någon gubbig hipphet från sådär 1970-talet. Den var inte kul då heller. Hans språk och åthävor är rena parodin. Hur gott kan hans omdöme då vara? Och ändå är det han som sitter inne med veto.

Juryn hävdar att de denna gång söker originalitet. Men man måste nog vara ett original själv för att inte avskräckas av den första reaktionen på originalitet, som är att kalla den underlig och därmed avfärda den.

Det blir en del skriverier i framför allt kvällspressen, som vanligt. Aftonbladet skriver om Idol här, här, här, här, här, Expressen här, här, här, här, här. Och mer lär det snabbt bli. Idol och kvällspressen befinner sig i symbios.

Läs även andra bloggares åsikter om Idol, Alexander Bard, musik, TV. Intressant?

Fel på alla sätt

DN:s kulturchef Björn Wiman gör inte några tunga avtryck där han klampar fram i spalterna. Nå, det är ingen lätt roll att spela. Men nog borde han kunna klämma ur sig lite mer eftertanke?

I sin veckorapport eller vad det är kommenterar han DN:s, Expressens och Aftonbladets samtidiga nya tag vad gäller kommentarer på deras artiklar och drar den lustiga slutsatsen:
”Det välkomna beslutet att begränsa möjligheterna till anonyma haranger på svenska mediesajter måste ju ses som en av de mer oförutsägbara konsekvenserna av terrormassakern på Utøya.”

Så mycket är tokigt med detta yttrande. ”Beslutet” är med sitt singularis ytterst bestickande – var det verkligen ett enda beslut att de tre största dagstidningarna i Sverige gjorde likartade åtgärder mot kommentarer på sina nättidningar? I så fall har de en kartell, vilket för pressen är till och med ännu mer alarmerande än när det förekommer inom övrigt näringsliv.

Pressens fria granskning av maktspelet i Sverige förutsätter att de också är helt och hållet fria i förhållande till varandra. När de allierar sig om policybeslut – vilket tyvärr sker då och då i svensk press – råkar de röja att de inte ser sig som granskare av makten, utan tillhöriga den. De anser sig deltaga i något slags folkfostran.

I den grad det sker kvävs svensk press i sin egen garrott.

Beslutet är välkommet, säger han. Välkommet av vem? Pressen, uppenbarligen, som ägnar spaltmeter åt att rusa till dess försvar. Men vem mer? Där använder sig Wiman av klassisk överhetsretorik. Vad makten än ställer till med hävdar den alltid att det är efterlängtat och nödvändigt – utan att med argument kunna belägga det.

Lustigast är ändå att han hävdar åtgärden vara ”en av de mer oförutsägbara konsekvenserna av terrormassakern på Utøya”. Inte. Tvärtom var det precis vad vi väntade oss. Terrordåd plägar alltid leda till:
1) Försäkringar om att de minsann inte ska leda till ett mer slutet samhälle.
2) Beslut som ofrånkomligen leder till ett mer slutet samhälle.
3) Försvar av dessa beslut som hävdar att de i stället är tillkomna som värn om det öppna samhället.

De tre tidningarnas åtgärder mot kommentarer till deras artiklar är precis i linje med det ovanstående. Likaså Björn Wimans patetiska försvarstal.

Jag har i ett tidigare blogginlägg uttryckt förståelse för DN:s beslut att ta bort anonymiteten för kommentarer. Men Wimans resonemang – och de tre tidningarnas synkroniserade aktion, som jag då inte var medveten om – får mig att ompröva.

Det kräver mognad och ansvar att uttrycka sina åsikter i offentligheten – men det kräver än större mognad och ansvars att censurera dessa åsikter. Det är tveksamt om någon människa har den kompetensen. Därav det fria ordets benhårda princip: åsikter ska aldrig censureras, vilka de än är.

PS: Även Mattias Hermansson skriver ett nytt försvar för DN:s åtgärd, men där blir inget nytt sagt. Skåpmat, som om tjat skulle göra halvsanningar sannare.

Läs även andra bloggares åsikter om DN, Björn Wiman, kommentarer, censur, pressen. Intressant?

Hur bra kan man vara?

I recensioner är ordet ”bra” så gott som intetsägande, oavsett vad som recenseras. Hur då bra? Ändå är det få recensenter som klarar sig utan det, för att de har bråttom att bedöma men brister i att beskriva.

I DN har Niklas Wahllöf i sin recension av konserten med Patti Smith använt ”bra” inte bara en, utan tre gånger. Det är svagt.

Det hjälper inte med extra överord. Wahllöf kallar Patti Smith en ”fruktansvärt bra liveartist”. På vilket sätt är det fruktansvärt och på vilket sätt är hon bra?

Svenskan har massor med ord som skulle berätta mer. Kanske hon är intensiv på scen, rentav trollbindande, kanske hon får hela huset att svänga? ”Bra” berättar ingenting.

I slutklämmen konstaterar recensenten: ”Det är väldigt bra.” Jag blir nyfiken – vad skiljer ”fruktansvärt bra” från ”väldigt bra”?

PS: Bilden, av DN:s fotograf Adrian Pehrson, är härlig – eller skulle jag säga riktigt bra? Den berättar minst lika mycket som recensionstexten om Patti Smiths företräden på scen.

Läs även andra bloggares åsikter om Patti Smith, Niklas Wahllöf, DN, recension, musik, språk, bra. Intressant?

Ledarskribenten som fördömer det fria ordet

Sydsvenskans ledarskribent Mats Skogkär befinner sig i hetluft och tycker att det är upprörande. Hans egen penna är bitvis vass men det är uppenbart att han själv anser sig stå över all kritik.

På sistone är en liten dispyt igång på Sydsvenskan, som inleddes när Mats Skogkär ondgjorde sig över angrepp mot honom på nätet från vänsterhåll, vilket föranledde honom att tala om Hatet från vänster, som om kritiken av honom vore symptom på en allmän brutalisering inom vänstern. En av de angripna, Erik Svensson, svarade med Självkritik behövs i gammelmedierna, varpå Skogkär genast replikerade med fantasilösa Hatet från vänster 2.

Kännetecknande för Sydsvenskans syn på debatt är att Skogkärs inlägg inte kan kommenteras, men det är fritt fram på Erik Svenssons inlägg. Varför denna urskiljning? För att Sydsvenskans ledarredaktion sedan länge strukit kommentarsmöjligheterna, även när de skriver vad de har mage att kalla bloggar. De vill stå oemotsagda.

Skogkär har sin syn på Internet klar. Allmänheten göre sig icke besvär, för då blir det bara pannkaka. Tyckandet ska han och hans likar ha monopol på.

Mats Skogkär är ett underligt fenomen. Sydsvenskans ledarredaktion ska vara ”oberoende liberal”, likt övriga Bonnierpressen, men han uttrycker snarare reaktionära ståndpunkter. Och elitistiska. Långt till höger.

Det är därför inte konstigt att han retar upp ett antal bloggare och andra tyckare på de delar av nätet som inte stängt av allmänhetens yttranderätt. Han påstår att det har gått över till regelrätta våldshot mot hans person, men där är hans bevisning svag. De exempel han ger, såsom en tändsticksask på hans tomt, ger snarare intryck av paranoida övertolkningar.

Han nämner även en hatgrupp på FaceBook och torde då mena denna: Anti-Mats Skogkär, som har signaturbilden här bredvid och 109 medlemmar.

Det är en sida stängd för utomstående, så man kan bara se vilka som är medlemmar (eller ”vänner”, för att vara korrekt). Det har Skogkär rotat i, men om han vet vad de pratar om där så torde han själv vara medlem, annars får han inte se det. Det vore ett lovande tecken på självdistans, men jag tvivlar.

Utan att ha läst diskussionen som må – eller inte må – försiggå där, insinuerar Skogkär att alla medlemmar i gruppen är hatiska och våldsbenägna vänstermänniskor. Det är minst sagt förhastade slutsatser.

Skogkär nämner också en blogg mot honom, förmodligen denna: Stoppa Mats Skogkär, som är uppenbart satirisk i tonen och inte haft något inlägg sedan juli 2010. Jag antar att samma person ligger bakom YouTube-kontot Stoppa Mats Skogkär med blott en video, uppladdad maj 2009, och ingen inloggning på kontot sedan dess. Videon har bara setts 196 gånger.

Inte precis någon hatkampanj värd namnet och definitivt inget som en dagstidningsredaktör skulle kunna betrakta som aktuellt.

Ändå har han en poäng i att tonen på nätet ofta kan vara betydligt mer rå än hjärtlig. Den gamla publicismens etik är snävare – även om det dräller av övertramp mot den i gammelmedia.

Varför blir det så? Anonymiteten, säger media ideligen. Möjligen i dubbel mening. Människor med åsikter frustreras av att de isoleras i anonymiteten, eftersom etablerade media sällan eller aldrig ger dem utrymme. Mats Skogkär deltar i det och försvarar medias munkavle på allmänheten, så han kan knappast förvånas om det skapar bittra reaktioner.

Han kunde själv pröva att slå pannan mot samma hårda vägg ett tag, så skulle han kanske bli mer förstående.

Men Skogkär kan skriva löpande i en av våra största dagstidningar och får till och med betalt för det. Fråga mig inte varför. Jag tycker han hör till de slöaste skallarna och tristaste pennorna på dagspressens ledarredaktioner (nå, i god konkurrens, förvisso).

Mats, är jag också hatisk vänster för att jag tycker att dina ståndpunkter ofta är reaktionärt stelbenta och illa underbyggda, att du resonerar med allvarligt haltande logik och undermålig retorik, samt att du skriver utan minsta språkliga finess?

Läs även andra bloggares åsikter om Sydsvenskan, Mats Skogkär, ledarskribenter, hat, vänster, yttrandefrihet, internet. Intressant?

Nu ska nog de många kloka rösterna framträda

DN berättar idag att de har stängt av kommentarsmöjligheterna till sina artiklar, för att de ämnar installera inloggning. Deras åtgärd är beklaglig men förståelig.

Björn Hedensjö, chef på DN.se, skriver:
Orsaken är att vi sedan en tid inte klarar av modereringen av kommentarer på ett tillfredsställande sätt – vi har vid ett flertal tillfällen uppmärksammats på inlägg som grovt brutit mot vår policy men som ändå legat kvar på sajten under flera dagar.

Det har framför allt handlat om ett mindre antal envisa kommentatorer som yttrat sig ”rasistiskt” enligt DN, men jag anar att det snarare är främlingsfientligt. Hur som helst är DN:s åtgärd förklarlig. De är som utgivare ansvariga för vad som står på deras hemsida, oavsett vem som har skrivit.

Nu ska de ordna med inloggningskrav på kommentarerna – via Facebook, Open-ID och liknande. Man ska inte kunna vara anonym längre, när man kommenterar på DN.

Björn Hedensjö understryker att det inte är ett ställningstagande mot anonymitet på nätet i allmänhet:
Möjlighet till anonymitet på internet är en viktig demokratisk rättighet, något som blivit tydligt inte minst i samband med nätaktivismen under vårens revolutioner i arabvärlden.
DN lever dock under skyldigheter som vid upprepade missbruk hindrar dem från att medge sådan anonymitet på den egna nätupplagan.

Jag tycker att Hedensjö uttrycker sig sansat och förnuftigt. Ändringen ska förhoppningsvis innebära att nivån på diskussionerna i kommentarsfälten höjs och att bombandet med hatiska inlägg från människor som inte begriper de elementära principerna för samtal decimeras.

Det finns mycken klokskap i folkdjupen, har Internet visat. Av demokratiska skäl är det angeläget att dessa många kloka röster inte dränks av några få maniskt rabiata agitatorer, som lomhört bara upprepar sina egna teser.

Jag skäller inte sällan på DN och pressen i allmänhet, i synnerhet på deras inkonsekventa förhållningssätt till Internet och de kanaler för offentligt samtal som det har öppnat – men här får jag ge DN rätt. Något måste de göra. Hellre detta än selektivt avstängda kommentarsfält bara på artiklar i ämnen som är de mest engagerande för stunden.

Om jag på denna blogg fick många lågvattenmärken i kommentarsfälten lika dem som drabbat DN, då hade jag nog begrundat samma lösning. Med sorg, men ändå.

Läs även andra bloggares åsikter om DN, kommentarer, inloggning, open-id, pressen, internet. Intressant?

Tonåringar straffas för sex med varandra

Tonåringar som har sex helt frivilligt med varandra riskerar ändå att dömas som brottslingar, om de är på varsin sida 15-årsstrecket. Det är en bestialisk konsekvens av en tokig lag, som grundar sig på att människans sexualitet inte vaknar förrän just vid 15, vilket helt enkelt är fel.

Vi har de senaste decennierna klampat tillbaka in i en unken sexualmoral som kunde vara hämtad ur 1800-talets viktorianism. Det är den nog också. Sex ses som något fult och hemskt, där det oftast är ena parten (nästan uteslutande mannen, i heterosexuella förbindelser) som vill ha och kvinnan blott har större eller mindre lust att ge.

Det har ingenting med vetenskapliga rön att göra. Snarare är det tvärt emot dem. I stället hämtar denna syn sin näring ur gammal religiös moralism och en grovt förenklad syn på skillnaden mellan könen.

När det gäller barnen passar denna moralism på att bli än mer tillknäppt – och ovetenskaplig. Man har bestämt sig för att barn inte har någon sexualitet och inte ska ha det. Ändå måste ju var och en av oss minnas hur fjärran från verkligheten detta är. Forskningen är också tydlig med att vi är sexuella varelser så gott som från födseln.

Empati i stället för matematik

Det är förstås angeläget att barn och ungdomar – precis som människor i alla andra åldrar – skyddas så att de kan utforska sin sexualitet på egna villkor och i egen takt. Men det måste också betyda att om de vill så ska de få, under förutsättning att partners rättigheter inte kränks. Alltså i grunden samma villkor som för vuxna.

När åldersskillnaden är markant och det i ena fallet är fråga om ett barn, då är förbudsregler nödvändiga eftersom barn befinner sig i beroendeställning till vuxenvärlden. Det är också långt ifrån säkert att barn känner till sina rättigheter och i så fall har styrkan att hävda dem.

Men när det är fråga om ett par som är näranog jämnårigt – den ena strax under 15-årsstrecket och den andra strax över – då måste lagen förstå att göra skillnad. Det är knappast barnarov. Det stämmer ju inte heller med FN:s barnkonvention som säger att man är barn tills man är myndig, det vill säga till 18. Kan barn begå barnarov?

Fällan ligger i att vårt samhälle behöver fastställda gränser, exakta tal, fast tillvaron är ett töcken av gränsdragningsproblem. Där människor – i synnerhet barn – kommer i kläm måste vi göra avsteg från matematiken i vårt rättssystem och i stället praktisera empati.

Det är svårt nog ändå att gå igenom puberteten utan att behöva riskera rättegång och straffpåföljd – i synnerhet som det är så vagt och varierande hur man kan drabbas. Nu verkar det vara upp till varje domstols godtycke.

Det tycks också vara så att könen bedöms olika, vilket påminner om det gamla nonsens dessa lagar bygger på. Pojkar som är äldre än flickor de haft sex med tenderar oftare att straffas för det, medan flickorna blir friade även när omständigheterna är rätt graverande.

Lagen bygger på fördomar, så det är klart att den tillämpas fördomsfullt.

Pressen gömmer sig

DN visar en annan räddhågsenhet i artikeln på sin nätupplaga. De har tagit bort såväl kommentarer som blogglänkar. Vad är de rädda för?

Det är en beklämmande tendens att tidningarna försöker kväva debatten just i frågor där åsikterna är många och vitt skilda. Engagemang är tecken på angelägenhet. Just då är den fria debatten allra viktigast.

Svenskan är modigare, som i sin korta notis om saken har länkar till bloggarna. Å andra sidan är deras korta notis så gott som intetsägande.

Läs även andra bloggares åsikter om barnarov, tonåringar, sex, rättvisa, moral. Intressant?

Skivbolagen i säng med media

Nu vågar skivbolagen satsa på nya artister igen, berättar DN. Men de ger sämre villkor för musikerna och lägger beslag på mer pengar än blott skivförsäljningen. Föga överraskande. Branschen lever fast den stinker.

När Internet kom och på flera sätt berövade skivbolagen deras monopol på musik och dess distribution, skrek de i högan sky och tog till brösttoner om moral och omoral, lag och olagligheter, och så vidare.

Samtidigt började de sprida sina tentakler över fler av de inkomstkällor som artister har att leva på – konserter, franchising, musikförlagsverksamhet och så vidare. Nu vill de äga artisterna helt och hållet.

Även om skivförsäljningen fortsätter att skälva finns numera Spotify, där skivbolagen får betydligt större inkomster från musiken än artisterna, som blott får brödsmulor.

Ändå är skivbolagens satsning inte djärvare eller större nu. De tar bara musiker som redan erövrat en publik genom Internet eller TV och har ett så gott som färdigt material. Så de vill inte ta några risker.

Vad är det då skivbolagen har att erbjuda i motprestation? Egentligen bara en sak: sina etablerade kontakter i media. Tidningar, radio och TV är så gräsligt slappa och flata att de i stort sett bara uppmärksammar artister som skivbolagen presenterar för dem.

Att idoler numera poppar upp på nätet och får stor publik innan skivbolagen får fatt i dem, det går media förbi. De sitter och väntar på att skivbolagen ska komma och berätta för dem vilka nya artister de ska skriva om och ta in som gäster i diverse underhållnings- och lekprogram.

Om media vore lite mer på hugget och själva snokade på nätet efter det som faktiskt händer och händer först där – då blev skivbolagen kvickt förpassade till ett museum. Det vore inte fel, för de har en mörk historia och visar inga tendenser till ett tvättat beteende i framtiden.

Att media är så konservativa och nöjer sig med att tugga blott på vad skivbolagen serverar, beror i sin tur främst på att de till sin struktur och mentalitet är samma andas barn som skivbolagen. Det gamla monopoltänkandet, den gamla missuppfattningen om en bransch som gör det kunniga urvalet – och den elitistiska aversionen mot allt som kommer direkt ur folkdjupen.

Pressen fortsätter att odla sin fördom om att konst inte kan vara bra om den inte har godkänts av och presenteras genom etablerade företag i branschen. Det gäller alla konstformer och hela pressen. Ändå suckar varje rockrecensent över hur ”show business” korrumperar och förstör artisteriet. Dags för lite självkritik, journalistkåren.

Här skriver DN om skivbranschens nysatsningar:
Skivbolag på artistjakt igen
”Talangtävlingar är en väg att gå”


Läs även andra bloggares åsikter om skivbolag, spotify, musik, show business, media. Intressant?

Äntligen!

Nu är jag äntligen klar med att lägga upp alla bilder jag råkade radera från den här bloggen – i 1.019 blogginlägg! Det gick bara att göra manuellt i varje inlägg för sig.

Jag råkade radera dem via min Galaxy ”smartphone” (sistnämnda går att diskutera), utan att ha minsta aning om att det också raderade dem på bloggen. Och ingen varning fick man. Många andra över hela världen har gjort samma misstag.

Det handlar i grunden om att alla dessa tekniska system som omger oss och fyller vår vardag utformas av tekniker. De tänker som tekniker, även när deras alster får användare utan samma kunskaper och perspektiv. Klart att det blir fel då. Obegripliga manualer, snåriga menysystem, bristfälliga förklaringar.

När ska IT-företagen lära sig att låta annat yrkesfolk utforma det som möter användarna. T.ex. pedagoger, som vet hur man förklarar och hur mycket man behöver förklara, eller journalister som är tränade i vilka frågor allmänheten ställer sig.

Och borde de inte låta en klase vanliga användare prova produkter och program en tid innan de släpps ut på marknaden? Så kallade betaversioner testas så gott som uteslutande av tekniker och teknikintresserade. Det räcker inte.

När det gäller användarvänligheten är IT-tekniken fortfarande ytterst primitiv.

Läs även andra bloggares åsikter om användarvänlighet, galaxy, blogger, blogspot, google, bilder, IT.

Bob hund spelar allegorisk teater

Torsdagskvällens höjdpunkt på Malmöfestivalen var konserten med bob hund (det ska skrivas med små bokstäver, som om de vore ödmjuka). Sångaren Thomas Öbergs frenesi kamouflerar eftertanken i texterna och låtsas lätta upp den blytunga musiken. Det är verkligen ett förklätt band.

Masken Thomas Öberg bär är ”dead giveaway”. Bob hund förställer sig. De låtsas att deras låtar är slagdängor och att musiken är spontanpop. Men de gräver sig djupt in i såväl de egna som publikens själar.

Det är metakonsert, ett uppträdande som förhåller sig ironiskt till hela scenkonsten som sådan. Bara en sådan sak som att Thomas Öberg envisades med en lång sladd till sin mikrofon i stället för trådlöst – och som tvang honom till ett ständigt neurotiskt lindande, med skyndsam assistans av en kostymklädd roddare. Det är allegorisk teater.

Det framträder förstås också i texterna. Synbart enkla fraser upprepas igen och igen, så att vi måste kontemplera deras undertext. De kommenterar vår moderna värld, litteraturvetare skulle kanske kalla det postmodernistiskt, men samtidigt vägrar de att ge upp självdistansen, självironin, så all denna pretention blir ändå prestigelös.

Skojig också. Vilka sanningar som än ska ventileras – man måste få ha kul.

(Klicka på bilderna för att se dem förstorade.)

Läs även andra bloggares åsikter om Malmöfestivalen, bob hund, musik, teater, allegori. Intressant?

Bara att vänta

Musiken får vänta på tekniken. Inte ens rockartister har någon chans mot en grävskopa. Det är bara att vackert vänta tills den är klar.

På Malmöfestivalen bekämpas regnet med helt annan frenesi än på t.ex. Roskildefestivalen. Snabba utryckningar med flis eller vad det är, för att fylla igen vattenpölar på strategiska ställen.

Det här bandet verkade lite otåligt, eftersom det var mitt i sin soundcheck när lastbilen med flis kom. Verkligheten trängde sig på med elementens fortsatta välde mitt i civilisationen.

(Klicka på bilden för en förstoring.)

Läs även andra bloggares åsikter om Malmöfestivalen.

Ska det vara så?

Malmöfestivalen bjuder många överraskande vyer, såsom detta hus i hamnens vatten, till synes sjunkande. Ska det vara så?

Huset lutade betänkligt när jag tog bilden men verkade inte sjunka. Hade det byggts lutande eller har något hänt under festivalveckans äventyrligheter? Säg det, den som vet.

Kanske är det en allegori över något.

(Klicka på bilden för att se den förstorad.)

Läs även andra bloggares åsikter om Malmöfestivalen.

Inte bara en sorts terrorister

Norges säkerhetspolis, PST, fick en varning om Anders Behring Breivik redan i mars, men ignorerade den eftersom han inte fanns i deras register. Två pinsamheter för PST, som dess chef vägrar att uttala sig om.

Att Breivik trots såväl hetsig agitation på Internet som inköp av diverse kemikalier inte tilldrog sig norska säkerhetspolisens intresse, inte ens när den internationella antiterrororganisationen Global Shield gav dem en varning om honom, är besvärande för dem. Att deras chef vägrar att svara på frågor om saken är riktigt pinsamt och blottar attitydfel, som delvis kan förklara missarna.

PST syns brista i självkritik och torde därmed vara dåligt på att tänka utanför boxen. Säkert har det i deras box varit så att terrorister är muslimer, trots att många terrordåd världen över har begåtts av människor med helt annan bakgrund. Det är nog samma sak i rätt många säkerhetstjänster nu för tiden.

Vårt svenska Säpo har också haft en del generande tillkortakommanden de senaste decennierna, exempelvis när de bortförklarat sig med att ingen hotbild har förelegat. De verkar ovilliga att ompröva vad som utgör en hotbild.

Kampen mot terrorismen kan inte baseras på fördomar.

Här skriver DN och Svenskan kort om uppgifterna. Norska BT, VG och Dagbladet har mer att berätta.

Läs även andra bloggares åsikter om Anders Behring Breivik, terrorism, Norge, PST, Global Shield. Intressant?