Historien förändrar sig

Sydsvenskans förre politiske chefredaktör Per T Ohlsson skriver numera endast en krönika i veckan, en helsida på söndagar som alltid är läsvärd. Det märks tydligt att hans tankar och texter vinner på att han har gott om tid för dem.

Just nu skriver han om de amerikanska presidenterna i ett historiskt jämförande perspektiv. Här är hans första text i ämnet, som handlar om presidenternas erfarenheter av det militära – nog så intressant i en centraliserad makt, där det militära alltid har givits en hedersplats. Tyvärr snuddar inte ens Per T vid frågor om maktbalansen mellan politisk och militär ledning, men skojig läsning är det ändå.

I dagens tidning jämför han George W Bush med andra misslyckade presidenter i USA:s historia. Det blir mestadels ganska haltande jämförelser med sökta samband. Hur pass misslyckad en president varit beror framför allt på betraktarens perspektiv. Det är som med skönhet: “Beauty is in the eyes of the beholder.”
Somliga intressen i USA – såsom krigsindustrin, oljebolagen och kristna fundamentalister – anser nog att Bush är rena drömmen.

Så har det förstås också varit historiskt. En president som hyllas av vissa förbannas av andra. Bara den president som gör ingenting retar ingen, men blir knappast heller särskilt ihågkommen.

Dessutom ändrar sig domen genom historien, vilket Per T också påpekar. Förr hyllade presidenter blir senare avfärdade, och tvärtom. Det gives inget varaktigt facit.

Därför är sådana sätt att använda historien såväl vanskliga som ganska meningslösa. Mer som sällskapsspel. Vi har i alla tider gjort detsamma med kungar. USA:s stora problem är måhända att dess presidenter ges konungsligt majestät, fast konstitutionen egentligen ämnade ge de stora valda församlingarna representanthuset och senaten all verklig makt.

Bush är garanterad en plats i den amerikanska historien, det är det enda som är säkert. I denna plats kommer synen på honom att genomgå diverse förvandlingar – och förmodligen aldrig vara exakt densamma bland historiker, ens om de är samtida.

Själv är jag mest irriterad på att Bush har haft möjlighet att spela alltför stor roll i världshistorien. Det är aldrig lyckat när en enda människa har sådant inflytande – och det är något som inte gäller honom personligen, utan ämbetet han bär.
Den intressantaste historiska jämförelsen vore kanske därför inte mellan presidenter, utan mellan presidentskapets inflytande genom århundradena?