Den sistes återkomst

Nu är jag klar med den reviderade nyutgåvan av min roman från 1982, som också bytt namn från Evigheten väntar till Den siste. Jag hade en hel del våndor i arbetet med boken – såväl när jag först skrev den, som vid denna omarbetning.

Jag skrev den första versionen under fem månaders intensivt arbete 1976, då jag var så gott som begravd i den fjärran stenålder som är romanens miljö. Jag kunde svära på att utanför fönstret sken en fullmåne hela tiden. Det såg jag varje gång jag tittade upp från skrivmaskinen.

Det dröjde till 1982 innan boken publicerades. Den gjorde inget särskilt väsen av sig. Det förvånade mig inte, för med tiden fick jag själv en alltmer tveksam inställning till den. Dess högstämda språk och melodramatiska handling passerade i mina ögon ofta gränsen till pekoral.

Därför var jag också väldigt tveksam till att ge mig på boken på nytt, trettio år senare. Om den redan i min rusiga ungdom hade känts övermaga, hur skulle den inte kännas nu?

Mycket riktigt led jag alla möjliga kval under redigeringsarbetets gång och min penna ristade rena spindelnätet av rättelser över manussidorna. Flera gånger var jag nära att slänga manuset i papperskorgen och strunta i saken. Det var bara tjurig envishet som hindrade mig.

Sedermera blev jag ändå klar med redigeringen och monterade texten som boksidor i PageMaker. Jag utformade också ett omslag jag blev rätt förtjust i, med en flintkniv som ett dramatiskt utropstecken mot svart bakgrund. Formgivningen av en bok brukar jag alltid ha skoj med. Så även här – men jag fortsatte att känna stor tveksamhet inför innehållet.

Jag gjorde en pappersutskrift av den färdiga layouten för att göra en sista genomläsning. Denna slutredigering brukar jag göra på restauranger och caféer, för att äntligen komma ut ur lägenheten.

På det lokala stamlokuset var det en annan stammis som blev nyfiken på manuskriptet. Han läste de första raderna högt och då hörde både han och jag att, faktiskt, det var en skön text. Dess högtravande språk var en rimlig poesi, som förklarade sig nödvändig för bokens innehåll. Han läste också korta stumpar på andra sidor i boken. De gav samma goda intryck.

Jag var förvånad. Min tvekan var bortblåst på ett ögonblick. Jag hörde och kände att jag kunde stå för boken. Den var som den måste vara, och det var utmärkt.

Det kan låta som rena storhetsvansinnet men jag behöver alltid känna att böckerna jag skriver är fantastiska för att jag ska vilja ge ut dem. Utan denna författarens speciella hybris är författeriet så gott som meningslöst. Förmodligen är det något jag delar med alla skapande konstnärer. Jag behöver vara förvissad om att just denna bok är unik och nödvändig, med ett innehåll som världen på något sätt, möjligen helt omedvetet, törstar efter.

Detta kände jag nu plötsligt med min stenåldersroman. Så självklart måste jag ge ut den.

Under det avslutande arbetet med boken tog jag en titt på de gamla recensionerna den fick 1982, när den gavs ut första gången. Mitt minne hade sagt mig att de var negativa men också här blev jag överraskad. Det visade sig att de så gott som samtliga var övervägande positiva – också vad gällde romanens högtravande språk, som de imponerades av och förstod var nödvändigt.
Minnet är inte att lita på.

Nå, romanen är fortfarande högtidlig i stilen, ibland övermåttan, och berättelsen snuddar då och då vid pekoralen. Det är dock en ofrånkomlig följd av dess tema och dess berättarröst.

Men titeln behövde ändras. Evigheten väntar låter som en kristen väckelseskrift. Dessutom är det passivt. Hur kul kan det vara med en bok om väntan? Det var inte heller någon sann titel på den händelserika berättelsen, full av betydligt mer rörelse än väntan. Den siste föll mig betydligt mer i smaken. Den titeln antyder ett händelseförlopp mot ett slut. Jag är också rätt förtjust i kontrasten mellan titeln och det faktum att boken snarare handlar om mänsklig gryning än dess final, åtminstone sett till vår art och dess utveckling utifrån vårt nuvarande perspektiv.

Jag var mycket klar över vad jag var ute efter med romanen, redan när jag satte igång med den på 1970-talet. Jag ville med författarens fantasi som farkost ta mig tillbaka till den mänskliga civilisationens gryning för att utröna vad vår art då tänkte och tyckte om världen, livet och alla deras mysterier. Vår hjärna var minst lika stor då, så den kan knappast ha varit overksam. Vad fick den för sig när ingen vetenskap hade formulerat alla svar?

I hög grad tror jag att vårt förhållande till såväl oss själva som vår värld är kvar i de föreställningar människorna hade då. Vi skapar vår värld inifrån vår upplevelse av den, från vårt födelseögonblick till vår sista suck, och det är en helt annan sak än vad laboratorierna redovisar. Varje ny människa tar det från början. För att förstå oss själva idag behöver vi ha kontakt med våra idéer och uppfattningar från förr – helst så långt tillbaka som möjligt. Annars fortsätter vi bara att gå från en förvirring till nästa.

Vi behöver undersöka och begripa vårt subjekt, vår introverta startpunkt, i stället för att blott se oss själva som objekt, komplicerade maskiner, vilka aldrig riktigt fungerar som de ska i en värld inrättad för maskiner.

En av recensenterna 1982, Gunder Andersson på Aftonbladet, hade en huvudsaklig invändning mot boken. Han trodde inte att stenåldersmänniskor kunde förhålla sig medvetet till abstrakta begrepp: ”En sådan här historia uthärdar inte alltför synbara symboler eller abstrakta resonemang.”

Gunder är en utmärkt recensent, som även anmält någon annan av mina romaner med begåvade ord därom, men här tycker jag att han gick helt vilse. Snarare var det just abstraktioner som den forntida hjärnan frossade i.

Man märker det på mytologier och religiösa föreställningar, som är betydligt mer avancerade och så att säga teoretiska ju längre tillbaka de har sin uppkomst. Först med jordbrukarsamhället kom de konkreta och rustika föreställningarna, som snarast var ämnade att skapa laga ordning i dessa samhällens vardag. Dessförinnan kunde människor spåna friare och kom därför till mindre verklighetsförankrade slutsatser.

Det var också vad jag kände när jag borrade mig ner i stenåldersgestalterna. De var tänkare och drömmare, klämda mellan en hårdhänt jord och en obegriplig himmel. Snarare än att gräva sig ner i förstnämnda sträckte de sina nackar och lyfte ansiktena mot sistnämnda. Och jag tror att vi skulle må bättre om vi även nu vågade göra det. Varje människa behöver dricka djupt av sina drömmar.

Boken är billigast att köpa via Internetbokhandlarna. Här är den på AdLibris och Bokus. Mer om boken och ett par utdrag ur den finns på Arriba.

Läs även andra bloggares åsikter om stenåldern, roman, den siste, evigheten väntar, litteratur.